Noa, hans familj och alla djuren vandrar från arken efter att den strandat på Ararat. (Ivan Ajvazovskij, 1889)

Svenska kyrkan befolkades förr av teologer. Nu verkar meteorologerna ha tagit deras plats, och den senare yrkesgruppen är – som vi alla vet – en synnerligen ångestriden skara som hålögt stirrar på oss under väderleksrapporterna. De insjunkna, men ändå liksom brinnande ögonen, kommer sig av att de antagligen ligger sömnlösa på nätterna av fruktan för klimat-apokalypsen. Ja, ni vet, den där händelsen då mänskligheten kommer att gå under för att den dränks i vattenmassor, samtidigt som den hungrar och törstar ihjäl eftersom det är så varmt att jorden torkat ut och temperaturen är 60 plusgrader celsius (på Sydpolen, på nätterna). Lite ologiskt, men en apokalyps är en apokalyps, och vad vet jag – förloppet kanske inte följer logikens lagar.

Att meteorologerna nu invaderat Svenska kyrkan syns i budskapet. Det finns sedan länge ett omfattande material på organisationens hemsida, samlat under en inledande text med rubriken Klimatet förändras – skapelsen ropar! Tankegångarna i texten utgår från skapelseberättelsen i Första Mosebok 1:1-2:3 där det berättas om hur Gud skapar djur och natur, konstaterar att verket är gott – och därefter skapar människan och överlåter ansvaret för det goda som skapats till människan.

Så långt är jag med.

Men, när medierna rapporterar om naturkatastrofer är kyrkan inte sen att haka på i sociala media och från predikstolar – och är totalt följsamma mot mediernas budskap.

Några av de senaste naturkatastroferna som Svenska kyrkan uppmärksammat är:

  • Bränder och torka på Hawaii
  • Översvämningar i Libyen
  • Bränder och torka i Kalifornien

Alla har de förklarats med ”climate change”, och du och jag har manats att besinna vårt ”ansvar för skapelsen”, och göra allt för att de svenska utsläppen av växthusgaser ska minska. Ofta anförs bibelställen som ska få oss att fatta att FN:s klimatpanel har Gud på sin sida, möjligen ingår han i panelens senior advisory board. Vem vet? Outgrundliga äro Herrens vägar, speciellt om de beskrivs av Svenska kyrkan.

Men innan vi funderar på de där passagerna i Bibeln kan vi väl begrunda vad som egentligen hänt på Hawaii och i Kalifornien och i Libyen.

I Libyen är det osäkert hur många som omkommit i översvämningarna som framförallt drabbat staden Derna. 15 000? 20 000 … eller fler?

”Klimatet” anses som vanligt vara anledningen. Lite oklart hur, men som Svenska kyrkan (.., och medierna och experterna … och killen som har tatueringssalongen tvärs över gatan) förklarat så har det aldrig förr uppmätts så höga globala medeltemperaturer som i år … det ska något sätt förklarar att Derna dränks.

Få pratar om det sedan länge pågående inbördeskriget i Libyen som förstört all fungerande administration. Det fanns inga myndigheter som gick ut med varningar och evakuerade människor i de drabbade områdena. 

Libyens statliga väderlekstjänst fungerade trots allt så bra att den kunde slå larm om vad som skulle kunna hända tre dygn innan katastrofen var ett faktum. Men eftersom de två konkurrerande statsapparaterna i Libyen har fullt upp med att föra krig mot varandra brydde sig ingen ansvarig person om varningarna.

Inbördeskriget i landet inleddes i princip samtidigt som Gaddafi störtades 2011 efter det att USA drivit fram en utländsk intervention. Må vara att Gaddafi var en diktator, men ingen kan förneka att statsapparaten var väl fungerande under hans styre, och landet var kanske det näst mest välmående i Afrika. Oljeintäkterna gick till fungerande infrastruktur, skolor och sjukvård.

Att dammarna rasade runt Derna beror på att ingen kontroll och inget underhåll skett på åratal. I staden finns heller inte längre ett sjukhus. 

Allt är följden av inbördeskriget, som också gjort att hjälpen försinkas, eller inte alls blir av. Som mest har en halv miljon människor varit flyktingar i sitt eget land efter det att Gaddafi störtades – Libyen har sju miljoner invånare.

Inbördeskrig, ekonomiskt och humanitärt kaos, kollapsad infrastruktur är den bevisbara följden av USA:s och olika väststaters intervention.

Där har vi orsaken till att översvämningen blev en katastrof i Derna … inte att den globala medeltemperaturen höjts någon grad.

Även när det gäller Kalifornien har bränder och torka en mänsklig förklaring. Överetableringen av vinodlare, avocadoodlare, mandelodlare torkar ut delstaten. Mandelodlingarna förbrukar en tiondel av Kaliforniens vatten, och odlingarna av pistagenötter fortsätter växa.

Här talar vi bara om de värsta förbrukarna av vatten, sedan har vi alla odlare av frukter och grönsaker.

Trycket på vattentillgångarna är stort.

Och delstatens städer växer, och de välmående förorterna ska ha gröna gräsmattor och fyllda swimmingpooler. 

Kalifornien är inte ett exempel på människans rovdrift av naturen, delstaten är ett exempel på människans våldtäkt på naturen.

Bränderna beror på att man inte hanterar buskvegetationen på ett förnuftigt sätt. Inte mycket skiljer naturen i norra Mexiko från de delar av Kalifornien där bränder är vanliga – men i Mexiko förekommer inte lika omfattande och katastrofala bränder.

Samtidigt är till exempel många av delstatens stora vinodlare mycket måna om att framställa sig som kämpar mot klimatförändringar, och på deras hemsidor kan man läsa om hur de strävar efter att släppa ut mindre volymer växthusgaser (allt medan de föröder naturen genom att tömma de underjordiska vattenreservoarerna).

Inte heller Kaliforniens problem är att jordens medeltemperatur stigit – utan även här är det människans monumentala dumhet och girighet under mycket lång tid som är orsaken.

När det gäller Hawaii har vi ju tidigare diskuterat hur de globala jordbruksföretagen ödelagt ögruppens en gång fungerande jordbrukslandskap – och därmed bäddat för årets förhärjande bränder. Maui brann inte på grund av att temperaturen steg, Maui är en brandbomb som länge varit färdig att explodera.

Om Svenska kyrkan läste sin Bibel och förstod vad de läste skulle de sedan länge kämpat mot globaliseringens följder för natur, miljö och människor. Men det har de inte gjort. De har ingen kunskap i de här frågorna, de är avskilda från verkligheten, och om de skulle förstå skulle de antagligen ändå inte våga utmana de krafter som skövlar naturen.

Enklare för Svenska Kyrkan är att försöka ge dig och mig dåligt samvete för att vi inte kör elbil – som om det skulle kunna förhindra att vatten slösas bort i Kalifornien eller att dammar inte repareras i Libyen.

Svenska Kyrkan var en gång den svenska statens förlängda arm för indoktrinering av människor – men nu har den tagit ett steg till och ställt sig i globala krafters tjänst – krafter som döljer det elände de skapat på jorden genom att tala om temperaturen, och lägga ansvaret på oss som inte på minsta lilla vis deltagit i ödeläggelsen.

Om denna kyrka kan man bara konstatera:

”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!

Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.” (Matteus 23:27-28)

En riktig kyrka skulle gå till rätta med dem som dagligen – och sedan länge – förgör och förstör det vi är satta att förvalta, en riktig kyrka skulle inte yra om att det gäller att sänka den globala medeltemperaturen utan konkret tala om och kämpa för att Sverige blir ett land där vi lever mer i samklang med natur och djur – och det innebär att vända sig mot globaliseringens krafter, inte att som Svenska kyrkan bli dessa krafters tjänare.

Du förväntas numera alltid sitta still i båten ... både bildligen och bokstavligen. Helst ska båten också vara helt still.

En gång i tiden övervägde våra ledare faktiskt möjligheten av att Sverige skulle kunna angripas.

Ledarna såg då till att med bland annat  telefonkatalogens hjälp göra klart för oss att:

Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!”

Det är länge sedan man såg det meddelandet där uppifrån. 

Kanske har de redan gett upp?

Dock ägnar sig ledarna fortfarande åt att meddela oss saker. Andra saker.

Kärnan i många av de nuvarande budskapen är att vi inte ska förflytta oss.

Vi har i åratal fått förklarat för oss att allt som framdrivs av en motor hotar mänskligheten och miljön.

Bilar, lastbilar, bussar. Flygplan. Fartyg.

Så vad gör den svenska menigheten då?

Rätt många börjar fundera på att dra sig tillbaka till en öde ö och bara en gång i månaden besöka närmsta livsmedelsaffär för att köpa snus, Gustafskorv och havregryn … och då tar man sig in till fastlandet i sin lilla båt med aktersnurra.

Men se det gick inte heller …

Nu är Per Bolund ute även efter tvåtaktsmotorer. Lita aldrig på en vuxen man som ser ut som en korgosse.

Men svensken är en tålig person. Om nu överheten helst ser att man inte färdas med bil, båt eller flygplan … då går man amish och spänner hästen för kärran när man ska någonstans.

Men, men … det är sedan i dag heller inte lämpligt. De som kan det här med miljö vet nu att berätta för oss att hästen är en värre miljöbov än inrikesflyget.

I dag uppmanas vi att bejaka öppna gränser, det ständiga utbytet (verkar snart inte spela någon roll vad som utbyts, bara det byts).

Men samtidigt som vi uppmanas att bejaka själva rörelsen över alla dessa öppna gränser  får vi det förklarat för oss att varje gång vi själva försöker röra på oss (om det inte är till fots eller till cykel) så är det en våldtäkt av Moder Jord.

”Världen måste öppnas”, säger överheten.

Du måste sitta still för dina förflyttningar är skadliga, förklarar samtidigt samma överhet.

Och visst, det fungerar ju.

Hela världen verkar komma hit. De rörelserna är aldrig problematiska.

Dock finns det ett undantag.

Turister som har råd att komma till Sverige ska inte uppmuntras till detta. Nu krävs det förbud mot marknadsföring av Sverige som turistland i länder som ”ligger allt för långt bort”. Betalande turister, nej tack. Miljöfarligt.

Som vanligt när jag försöker finna min egen väg bland alla överhetens påbud så vänder jag mig till Klot-Johans diktsamling ”I dag jag drömde”.

Hans slutsats om att det viktigaste är att stegen är hållbar har en lång förankring i folkligt tänkande. Är vägarna stängda i alla riktningar får man röra sig uppåt.

Avlatsbrev 

Om flygbränslens stabilitet
är det ingen som tillräckligt vet, men gröna, det måste de vara
för den som vill uthålligt fara
och hållbart uti evighet,
åt den stjärnögda, troende skara som glad åt regeringsdekret
i labb kokar hop något klet
vilket världen åt oss ska spara
från dess dystra undergång snara
så som spåtts av var självlärd profet man kan undra – är folk på det klara om sin gränslösa godtrogenhet? 

Klot-Johans samling ”I dag jag drömde” kan du beställa här. Rim som gör att du bättre kan hantera en samtid som saknar rim och reson.

"De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara."

Så där. Då har jag läst också Nathaniel Richs ”Losing Earth” om miljökollapsen som väntar.

Var inte oroliga … det ska inte blir en Björn-Wiman-predikan nu.

Jag fruktar inte en klimatkatastrof. 

Inte så att jag inte tror att den kan vara på god väg.

Kan den mycket väl vara.

Men jag frukar den inte.

Om polarisarna börjar smälta kommer jag att samla ihop alla de verk som skrivits de senaste åren om den hotande katastrofen och därefter bygga mig ett berg av dem. Däruppe kan jag och de mina sedan finna en tillflykt när vattenmassorna väller in.

I berget finns verk som Jonathan Safran Foers ”Det är vi som är klimatet : hur man räddar världen” eller ”Den obeboeliga planeten” av David Wallace-Wells. Eller Eller … ja, antalet är oändligt (jag kommer definitivt att sitta säker på det där bokberget).

Visst kan man väl tänka sig en bördigare jordmån, men det går säkert at kompostera böckerna och få saker att växa där också i sinom tid.

Om min plan verkar lätt vrickad är det inget mot de tankar och planer som kännetecknar

alla de där böckerna. Egentligen rör det sig om en enda plan … världens regeringar måste samarbeta. Det ska förhandlas, skrivas, avtal och så ska alla länder följa riktlinjer som reglerar allt från staternas koldioxidutsläpp till högsta tillåtna antal plastkassar individer använder under ett år.

Från första stund har jag förundrats över det ologiska som kännetecknar dessa böcker.

Författarna är alla mycket noga med att alltid påpeka att vi måste lyssna till forskarna, ta till oss deras fakta. 

Snart är allt annars över säger de, typ: Förläng inte ditt abonnemang på Netflix.

Det är finfint att författarna bejakar vetenskap, men den som vill hantera de data som presenteras måste också förstå hur världen fungerar.

Och ska man ge sken av att vara vetenskaplig är det rätt bra om man bemödar sig om att vara logisk. Det är kanske inte de här författarnas bästa gren .. jag vet inte varför jag kommer att tänka på Jamaicas boblag i vinter-OS 1988.

Om man nu liksom alla dessa klimatoroliga skribenter ägnar sida upp och sida ner åt att redovisa siffror samt peka på hur de politiska ledningarna i alla världens länder fört oss dit där vi befinner oss … hur kan man då samtidigt tro att dessa ledare nu ska ta sig samman och rädda oss undan en katastrof genom att skriva ett avtal och sedan följa det. Ska vi köra en skendränkning på Xi Jingping först? Sticka stickor under hans naglar? (Jo, jag vet … det låter tilltalande även av andra orsaker).

De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara.

Den rimliga reaktionen för den som tror att jorden går mot en klimatkatastrof är väl att tänka: ”Hur räddar jag mig och de mina? Vi måste se till att värna bygden och nationen så det finns en fläck kvar på jorden som inte bara är beboelig utan ett paradis.”

Men de här författarna tänker istället så här: ”Världen håller på att gå under. Vi måste övertyga världens ledare. Var är Greta!?”

Om de hade befunnit sig på det sjunkande Titanic hade de säkert telegraferat till alla världens regeringar med ett budskap om att man måste sluta ett avtal om samarbete för att rädda människor i sjönöd.

Det mest rationella är därför att sluta slösa energi och resurser på klimatavtal och deltagande i stora konferenser och bistånd (som bara försvinner in på fel bankkonton).

Om klimatalarmisterna tror på vad de själva säger bör de väl inta samma ståndpunkt som jag; det ser allt sämre ut i världen, det är dags att formulera en nationell politik som har målet att säkra landets överlevnad och skydda det mot klimatförstöring, pandemier och främmande människofientliga kulturer. 

Vi kan inte göra så mycket åt resten av världen annat än tjäna som ett exempel på hur man upprättar ett förnuftigt ordnat och fungerande samhälle.

Det är stort nog.

Men vi har en bit kvar dit.

Så välkomna till barrikaderna, miljökämpar.

"Jag ser med förväntan fram emot nästa harmagedonscenario som Lidman kommer att ställa oss inför nu när han snart förbrukat varje upptänklig grupp av mänskligheten. Kommer han att röra sig in i djurriket för att hitta våra frälsare?"