Kommentarer

Vin, psykpiller och permafrostpsykos – om den ”gröna” våldtäkten av Kalifornien 1

Boris Benulic

Om cirka två månader kan vi räkna med att vi börjar få de återkommande årliga rapporterna om att Kalifornien är på väg att brinna upp, och värst av allt … att en och annan filmstjärnas lilla palats riskerar att förtäras av lågorna.

Och allt är förstås klimatets fel.

De reportagen kommer att varvas med inslag om hur hårt de som styr Kalifornien satsar på en grön omställning – för bara det kan hindra delstaten från att bli ett eldhav.

Typ, mer elbilar innebär mindre bränder – bara elbilar på motorvägarna innebär inga bränder alls.

Ungefär så ser ekvationen ut.

Men den är fel uppställd.

Kaliforniens problem är inte klimatet.

Kaliforniens problem är den i mer än ett sekel pågående gruppvåldtäkten på Kaliforniens natur och miljö Och de krafter som varit pådrivande i det övergreppet är samma krafter som nu kräver en grön omställning av delstaten.

Åker du runt i Kalifornien och genomkorsar Napa, Sonoma eller Russian Rivers dalgångar kan du inte undvika att varannan mil se en en byggnad som verkar ritad av Frank Lloyd Wright – det är mycket glas, och huskroppen verkar var skapad för att smälta ihop med naturen … som i sin ursprungliga form klädsamt sparats just runt byggnaden – för övrigt ser du bara gigantiska vinodlingar. Det du står inför är den restaurang och det provningsrum som numera är en självklarhet för varje vinodlare i delstaten. Stannar du till för att prova vad just den vingården erbjuder får du också dig till livs historien om hur vintillverkningen startades för fyra generationer sedan av en visionär bonde, och hur det hela fortfarande är ett familjeföretag som helgar hantverket och miljön där druvorna växer.

Det finns väl ett och annat fall där den historien är någorlunda sann. Men små familjeägda vingårdar är inte det som kännetecknar vinindustrin i delstaten. Druvodlingarna i Kalifornien upptar 400 000 hektar, druvorna från 300 000 hektar av dessa används för att producera vin. 

Dessa 300 000 hektar ägs huvudsakligen av multinationella vinjättar.

Bronco Wine Co. äger till exempel 20 000 hektar, E & J Gallo Winery äger – liksom Constellation Brands och Kendall Jackson – 10 000 hektar, Delicato 5000 hektar.

Ett genomsnittligt lantbruk i Sverige brukar 43 hektar.

Kalifornien är världens fjärde största producent av vin, och en viktig del av regionens ekonomi – 25 miljoner turister besöker varje år delstaten för att ta en tur bland vingårdarna.

Vinodlingarna genererar intäkter på 50 miljarder kronor årligen.

Men vinodlingarna förbrukar också vatten. 80 procent av det vatten som förbrukas i Kalifornien går till jordbrukssektorn.

En fjärdedel av det vattnet går till odlandet av nötter, som mandel, och pistage som ger stora exportintäkter.

En fjärdedel går till odlingen av alfaalfa, som blir till foderväxter för djur. Mycket av alfaalfa-skörden går på export till Saudiarabien där mjölkkor tuggar i sig den – i Saudiarabien är nämligen odlingen av alfaalfa förbjuden eftersom den kräver för mycket vatten … så odlingen sker i Kalifornien … alltså i en del av USA som i 20 år plågats av torka. I nyhetsförmedlingen förklaras detta med klimatförändringar.

Vi kan lämna frågan om det beror på klimatförändringar och konstatera att i Kalifornien råder torka … och brist på vatten. Grundvattendepåerna minskar på grund av det ständigt ökade uttaget av vatten till det jordbruksindustriella komplex som odlar för export av vin, avokados, frukt, grönsaker och nötter.

I de där eleganta byggnaderna på den kaliforniska byggnaden där man provar vin sitter gästerna och diskuterar hotet mot klimatet, de pratar om vilken elbil som är bäst, och utrycker kluckande sin förtjusning över att det är organiskt vin de smuttar på.

Allt fler av delstatens vinodlare skryter med att deras viner är organiska – man kan få den beteckningen även om det allt mer utbredda vinodlandet innebär en ekologisk katastrof i delar av Kalifornien … beroende på allt vatten som odlingarna förbrukar.

Det är som i Sverige alltså – många skryter om hur ekologiskt och hållbart de handlar och konsumerar – men de begriper inte att de är med och föröder naturen.

Certifikat och diplom som intygar att en vara på något sätt är ”grön” säger oss inget om vad produktionen av varan verkligen inneburit för miljön – det enda vi egentligen kan vara säkra på är att producenten varit beredd att betala en avgift till någon organisation som intygar att allt är frid, fröjd och ”grönt”.

De som oroar sig för klimatet säger alltid att vi ska lyssna på vetenskapen. Det har jag gjort. Vetenskapen säger att Kalifornien upplevt ett otal långa perioder av torka de senaste 1000 åren.

År 850 inleddes en torrperiod som varade i 240 år, den följdes av 50 år med mer nederbörd – sedan var det dags för en ny mycket torr period … som varade i 150 år.

I mer modern tid har vi den stora torkan från 1987 till 1992 och innan dess den ännu värre torkan 1928 till 1934 (märk väl – långt innan de nuvarande utsläppsnivåerna av växthusgaser).

Men under dessa perioder var aldrig grundvattentillgången hotad som i dag, och de naturliga vattenflödena kunde styras så att effekterna av torrperioderna till slut hanterades.

Det var möjligt eftersom odlingarna inte hade växt till dagens storskaliga produktion som slukar vatten i en skala som tidigare var otänkbar. 

Att en torr period i dag slår så hårt mot människor, djur och natur i Kalifornien är en följd av människors aktiviteter – av handlingar som gjort att samhället inte längre är flexibelt när det inte längre regnar.

Men Kaliforniens politiker vägrar göra något åt detta grundläggande problem, och de har ju själva – vare sig de varit demokrater eller republikaner drivit på denna utveckling.

Politikernas svar på problemen har blivit att skylla på klimatet och förklara att nu måste delstaten genomgå en stor grön omställning så att koldioxidutsläppen minskar.

Och viktigast av allt i det sammanhanget är att de som bor i Kalifornien byter fossilbilen mot en elbil.

Mest synlig pådrivare de senaste åren har guvernören Gary Newsom varit – redan 2020 genomdrev han att 2035 måste alla nya bilar som säljs i delstaten vara elbilar.

Hur det ska öka grundvattenreserverna är oklart.

Men det är egentligen också ointressant för Newsom – en grön omställning är bara en möjlighet att dra nya investeringar till delstaten. Investeringar som kommer att föröda naturen och miljön ännu mer – även om de stämplats som gröna.

Newsom själv skulle förstås aldrig komma på tanken att försöka reglera det jordbruksindustriella komplexet – han är själv sedan 1990-talet ägare av en vingård.

Det känns på något sätt naturligt att han allt oftare nämns som en framtida presidentkandidat för demokraterna.

Nästa del i serien:

Litium hjälper kanske mot bipolaritet – men inte mot människans dårskap

Kommentarer

På ständig jakt efter bränder och en bättre solbränna

Boris Benulic

Erika Bjerström, journalisten som är världens första AOI (artificiella ointelligens) – skapad i Svt:s och Bonniers från verkligheten helt isolerade laboratorium – erkänner att hon som reporter är programmerad att ”arbeta i samklang med sina värderingar”

Antagligen är det värsta som kan hända någon av Aktuellts eller Rapports utrikeskorrar att Svt:s Visakort inte fungerar. När det drabbade Erika Bjerström på det minst sagt anständiga hotell hon skulle checkat in på för några år sedan blev hon lite stressad.

Men hon samlade sig, och har berättat att hon gick ut från hotellet, ställde sig med ansiktet mot vårsolen, slöt ögonen och vände sig helt inåt. Efter en stund öppnade hon ögonen, och gick tillbaka in på hotellet – och se; simsalabim hade Svt ordnat det där med Visa-kortet.

Och så här kan man väl egentligen sammanfatta hela Erikas karriär inom public service. Hon får problem – oftast genom att tittare protesterar mot det hon säger; men Svt fixar det hela och förklarar för dem som inte fattar att Erika har rätt.

Det hände också när Erika, i sin egenskap av Svt:s klimatkorrespondent, skulle intervjua Robin Maynard, kampanjchef för organisationen Population Matters.

Hans organisation vill att bistånd från västvärlden i mycket större utsträckning ska gå till familjeplanering i fattiga länder. Det föds för många barn där för att svält- och miljökatastrofer ska kunna undvikas, menar Population Matters. Maynard hänvisade till IPCC:s senaste klimatrapport där FN:s klimatpanel konstaterar att den snabba befolkningstillväxten i tredje världen bidrar till världens klimat- och miljöproblem.

Erika hugger tillbaka:

– Vad har du för rätt som vit, medelålders man i Storbritannien att ge råd till kvinnor i globala syd om deras fertilitet?

Vi som följt Erika genom åren blir förstås smått förvirrade.

Hon har i åratal, i inslag efter inslag, hänvisat till IPCC:s rapporter – som alltid talar om den kommande klimatkollapsen. De är den uppenbarade sanningen för Erika, och hon är dess profet.

För några dagar sedan förklarade Erika att just den här IPCC-rapporten var:

Sista varningen innan världen susar förbi 1,5 grader, vilket skulle innebära att Parisavtalet är kört.

Underförstått då är att vi alla därmed är körda – inte bara Parisavtalet – framtida generationer är dömda att långsamt stekas tillsammans med jorden till en enda stor kebab som roterar runt solen.

Och trots att Maynard stöder IPCC:s syn på befolkningstillväxten som ett problem får han aggressivt kritiska frågor av Erika – för att han är vit och medelålders.

Erika har annars under sin karriär gärna hyllat vita, medelålders män; som till exempel Al Gore.

Erikas chefer har i det här fallet förklarat att hennes fråga var relevanta.

Erikas chefer tycker alltid att det hon gör är rätt och relevant.

Den märkliga och motsägelsefulla inställningen i den intervjun är inte på något sätt ett unikt undantag under Erikas bana som journalist.

Hon gör inte bara nyhetsinslag för Rapport och Aktuellt – hon skriver också reportageböcker. Den som läser böckerna kliver inte in i en märklig värld, utan i flera märkliga världar – som inte har något med varandra att göra.

I Porslinsmålerskan från Limoges beskriver Erika ett Europa som är dömt att avindustrialiseras, och att förlora varje tänkbar form av tillverkningsindustri. Det har Erika kommit fram till genom att resa härs och tvärs över vår kontinent.

Men hon är inte uppgiven i sin reportagebok. Det finns en ljus framtid – och den ligger i kunskapsindustrin. Europa ska satsa på IT, reklam och turism, medan tredje världen tillverkar saker.

I samma bok förklara Erika att Europa ”måste” ta emot afrikanska flyktingar. Många afrikanska flyktingar.

Som läsare ställer man sig förstås frågan. Om nu all europeisk tillverkningsindustri flyttar till Asien, Afrika och Latinamerika – varför ska Europa ta emot afrikanska flyktingar? Kan de inte arbeta i tillverkningsindustrierna som etableras i deras egen världsdel?

Försörja sig?

Och om de kommer till Europa, hur ska de kunna försörja sig i en världsdel som satsar på IT, reklam och turism? Jag ser vissa problem med att gå från Nairobis slumförorter till jobb som copywriter i Frankfurt. Men vad vet väl jag.

Sjukhus och shoppinggallerior

Än mer förvirrad blir jag när jag läser Erikas bok om Afrika; Det nya Afrika.

Det är en reportagebok som är en glödande hyllning till Afrika. Kontinentens ekonomier växer snabbast i världen, de demokratiska staterna blir fler och fler, medan krigen blir färre och färre. Jag får en känsla av att det inte finns en by i Afrika där man inte håller på att bygga ett toppmodernt sjukhus, och det sjukhuset ligger bredvid stora shoppinggallerior – alla går i skola, och många går vidare till universitet. Framtiden är ljus, inget kan stoppa Afrika.

Boken skrevs för tio år sedan.

Vi vet alla hur det ser ut i Afrika i dag (och faktiskt också gjorde 2013).

Här ser vi den märkliga motsägelsefullheten igen. Samtidigt som Afrikas utmålas som en världsdel där snart alla är välbärgad medelklass, kräver Erika att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

När jag läser de två böckerna – som kommer med några få års mellanrum – och plöjer nyhetsinslag och intervjuer med Erika från de följande åren, möts jag av vitt skilda, och obegripligt motsägelsefulla bilder av världen. Jag kommer på mig själv med att oroligt undra: schizofreni smittar väl inte om man läser någons texter eller lyssnar på dem? För det är något som inte är riktigt friskt med hennes oförmåga att ge en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, hon klarar inte riktigt av det ens när det gäller den verklighet hon har direkt inpå sig, på sin arbetsplats.

Erika har i en intervju berättat hur underbart det var att komma till Svt efter åren på Dagens Nyheter, hur fint det var att ett 60-tal personer samlades dagligen för att diskutera gårdagens nyhetssändning. Stämningen var ”generös” och ”lärorik”.

Strax därefter förklarar hon att det är ett stort problem med de bristande resurserna på Svt.

Om 60 personer sitter och mysvärderar vad man gjorde dagen innan tyder det väl inte riktigt på resursbrist?

Det finns de som kritiserar Erika för att hon är en dålig journalist – men de är fel ute. Hon anser sig själv inte vara en journalist.

Hon intervjuas i Hallands Nyheter 2007, inför ett föredrag hon ska hålla i Varberg.

Reportern ställer en motfråga när Erika gått igång under intervjun och förklarat att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

Reportern undrar varför Erika inte berättar om de betydligt större flyktingströmmarna österifrån.

Erika svarar:

Med förlov sagt, de som kommer österifrån drunknar inte.
Erika valde således bort att berätta om de stora flyktingströmmarna österifrån – därför att hon tyckte mer synd om afrikanerna. Hon ville att vi enbart skulle se dem för att vår uppmärksamhet – och vårt medlidande – inte skulle splittras.

En journalist ska iskallt leverera en beskrivning av hela verkligheten så att läsaren, tittaren eller lyssnaren blir informerad och självständigt kan ta ställning.

Men Erika medger att det inte är så hon ser sitt uppdrag. Hon väljer att justera verkligheten hon serverar oss så att vi ska tycka som hon.

Innan Erika var verksam på Svt arbetade hon på DN: Hon spåddes en lysande karriär, och blev Christina Jutterströms högra hand. Hon tillhörde den grupp kvinnor som gick under benämningen ”påläggskvigorna”. Nej, det var inget öknamn som viskades om dem bakom deras ryggar. De som tillhörde gruppen stoltserade med att vara en av påläggskvigorna.

Chefredaktör?

Många tippade att Erika skulle bli nästa chefredaktör på DN, och det sågs som ett smart drag av henne att rekrytera Joachim Berner till tidningen, för att han skulle ingå i ”Team Erika” i kampen om chefredaktörsstolen. Men Joachim visade sig vara en skickligare ränksmidare än Erika och blev själv chefredaktör.

Erika surnade och flyttade till Svt, och där etablerade hon snabbt en dominerande position. Hon har varit utrikeskorrespondent, programledare och nu är hon sedan några år klimatkorrespondent.

Hennes starka ställning på Svt kan bero på hennes klostervistelser.

I mitten på 1900-talet kände sig Erika lite utbränd. Aktuelltchefen Stig Fredriksson rekommenderade att hon skulle ta igen sig på ett kloster.

Erika upplevde under vistelsen att det var precis vad hon behövde, och hon insåg hur hon kunde skapa ett mycket speciellt nätverk. Hon såg framöver till att ett dussin kvinnliga journalister drog sig undan tillsammans med henne några gånger om året. De tillbringade tid ihop i klostermiljö eller på andra platser där de kunde prata och fundera i avskildhet från den krångliga världen därutanför. Här skapades starka band.

Fylla med innehåll

Vad som diskuteras där? Erika har beskrivit det som att man ”diskuterar skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.”

Återigen. En journalist rapporterar det som händer. Förklarar skeenden. Det är slitigt nog.

Förklaras världen bättre av att Erika och hennes systrar kommer överens om vad som ”egentligen” menas med ”skuld, kärlek, människovärde och solidaritet”?

Resultatet har vi sett. Vit, medelålders man får inte ha åsikter om befolkningstillväxten i tredje världen.

Varför inte?

Jo, det beror förstås på att han har en ”skuld”. Han kanske kan trösta sig med att den domen fällts i ett kloster.

Den som förväntar sig fakta och logik i rapporteringen, får nöja sig med det Erika kallar ett ”mera reflekterat förhållningssätt”.

Den som följt Erikas rapportering länge – och kanske lite tyst för sig själv ofta muttrat att hon verkar anse sig som ofelbar – blev säkert förundrad i oktober förra året, då förklarade Erika nämligen att hon haft fel:

”Jag har i flera analyser genom åren lyft att klimatkrisen inte kan lösas på individnivå. Att det är fel att ”privatisera” klimatkrisen, att prata om flygskam. Men jag börjar inse att jag haft fel. Industrier har fortfarande stort ansvar och den gröna omställningen pågår. Men utan större engagemang från privatpersoner är vi chanslösa.”

Erika har ju under åren på Svt undvikit att försöka sprida flygskam – hur mycket hon än förklarat för oss att världen snart går under. Hon har väl insett att det skulle se illa ut med tanke på att hon och familjen gärna åker på semester utomlands – och man tar sig inte gärna till Indien på cykel.

Det här är nog en signal om att vi alla nu kommer att flygskammas av Erika framöver. Familjen kommer att få semestra hemmavid framöver, så att Erika kan kliva fram som ett föredöme, för hon talar i sin artikel om ”…behovet av personligt ledarskap, att klimatkrisen också blir en samvetsfråga för var och en av oss”.

Kommer detta också innebära att Erika å yrkets vägnar slutar flyga till exotiska, varma platser, med milslånga sandstränder – varifrån hon gör inslag om smältande polarisar?

Speciella sinnesorgan?

Nej, det kommer det säkerligen inte att innebära. Redan 2009 förklarade Erika för oss vanliga dödliga varför just hon alltid måste få flyga ut i världen, och flyga långt:

”Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats. Vi tillför viktig information om vår alltmer globaliserade värld.”

Den gången försvarade hon en resa till ett Australien där det rådde rekordhetta. Det var ett fenomen som absolut och nödvändigtvis måste skildras med Erikas ”svenska ögon och öron”.

Erikas man Anders intervjuades av DN på sin 50-årsdag. Han var en gång i tiden med och startade Miljöpartiet, och det var där han och Erika träffades.

Anders har hållit rätt många föredrag om ”papparollen”, och berättat för åhörarna att man inte ska tvinga på barnen sina egna känslor.

Vore kanske fint om Anders pratade lite med frugan om det där. Det är ju uppenbart på det viset att hon betraktar oss som barn – och att hon försöker tvinga på oss sina känslor.

Vi förstår nog världen bättre utan dem.

Hur fungerar världen?

Det finns en felaktig bild av Erika Bjerström. Hon beskrivs ofta som en reporter med en agenda hon medvetet driver, och att den agendan har satts med utgångspunkt från hennes uppfattning om hur världen fungerar.

Men så är inte fallet. Den som studerar de många uttalanden, analyser och rapporter i tidningar, radio och teve, som Erika gjort under sin långa karriär kommer att upptäcka att Erika bara säger det som behöver sägas i varje ögonblick för att främja den egna positionen.

Problemet för Erika är att hon kanske inte är den mest belästa och logiskt tänkande reporter som står att finna. Den som försöker förstå vad som händer i världen med hjälp av Erika riskerar därför att drabbas av mental kortslutning – så motsägelsefulla är hennes beskrivningar av skeenden och förlopp när det gäller politik, ekonomi och klimat.

Problemet med Erika är inte att det Erika säger är fel, utan att det är obegripligt.

Det är som om du frågade en person vad två plus två är, och denne svarade på ett sedan länge utdött språk.

Ändå är hennes ställning som klimatorakel i Svt ohotad.

Vi tänkte egentligen göra en lista med hennes tio mest tokiga uttalanden, men det visade sig svårt att upprätta en sådan liten katalog, eftersom själva åtgärden att göra ett urval riskerar att skymma det som är viktigt; att hennes rapportering är helt förvirrad, och präglas av att hon ofta också säger mot sig själv.

Nu har vi behandlat fem av hennes tokigheter.

Här kommer ytterligare fem.

Bara omsorg om mitt eget förstånd har hindrat mig från att upprätta en 100-i-topp-lista.

Vatten över huvudet, och huvudstaden

Platser med långa sandstränder och många soltimmar ligger alltid Erika varmt om hjärtat, hon reser gärna dit. Maldiverna är en av de platserna.

Men Erika är orolig för ögruppens framtid, och i ett inslag för en månad sedan berättade hon att:

”Maldiverna är världens lägst liggande land och deras dagar är räknade. Isarna vid nord- och sydpolen smälter allt snabbare och enligt klimatprognoserna kommer havet att sluka det lilla öriket innan seklet är slut.”

Erika gillar antagligen inte tanken på att behöva lära sig dyka för att få besöka sina paradisöar, hon verkar vara mer typen som vill ligga i solstol på stranden.

Erika säger i inslaget att:

”I morgon kommer FN:s klimatpanel IPCC med sin senaste sammanfattande rapport om hur det står till med klimatkrisen och den gröna omställningen. Det var nästan tio år sedan sist och den kommer bland annat ge svar på hur världen klarar målet att begränsa den globala uppvärmningen under 1,5 grad. Hur det går innebär skillnad på liv och död för världens lägst liggande länder.”

Erikas flygtur till Maldiverna möttes med mängder av kritik i sociala media – varför fick hon flyga runt i världen och bidra till ökande utsläpp, samtidigt som hon själv predikade avhållsamhet för alla andra när det gällde att ta flyget? Erikas chefer tvingades skrida till hennes försvar på Svt:s hemsida, där de förklarade att:

”Det är relevant för en svensk publik att veta att ett av de länder som drabbats hårdast på jorden, där läget är akut, är Maldiverna. Ögruppen är världens lägst liggande land och huvudstaden Malé håller på att dränkas av de stigande havsnivåerna. Därför bygger man nu en ny stad på en konstgjord ö där hälften av befolkningen ska bo när huvudstaden blir obeboelig, evakueringen har redan börjat. Maldivernas miljöminister, Aminath Shauna, berättar att landet lägger 30 procent av sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Detta är relevant och angelägen journalistik. Maldiverna har blivit sinnebilden för klimatkrisen.

En reportageresa till Maldiverna är ingen lust-tripp. Det är några dagars intensivt arbete för att samla in det material som krävs för att berätta historierna om hur klimatförändringarna påverkar människorna som hotas på öarna.”

Men Erika förbereder sig inte så bra. I inslaget intervjuas alltså Aminath Shauna som säger att hennes land lägger 30 procent på sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Men 2021 rapporterade Svt:s Mathilda Nyberg att Aminath Shauna deklarerade att 40 procent av budgeten användes för samma ändamål.

Och dessförinnan hade Aminath Shauna till amerikanska ABC sagt att 50 procent av budgeten gick till samma ändamål.

En rimlig fråga från Erika borde varit:

”Du Aminath, nu pratar du om 30 procent av budgeten, för några år sedan var det 40, året dessförinnan 50 procent. Om er situation hela tiden blir allt värre, varför sjunker hela tiden er egen satsning på åtgärder?”

En annan relevant från Erika borde ha varit:

”Du Aminath kritiserar ju västvärldens utsläpp, och flygtrafiken i världen bidrar definitivt till utsläppen. Varför bygger ni nu då en ny stor flygplats med kapacitet att ta emot 1,5 miljoner turister per år?”

Men Erika ställer inga kritiska frågor till representanter för Maldivernas regering, hon accepterar fullt ut deras beskrivning av situationen. Sedan finns det en fråga man bör ställa till Erika – varför beskriva det som sker på Maldiverna som om det som händer sker i ett tillstånd av akut panik?

Den nya huvudstaden Hulhumale sägs byggas ”nu” på en konstgjord ö. Men bygget påbörjades 1997 för att få en ny och modernare huvudstad som kunde rymma fler invånare – då projekterades den för att rymma hälften av landets befolkning, och det gjordes som en del i en utveckling som sågs som naturlig. Med tanke på klimatmärkta biståndsmiljarder är det däremot nu listigt att framställa det som en nödåtgärd.

Och är det överhuvudtaget rimligt att använda Maldiverna som exempel för att kräva drastiska åtgärder i hela världen? Det bor mindre än en halv miljon människor på öarna?

Ögruppen består av 1924 öar. 199 av dem är bebodda.

När man säger att en stor del av Maldiverna kommer att ligga under vatten vid nästa sekelskifte är det aldrig definierat vilka öar det kommer att röra sig om. En mycket, mycket stor del av Maldiverna kan hamna under vatten utan att någon människa berörs.

Av de 199 bebodda öarna fanns enligt en FN-rapport 2013 turistanläggningar på 88. I rapporten konstaterades berömmande att det pågick satsningar på att bygga turistanläggningar på ytterligare 20 öar, sedan dess har turistanläggningar tillkommit på 40 öar – en utveckling som fortsatt drivs på av regeringen; samma regering som i andra sammanhang säger att öarna snart slukas av havet.

Vad vi står inför här är enkel teve-dramaturgi. Paradisiska öar hotas av västvärldens utsläpp (som leder till höjning av havsnivån). Vi serveras en enkel och okomplicerad bild, som ska försätta tittaren i ett tillstånd av ånger och ångest, och få denne att sopsortera än mer maniskt och flyga mindre – och förberedda människor på regleringar och åtstramningar: ”Tänk på Maldiverna!”.

Men parallellt med detta satsar Maldivernas egen regering på en drastisk ökning av turistindustrin – vilket innebär långa och många flygturer.

Det gör förstås att Erika inte kan skildra hela bilden. Hon väljer som vanligt det som för stunden passar henne, och hennes syften.

Erika och tre olika Afrika

2017 tog sig närmare 100 000 personer över Medelhavet från Afrika till Europa. Nästan 2000 av dem drunknade under överfärden.

Vilka var de som gav sig ut på den farliga resan?

Det diskuterades i Svt:s Aktuellt i 22 juni 2017. Erika var inkallad som expert på Afrika – för det var därifrån flyktingarna kom.

Hennes svar då var:

– Migrantströmmarna kommer från Västafrika. De här unga männen, för det är nästan bara män, kommer från länder som Senegal, Nigeria, Elfenbenskusten och Gambia. Det är demokratier med en god ekonomisk tillväxt. Men de här unga männen har hört om Europa i rosenrött skimmer, och vill dit för att söka lyckan och ett bättre liv.

– Det stora problemet är att de här unga männen är felinformerade. De ser på Europa som en enda stor bankomat.

Erika utvecklar sedan ett resonemang som slutar i att det egentligen är EU:s fel, som inte sett till att informationsflödet till Afrika är korrekt.

Migrantströmmarna från Afrika har inte minskat sedan dess, inte heller platserna de kommer ifrån. Men Erikas beskrivning av orsakerna till dessa strömmar har förändrats sedan hon blev Svt:s klimatkorrespondent. Nu är det klimatförändringarna som driver människor över Medelhavet, inte lusten att göra ett uttag från ”bankomaten Europa”.

Sommaren 2022 förklarar Erika i Svt:

– I dag är det är fler människor i världen som flyr på grund av klimatrelaterade händelser än krig och konflikter.

Man kan tycka att det de här åren borde det kört ihop sig ordentligt i huvudet på Erika. Dels säger hennes arbetsbeskrivning att hon måste börja förklara allt elände i världen med hjälp av klimatförändringar, och samtidigt måste hon börja tona ner den bild hon själv tidigare gett i böcker och reportage av Afrika som en kontinent som ständigt utvecklas och blir rikare.

Dessutom måste hon utgå från den konstant rådande politiskt korrekta uppfattningen att EU måste öppna sina gränser.

Men Erika klarar det. Hon minns aldrig vad hon sagt tidigare, och går in i varje sändning med en ny uppsättning påståenden som passar för tillfället.

Erika analyserar ett val

Allteftersom Erika märkte att hon kunde säga vad som helst utan att det blev några större invändningar från cheferna började hon hitta på fakta.

Att vara Svt:s klimatkorrespondent innebär tydligen att man får uttala sig om det mesta.

I mars 2018 levererar Erika en analys av det ekonomiska läget i världen. Hon avhandlar tvärsäkert följderna av Trumps införande av högre tullar på vissa områden. Erika förklarar vad det kommer att innebära för exempelvis Kina, EU och Sydostasien. Men också inrikespolitiskt i USA, där hon menar att de kommer att hota Trumps stöd bland väljare:
”Men framförallt är det konsumenter som drabbas när ett handelskrig bryter ut. Trumps egna väljare är låginkomsttagare. De har vant sig vid att kunna köpa billiga produkter från Kina som dammsugare, kylskåp och bilar. Det är varor som nu blir dyrare.”

Ett tvärsäkert levererat påstående. Erika utgår från att Trump är lika korkad som hans väljare är fattiga.

Men Trumps väljarbas ser annorlunda ut än vad Erika tror.

Väljarundersökningarna efter valet 2016 ger en tydlig bild av det faktiska förhållandet.

I de två lägsta inkomstskikten i USA fick Hillary Clinton 53 och 51 procent av rösterna. Trump fick där 41 och 42 av rösterna. I de fyra högra inkomstskikten låg Clinton och Trump närmare varandra, men Trump hade alltid högre röstetal.

Alltså: Ju högre inkomster en amerikan hade, desto troligare var det att han röstade på Trump. Ju fattigare en amerikan var, desto troligare var det att han röstade på Hillary Clinton.

Erika bygger sin analys på ett konstaterande som inte har någon faktamässig grund.

Varifrån Erika hämtar siffrorna för sina analyser är som så ofta oklart, men de passar in i den bild Svt vill skapa; Trumps väljare är obildade, fattiga och inavlade människor som dväljs i träskmarkerna, i Appalacherna och på platser på prärien där inte ens Greyhoundbussarna stannar.

Erika på väg bli förintelseförnekare

I rättvisans namn ska väl påpekas att Erika inte menar att Trump enbart stöds av fattiga och obildade personer. Han har också rika och mäktiga vänner han måste förhålla sig till, krafter som till exempel ”judelobbyn”; för att använda Erikas egna ord.

Det var det uttryck Erika brukade när hon i december 2018 skulle förklara att Trump tänkte flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem:

”Den judiska lobbyn i USA är oerhört stark och har drivit frågan länge.”

Den gången fick Erika smäll på fingrarna av cheferna, och i senare textversioner på Svt:s hemsida fick den där ”oerhört starka” lobbyn beteckningen ”pro-israelisk”.

Erika är alltså inte en förslagen individ, utan mer en glad och naiv person som är övertygad om sin egen förträfflighet, och hon förmår inte riktigt skilja på vad man får och inte får säga öppet.

Där sitter hon vid fikaborden på Svt och pratar med alla palestinakativister som är anställda om hur ”judarna” härjar på Västbanken och på Gaza, och hur de kontrollerar amerikansk politik. Och så kliver hon in i studion och fortsätter prata på det sättet.

Vilket förstås innebär att hennes chefer måste justera det hon sagt – eftersom varje uttalande som förknippar ordet ”judisk” med dolda mäktiga påtryckningsgrupper riskerar att stämplas som antisemitiskt och ett uttryck för latent nazism.

Greta Marx?

Ett annat exempel på när Erika kliver in i studion utan att förstå att hon inte sitter kvar vid fikabordet i tevehuset är när hon stämplar Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”.

Erika konstaterade i ett inslag 2019 att Gretas retorik alltmer rörde sig mot en beskrivning av världen i termer som vänstern använder. Med ”vänsterpopulism” menade Erika Gretas kritik mot stora bolag och de politiker som Greta ansåg tjänade bolagens intressen – och att de alla var mer intresserade av profit och makt än av klimatet.

Med ETC i spetsen påbörjades ett drev i media och sociala media mot Erika. Greta fick inte stämplas som ”vänster”. Att koppla en ståndpunkt när det gäller klimat till en politisk hållning riskerade att spräcka den totala enighet i ord som sedan många år etablerats över hela det politiska fältet. Om höger, vänster och allt däremellan skulle börja bråka i klimatfrågan skulle klimatkonferenser, överenskomna internationella klimatprotokoll och FN-rapporter plötsligt kunna börja diskuteras av alla, det skulle bli en fråga bland alla andra.

Sådant kan inte tillåtas i en västvärld där varje för medborgarna besvärlig åtgärd numera kan förklaras och försvaras med att klimatnödläge råder.

Det är inte tillåtet att diskutera klimatpolitik i termer av höger och vänster, alla förväntas tycka likadant. Det är bara tillåtet att debattera klimatpolitik i form av diskussioner om hur de på olika konferenser uppsatta målen ska uppnås genom gemensamma ansträngningar.

Erikas beskrivning av Greta var ett uttryck för Erikas oro för att den påbjudna totala enigheten skulle sprängas. Erikas tillvaro som klimatkorrespondent bygger ju på att hon ska kunna tala om för oss att vi alla och envar gör för lite. Det är det som ska göra att vi alla går med på att få det sämre – även vi som bor i ett av världens mest miljövänliga länder.

Helgsmål

Kristen kollaps när teologer blir meteorologer

Boris Benulic

Noa, hans familj och alla djuren vandrar från arken efter att den strandat på Ararat. (Ivan Ajvazovskij, 1889)

Svenska kyrkan befolkades förr av teologer. Nu verkar meteorologerna ha tagit deras plats, och den senare yrkesgruppen är – som vi alla vet – en synnerligen ångestriden skara som hålögt stirrar på oss under väderleksrapporterna. De insjunkna, men ändå liksom brinnande ögonen, kommer sig av att de antagligen ligger sömnlösa på nätterna av fruktan för klimat-apokalypsen. Ja, ni vet, den där händelsen då mänskligheten kommer att gå under för att den dränks i vattenmassor, samtidigt som den hungrar och törstar ihjäl eftersom det är så varmt att jorden torkat ut och temperaturen är 60 plusgrader celsius (på Sydpolen, på nätterna). Lite ologiskt, men en apokalyps är en apokalyps, och vad vet jag – förloppet kanske inte följer logikens lagar.

Att meteorologerna nu invaderat Svenska kyrkan syns i budskapet. Det finns sedan länge ett omfattande material på organisationens hemsida, samlat under en inledande text med rubriken Klimatet förändras – skapelsen ropar! Tankegångarna i texten utgår från skapelseberättelsen i Första Mosebok 1:1-2:3 där det berättas om hur Gud skapar djur och natur, konstaterar att verket är gott – och därefter skapar människan och överlåter ansvaret för det goda som skapats till människan.

Så långt är jag med.

Men, när medierna rapporterar om naturkatastrofer är kyrkan inte sen att haka på i sociala media och från predikstolar – och är totalt följsamma mot mediernas budskap.

Några av de senaste naturkatastroferna som Svenska kyrkan uppmärksammat är:

  • Bränder och torka på Hawaii
  • Översvämningar i Libyen
  • Bränder och torka i Kalifornien

Alla har de förklarats med ”climate change”, och du och jag har manats att besinna vårt ”ansvar för skapelsen”, och göra allt för att de svenska utsläppen av växthusgaser ska minska. Ofta anförs bibelställen som ska få oss att fatta att FN:s klimatpanel har Gud på sin sida, möjligen ingår han i panelens senior advisory board. Vem vet? Outgrundliga äro Herrens vägar, speciellt om de beskrivs av Svenska kyrkan.

Men innan vi funderar på de där passagerna i Bibeln kan vi väl begrunda vad som egentligen hänt på Hawaii och i Kalifornien och i Libyen.

I Libyen är det osäkert hur många som omkommit i översvämningarna som framförallt drabbat staden Derna. 15 000? 20 000 … eller fler?

”Klimatet” anses som vanligt vara anledningen. Lite oklart hur, men som Svenska kyrkan (.., och medierna och experterna … och killen som har tatueringssalongen tvärs över gatan) förklarat så har det aldrig förr uppmätts så höga globala medeltemperaturer som i år … det ska något sätt förklarar att Derna dränks.

Få pratar om det sedan länge pågående inbördeskriget i Libyen som förstört all fungerande administration. Det fanns inga myndigheter som gick ut med varningar och evakuerade människor i de drabbade områdena. 

Libyens statliga väderlekstjänst fungerade trots allt så bra att den kunde slå larm om vad som skulle kunna hända tre dygn innan katastrofen var ett faktum. Men eftersom de två konkurrerande statsapparaterna i Libyen har fullt upp med att föra krig mot varandra brydde sig ingen ansvarig person om varningarna.

Inbördeskriget i landet inleddes i princip samtidigt som Gaddafi störtades 2011 efter det att USA drivit fram en utländsk intervention. Må vara att Gaddafi var en diktator, men ingen kan förneka att statsapparaten var väl fungerande under hans styre, och landet var kanske det näst mest välmående i Afrika. Oljeintäkterna gick till fungerande infrastruktur, skolor och sjukvård.

Att dammarna rasade runt Derna beror på att ingen kontroll och inget underhåll skett på åratal. I staden finns heller inte längre ett sjukhus. 

Allt är följden av inbördeskriget, som också gjort att hjälpen försinkas, eller inte alls blir av. Som mest har en halv miljon människor varit flyktingar i sitt eget land efter det att Gaddafi störtades – Libyen har sju miljoner invånare.

Inbördeskrig, ekonomiskt och humanitärt kaos, kollapsad infrastruktur är den bevisbara följden av USA:s och olika väststaters intervention.

Där har vi orsaken till att översvämningen blev en katastrof i Derna … inte att den globala medeltemperaturen höjts någon grad.

Även när det gäller Kalifornien har bränder och torka en mänsklig förklaring. Överetableringen av vinodlare, avocadoodlare, mandelodlare torkar ut delstaten. Mandelodlingarna förbrukar en tiondel av Kaliforniens vatten, och odlingarna av pistagenötter fortsätter växa.

Här talar vi bara om de värsta förbrukarna av vatten, sedan har vi alla odlare av frukter och grönsaker.

Trycket på vattentillgångarna är stort.

Och delstatens städer växer, och de välmående förorterna ska ha gröna gräsmattor och fyllda swimmingpooler. 

Kalifornien är inte ett exempel på människans rovdrift av naturen, delstaten är ett exempel på människans våldtäkt på naturen.

Bränderna beror på att man inte hanterar buskvegetationen på ett förnuftigt sätt. Inte mycket skiljer naturen i norra Mexiko från de delar av Kalifornien där bränder är vanliga – men i Mexiko förekommer inte lika omfattande och katastrofala bränder.

Samtidigt är till exempel många av delstatens stora vinodlare mycket måna om att framställa sig som kämpar mot klimatförändringar, och på deras hemsidor kan man läsa om hur de strävar efter att släppa ut mindre volymer växthusgaser (allt medan de föröder naturen genom att tömma de underjordiska vattenreservoarerna).

Inte heller Kaliforniens problem är att jordens medeltemperatur stigit – utan även här är det människans monumentala dumhet och girighet under mycket lång tid som är orsaken.

När det gäller Hawaii har vi ju tidigare diskuterat hur de globala jordbruksföretagen ödelagt ögruppens en gång fungerande jordbrukslandskap – och därmed bäddat för årets förhärjande bränder. Maui brann inte på grund av att temperaturen steg, Maui är en brandbomb som länge varit färdig att explodera.

Om Svenska kyrkan läste sin Bibel och förstod vad de läste skulle de sedan länge kämpat mot globaliseringens följder för natur, miljö och människor. Men det har de inte gjort. De har ingen kunskap i de här frågorna, de är avskilda från verkligheten, och om de skulle förstå skulle de antagligen ändå inte våga utmana de krafter som skövlar naturen.

Enklare för Svenska Kyrkan är att försöka ge dig och mig dåligt samvete för att vi inte kör elbil – som om det skulle kunna förhindra att vatten slösas bort i Kalifornien eller att dammar inte repareras i Libyen.

Svenska Kyrkan var en gång den svenska statens förlängda arm för indoktrinering av människor – men nu har den tagit ett steg till och ställt sig i globala krafters tjänst – krafter som döljer det elände de skapat på jorden genom att tala om temperaturen, och lägga ansvaret på oss som inte på minsta lilla vis deltagit i ödeläggelsen.

Om denna kyrka kan man bara konstatera:

”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!

Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.” (Matteus 23:27-28)

En riktig kyrka skulle gå till rätta med dem som dagligen – och sedan länge – förgör och förstör det vi är satta att förvalta, en riktig kyrka skulle inte yra om att det gäller att sänka den globala medeltemperaturen utan konkret tala om och kämpa för att Sverige blir ett land där vi lever mer i samklang med natur och djur – och det innebär att vända sig mot globaliseringens krafter, inte att som Svenska kyrkan bli dessa krafters tjänare.

Artiklar

Gör korv av kusen, kasta aktersnurran i sjön

Boris Benulic

Du förväntas numera alltid sitta still i båten ... både bildligen och bokstavligen. Helst ska båten också vara helt still.

En gång i tiden övervägde våra ledare faktiskt möjligheten av att Sverige skulle kunna angripas.

Ledarna såg då till att med bland annat  telefonkatalogens hjälp göra klart för oss att:

”Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!”

Det är länge sedan man såg det meddelandet där uppifrån. 

Kanske har de redan gett upp?

Dock ägnar sig ledarna fortfarande åt att meddela oss saker. Andra saker.

Kärnan i många av de nuvarande budskapen är att vi inte ska förflytta oss.

Vi har i åratal fått förklarat för oss att allt som framdrivs av en motor hotar mänskligheten och miljön.

Bilar, lastbilar, bussar. Flygplan. Fartyg.

Så vad gör den svenska menigheten då?

Rätt många börjar fundera på att dra sig tillbaka till en öde ö och bara en gång i månaden besöka närmsta livsmedelsaffär för att köpa snus, Gustafskorv och havregryn … och då tar man sig in till fastlandet i sin lilla båt med aktersnurra.

Men se det gick inte heller …

Nu är Per Bolund ute även efter tvåtaktsmotorer. Lita aldrig på en vuxen man som ser ut som en korgosse.

Men svensken är en tålig person. Om nu överheten helst ser att man inte färdas med bil, båt eller flygplan … då går man amish och spänner hästen för kärran när man ska någonstans.

Men, men … det är sedan i dag heller inte lämpligt. De som kan det här med miljö vet nu att berätta för oss att hästen är en värre miljöbov än inrikesflyget.

I dag uppmanas vi att bejaka öppna gränser, det ständiga utbytet (verkar snart inte spela någon roll vad som utbyts, bara det byts).

Men samtidigt som vi uppmanas att bejaka själva rörelsen över alla dessa öppna gränser  får vi det förklarat för oss att varje gång vi själva försöker röra på oss (om det inte är till fots eller till cykel) så är det en våldtäkt av Moder Jord.

”Världen måste öppnas”, säger överheten.

Du måste sitta still för dina förflyttningar är skadliga, förklarar samtidigt samma överhet.

Och visst, det fungerar ju.

Hela världen verkar komma hit. De rörelserna är aldrig problematiska.

Dock finns det ett undantag.

Turister som har råd att komma till Sverige ska inte uppmuntras till detta. Nu krävs det förbud mot marknadsföring av Sverige som turistland i länder som ”ligger allt för långt bort”. Betalande turister, nej tack. Miljöfarligt.

Som vanligt när jag försöker finna min egen väg bland alla överhetens påbud så vänder jag mig till Klot-Johans diktsamling ”I dag jag drömde”.

Hans slutsats om att det viktigaste är att stegen är hållbar har en lång förankring i folkligt tänkande. Är vägarna stängda i alla riktningar får man röra sig uppåt.

Avlatsbrev 

Om flygbränslens stabilitet
är det ingen som tillräckligt vet, men gröna, det måste de vara
för den som vill uthålligt fara
och hållbart uti evighet,
åt den stjärnögda, troende skara som glad åt regeringsdekret
i labb kokar hop något klet
vilket världen åt oss ska spara
från dess dystra undergång snara
så som spåtts av var självlärd profet man kan undra – är folk på det klara om sin gränslösa godtrogenhet? 

Klot-Johans samling ”I dag jag drömde” kan du beställa här. Rim som gör att du bättre kan hantera en samtid som saknar rim och reson.

Kommentarer

Redo för det värsta

Boris Benulic

"De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara."

Så där. Då har jag läst också Nathaniel Richs ”Losing Earth” om miljökollapsen som väntar.

Var inte oroliga … det ska inte blir en Björn-Wiman-predikan nu.

Jag fruktar inte en klimatkatastrof. 

Inte så att jag inte tror att den kan vara på god väg.

Kan den mycket väl vara.

Men jag frukar den inte.

Om polarisarna börjar smälta kommer jag att samla ihop alla de verk som skrivits de senaste åren om den hotande katastrofen och därefter bygga mig ett berg av dem. Däruppe kan jag och de mina sedan finna en tillflykt när vattenmassorna väller in.

I berget finns verk som Jonathan Safran Foers ”Det är vi som är klimatet : hur man räddar världen” eller ”Den obeboeliga planeten” av David Wallace-Wells. Eller Eller … ja, antalet är oändligt (jag kommer definitivt att sitta säker på det där bokberget).

Visst kan man väl tänka sig en bördigare jordmån, men det går säkert at kompostera böckerna och få saker att växa där också i sinom tid.

Om min plan verkar lätt vrickad är det inget mot de tankar och planer som kännetecknar

alla de där böckerna. Egentligen rör det sig om en enda plan … världens regeringar måste samarbeta. Det ska förhandlas, skrivas, avtal och så ska alla länder följa riktlinjer som reglerar allt från staternas koldioxidutsläpp till högsta tillåtna antal plastkassar individer använder under ett år.

Från första stund har jag förundrats över det ologiska som kännetecknar dessa böcker.

Författarna är alla mycket noga med att alltid påpeka att vi måste lyssna till forskarna, ta till oss deras fakta. 

Snart är allt annars över säger de, typ: Förläng inte ditt abonnemang på Netflix.

Det är finfint att författarna bejakar vetenskap, men den som vill hantera de data som presenteras måste också förstå hur världen fungerar.

Och ska man ge sken av att vara vetenskaplig är det rätt bra om man bemödar sig om att vara logisk. Det är kanske inte de här författarnas bästa gren .. jag vet inte varför jag kommer att tänka på Jamaicas boblag i vinter-OS 1988.

Om man nu liksom alla dessa klimatoroliga skribenter ägnar sida upp och sida ner åt att redovisa siffror samt peka på hur de politiska ledningarna i alla världens länder fört oss dit där vi befinner oss … hur kan man då samtidigt tro att dessa ledare nu ska ta sig samman och rädda oss undan en katastrof genom att skriva ett avtal och sedan följa det. Ska vi köra en skendränkning på Xi Jingping först? Sticka stickor under hans naglar? (Jo, jag vet … det låter tilltalande även av andra orsaker).

De här verken kännetecknas av en brist på logik som gränsar till det enfaldiga … för att inte säga rubbat storhetsvansinniga. Lägg märke till att de tre böcker jag läst senast i ämnet, och som jag nämner ovan, alla har något av följande ord i titeln: ”världen, ”planeten”, ”jorden”. Stort ska det vara.

Den rimliga reaktionen för den som tror att jorden går mot en klimatkatastrof är väl att tänka: ”Hur räddar jag mig och de mina? Vi måste se till att värna bygden och nationen så det finns en fläck kvar på jorden som inte bara är beboelig utan ett paradis.”

Men de här författarna tänker istället så här: ”Världen håller på att gå under. Vi måste övertyga världens ledare. Var är Greta!?”

Om de hade befunnit sig på det sjunkande Titanic hade de säkert telegraferat till alla världens regeringar med ett budskap om att man måste sluta ett avtal om samarbete för att rädda människor i sjönöd.

Det mest rationella är därför att sluta slösa energi och resurser på klimatavtal och deltagande i stora konferenser och bistånd (som bara försvinner in på fel bankkonton).

Om klimatalarmisterna tror på vad de själva säger bör de väl inta samma ståndpunkt som jag; det ser allt sämre ut i världen, det är dags att formulera en nationell politik som har målet att säkra landets överlevnad och skydda det mot klimatförstöring, pandemier och främmande människofientliga kulturer. 

Vi kan inte göra så mycket åt resten av världen annat än tjäna som ett exempel på hur man upprättar ett förnuftigt ordnat och fungerande samhälle.

Det är stort nog.

Men vi har en bit kvar dit.

Så välkomna till barrikaderna, miljökämpar.

Kommentarer, Nätmagasin

LIEMANNEN LIEDMAN HOTAR ÅTER MED VÅR DÖD

Boris Benulic

"Jag ser med förväntan fram emot nästa harmagedonscenario som Lidman kommer att ställa oss inför nu när han snart förbrukat varje upptänklig grupp av mänskligheten. Kommer han att röra sig in i djurriket för att hitta våra frälsare?"