Att vara journalist på DN innebär att man måste kunna hålla två uppfattningar i huvudet samtidigt. Och dessutom framföra båda som sanna. Även när de är oförenliga.

Hunter Biden i badet. Han dagdrömmer antagligen om hur han ska göra av med arvodena från Kina och Ukraina.

Juan Flores var en bandit som härjade i Kalifornien på 1850-talet. Han började sin bana som hästtjuv, men kom efter hand att bygga upp ett stort gäng som rånade, mördade, plundrade och våldtog.

Till en början fick Juan Flores bland latinos rykte om sig att vara södra Kaliforniens svar på Robin Hood. Detta eftersom han stal från dem som var mer välbeställda än majoriteten av latinos var, han plundrade alltså nybyggare som nyligen kommit till Kalifornien från de östra delarna av USA, eller direkt från Europa.

Men ska man som Flores hålla ett gäng på 50 tjuvar och våldsverkare nöjda får man plundra var man kommer åt så latinos upptäckte snart att Juan Flores stal från dem också.

Och till slut fångas han in av ett uppbåd som leds av två latinos – eller mer korrekt uttryckt – ”californios” (personer av spanskt eller mexikanskt ursprung födda i Kalifornien). 

Fortfarande kan man i Kalifornien stöta på någon som talar om de nobla banditerna under 1800-talet i Kalifornien;  som Juan Flores, Juan Pico och Joaquin Murietta. Särskilt den senare har försetts med en helgongloria som de fattigas riddare, en gloria som än i dag putsas upp. Vad bryr man sig om att Murietta huvudsakligen ägnade sig åt att stjäla hästar och rånmörda guldgrävare … samt kineser som han hade ett ont öga till. Oklart varför.

Juan Flores verkade ha varit mer benägen att mörda tyskar, polacker och ryssar.

Och eftersom vi talar om Juan Flores och kineser och ”smoking guns” känns det nästan nödvändigt att också tala om DN:s alldeles egen Juan Flores som i dag skriver om Kina … och ”smoking guns”.

Flores har läst New York Times och vet därför att förtälja att Trump har ett bankkonto i en kinesisk bank.

Inget underligt verkar ha försiggått när det gäller transaktioner. 

En kinesisk statligt ägd bank hyresgäst i Trumps skyskrapa i New York fram till förra året, och kinesiska investerare som har köpt in sig i hans fastighetsprojekt nämns också av Flores.

Inget av detta är konstigt, Trump har ägnat sig åt fastighetsaffärer – även med kineser.

Men syftet med Flores artikel är tydligt – försöka få läsaren att tro att Trump på något sätt är köpt av, eller beroende av, kinesiska affärsintressen.

Juan Flores verkar inte läsa sin egen tidning.

En standardartikel de senaste åren i DN – oavsett avdelning – har varit att Trump är en fara därför att hans aggressiva handelspolitik mot Kina är ett hot mot världsekonomin.

Så på en sida i DN kan man hitta en text om hur Trump är på väg att skapa en ny 1930-talskris med hjälp av tullar och tariffer riktade mot Kina, på en annan sida en text om att han är köpt av Kina. 

Schizofreni, ditt namn är Wolodarski.

De som håller sig med DN som informationskanal riskerar givetvis att bli smittade av denna helt störda beskrivning av verkligheten och världen, och uppvisa samma tecken på förvirring.

Samtidigt bör man notera att Flores och hans tidning fortfarande vägrar skriva något om New York Posts avslöjanden om familjen Bidens affärer med Kina. Det är inte bara så att den hårddisk som New York Post fått tillgång till innehåller material om Joe och Hunter Bidens affärer med Ukraina, den innehåller också e-post mellan Hunter Biden och representanter för stora kinesiska koncerner … och avtal mellan kineserna och Hunter Biden där han får miljontals dollar för att verka som konsult i USA för deras räkning och hjälpa dem med sin expertis när affärer ska genomföras.

En rimlig fråga är förstås varför stora kinesiska företag skulle anlita en hopplös drog- och sexmissbrukare som konsult?

Jo, för att hans pappa var vicepresident – och redan i andra sammanhang hade visat sig vara villig att villfara sonens önskemål.

Flores inleder sin text så här:

”USA:s president Donald Trump har i valkampanjen anklagat rivalen Joe Biden och hans son Hunter Biden för att vara i händerna på Kina, på grund av påstådda affärer med landet. Men en genomgång som New York Times gjort visar att Trump själv haft affärer i landet, och att han har ett dolt bankkonto där.”

Det är allt han har att säga om New York Post avslöjanden – som rimligen borde vara mycket, mycket enkla att avfärda om de inte är sanna. 

Men istället väljer medströmsmedia att liksom Flores tala om Biden-klanens ”påstådda affärer”, och så kontrar man med att Trump har ett kinesiskt bankkonto.

Direkt efter Flores text ligger en redaktionell förklaring från DN:s ledning. Den lyder så här:

”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.”

Ett avsnitt som innehöll allt; från geopolitik till sartoriella anvisningar.

I gårdagens sändning diskuterade vi om Putin och Joe Biden kan bli kompisar om Joe mot all förmodan vinner valet. Det blev förstås en del geopolitik i den diskussionen. Men så finns också frågan om de två kommer att fungera ihop på det mer personliga planet? De har inte riktigt samma stil. Inte ens när det gäller val av solglasögon.

Nåja, vi kom väl inte in så mycket på mode just i det avsnittet av programmet. Men det gjorde vi istället när vi diskuterade milisgrupper i dagens USA. Kan en politisk rörelse ha hawaiiskjortor? Blir det inte lite mycket Yngve Stoor över det hela då?

Och måste jag göra mig av med min slitna Fred Perry-träningsbag?

Numera räcker det inte med att ha politiskt korrekta åsikter. Man ska ha politiskt korrekt klädsel också. Blir man insläppt i det offentliga samtalet om man kör med bar överkropp som Vladimir? Vill man förresten bli det?

Kanske ska man inte fundera så mycket på sådant utan istället göra något praktiskt nyttigt? Som tolvårige Jackson Oswalt som vi uppmärksammade i programmet; han byggde en fusionsreaktor hemma i köket.

Hunter Biden har kanske inte världens bästa CV. Men det verkar inte spela någon roll när det gäller vissa stora affärer.

Blues Brothers on a mission from God knows who.

I en ny rapport från medlemmar av USA:s senat avslöjar hur pengarna rullade in till Joe Bidens son från ryska oligarker, kinesiska partipampar och hur det svarta fårets svarta pengar spenderades på kvinnor med kopplingar till trafficking

I rapporten från de republikanska senatorerna Ron Johnson (ordförande i utskottet för inrikes säkerhet) och Chuck Grassley (ordförande i finansutskottet) levereras nya uppgifter om Hunter Bidens affärsverksamhet och vilken påverkan den kan ha haft på USA:s politik under den tid Hunter Bidens far, Joe Biden var vicepresident.

Rapporten behandlar tidigare kända förhållanden som att Hunter Biden fick en styrelsepost i det ukrainska energibolaget Burisma Holdings. Men rapporten ger mer inblick i vad som hände.

Hunter Biden arvoderades med 50 000 USD i i månaden trots att han saknade erfarenhet av branschen. Men han hade viktiga kontakter eftersom hans far Joe Biden vid den tiden var USA:s vicepresident. 

Hunter Bidens tid i styrelsen för Burisma sammanföll med att höga tjänstemän i utrikesdepartementet och vid den amerikanska ambassaden i Ukraina drev på för att den ukrainska regeringen kraftfullare skulle bekämpa korruptionen i landet.

Rapporten beskriver hur två av de höga amerikanska tjänstemän som var involverade i arbetet uttryckte farhågor till Joe Bidens stab, men även till Joe Biden direkt – eftersom denne var den högste ansvarige för USA:s förhållande till Ukraina. De fick inget gensvar.

Och Joe Biden höll också tyst när det gällde Burismas ägare Mykola Zlochevsky – trots att det var känt att denne betalat sju miljoner USD för att slippa åtal.

Men rapporten visar också att 2014 betalade Jelena Baturina 3,5 miljoner USD till Rosemont Seneca Thornton. Baturina har i mer än ett årtionde toppat listan över Rysslands rikaste kvinnor. Hon steg till rikedom och makt tillsammans med sin make Yuri Luzhkov (som avled 2019). Luzhkov var borgmästare i Moskva från 1992 till 2010 då han avsattes av president Medvedev anklagad för korruption.

Baturina beskrevs på följande sätt av USA:s dåvarande ambassadör i Moskva (i ett dokument läckt av WikiLeaks):

”… Jelena Baturina har definitiv länkar till den kriminella världen och speciellt till Solntsevo-gruppen (som av den ryska polisen betraktas som en av de mäktigaste kriminella grupperingar i landet).

Rosemont Seneca Thornton är en investeringsfond som grundades av Hunter Biden 2009. Han startade företaget tillsammans med Christopher Heinz, styvson till USA:s dåvarande utrikesminister John Kerry samt Devon Archer, finansman och tidigare fotomodell.

Hunder Biden är också ledare för BHR Partners som är en fond som främst riktar sig till kinesiska investerare. 

I maj 2017 har Hunter Biden möten med Ye Jianming, då en av Kinas rikaste affärsmän som spelade en viktig roll i landets satsning på att bygga ut sitt inflytande i världen genom stora satsningar på infrastruktur.

Ye Jianming ville ha ett partnerskap med Hunter Bidens företag för att kunna investera i energi och infrastruktur i USA.

Ye Jianmings företag CFEC var då ett av Kinas tio största. Hunter Biden har tidigare vägrat kommentera sina affärer med Ye Jianming och vilka summor som kan förts till Bidens företag.

Rapporten från senatorerna talar om miljontals dollar som kommit från Ye Jianming och andra kinesiska intressenter.

I november 2017 arresterar FBI Ye Jianmings högra hand Patrick Ho. Han anklagas för att ha försökt muta Tchads president för att landet ska agera som mellanhand och möjliggöra att CFEC bryter mot USA handelsblockad mot Iran.

I samband med att han arresteras ringer Patrick Ho ett samtal för att berätta om situationen och få hjälp. Den som svarar är James Biden, Joe Bidens bror.

James Biden förklarade för New York Times i december 2018 att han var förvånad över att han fick samtalet, eftersom det måste varit ämnat för Hunter Biden – vilket gjorde att han vidarebefordrade dennes kontaktinformation till Ho.

Ye Jianming sitter sedan två år i förvar i Kina, anklagad för att ha försökt muta kinesiska ämbetsmän.

Senatorernas rapport gör det mycket tydligt hur Hunter Biden och hans affärsverksamhet blivit intressant för ryska och kinesiska intressen eftersom dessa utgått från att Hunter Biden hade en direkt kanal till en av USA:s mäktigaste män.

Rapporten diskuterar inte Hunter Bidens personliga förhållanden. Studerar man dessa blir det än mer orimligt att stora investerare skulle välja att utveckla affärskontakter med honom. Hunter Bidens privatliv hör till de mer stökiga. 

Han har sedan 2003 genomgått ett antal behandlingar för sitt missbruk av alkohol och droger. De verkar inte ha hjälpt. 2014 förlorade han sin ställning i USA:s flottas reserv eftersom han testat positivt för kokain.

Efter separationen 2015 från hustrun Kathleen med vilken han har tre barn kunde hon vittna om ett långvarigt missbruk och om otrohetsaffärer. I Kathleens inlaga till skilsmässoförhandlingarna 2017 står det att Hunter Biden:

”… skapade ekonomiska svårigheter för familjen genom sitt extravaganta spenderande på sin egna intressen (däribland droger, alkohol, prostituerade, strippklubbar och gåvor till kvinnor som han hade sexuella relationer med).

Efter parets separation inleder Hunter Biden ett förhållande med änkan efter sin döde bror Beau. Den relationen tar slut i mars 2019 och två månader senare gifter Hunter Biden om sig med sydafrikanska Melissa Cohen. Paret gifte sig efter att ha känt varandra i en vecka. De väntar nu Hunter Bidens femte barn. Femte?

Ja, för i mars i år gick slutligen Hunter Biden med på att betala underhåll till en strip-tease-dansös i Arkansas som hävdar att han är far till hennes barn.

Sex, droger och slutligen lite rock'n'roll. 2018 är Hunter Biden en av dem som grundar ett skivbolag som ska satsa på nya artister. Lite mer än ett år senare går det i konkurs.

Med den bakgrunden är det inte förvånande att man i senatorernas rapport hittar följande konstaterande:

”Hunter Biden gjorde betalningar till utländska kvinnor som var medborgare I Ryssland eller andra östeuropeiska länder och som verkade vara knutna till en östereuropeisk prostitutions- eller traffickingring”.

Kanske inte den bästa CV:n att visa upp för den man vill ska investera i de egna företagen – såvida det inte rör sig om ryska och kinesiska miljardärer som mest är intresserade av vad ens pappa gör.

I Kalifornien lönade det sig att ha en god relation med Kamala Harris när hon var åklagare.

Joe Bidens kandidat till posten som USA:s vice-president pratar gärna om hur hon kämpat för offren för sexuella övergrepp – men hur är det när det kommer till handling?

När hon gjorde sitt första framträdande som Joe Bidens tänkte vicepresident förklarade Kamala Harris att hon alltid ”kämpat för offren för sexuella övergrepp, en kamp inte bara mot förövarna utan också mot tystnad och stigmatisering”.

Och hon inledde också sin karriär som biträdande åklagare med att driva mål som gällde övergrepp mot barn.

När hon därför tio år senare valdes till distriktsåklagare fanns det många som hoppades att nu skulle de äntligen få rättvisa.

Men det fanns också många som oroade sig i den katolska kyrkan i staden.

Kamala Harris föregångare Terence Hallinan hade nämligen i åratal byggt upp en omfattande dokumentation om övergrepp utförda av katolska präster i San Francisco.

Han begärde ut personalakter från kyrkan i stiftet och kunde med hjälp av dessa börja förhöra misstänkta förövare, och samla uppgifter från offer och vittnen.

Enligt en kalifornisk lag från 1994 var det möjligt att retroaktivt ställa personer inför rätta när det gällde sexuella övergrepp mot barn även om preskriptionstiden enligt tidigare lagstiftning löpt ut.

Men ett utslag i USA:s högsta domstol 2003 upphävde denna lag i Kalifornien. 

Alla de hundratals offer som i San Francisco haft förhoppningar om att distriktsåklagaren skulle ställa förövarna inför rätta fick nu istället inrikta sig på att driva det hela som skadeståndsmål.

Men de och deras advokater tappade inte modet. De skulle ju ha tillgång till de tusentals akter som Hallinans medarbetare samlat in. Det hade han uttryckligen lovat.

Men när Kamala Harris tillträder som distriktsåklagare hemligstämplas alla akter.

Hon låter meddela att det är av omsorg om offrens integritet. Inte ska alla hemska detaljer komma till allmänhetens kännedom.

Men det är ju just det offren vill och de protesterar högljutt.

Det hjälper inte.

Inte en enda gång under Kamala Harris tid som distriktsåklagare bistår hennes myndighet offer med information när de inför rätta driver skadeståndsprocesser mot katolska kyrkan som skyddat dem som begått övergrepp. I många fall har det rört sig om präster som kan betraktas som serievåldtäktsmän, som Austin Peter Keegan som anklagats för 80 våldtäkter begångna under närmare tre årtionden. Han arresterades men släpptes efter Högsta domstolens utslag.

Den katolska kyrkan är en mäktig politisk kraft i San Francisco och har ett stort inflytande bland irländare, italienare och latinamerikaner.

I den hårda kampen som stod mellan Harris och Hallinan om vem som skulle bli vald till distriktsåklagare kunde de katolska rösterna bli avgörande.

I Hallinans fall var det uppenbart att han om han omvaldes skulle driva fallen med pedofilpräster hårt. Många satt redan häktade.

Man kunde anta att Harris skulle följa i hans fotspår – och kanske vara ännu strängare – hon hade ju i valkampanjen anklagat Hallinan för att ”vara för mjuk”.

Men efter Harris seger upphör allt arbete i frågan. All information hemligstämplas och Harris besvarar inte ens försök till kontakt från den organisation som representerar offren.

Kamala Harris löfte om hårdare tag kom heller inte att gälla prostitution. När polisen kunde leda i bevis på att två nattklubbar egentligen var bordeller släppte Harris fallen. Det blev inget. Klubbarna ägdes av en vän till hennes före detta partner som fortfarande var hennes ständige mentor och välgörare: Willie Brown.

En av de första som gav sitt stöd till Joe Bidens val av Kamala Harris var George Soros. Han har tidigare varit en bidragsgivare till hennes kampanjer.

Han är också en av grundarna av OneWest bank. 2013 utreddes banken för att olagligt ha vräkt tusentals husägare i Kalifornien.

Kamala Harris som då var Kaliforniens justitieminister lade ner åtalet.

Gärna socialism – men rör inte min kebab.

I gårdagens Radio Bubbla försökte vi förstå varför den svenska partifloran fått ett nytt blomster. "Arabiska partiet".

Det ska samla alla araber i Sverige men vara religiöst obundet.

Partiet säger sig ha ”en socialistisk inriktning med vissa kapitalistiska inslag”. 

Intressant kombination som antagligen innebär att man är för omfattande bidragssystem samt skattelättnader för kebabhak och pizzerior.

Vi noterade också att Joe Biden officiellt utsetts till demokraternas presidentkandidat 

Antagligen är det för att vissa vördnad inför hundraårsminnet av president Woodrow Wilsons sista år vid makten. Han var då efter ett slaganfall helt oförmögen att förstå vad som försiggick omkring honom eller fatta beslut. 

Det löste man genom att gömma undan honom i Vita Huset och låta rådgivarna och hans fru ta beslut och sköta kommunikationerna med omvärlden.

Ungefär som om det skulle bli om Sleepy Joe blev president.

Och skulle Biden avlida under sin tid som president behöver man ju inte berätta det utan bara i tysthet låta begrava honom under ett av de vackra exemplaren av vitek utanför Vita Huset.

Därefter kan Kamala Harris kalla in ett medium som får berätta hur Sleepy Joe tycker man ska sköta saker och ting.

Det har hänt förr och är i god demokratisk anda och tradition.

Under andra världskriget lät president Franklin D Roosevelt ett antal gånger ett flygplan hämta upp mediet Florence Becker i San Francisco för att flyga henne till Vita Huset där hon fick leda seanser.

Hon berättar gärna om sin svåra barndom som svart flicka. Men är hon så svart? Och var den så svår?

Kamala Harris med Willie Brown, mannen som fick fart på hennes karriär.

Douglas Emhoff är advokat. Framgångsrik sådan. Hans specialitet är att försvara upphovsrätten när det gäller tecknade seriefigurer.

Douglas Emhoff är gift med Kamala Harris.

Känns som en självklar kombination på något sätt.

Den som Joe Biden utsett som sin vicepresidentkandidat finns ju inte på riktigt.

Inte om man ser på  hur hon framställs i media, och på hur hon framställer sig själv.

I dagens DN levererar Björn af Kleen ett beundrande porträtt av Kamala Harris.

”I en av de första debatternaunder sin egen presidentkampanj iscensatte Harris en lysande attack på Joe Biden, en inövad liten berättelse där hon målade fram bilden av sig själv som svart flicka i ett Amerika som försökte komma till rätta med segregationen.”

Men hennes morfar var indisk diplomat. Hennes far ekonomiprofessor vid Stanford, hennes mor cancerforskare.

Kamala Harris problem att integreras i det amerikanska samhället torde varit tämligen begränsade.

När hon är sju år skiljs hennes föräldrar. Vårdnadstvisten är hård. Fadern förlorar. Umgänget mellan Kamala och hennes far kommer under åren att vara tämligen begränsat, och han har själv kallat hennes försök att hänvisa till att hon är svart och till sitt jamaicanska kulturarv som ”parodiskt”. Speciellt upprörd blev han när hon i ett radioprogram på frågan om hon rökt marijuana svarade: 

“Half my family’s from Jamaica! Are you kidding me?”.

Hennes far kommenterade detta i ett uttalande:

”Mina far- och morföräldrar, liksom mina bortgångna föräldrar måste just nu vända sig i sina gravar över att se sitt familjenamn, sitt rykte och sin stolta jamaikanska kultur  utnyttjade i en identitetspolitik strävan bli förknippad med den falska stereotypen av en marijuanarökande lätting.

Jag talar för mig och min närmaste familj när vi kategoriskt tar avstånd från denna parodi.”

Kamala Harris försök att framstå som den svarta tjejen som haft en bakgrund som många andra i den gruppen föll  alltså inte i så god jord hos fadern.

När Kamala Harris är tolv år får modern en tjänst i Quebec där hon ska forska och undervisa på McGill University. Kamala och hennes syster Maya går i en finare katolsk flickskola de kommande fem åren.

Hennes skolkamrater från den tiden beskriver henne som mycket populär och aktiv i mängder av föreningar.

I hennes självbiografi omnämns den tiden på två sidor. Den borde varit mer formande för henne än de tidigare åren i SanFrancisco – men de passar inte in i den bild Harris vill skapa av sig själv.

Vad Kamala Harris själv fokuserar på är att hon är svart, trots det mycket begränsade umgänget med fadern och hans familj och trots att hon växer upp med modern som betonar det indiska kulturarvet.

Men antalet svarta väljare i USA är långt större än antalet med rötter i Indien, och Kamala Harris hade redan tidigt bestämt sig för en politisk karriär – uppmuntrad av modern.

Men hennes karriär tar inte fart förrän hon 1994 träffar den 30 år äldre Willie Brown och blir dennes flickvän.

Förhållandet kommer att vara i två år, och det kan verka betydelselöst i sammanhanget – Harris nämner det inte i sin självbiografi. Men det är då Harris karriär börjar ta fart. 

Hon är vid den tiden en tämligen obemärkt biträdande distriktsåklagare i Alameda County, Willie Brown däremot står på höjden av sin karriär som talman i Kaliforniens kongress, en post han innehaft ända sedan 1981. Han byggde upp en total kontroll över kongressen och förvaltningen genom att utnyttja sin möjlighet att utnämna personer som stödde honom till uppdrag och poster. Något som hans motståndare utan större framgångar försökte bekämpa genom lagförslag och budgetnedskärningar.

Kamala Harris kommer efter att förhållandet inletts nästan omgående utnämnas till två uppdrag. Det ena är i Kaliforniens förvaltningsdomstol för arbetslöshetsförsäkringsärenden, det andra i Kaliforniens styrelse för hantering av sjukförsäkringsfrågor. Två välbetalda, men inte betungande uppdrag.

Efter 14 år som talman i delstatskongressen avgår Willie Brown för att istället låta sig väljas till borgmästare i sin hemstad San Francisco.

1998 blir Kamala Harris biträdande distriktsåklagare i San Francisco. Den som rekryterar henne är stadens mäktige – och kraftfulle – distriktsåklagare Terence Hallinan. Han beskriver sig själv som ”den mest vänsterprogressive distriktsåklagaren i USA”.

Hallinan har en lång historia med Willie Brown och de möts och blir vänner på 1960-talet i den kommunistiska studentklubben ”W.E.B Dubois” där Hallinan brukade hålla föreläsningar i marxism-leninism.

Den som tror att vita, våldsamma anti-rasistiska aktivister är något som dykt upp på USA:s gator först i dag kommer att bli förvånad av Hallinans historia.

Han  växer upp i en välbeställd och vänsterradikal familj och ägnar sina ungdomsår åt boxning samt studier i ekonomi och juridik. Han blir en fruktad lätt tungviktare. Men han nöjer sig inte med att slåss med nävarna i ringen utan åtalas genom åren för flera fall av misshandel. Ibland är det krogslagsmål, ibland politiska uppgörelser.

Eftersom hans politiska övertygelse gör att han har lite svårt att förstå begreppet privat egendom roar han sig ibland också med inbrott, stöld och skadegörelse. 

Med en sådan bakgrund kan man tycka att han borde få det svårt att vinna inträde i det kaliforniska advokatsamfundet, och det krävs att det rycks i en hel del kontakter för det slutligen ska gå vägen.

Hallinan ägnar sig därefter åt sin privata praktik, tills han i slutet på 1970-talet ger sig in i lokalpolitiken och han erövrar en post i stadens styrelse 1988 och 1996 blir han San Franciscos distriktsåklagare. Han avskedar direkt 14 av myndighetens biträdande distriktsåklagare. Antalet fällande domar kommer under de kommande åren att halveras.

Det är hit Kamala Harris handplockas av Willie Browns gamle vän, och 2003 ersätter hon Hallinan som distriktsåklagare.

Kamala Harris vill framställa sig som en svart outsider som fått kämpa mot segregation och fördomar för att nå en politisk position. Men under åren i Hallinans tjänst och närhet introduceras hon i det demokratiska partiets innersta krets.

I San Francisco har representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi sin politiska bas, liksom den demokratiska senatorn Dianne Feinstein. Den som vill ta sig upp i det demokratiska partiet bör ha deras vänskap – och den skaffar sig Kamala Harris under åren hon arbetar med Terence Hallinan. Familjeband är viktiga i San Franciscos politik och Nancy Pelosi var ända fram till deras död i årtionden mycket nära vän till Hallinans föräldrar Vivian och Vincent som var välkända för sin frenetiska vänsteraktivism och öppna sympatier för kommunism, och hon lät publicera mycket uppskattande minnesord över Terence Hallinan vid dennes bortgång i januari i år.

Det är i dessa kretsar Kamala Harris vinner inträde och där lär hon känna de personer som ska hjälpa henne i nästa karriärsteg – att bli distriktsåklagare i San Francisco. Hon knyter band med Susie Tomkins Buell – en av Hillary Clintons förtrogna – som ordnar så att maken Mark Buell åtar sig att sköta Kamala Harris insamlingskampanj. 

Miljardärerna Buell hör till kungamakarna i det demokratiska partiet. Tillsammans med George Soros och Tom Steyer ingår de i Democracy Alliance. Den som vill bli medlem där måste förbinda sig att årligen donera 200.000 USD till kampanjer som alliansen rekommenderar. De samlade årliga bidragen till olika kandidater har de senaste åren varit omkring 600 miljoner USD.

Pengar från alliansen var viktiga för Kamala Harris när hon först blev distriktsåklagare i San Francisco, därefter Kaliforniens justitieminister och efter det senator från Kalifornien.

Och nu är hon alltså Joe Bidens kandidat som vice-president.

Det är tur att hennes bidragsgivare har visat sig frikostiga för när Kamala Harris är ute på kampanjresor kostar hon gärna på sig det bästa. Hon är känd för att kräva bästa tänkbara hotellrum, men det väckte ändå en viss uppmärksamhet när de som hanterade hennes kampanjomkostnader fick en hotellräkning på 20.000 kronor för ett rum en natt.

Men Kamala Harris förlitar sig inte enbart på andra människors familjeband, hon har nytta av sina egna.

Systern Maya Harris är inte bara politisk TV-kommentator hon är också en nära förtrogen till Hilary Clinton. 2015 fick hon i uppdrag att leda den grupp som skulle finputsa Hillarys program. 2016 blev Maya Kamala hennes senior–rådgivare i valkampanjen och hon har även varit med och byggt upp systern Kamals organisation och stab.

Efter Clintons nederlag 2016 sammankallade George Soros en sluten konferens för Democracy Alliance för att diskutera vem man nu skulle satsa på för att besegra Trump 2020. En fingervisning vem man hade bestämt sig för var kanske att det kommande halvåret var Kamala Harris hedersgäst på en mängd sammankomster med stora tidigare bidragsgivare till Hillarys kampanj. Mest uppmärksammat blev firandet av henne vid en tillställning med Clinton-kampanjens ledande finansiärer i The Hamptons, anordnad av Michael Kempner.

Det är länge sedan pengar var något problem för Kamala Harris. Egentligen har det aldrig varit något problem. Hon har råd att hyra in personer som Mark Elias, Jim Margolis och Lily Adams att sköta sina kampanjer. De som arbetar med att dra in bidrag är samma personer som haft de uppdragen för Barack Obamas och Hillary Clintons räkning.

Under primärvalskampanjen var hon den av de 16 kandidaterna som var den som hade flest bidrag från stora givare. 85 procent av hennes bidrag kom från givare som skänkte minst 1000 USD.

Hon må framställa sig som de små människornas kandidat.

Men det enda som vi kan säga säkert är att hon är de stora bidragsgivarnas favorit.

"De står ju inför problemet att välja en medkandidat som inte får Biden att framstå som alltför förvirrad – och det skulle leda till att man ställer upp med två skröpliga personer i valet till posterna som president och vicepresident. Ingen vinnande duo precis."

Han är som hämtad ur en skräckfilm eftersom han påminner om en vanligt förekommande rollfigur; den gamle mannen som bor i huset bredvid. 

Han ler alltid, verkar rätt förvirrad i sitt mumlande men ändå helt ofarlig, 

Om det inte var för att man ofta ser människor gå in i hans hus. 

Men ingen kommer någonsin ut.

Jag talar förstås om Joe Biden som vi talade om i gårdagens program. Ni har väl sett hans hemvideos? Lite ”Tales fram the crypt” över det hela när han i sin coronaisolering ska kommunicera sitt budskap; typ: ”Svarta som inte röstar på mig är egentligen inte svarta.”

Om det är svårt att förstå svenska medströmsmedias maniska intresse för val i USA är det ännu svårare, för att inte säga omöjligt, att begripa deras kärlek till Demokraterna och deras kandidater - i det här fallet Biden.

Liksom det är svårt att förstå medströmsmedias hat gentemot Donald Trump. 

Om hatet bygger på att svenska journalister vill se ett USA som inte startar krig och invaderar andra länder, ett USA som inte styrs av en person som skor sig själv och dessutom i några årtionden antastat kvinnor … ja, i så fall borde rapporteringen när det gäller Biden i svenska media vara entydigt negativ.

Men trots att han ser ut som om han varit med i amerikansk politik sedan strax efter det att amerikanska inbördeskriget inleddes diskuteras aldrig hans förhistoria.

En sak är att Biden alltmer ger intryck av att vara mannen utan minne.

Det är nästan lite sorgligt.

Men värre är att medströmsmedia helt saknar minne. De kan inget om amerikansk politik och historia. Bara de senaste tre dagarna har jag i medströmsmedia läst eller hört  fyra hånfulla kommentarer om Trumps färska tweetar om att Demokraterna har en historia av valfusk. ”Ogrundade påståenden”, hävdar en av kommentatorerna.

Demokraten Franklin D Roosevelts politiska karriär inleddes med ett omfattande valfusk i New York. Demokraten John F Kennedy hade inte segrat mot Nixon om det inte varit för valfusket ibland annat Chicago, Hela Demokraternas nationella partimaskineri är sedan 1920-talet uppbyggt på att vara en apparat för att skapa beroenden i klientgrupper där delar av dem mobiliseras för valfusk om det visar sig nödvändigt. (Jag har skildrat några moment i historien om uppbygget av de strukturerna i mina nyhetsbrev de senaste dagarna).

Det är fullt rationellt av Trump att frukta att även de döda kommer att rösta i höstens val, speciellt som de förväntas rösta på någon som sitter i en krypta.

I gårdagens program diskuterade vi Uncle Joe och hans chanser i det kommande presidentvalet.

Martin trodde att Demokraterna förbereder sig för att byta ut Biden i sista minuten på konventet, vilket nog alltmer känns som troligt. 

De står ju inför problemet att välja en medkandidat som inte får Biden att framstå som alltför förvirrad – och det skulle leda till att man ställer upp med två skröpliga personer i valet till posterna som president och vicepresident. Ingen vinnande duo precis.

Och väljer man som sagt någon som är mer alert som vicepresidentkandidat framstår alltså Biden som alltför gammal och sliten.

Enda raka blir att byta ut honom.

I övrigt talade vi om Putins planer för att genmodifera den ryska befolkningen samt hur Libyen nu antagligen är helt uppdelat, och att det kanske är en återgång till forna tiders kolonisering av mindre livskraftiga statsbildningar som vi ser.

Vi diskuterade också om det är så att västerländska regeringar vill göra som sina kompisar i Kina och börja betrakta oss som organpåsas, och så hann vi med en titt på turerna i Svenska Kyrkan; avkragning eller inte avkragning är frågan.

"Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket."

I statstelevisionens program ”Utrikesbyrån” diskuterade man häromkvällen Nordkorea. De fyra deltagande personerna nickade alla nästan våldsamt instämmande efter det att en av dem sagt att:människor som bor i Sverige kan inte föreställa sig hur det är att leva i Nordkorea.

Orsaken till detta är att informationen är så styrd. Bilden av omvärlden är helt falsk och skapad av statens propagandaapparat.

Ungefär som i Sverige då alltså?

Nu kanske du är en av dem som följer mig, men som samtidigt tycker att jag nog ändå överdriver när jag talar om ”medströmsmedia”, ”statstelevisionen”, ”statsradion”. Visst kan de väl ha lite fel ibland tänker du, men inte med avsikt. DN, Aktuellt, Rapport och P1 är ändå garanter för att man försöker ge medborgarna en balanserad och objektiv bild av händelserna i världen.

Men man får en vida bättre förståelse för vad som sker om man lyssnar på radio bubb.la.

Ett aktuellt exempel.

I går slår jag på P1 medan jag tillagar kvällsvarden. Det visar sig vara USA-podden där de glada deltagarna alltid talar sinsemellan som om de var imponerade av varandras sakkunskap. Den av dem som fick ordet i går för att förklara turerna kring Michael Flynn och Justitiedepartementet drog efter andan och sa: ”Ja, ska vi förstå det här måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden.”

Här hör man hur de andra deltagarna drar efter andan … ojojoj … historisk utläggning … var annars än i statsradion kan man få uppleva detta.

Det visar sig att den som ska förklara allt förflyttar sig tillbaka i tiden ända till … 2017! Kan ni tänka er.

Förklaringen som ges till Flynn-affären är att denne skulle blivit påkommen med att ha icke tillåtna telefonkonversationer med den ryske ambassadören och sedan i förhör med FBI ljugit om vad som diskuterats.

Motvilligt gör sig sedan Donald Trump av med sin nationelle säkerhetsrådgivare.

Nu ska Trump enligt den som lägger ut texten i USA-podden tvingat justitiedepartementet att lägga ner åtalet mot Flynn och det är ett bevis på hur korrupt landet blivit.

Det är en totalt obegriplig framställning av förloppet och ett karaktärsmord på Michael Flynn.

Man måste nog backa några år till i tiden för att förstå vari den egentliga konspirationen består och vem som står bakom den.

Generallöjtnant Michael Flynn kommer under en stor del av sin aktiva karriär under Obamas tid vid makten att stå i opposition till presidenten och hans stab. Hans erfarenheter från fältet i Irak och Afghanistan gör att han anser att Obama underskattar hotet från islamismen och dess styrka och förankring i den muslimska kulturkretsen. 

Flynns rapporter och utredningar om hur misslyckade insatserna i Afghanistan är får stor medial uppmärksamhet eftersom han efter sin tid i Irak genom sitt samarbete med Stanley McChrystal etablerat sig som en militär som får saker gjorda.

För att få tyst på Flynn förflyttas han till en post som chef för DIA, USA:s militära underrättelsetjänst. Kan låta som en befordran, men DIA har alltid betraktas som en avstjälpningsplats för besvärliga eller inkompetenta officerare. Organisationen har 17.000 anställda, men väldigt många befäl som är aktiva i fält hade ingen aning om vad man gjorde på DIA:s huvudkontor i Anacostia, rätt många visste inte ens om att organisationen fanns – trots att dess syfte var att konstant mata krigsmakten med användbar information.

Flynn förstår mycket väl att han parkerats på DIA för att han ska gå ner sig i byråkratins kvicksand. Men han fortsätter att bombardera Obamaadministrationen med dokument som motsäger deras analyser. 

Han hävdar att al-Quaida inte försvagats efter avrättningen av bin Laden (vilket visat sig vara sant).

Han motsätter sig Obamas hävdande av att USA stabiliserat läget i Afghanistan (Flynn hävdade att talibanerna stärkte sina positioner varje dag – vem hade rätt?).

Obama säger att IS är inget att oroa sig för, de är ”terroristernas juniorlag, (Flynn säger att IS kommer att förändra situationen i hela Västasien … vem hade rätt?).

Flynn närmar sig insubordination när han gör allt för att Obama inte ska stödja den syriska oppositionen mot Assad, Flynn hävdar att den oppositionen är helt kontrollerad av islamister. Vem hade rätt?

Samtidigt bestämmer sig Flynn för att han kan inte ha 17.000 slöhögar hasande i korridorerna. DIA är ändå en del av krigsmakten. Och han börjar ställa krav på effektivitet, insamling av data på fältet (något han själv varit framstående på) och han kräver ett städat och vårdat uppträdande. Ingen slafsighet. Snygg klädsel. Punktlighet.

Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket. Plötsligt börjar det komma tidningsartiklar om hur kränkta medarbetarna är på DIA. Anonyma källor berättar om utskällningar, omorganisationer, avskedanden. Man kan ju tycka det är en rimlig utveckling i en organisation som ska ryckas upp eftersom alla faktiskt är ense om att den inte uträttar något av värde.

Det som det blir mest liv om är att Flynn i ett av sina uppryckningstal kritiserat medarbetarnas klädsel och försynt sagt att det för kvinnornas del kanske inte skulle skada ”med lite makeup”. 

Ungefär där sätter han nog sin sista potatis på DIA. 

Obama som inte kunnat göra sig av med Flynn på grund av dennes åsikter kan nu göra det eftersom Flynn har ”kränkt” medarbetarna.

Så när Flynn blir Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare vet demokraterna och Obama, Biden, Hillary Clinton och statens byråkratiska apparat att Trump har fått en livsfarlig bandhund som inte bara skäller utan också bits. Och han vet var alla benen är begravda.

Det gäller att göra sig av med honom.

Och då, först då, är vi framme vid de händelser som USA-poddens expert anser utgör början på berättelsen om Flynn.

Men … man kan backa bandet ännu mer.

Michael Flynn kommer från ett socialt skikt i USA som alltid haft en militär tradition, småstadsmänniskor av irländsk eller skotsk härkomst som med stolthet tjänat i krigsmakten och som utgått från att krig ska föras när det är nödvändigt, och då ska de föras med avsikten att man ska segra.

Den krigartraditionen är fortfarande levande i delar av den amerikanska krigsmakten, Flynns gamle vapenbroder McChrystal är ett annat exempel på detta.

Men det finns andra motverkande krafter.

Politiker vill kunna deklarera att seger uppnåtts och ordning upprättats – som Obama i Afghanistan och Irak. Det viktiga är inte om det är sant eller inte, det viktiga är att man kan göra politiska utspel och få bättre opinionssiffror.

För Flynn och McChrystal som befann sig på fältet var det omöjligt att spela med i sådana apspel.

En annan motverkande kraft är den djupa staten – denna ständigt svällande kropp av statliga verk, myndigheter, underrättelseorganisationer och privata företag i militärindustrin. De är intresserade av att växa och är därför betjänta av ett tillstånd av ständig oro ute i världen. De har inga problem med att en president säger att allt är lugnt i Västasien eftersom de vet att det inte är det och att de måste växa för att det skenet ska kunna upprätthållas. 

Denna djupa stat har däremot definitivt problem med militärer som Flynn som vill segra. En seger innebär slut på möjligheterna att växa eller göra bra affärer.

Och en president som Donald Trump som hävdar att hans uppgift är att sätta USA främst och inte leka världspolis utan avsluta krigen och dra hem soldaterna, en sådan president kommer också att hamna i motsättning till den djupa staten.

Så ser alltså berättelsen om Michael Flynn ut hittills.

Men i USA-poddens värld är en han tokfrans som spelar under täcket med ryssarna. Donald Trump är paranoid och sinnesförvirrad.

Barack Obama var däremot en fridsfurste, och Hillary Clinton och Joe Biden hans apostlar. FBI och CIA är i USA-poddens värld förmedlare av den oförfalskade sanningen.

Jag är inte alldeles säker på att jag skulle få en sämre bild av världen om jag satt i Pyongyang och rattade in Nordkoreas statsradio.

Men du behöver ju inte göra det valet. Du kan ju lyssna på radio bubb.la istället. 

I gårdagens program diskuterade vi bland annat Flynn-affären (… och en del andra frågor som jag återkommer till).

"Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet."

I gårdagens program diskuterade vi vem Joe Biden kommer att välja till sin vicepresidentkandidat, vi kom fram till att allt pekar mot att det blir Michelle Obama.

När han själv nu måste försvara sig mot anklagelser om sexuella övergrepp kan han ju inte gärna ha Hillary Clinton vid sin sida – han behöver någon som inte är får alla att tänka på nästa krig som USA ska starta … för till och med Pentagons generaler tycker att Hillary är alldeles för förtjust i doften av napalm om morgonen.

Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet. Hillary som tillsammans med Bill umgåtts på väldigt vänskaplig fot med Jeffrey Epstein väger ju inte så där väldigt tungt som karaktärsvittne.

Men Michelle Obama däremot - relativt ung och svart, snart glorifierad i en serie på Netflix, och samtidigt hårt marknadsförd av Oprah Winfrey och Ellen DeGeneres. Det mest perversa är att dessa kampanjer innebär att hon framställs som en person som kan föra arvet från Barack Obamas presidentperiod vidare.

Vilket arv?

Han fortsatte Bushs politik med interventioner och skapande av krig tänkta att vara för evigt, ekonomin gick bakåt under hans tid, vanligt folk fick det sämre men när finanskraschen kom räddade han banker och kreditinstitut och storföretag.

Michelle Obama kommer dessutom att ha hela den demokratiska apparaten i Chicago och Cooks County i ryggen, en organisation som i snart hundra år visat sin överlägsna förmåga att skapa beroende och bygga klientsystem hur än demografin förändras.

Michelle Obama är en perfekt partner till Biden, en man som alltid röstat för krig och bidrag till finansvärlden och som älskar frihandelsavtal som tömmer USA på arbetstillfällen.

Men i svenska medströmsmedia är det Donald Trump som framställs som den stora faran.

I övrigt talade vi om nikotin & covid 19, geopolitik samt statyer av sovjetiska militärer.