Podd

Intervju: Ofrihet, nivellering, bördor

Boris Benulic

"Ojämlikheten anses bero på att invandrare har det sämre och det i sin tur är svenskarnas fel eftersom de i sin fördomsfullhet inte släpper in invandrare i samhället."

Förr ansågs vi alla vara lika inför Vår Herre. Numera anses vi istället vara lika inför staten. Eftersom en del ändå envisas med att se om sitt hus och tänka på sin familj och barnens framtid uppstår en viss olikhet.

Det är inget som stat och regeringar kunnat acceptera de senaste årtiondena. Alla skillnader måste jämnas ut. Efter den stora invandringen de senaste decennierna anser de styrande att ojämlikheten skenat. Alltså har de tillsatt en Jämlikhetskommission.

Här intervjuas jag av Jonas Nilsson på Palaestra media om kommissionens betänkande och förslag för framtiden.

Summering – lite som franska revolutionen, minus giljotinerna.

Artiklar

Alla ska med – men bara en del måste betala

Boris Benulic

Lär känna dina grannar – i morgon kan det vara försent om Jämlikhetskommissionen får igenom sina förslag.

Per Molander har varit ordförande i den utredning som nu lagt fram sitt betänkande.

För regeringens Jämlikhetskommission är varje form av olikhet mellan människor något som måste granskas och ifrågasättas. Och som utredningens förslag visar – något som väldigt ofta också tydligen måste åtgärdas.

Förr har tanken på jämlikhet tagit sig uttryck i krav på olika former av åtgärder som ska påverka bevisbara skillnader mellan individer när det gäller ekonomiska tillgångar och social ställning. Barn- och bostadsbidrag hör till denna kategori åtgärder som ansetts öka jämlikheten.

Nu kan vi lämna diskussionen om dessa bidrag är till nytta för individ och samhälle, för Jämlikhetskommissionen utgår från tanken på att målet ”jämlikhet” ska vara styrande för allt som rör livet.

Kommissionens betänkande lägger därför förslag på hur politiken ska utformas på de flesta av samhällets områden. 

”… kan inte anges med rimlig säkerhet”

När det gäller bistånds- och migrationspolitiken vill kommissionen att vi tar ett helhetsgrepp på frågan om invandrare. Det gäller att inte bara se dem som de kanske framstår i dag; arbetslösa bidragstagare:

”Vissa av migranterna kommer att återvända till hemländerna efter något år, kanske när en väpnad konflikt har bilagts, och har då på olika sätt ökat sin kompetens genom skolgång eller yrkesutbildning. Vissa stannar längre, och några etablerar sig permanent i det nya landet eller söker sig till ett annat EU-land. Detta resulterar i remitteringar, som alltså indirekt är ett resultat av mottagandet och etableringen i det nya hemlandet. Vissa etablerar sig som företagare i det nya landet och utnyttjar sina nätverk i ursprungslandet för att utveckla handelsutbytet mellan länderna. Vad nettoeffekten av detta blir kan inte anges med någon rimlig säkerhet, men den bör vägas in kvalitativt när det övergripande målet för bistånds- och migrationspolitiken ska bestämmas.” (s. 64)

Vad vi vet i idag är hur många invandrare som är arbetslösa och därmed beroende av bidrag. Vad vi inte vet är hur många av dem som kommer att göra som kommissionen tror att de kommer att göra och lämna landet. Det vet inte kommissionen heller utan använder i alla de tre möjliga alternativen begreppet ”vissa”.

Kommissionen menar också att vi kan räkna med att svensk ekonomi gynnas:  ”etablerar sig som företagare i det nya landet och utnyttjar sina nätverk i ursprungslandet för att utveckla handelsutbytet mellan länderna.”

Sverige är sedan länge ett invandringsland, givetvis bör det då vara möjligt att fastställa hur ofta vi får se hur handelsutbytet utvecklas. Något sådant redovisas inte.

Istället konstaterar kommissionen: ”Vad nettoeffekten av detta blir kan inte anges med någon rimlig säkerhet” men ”den bör vägas in kvalitativt när det övergripande målet för bistånds- och migrationspolitiken ska bestämmas.”

Alltså: vi ska väga in något som vi inte vet något om när ett mål fastställs. 

Det övergripande målet är som sagt jämlikhet – och mest drabbade av ojämlikhet är invandrare:

”Enligt SCB:s rapport om integrationsläget är utrikes födda och personer med utländsk bakgrund överrepresenterade bland dem som har låg ekonomisk standard, mätt som mindre än 60 procent av medianen.” (s. 505).

Ett antal åtgärder föreslås – inte bara för de invandrare som har uppehållstillstånd utan även för asylsökande: ”Dagersättningarna för asylsökande bör höjas för att reducera den administrativa bördan.” (s. 53)

Det som kommissionen definierar som jämlikhet ska alltså anses gälla alla som vistas i landet. Inte bara dem som har rätt att vistas  där. 

Och integrationen ska lösas med en mängd stöd på livets alla områden, till exempel höjda nivåer för etableringsbidrag och ”det ska finnas adekvata insatser för alla behov, inte minst för dem som har kort utbildning och ringa arbetslivserfarenhet.” (s. 52)

Det antyds dock inte hur en adekvat insats för någon som inte kan läsa och skriva på sitt eget språk ser ut. Men det måste finnas.

Bostadsbidragen ska höjas eftersom de ”… genom otillräcklig uppräkning förlorat sin roll som bostadspolitiskt instrument”. (s. 55).

Som komplement föreslås också bostadspolitiska åtgärder som ”statlig hyresgaranti” som säkrar möjligheten att få bostad.

Hyresgäster ska också kunna få möjligheter att förhindra renoveringar som höjer hyran. Realiseras detta förslag omöjliggörs sanering av de områden som i dag betecknas som ”särskilt utsatta områden”.

Varje skillnad mellan svenskar och invandrare betraktas som en orättvisa och ska överbryggas med ekonomiskt stöd eller andra åtgärder och frågan om boende är för kommissionen avgörande:

”Då segregationen till del drivs av inkomstojämlikheten kommer en stor del av betänkandets förslag att ha bäring på segregationsfrågan. Förutom generellt minskade socioekonomiska skillnader förefaller det mest effektiva medlet för att åstadkomma blandad befolk- ning i stadens olika områden att vara förbättrade möjligheter för de resurssvaga att bosätta sig i resursstarkare områden. De förslag som presenteras inom det bostadspolitiska avsnittet kommer i stort att fokusera på detta, både genom riktad nyproduktion och genom tillgängliggörande av boenden i befintligt bestånd.” (s 481)

Kommissionens förslag för att förändra det faktum att invandrare ofta bor i utanförskapsområden är att staten bygger fler nya bostäder, helst så att det uppkommer en blandning som bryter ”segregationen” och genom olika former av hyresstöd gör det möjligt för invandrare att flytta till områden där de annars inte skulle ha råd att bo:

”Politik mot segregation handlar om att minska inkomstskillnaderna, om att motverka den geografiska koncentrationen av vissa befolkningsgrupper och om att minska de negativa effekterna av att människor bor segregerat. För att konkret motverka det segregerade boendet har man på vissa orter fört en politik för blandad bebyggelse. Det är dock inte säkert att blandad bebyggelse alltid leder till en blandad befolkning. 

Kort sammanfattat tyder forskningen på att det bästa alternativet för att påverka segregationen är att använda blandningsverktyget allmänt över hela staden och i relation till befintlig bebyggelse. (s. 474)

Kampen mot ojämlikheten ska föras överallt och det ska ske genom att de som inte har råd att flytta från utanförskapsområden får möjligheten att göra det. Hur det påverkar de områden där inflyttning sker diskuteras inte i betänkandet.

”Exkludera” inte kriminella

Ojämlikheten är enligt kommissionen också en förklaring till mord, vålds- och egendomsbrott: 

”En omfattande litteratur visar att det finns ett samband mellan ojämlikhet i samhället och kriminalitet.” (s. 221).

I flera längre avsnitt diskuterar kommissionen faran med vad som brukar kallas ”hårdare tag”.

”Exkluderande åtgärder i händelse av brott begångna av unga är kontraproduktiva genom att öka risken för avhopp från skolan, minska sannolikheten för framtida integrering på arbetsmarknaden och åtminstone inte minska risken för återfall. (s 350)

”Vilken påföljd som unga brottslingar ådöms har betydelse för den fortsatta utvecklingen. De som döms till öppna påföljder, exempelvis elektronisk fotboja eller samhällstjänst, har högre sannolikhet att senare fullborda skolgången och att få en plats på arbetsmarknaden. Sluten ungdomsvård eller fängelse i unga år minskar inte risken för återfall utan kan tvärtom öka risken, enligt både svenska och utländska erfarenheter. Sänkt straffålder från 15 till 14 år visade sig i en dansk studie inte avhålla från brott utan ökade i stället risken för avhopp från skolan bland dem som berördes.  (s. 427)

Strängare straff är aldrig lösningen för kommissionen, de har ett annat svar på frågan om vad man bör göra. Den viktigaste åtgärden för kommissionen när det gäller att bekämpa brott är att garantera transfereringar, och helst öka dem. En säker ström av bidrag gör att människor inte stjäl av andra:

”En dansk studie av effekterna av kraftigt sänkta transfereringar till denna mottagarkategori visar på å ena sidan ökad sysselsättningsgrad och ökade arbetsinkomster men å andra sidan starkt minskat kvinnornas arbetskraftsdeltagande och en kraftig inkomstminskning för berörda hushåll. Dessutom ökade antalet egendomsbrott bland både män och kvinnor, barnens deltagande i barnomsorg och förskola minskade, och tonårskriminaliteten ökade. ” (s. 365).

Ingenstans i samband med kriminalitet och brottslighet diskuteras kulturella faktorer som islam. Frågan ställs inte om det kan bidra till kriminalitet om man växer upp i en miljö som på många sätt kulturellt och mentalt befinner sig i motsatsställning till det omgivande samhället.

Man ägnar inget intresse åt den frågan, däremot bekymrar sig kommissionen över luftföroreningar som en orsak till brottslighet:

”Luftföroreningar och buller är exempel på negativa miljöfaktorer som har studerats ingående. Exponering för bly i tidig ålder – ett problem som har minskat under senare år sedan blyad bensin fasats ut – leder till försämrad allmän förmåga som tar sig uttryck i bland annat kortare utbildning, ökad risk för kriminalitet och lägre livsinkomst.” (s. 277)

I morgon: Hur ser kommissionen på familjen och fördomar?

Artiklar

Ta skydd, här kommer regeringens utredare

Boris Benulic

"Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten."

Per Molander har varit ordförande i Jämlikhetskommissionen som nu lagt fram sitt betänkande.

Resultatet av den ökade invandringen de senaste tio åren är att du som har ett arbete, äger din bostad, har familj och sparar och planerar för din och deras framtid kommer att få försämrade villkor.

Dessutom kommer du att leva i ett land där opinionsbildningen styrs hårdare och där det offentliga vill att det är obligatoriskt för dina barn att börja förskolan vid tre års ålder.

Allt enligt vad som föreslås i den statliga utredning som överlämnades till Magdalena Andersson 6 augusti, Jämlikhetskommissionens betänkande ”En gemensam angelägenhet” (SOU 2020:46)

Jag har läst utredningens 528 sidor och redovisar här några av de åtgärder som anses vara nödvändiga för att Sverige ska överleva som nation. De föreslagna ingreppen är till för öka jämlikheten och integrera de invandrare utan vilka landet påstås gå under.

”Tidsfaktorn är viktig. Sverige har ett fönster på kanske tio till femton år för att utnyttja en demografisk situation som är gynnsam, under förutsättning att de som är i arbetsför ålder också finner en plats på arbetsmarknaden.” (s. 18)

Med ”demografisk situation som är gynnsam” syftar man på dem som invandrat, de anses utgöra ett nödvändiga tillskott av personer i lämplig ålder. 

Det konstateras också att det är ”nödvändigt att utforma politiken med detta bredare perspektiv”.  Det räcker inte med de lagar, regler och bidrag som finns i dag. Staten måste gripa in djupare i människors liv är det entydiga budskapet. Men det gäller i första hand dem som i olika avseenden anses ha mer ”fysiskt och finansiellt kapital, humankapital och socialt kapital”. Det är de mer än andra som får se sitt liv påverkas. För ett uttalat mål för utredningen är att anvisa hur ”jämlikheten” ska ökas.

Den som strävar efter att ordna det så bra som möjligt för sin familj anses i utredningen bidra till den ökade ojämlikheten:

”Föräldrar försöker på olika sätt skapa så gynnsamma förutsättningar för sina barn som möjligt, och det kommer därför på sikt inte att råda jämlika förutsättningar, om ingen utjämning av utfall sker.” (s. 22)

Och det är staten som ska utjämna detta utfall, bland annat genom insatser på skolområdet:

”Samtidigt är ett väl utbyggt utbildningssystem ett av de viktigaste instrumenten för att jämna ut livschanser och för att skapa och vidmakthålla jämlikhet i ett samhälle.” (s. 24)

Ett väl utbyggt utbildningssystem innebär för utredarna att:

”Mot bakgrund av de tidiga uppväxtårens stora betydelse bör obligatorisk förskola för barn från 3 års ålder prövas och utvärderas.” (s. 49)

Det kommer inte att löna sig att protester om man inte vill se sitt barn tvingas in i förskolan vid tre års ålder för:

”En direkt konsekvens av dessa utgångspunkter är att de politiska problem som rör uppväxtförhållanden och det tidiga livets villkor ska ses ur barnets synvinkel. Föräldrar är normalt företrädare för barnen, men i de fall då det uppkommer konflikter mellan barnens och föräldrarnas intressen är det barnens bästa som ska ges företräde.” (s. 37)

Och barnets bästa har ju definierats som att det ska börja skolan så tidigt som möjligt.

Det erkänns dock i utredningen att skolan i dag brottas med problem: 

”Utrikes födda uppvisar stadigt sämre resultat. (s. 26) 

”… akut och långsiktig brist på kompetenta lärare. (s. 26)

Problemen anses bero på fel i den politik som förts när det gäller hur utbildningen  organiseras, inte på för många nya utländska elever. Men man medger i viss mån att invandringen efter sekelskiftet inneburit nya utmaningar:

” Vad som har komplicerat frågan efter sekelskiftet är ett stort inflöde av både flyktingar och arbetskraft från geografiskt och kulturellt mer avlägsna länder.” (s. 28)

Man diskuterar dock inte alls möjligheten av dessa kulturer inte är förenliga med svensk kultur utan konstaterar att allt är svenskarnas fel som inte ställt om i tid till en bättre mottagning:

”Detta ställer större krav på anpassningsåtgärder.”

Ansvaret ligger på Sverige och dess invånare.

Genomgående i utredningen ses det inte som ett problem i sig att den absoluta merparten av invandringen efter sekelskiftet kommer från den muslimska kulturkretsen. Ingenstans diskuteras åtgärder mot seder och bruk hos invandrare från denna kulturkrets.

I två fall gör man försynta påpekanden: 

” Mödrar med muslimsk bakgrund bör upplysas om riskerna för fosterutvecklingen med fastemånaden Ramadan.” (s. 284) samt att:

 ”Den fria etableringsrätten har också försvårat försök från det offentligas sida att integrera barn från olika miljöer.  (s. 48)

Det senare konstaterandet är ett mycket milt sätt att beskriva de problem som präglar muslimska friskolor.

För utredarnas finns det ett problem till förutom att de statliga bidragen och stöden är otillräckliga för de nya invandrarnas behov – och det problemet är fördomar. Utredningen påpekar därför vikten av att opinionsbildningen styrs hårdare genom tydligare signaler från politikerna:

”Politiken, massmediebilden och den offentliga debatten spelar stor roll för hur tendenserna förstärks eller försvagas. Vilka möjligheter till samarbete som skapas och vilka signaler som sänds ut från ledande politisk nivå har därför stor betydelse för vilken väg utvecklingen tar. Mätningar i Sverige pekar mot en sjunkande tillitsnivå, framför allt i ekonomiskt sårbara grupper som arbetslösa och sjukskrivna. ” (s. 29)

Pensionärer som klagar på sin pension kan alltså räkna med uppfostrande artiklar framöver.

Ojämlikheten är alltid definierad som ett objektivt problem när det gäller invandrare, som en fråga om sociala villkor och ekonomi, när det gäller pensionärer och svenska arbetslösa är sämre objektiva villkor inte ett problem som måste åtgärdas. Däremot är det ett problem om de har en negativ attityd till att de har sämre villkor än nyss invandrade. 

De nya invandrarnas ”ökade ojämlikhet” beror: ”… huvudsakligen av politiska beslut och i viss utsträckning av uteblivna beslut, såsom att inte justera transfereringar i paritet med utvecklingen av reallönerna.” (s. 34)

De som arbetar får en bättre inkomstutveckling över tid än de som lever på bidrag. Alltså ska bidragen höjas. Vilka ska då bekosta detta?

Du som äger en villa eller en bostadsrätt kommer att få betala.

”Beskattningen av ägt och hyrt boende bör harmoniseras. Skatt eller avgift på ägda bostäder bör vara proportionell utan tak ovanför ett visst lägstabelopp. Värdeökningar på boende bör beskattas som andra kapitalvinster.” (s. 54)

Den vinst du kan göra vid försäljning av ditt boende ska alltså ökas från 22 procent till 30 procent som är skattesatsen i dag för kapitalvinster. Men samtidigt föreslår utredningen att skattesatsen för kapitalvinster ska öka:

”Skatten på kapitalinkomster bör höjas, med riktpunkten att en enhetlig skattesats ska gälla för alla kapitalinkomster. Arvs- och gåvoskatt bör återinföras, och förutsättningarna för en förmögenhetsskatt bör utredas.” (s. 60)

Ojämlikhet skapas i utredarnas ögon av att människor arbetar, sparar, investerar och ofta gör detta för att ge något till sina barn.

Det skapar för utredarna en slags dubbel ojämlikhet. Dels får den som skapar något som kan ärvas det bättre än många andra – dels får dennes barn bättre förutsättningar i sitt liv. Något som för utredarna är fundamentalt orättvist – framförallt gentemot dem som har invandrat. 

En annan möjlig inkomstkälla som utredarna pekar på är momsen på mat. Den kan fördubblas:

”… en höjning av momsen på livsmedel till standardnivån 25 procent med kompensation till barnfamiljer och låginkomsthushåll – netto 15 miljarder kronor.”

(I morgon fredag går vi vidare och diskuterar utredningens syn på segregering, fördomar, familjen, brott, arv och miljö. På lördag går vi igenom vilka som arbetat med utredningen och vilka följder den kan tänkas få.