Hon berättar gärna om sin svåra barndom som svart flicka. Men är hon så svart? Och var den så svår?

Kamala Harris med Willie Brown, mannen som fick fart på hennes karriär.

Douglas Emhoff är advokat. Framgångsrik sådan. Hans specialitet är att försvara upphovsrätten när det gäller tecknade seriefigurer.

Douglas Emhoff är gift med Kamala Harris.

Känns som en självklar kombination på något sätt.

Den som Joe Biden utsett som sin vicepresidentkandidat finns ju inte på riktigt.

Inte om man ser på  hur hon framställs i media, och på hur hon framställer sig själv.

I dagens DN levererar Björn af Kleen ett beundrande porträtt av Kamala Harris.

”I en av de första debatternaunder sin egen presidentkampanj iscensatte Harris en lysande attack på Joe Biden, en inövad liten berättelse där hon målade fram bilden av sig själv som svart flicka i ett Amerika som försökte komma till rätta med segregationen.”

Men hennes morfar var indisk diplomat. Hennes far ekonomiprofessor vid Stanford, hennes mor cancerforskare.

Kamala Harris problem att integreras i det amerikanska samhället torde varit tämligen begränsade.

När hon är sju år skiljs hennes föräldrar. Vårdnadstvisten är hård. Fadern förlorar. Umgänget mellan Kamala och hennes far kommer under åren att vara tämligen begränsat, och han har själv kallat hennes försök att hänvisa till att hon är svart och till sitt jamaicanska kulturarv som ”parodiskt”. Speciellt upprörd blev han när hon i ett radioprogram på frågan om hon rökt marijuana svarade: 

“Half my family’s from Jamaica! Are you kidding me?”.

Hennes far kommenterade detta i ett uttalande:

”Mina far- och morföräldrar, liksom mina bortgångna föräldrar måste just nu vända sig i sina gravar över att se sitt familjenamn, sitt rykte och sin stolta jamaikanska kultur  utnyttjade i en identitetspolitik strävan bli förknippad med den falska stereotypen av en marijuanarökande lätting.

Jag talar för mig och min närmaste familj när vi kategoriskt tar avstånd från denna parodi.”

Kamala Harris försök att framstå som den svarta tjejen som haft en bakgrund som många andra i den gruppen föll  alltså inte i så god jord hos fadern.

När Kamala Harris är tolv år får modern en tjänst i Quebec där hon ska forska och undervisa på McGill University. Kamala och hennes syster Maya går i en finare katolsk flickskola de kommande fem åren.

Hennes skolkamrater från den tiden beskriver henne som mycket populär och aktiv i mängder av föreningar.

I hennes självbiografi omnämns den tiden på två sidor. Den borde varit mer formande för henne än de tidigare åren i SanFrancisco – men de passar inte in i den bild Harris vill skapa av sig själv.

Vad Kamala Harris själv fokuserar på är att hon är svart, trots det mycket begränsade umgänget med fadern och hans familj och trots att hon växer upp med modern som betonar det indiska kulturarvet.

Men antalet svarta väljare i USA är långt större än antalet med rötter i Indien, och Kamala Harris hade redan tidigt bestämt sig för en politisk karriär – uppmuntrad av modern.

Men hennes karriär tar inte fart förrän hon 1994 träffar den 30 år äldre Willie Brown och blir dennes flickvän.

Förhållandet kommer att vara i två år, och det kan verka betydelselöst i sammanhanget – Harris nämner det inte i sin självbiografi. Men det är då Harris karriär börjar ta fart. 

Hon är vid den tiden en tämligen obemärkt biträdande distriktsåklagare i Alameda County, Willie Brown däremot står på höjden av sin karriär som talman i Kaliforniens kongress, en post han innehaft ända sedan 1981. Han byggde upp en total kontroll över kongressen och förvaltningen genom att utnyttja sin möjlighet att utnämna personer som stödde honom till uppdrag och poster. Något som hans motståndare utan större framgångar försökte bekämpa genom lagförslag och budgetnedskärningar.

Kamala Harris kommer efter att förhållandet inletts nästan omgående utnämnas till två uppdrag. Det ena är i Kaliforniens förvaltningsdomstol för arbetslöshetsförsäkringsärenden, det andra i Kaliforniens styrelse för hantering av sjukförsäkringsfrågor. Två välbetalda, men inte betungande uppdrag.

Efter 14 år som talman i delstatskongressen avgår Willie Brown för att istället låta sig väljas till borgmästare i sin hemstad San Francisco.

1998 blir Kamala Harris biträdande distriktsåklagare i San Francisco. Den som rekryterar henne är stadens mäktige – och kraftfulle – distriktsåklagare Terence Hallinan. Han beskriver sig själv som ”den mest vänsterprogressive distriktsåklagaren i USA”.

Hallinan har en lång historia med Willie Brown och de möts och blir vänner på 1960-talet i den kommunistiska studentklubben ”W.E.B Dubois” där Hallinan brukade hålla föreläsningar i marxism-leninism.

Den som tror att vita, våldsamma anti-rasistiska aktivister är något som dykt upp på USA:s gator först i dag kommer att bli förvånad av Hallinans historia.

Han  växer upp i en välbeställd och vänsterradikal familj och ägnar sina ungdomsår åt boxning samt studier i ekonomi och juridik. Han blir en fruktad lätt tungviktare. Men han nöjer sig inte med att slåss med nävarna i ringen utan åtalas genom åren för flera fall av misshandel. Ibland är det krogslagsmål, ibland politiska uppgörelser.

Eftersom hans politiska övertygelse gör att han har lite svårt att förstå begreppet privat egendom roar han sig ibland också med inbrott, stöld och skadegörelse. 

Med en sådan bakgrund kan man tycka att han borde få det svårt att vinna inträde i det kaliforniska advokatsamfundet, och det krävs att det rycks i en hel del kontakter för det slutligen ska gå vägen.

Hallinan ägnar sig därefter åt sin privata praktik, tills han i slutet på 1970-talet ger sig in i lokalpolitiken och han erövrar en post i stadens styrelse 1988 och 1996 blir han San Franciscos distriktsåklagare. Han avskedar direkt 14 av myndighetens biträdande distriktsåklagare. Antalet fällande domar kommer under de kommande åren att halveras.

Det är hit Kamala Harris handplockas av Willie Browns gamle vän, och 2003 ersätter hon Hallinan som distriktsåklagare.

Kamala Harris vill framställa sig som en svart outsider som fått kämpa mot segregation och fördomar för att nå en politisk position. Men under åren i Hallinans tjänst och närhet introduceras hon i det demokratiska partiets innersta krets.

I San Francisco har representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi sin politiska bas, liksom den demokratiska senatorn Dianne Feinstein. Den som vill ta sig upp i det demokratiska partiet bör ha deras vänskap – och den skaffar sig Kamala Harris under åren hon arbetar med Terence Hallinan. Familjeband är viktiga i San Franciscos politik och Nancy Pelosi var ända fram till deras död i årtionden mycket nära vän till Hallinans föräldrar Vivian och Vincent som var välkända för sin frenetiska vänsteraktivism och öppna sympatier för kommunism, och hon lät publicera mycket uppskattande minnesord över Terence Hallinan vid dennes bortgång i januari i år.

Det är i dessa kretsar Kamala Harris vinner inträde och där lär hon känna de personer som ska hjälpa henne i nästa karriärsteg – att bli distriktsåklagare i San Francisco. Hon knyter band med Susie Tomkins Buell – en av Hillary Clintons förtrogna – som ordnar så att maken Mark Buell åtar sig att sköta Kamala Harris insamlingskampanj. 

Miljardärerna Buell hör till kungamakarna i det demokratiska partiet. Tillsammans med George Soros och Tom Steyer ingår de i Democracy Alliance. Den som vill bli medlem där måste förbinda sig att årligen donera 200.000 USD till kampanjer som alliansen rekommenderar. De samlade årliga bidragen till olika kandidater har de senaste åren varit omkring 600 miljoner USD.

Pengar från alliansen var viktiga för Kamala Harris när hon först blev distriktsåklagare i San Francisco, därefter Kaliforniens justitieminister och efter det senator från Kalifornien.

Och nu är hon alltså Joe Bidens kandidat som vice-president.

Det är tur att hennes bidragsgivare har visat sig frikostiga för när Kamala Harris är ute på kampanjresor kostar hon gärna på sig det bästa. Hon är känd för att kräva bästa tänkbara hotellrum, men det väckte ändå en viss uppmärksamhet när de som hanterade hennes kampanjomkostnader fick en hotellräkning på 20.000 kronor för ett rum en natt.

Men Kamala Harris förlitar sig inte enbart på andra människors familjeband, hon har nytta av sina egna.

Systern Maya Harris är inte bara politisk TV-kommentator hon är också en nära förtrogen till Hilary Clinton. 2015 fick hon i uppdrag att leda den grupp som skulle finputsa Hillarys program. 2016 blev Maya Kamala hennes senior–rådgivare i valkampanjen och hon har även varit med och byggt upp systern Kamals organisation och stab.

Efter Clintons nederlag 2016 sammankallade George Soros en sluten konferens för Democracy Alliance för att diskutera vem man nu skulle satsa på för att besegra Trump 2020. En fingervisning vem man hade bestämt sig för var kanske att det kommande halvåret var Kamala Harris hedersgäst på en mängd sammankomster med stora tidigare bidragsgivare till Hillarys kampanj. Mest uppmärksammat blev firandet av henne vid en tillställning med Clinton-kampanjens ledande finansiärer i The Hamptons, anordnad av Michael Kempner.

Det är länge sedan pengar var något problem för Kamala Harris. Egentligen har det aldrig varit något problem. Hon har råd att hyra in personer som Mark Elias, Jim Margolis och Lily Adams att sköta sina kampanjer. De som arbetar med att dra in bidrag är samma personer som haft de uppdragen för Barack Obamas och Hillary Clintons räkning.

Under primärvalskampanjen var hon den av de 16 kandidaterna som var den som hade flest bidrag från stora givare. 85 procent av hennes bidrag kom från givare som skänkte minst 1000 USD.

Hon må framställa sig som de små människornas kandidat.

Men det enda som vi kan säga säkert är att hon är de stora bidragsgivarnas favorit.

"Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket."

I statstelevisionens program ”Utrikesbyrån” diskuterade man häromkvällen Nordkorea. De fyra deltagande personerna nickade alla nästan våldsamt instämmande efter det att en av dem sagt att:människor som bor i Sverige kan inte föreställa sig hur det är att leva i Nordkorea.

Orsaken till detta är att informationen är så styrd. Bilden av omvärlden är helt falsk och skapad av statens propagandaapparat.

Ungefär som i Sverige då alltså?

Nu kanske du är en av dem som följer mig, men som samtidigt tycker att jag nog ändå överdriver när jag talar om ”medströmsmedia”, ”statstelevisionen”, ”statsradion”. Visst kan de väl ha lite fel ibland tänker du, men inte med avsikt. DN, Aktuellt, Rapport och P1 är ändå garanter för att man försöker ge medborgarna en balanserad och objektiv bild av händelserna i världen.

Men man får en vida bättre förståelse för vad som sker om man lyssnar på radio bubb.la.

Ett aktuellt exempel.

I går slår jag på P1 medan jag tillagar kvällsvarden. Det visar sig vara USA-podden där de glada deltagarna alltid talar sinsemellan som om de var imponerade av varandras sakkunskap. Den av dem som fick ordet i går för att förklara turerna kring Michael Flynn och Justitiedepartementet drog efter andan och sa: ”Ja, ska vi förstå det här måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden.”

Här hör man hur de andra deltagarna drar efter andan … ojojoj … historisk utläggning … var annars än i statsradion kan man få uppleva detta.

Det visar sig att den som ska förklara allt förflyttar sig tillbaka i tiden ända till … 2017! Kan ni tänka er.

Förklaringen som ges till Flynn-affären är att denne skulle blivit påkommen med att ha icke tillåtna telefonkonversationer med den ryske ambassadören och sedan i förhör med FBI ljugit om vad som diskuterats.

Motvilligt gör sig sedan Donald Trump av med sin nationelle säkerhetsrådgivare.

Nu ska Trump enligt den som lägger ut texten i USA-podden tvingat justitiedepartementet att lägga ner åtalet mot Flynn och det är ett bevis på hur korrupt landet blivit.

Det är en totalt obegriplig framställning av förloppet och ett karaktärsmord på Michael Flynn.

Man måste nog backa några år till i tiden för att förstå vari den egentliga konspirationen består och vem som står bakom den.

Generallöjtnant Michael Flynn kommer under en stor del av sin aktiva karriär under Obamas tid vid makten att stå i opposition till presidenten och hans stab. Hans erfarenheter från fältet i Irak och Afghanistan gör att han anser att Obama underskattar hotet från islamismen och dess styrka och förankring i den muslimska kulturkretsen. 

Flynns rapporter och utredningar om hur misslyckade insatserna i Afghanistan är får stor medial uppmärksamhet eftersom han efter sin tid i Irak genom sitt samarbete med Stanley McChrystal etablerat sig som en militär som får saker gjorda.

För att få tyst på Flynn förflyttas han till en post som chef för DIA, USA:s militära underrättelsetjänst. Kan låta som en befordran, men DIA har alltid betraktas som en avstjälpningsplats för besvärliga eller inkompetenta officerare. Organisationen har 17.000 anställda, men väldigt många befäl som är aktiva i fält hade ingen aning om vad man gjorde på DIA:s huvudkontor i Anacostia, rätt många visste inte ens om att organisationen fanns – trots att dess syfte var att konstant mata krigsmakten med användbar information.

Flynn förstår mycket väl att han parkerats på DIA för att han ska gå ner sig i byråkratins kvicksand. Men han fortsätter att bombardera Obamaadministrationen med dokument som motsäger deras analyser. 

Han hävdar att al-Quaida inte försvagats efter avrättningen av bin Laden (vilket visat sig vara sant).

Han motsätter sig Obamas hävdande av att USA stabiliserat läget i Afghanistan (Flynn hävdade att talibanerna stärkte sina positioner varje dag – vem hade rätt?).

Obama säger att IS är inget att oroa sig för, de är ”terroristernas juniorlag, (Flynn säger att IS kommer att förändra situationen i hela Västasien … vem hade rätt?).

Flynn närmar sig insubordination när han gör allt för att Obama inte ska stödja den syriska oppositionen mot Assad, Flynn hävdar att den oppositionen är helt kontrollerad av islamister. Vem hade rätt?

Samtidigt bestämmer sig Flynn för att han kan inte ha 17.000 slöhögar hasande i korridorerna. DIA är ändå en del av krigsmakten. Och han börjar ställa krav på effektivitet, insamling av data på fältet (något han själv varit framstående på) och han kräver ett städat och vårdat uppträdande. Ingen slafsighet. Snygg klädsel. Punktlighet.

Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket. Plötsligt börjar det komma tidningsartiklar om hur kränkta medarbetarna är på DIA. Anonyma källor berättar om utskällningar, omorganisationer, avskedanden. Man kan ju tycka det är en rimlig utveckling i en organisation som ska ryckas upp eftersom alla faktiskt är ense om att den inte uträttar något av värde.

Det som det blir mest liv om är att Flynn i ett av sina uppryckningstal kritiserat medarbetarnas klädsel och försynt sagt att det för kvinnornas del kanske inte skulle skada ”med lite makeup”. 

Ungefär där sätter han nog sin sista potatis på DIA. 

Obama som inte kunnat göra sig av med Flynn på grund av dennes åsikter kan nu göra det eftersom Flynn har ”kränkt” medarbetarna.

Så när Flynn blir Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare vet demokraterna och Obama, Biden, Hillary Clinton och statens byråkratiska apparat att Trump har fått en livsfarlig bandhund som inte bara skäller utan också bits. Och han vet var alla benen är begravda.

Det gäller att göra sig av med honom.

Och då, först då, är vi framme vid de händelser som USA-poddens expert anser utgör början på berättelsen om Flynn.

Men … man kan backa bandet ännu mer.

Michael Flynn kommer från ett socialt skikt i USA som alltid haft en militär tradition, småstadsmänniskor av irländsk eller skotsk härkomst som med stolthet tjänat i krigsmakten och som utgått från att krig ska föras när det är nödvändigt, och då ska de föras med avsikten att man ska segra.

Den krigartraditionen är fortfarande levande i delar av den amerikanska krigsmakten, Flynns gamle vapenbroder McChrystal är ett annat exempel på detta.

Men det finns andra motverkande krafter.

Politiker vill kunna deklarera att seger uppnåtts och ordning upprättats – som Obama i Afghanistan och Irak. Det viktiga är inte om det är sant eller inte, det viktiga är att man kan göra politiska utspel och få bättre opinionssiffror.

För Flynn och McChrystal som befann sig på fältet var det omöjligt att spela med i sådana apspel.

En annan motverkande kraft är den djupa staten – denna ständigt svällande kropp av statliga verk, myndigheter, underrättelseorganisationer och privata företag i militärindustrin. De är intresserade av att växa och är därför betjänta av ett tillstånd av ständig oro ute i världen. De har inga problem med att en president säger att allt är lugnt i Västasien eftersom de vet att det inte är det och att de måste växa för att det skenet ska kunna upprätthållas. 

Denna djupa stat har däremot definitivt problem med militärer som Flynn som vill segra. En seger innebär slut på möjligheterna att växa eller göra bra affärer.

Och en president som Donald Trump som hävdar att hans uppgift är att sätta USA främst och inte leka världspolis utan avsluta krigen och dra hem soldaterna, en sådan president kommer också att hamna i motsättning till den djupa staten.

Så ser alltså berättelsen om Michael Flynn ut hittills.

Men i USA-poddens värld är en han tokfrans som spelar under täcket med ryssarna. Donald Trump är paranoid och sinnesförvirrad.

Barack Obama var däremot en fridsfurste, och Hillary Clinton och Joe Biden hans apostlar. FBI och CIA är i USA-poddens värld förmedlare av den oförfalskade sanningen.

Jag är inte alldeles säker på att jag skulle få en sämre bild av världen om jag satt i Pyongyang och rattade in Nordkoreas statsradio.

Men du behöver ju inte göra det valet. Du kan ju lyssna på radio bubb.la istället. 

I gårdagens program diskuterade vi bland annat Flynn-affären (… och en del andra frågor som jag återkommer till).

"Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet."

I gårdagens program diskuterade vi vem Joe Biden kommer att välja till sin vicepresidentkandidat, vi kom fram till att allt pekar mot att det blir Michelle Obama.

När han själv nu måste försvara sig mot anklagelser om sexuella övergrepp kan han ju inte gärna ha Hillary Clinton vid sin sida – han behöver någon som inte är får alla att tänka på nästa krig som USA ska starta … för till och med Pentagons generaler tycker att Hillary är alldeles för förtjust i doften av napalm om morgonen.

Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet. Hillary som tillsammans med Bill umgåtts på väldigt vänskaplig fot med Jeffrey Epstein väger ju inte så där väldigt tungt som karaktärsvittne.

Men Michelle Obama däremot - relativt ung och svart, snart glorifierad i en serie på Netflix, och samtidigt hårt marknadsförd av Oprah Winfrey och Ellen DeGeneres. Det mest perversa är att dessa kampanjer innebär att hon framställs som en person som kan föra arvet från Barack Obamas presidentperiod vidare.

Vilket arv?

Han fortsatte Bushs politik med interventioner och skapande av krig tänkta att vara för evigt, ekonomin gick bakåt under hans tid, vanligt folk fick det sämre men när finanskraschen kom räddade han banker och kreditinstitut och storföretag.

Michelle Obama kommer dessutom att ha hela den demokratiska apparaten i Chicago och Cooks County i ryggen, en organisation som i snart hundra år visat sin överlägsna förmåga att skapa beroende och bygga klientsystem hur än demografin förändras.

Michelle Obama är en perfekt partner till Biden, en man som alltid röstat för krig och bidrag till finansvärlden och som älskar frihandelsavtal som tömmer USA på arbetstillfällen.

Men i svenska medströmsmedia är det Donald Trump som framställs som den stora faran.

I övrigt talade vi om nikotin & covid 19, geopolitik samt statyer av sovjetiska militärer.