Jag förställer mig att det alltid rinner en tunn – men ändå lite bubblande – stråle av saliv ur hans ena mungipa medan han sitter och läser. Dreglandet kommer sig av en känslostämning som utgör en blandning av lika delar utmattning och upphetsning. Det är sinnestillståndet hos en som är ovan att läsa, men som anar att snart kommer svaren han söker att uppenbaras för honom.

Bladen vänds snabbt medan han skummar böckerna i jakt på något som är ett exempel på ”fascism”. Men det är förstås fullt möjligt att han faktiskt inte läser böcker utan istället bara scrollar sig genom wikipediasidor (det finns en del som tyder på det).

Det är förstås Henrik Arnstad jag tänker på. 

Hans betydelse för att i Sverige deformera människors uppfattning av Europas moderna historia är obehagligt stor. 

Arnstads bild av vår samtid och vår historia är klar, det han kallar ”fascism” var och är det stora hotet, i Europa och i Sverige. Därför förflyttar han sig genom historien i jakt på exempel som underbygger det han anser sig redan veta. 

En riktig historiker studerar historien för att förstå hur händelser verkligen utspelat sig, sedan bygger han teorier … men Arnstad studerar alltså historien för att hitta händelser som bekräftar en teori han redan på sin kammare snickrat ihop på förhand. 

Det där har gjort Arnstad populär bland makthavare som vill försöka få oss att inte oroa oss för de problem som omger oss, utan istället vill att vi ska ägna oss att frukta att bruna bataljoner plötsligt – ur tomma intet – ska uppenbara sig  och ta kontroll över allt; Max hamburgerkedja till Rosenbad.

Löfven gjorde en gång i tiden Arnstad till sin ”expert” på fascismfaran, och Henrik är flitigt anlitad som föreläsare på skolorna.

På Luciadagen föreläste han om svenska nationella identiteter på ett seminarium anordnat av Historiska Museet – jag hade gärna åhört det föredraget, för att få svar på en fråga; varför var just han var en av de utvalda – det övergår mitt förstånd. Han har ju genom åren gett intryck av att det bara är fascister som använder begrepp som ”svensk nationell identitet”.

En rimlig gissning är att Arnstad förklarade att svenskens nationella identitet är att inte ha någon egen identitet utan att allt som kännetecknar svensken i varje givet ögonblick är något som kommer från utlandet.

Det behövs moteld.

Förlaget Cultura Aetatis Gula serie utgörs av återutgivningar som lägger grunden för en vettig och begriplig diskussion om vad svenskhet är. I serien fanns sedan tidigare fransmannen Bellessorts skildring av en resa genom Sverige vid förra sekelskiftet. Människorna som skildras i ”Sverige” förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer. 

Och nu utkommer en dubbelvolym bestående av P.G Lyths Svenskt folklynne och Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet

P.G. Lyth samlade i sitt verk tankar om bland annat Geijers, Tegnérs och Almqvists resonemang kring vad som är det ”svenska”. 

Sundbärg diskuterade den svenska folksjälen och oförmågan att se det storslagna i den egna historien, för att istället vurma för allt utländskt.

Besök Cultura Aetatis e-bokhandel och börja bygga ett eget bibliotek som gör att du kan bidra till att idéer som Arnstads inte får någon spridning.

I början på det kommande året kommer jag att i Cultura Aetatis nyhetsbrev närmare granska Arnstads märkliga teoribyggen. Nyhetsbrevet – som är gratis – beställer du på aetatis.se – formuläret finns längst ner på sidan.

”Du kan inte hysa mer förakt för mig, än vad jag själv gör”, konstaterade den ständigt dystre Robert Burton i sin ”The anatomy of melancholy”.

Möjligen kunde man bygga portaler vid Öresundsbron och på Arlanda prydda med den inskriften  – så att de som kommer till Sverige vet vad som präglar den svenska folksjälen.

….

Burton menade precis det han skrev, trots att han var en av det tidiga 1600-talets lärdomsjättar, och han skulle säkert vidhållit sin uppfattning och levt i dag för att se hur djupt hans labyrintiska verk påverkat hans många läsare. Vem behöver Freud när man kan gå in i Burtons värld?

….

Svenskarna är som Burton, det spelar ingen roll att man på några årtionden gick från att vara ett fattigt jordbruksland i Europas utkant till att bli en industriell stormakt med välmående befolkning.

Osäkerheten finns där. Alla andra är bättre, alla har något att lära den som är svensk.

….

“Vi underskattar vad vi själva har åstadkommit och vad vi har fått i arv av våra fäder eller som en gåva av naturen. Detta står tillsammans med ett löjligt överskattande av det utländska”, skrev Gustav Sundberg redan 1911 i en bilaga till den emigrationsutredning han genomfört på riksdagens uppdrag (den ville veta varför så många valde att lämna Sverige).

Den som läser Sundbeärgs text i dag känner igen sig:

“Svensk kosmopolitism är en sak för sig. Den består i en fullständig okänslighet för varje orätt och förnärmelse som drabbar Sverige, men en sällsynt vaken rättskänsla i allt vad som angår varje annat folk”.

….

Sundbärgs bilaga ges nu ut av Cultura Aetatis i en volym tillsammans med  P.G. Lyths bok ”Svenskt folklynne” (1905). Där utforskar Lyth den svenska folksjälen med hjälp av vad författare genom tiderna haft att säga om den. Boken köper du här.

….

Den som har dåligt självförtroende känner sig lätt skyldig och skamsen – och accepterar med böjt huvud anklagelser om sin uselhet.

I svenskens fall nöjer han sig ibland inte med att fylld av ånger böja sitt huvud, och stirra ner i backen; som vi såg under BLM-protesterna fick en del för sig att de måste gå ner på knä också för att visa sin botfärdighet över att det en gång i tiden fanns svarta slavar i en helt annan del av världen.

….

Frågan om de svartas slaveri har en fortsatt märklig aktualitet i det samtida svenska offentliga samtalet. Man förleds lätt att tro att de svenska sockerbetorna på 1800-talet skördades av svarta män, som tungt rörde sig mellan raderna i betfälten till ljudet av rasslet från de kedjor som höll slavarna fängslade. Samma sak med den svenska potatisen och vetet, rågen och havren, och givetvis fälldes träden i landets djupa skogar av svarta slavar.

Men … eftersom så inte var fallet … kan den svenska skamsenheten över det svarta slaveriet framstå som märklig.

….

Det bristande självförtroende har inte förbättrats av de senaste 50 årens utveckling i Sverige där staten allt mer tagit över det ansvar som tidigare vilade på individen. Numera anses inte medborgaren kunna ta ansvar ens för sina barns uppfostran. Vilket förstås minskar självkänslan än mer.

….

Det finns många skäl till detta alltför ofta bristande självförtroende.

Ett skäl är den svenska överhetens folkförakt – den har för att visa att den är lite finare än andra framställt sig själv som mer kultiverad och godare än folkflertalet, till exempel genom att tidigare i historien anamma allt franskt, tyskt eller italienskt. I dag tar detta sig ett uttryck i ett vurmande för människor och kulturer från den tredje världen, och i en välja att idka välgörenhet gentemot dessa.

Samtidigt lever föraktet för det egna folket kvar.

Denna överhetskultur formar självbilden även hos dem som utsätts för föraktet, och de anammar överhetens bild av till exempel islam för att visa att man inte tillhör den obildade hopen.

….

Givetvis försvagar detta självkänslan än mer hos vanliga människor, för det de hör sig själva strider mot allt det som de hör sin inre röst viska – förskräckt eller vredgat – när de ser sig om i samhället.De tvingas kämpa med – och mot – sina naturliga instinkter. Människor som har starka inre oförenliga motsättningar kan aldrig nå ett tillstånd av självförtroende. Det fanns föräldrar i Sverige som var mer upprörda över George Floyds död än av att deras barn mobbades i skolan. Eller rånades.

….

Hysterin som bröt ut i samband George Floyds död kunde ha förutsetts. Omtanken om svarta och hatet och föraktfullt skuldbeläggandet av alla vita har länge varit något som utmärkt västerländsk överhet, 

….

I skildringar av kampen mot slaveriet intar alltid den brittiske William Wilberforce en central plats. Från början av 1790-talet till sin död 1833 organiserade han kampanjer mot slavhandel och krävde att lagar stiftades förbjöd att människor blev handelsvaror.

Men den radikale William Cobbet angrep ständigt Wilberforce för vad han ansåg vara dennes hyckleri: 

”… han bedriver kampanjer för att svarta slavar utomlands ska få det bättre medan britter lever i förtvivlade omständigheter”.

I fyra årtionden kämpade Wilberforce för de svarta slavarna – men han hade inte mycket till övers för britter som trälade i industrier eller gruvor. Den omsorg han visade svarta människor på andra sidan jorden skilde sig från den avsky han visade för dem som ville förbättra arbetande britters villkor. Wilberforce understödde lagstiftning som förbjöd fackföreningar och kraftig begränsade yttrandefriheten. Han förklarade att den som var britt och fattig var det på grund av att det var Guds vilja. Men när han uttolkade Guds vilja rörande de svartas villkor så var det uppenbarligen en Gud som var nåderik.

Lite grann som Svenska Kyrkan i dag alltså.