De försöker inte ens längre förvränga verkligheten. De hittar istället på en helt ny sådan.

Om man är svensk utrikesreporter i USA och just nu befinner sig i Minneapolis, USA – vad gör man då? Givetvis bör man få till  ett inslag om att stadsfullmäktige kräver ett besked av polischefen vad han ska göra åt brottsvågen.

Man vinklar förstås inslaget på att det bara gått några månader sedan samma stadsfullmäktige skar ner på polisens budget i det uttalade syftet att i nästa steg avveckla polismyndigheten i dess nuvarande form och skapa något nytt. Oklart vad.

Nedskärningarna gav fritt fram åt tjuvar, rånare, mördare, våldtäktsmän, plundrare.

När TV4:s Stefan Borg i går gör ett inslag om Minneapolis – vad handlar det om? Jo, om hur lugnt, fint och fridfullt det är i den ”fri-zon” som skapats i kvarteren kring den plats där George Floyd dog. Han intervjuar några tårögda turister som förklarar att de är där för att det är så ”viktigt” att komma till platsen där det hände. Kameran stannar till på en väggmålning föreställande Floyd. Under bilden på honom ord om att han ”förändrade världen”.

Inte till det bättre i alla fall.

Jag har egentligen inga problem med att medströmsmedia levererar förvanskade skildringar av skeendet i världen. Jag väntar mig inget annat. Det som stör mig är att det numera sker så slött och håglöst. Jag vill ha värdiga motståndare. De levererar samma påståenden om och om igen och verkar utgå från att vi andra inte har någon koll på verkligheten och befinner oss några sjömil bakom flötet.

Men tänk om det är så att medströmsmedias reportrar faktiskt inte förstår bättre? De vandrar runt i tillvaron helt i avsaknad av de grundläggande egenskaperna för en journalist:

– nyfikenhet. ”Hur är det egentligen? Är det som det påstås?”

– integritet. ”Jag skriver som det är. Kosta vad det kosta vill.”

– kunskaper. ”Fan vad trött jag är. Jag har suttit uppe hela natten och läst den här utredningen. Det är ju inte alls som de säger i sitt pressmeddelande.”

Dagens journalister nöjer sig med att bekräfta den bild som de som bestämmer vill ha bekräftad.

Förr, för inte alltför länge sedan, tenderade en del av de hungriga och intelligenta reportrarna att kröka ner sig – det var ett sätt för dem att hantera att de inte kunde berätta allt de ville berätta därför att det inte gick att få tryckt.

Så de satsade på att behålla löningen och spendera den på sprit.

Dagens reportrar ser alltid så äppelkindat sunda ut, som om de levde på Roibos-te och var på väg till en annonsfotografering för ett wellnes-företag.

Ett rimligt antagande är att det beror på att de aldrig upplevt den där inre striden: ska jag våga säga som det är. 

För det fattar inte ”hur det är”.

Bra för deras levrar.

Sämre för läsarnas och tittarnas hjärnor.

Jag brukar numera få frågan: "Bryr du dig inte om svarta liv". Jag förstår den inte. Jag tillhör väl de få som gör det.

Nancy Pelosi och andra ledande Demokrater genomför påbjuden godhetsritual i reglementsenlig uniform.

”Kom hem till Afrika! Återvänd!”, den uppmaningen gjorde Barbara Oteng Gyasi, medlem av Ghanas regering, under en ceremoni i dagarna till minne av George Floyd.

Hon tyckte inte afrikaner skulle stanna i länder i västvärlden där de inte var välkomna.

Det var ju storslaget av henne att då komma med denna inbjudan.

Vore jag svart skulle jag väl kanske inte gärna återvända till just Ghana. Barnslaveriet är utbrett kring Voltafloden. Den lägsta siffra jag sett är 20.000 barnslavar som tvingas arbeta i fiskerinäringen 14 timmar om dagen.

Som slavar åt andra svarta som köpt barnen av deras föräldrar.

Någon kanske vill påstå att det här är historiskt arv från kolonialtiden, men om det var något som kännetecknade den brittiska kolonialpolitiken i Ghana under 1900-talet var det frenetiska försök att utrota slaveriet i landet. Efter självständigheten har slaveri åter blivit en självklar del av samhället.

Vet du om tilapian på din tallrik fiskats och rensats av en tioårig slav? Har du inte haft tid att ta reda på det? Haft fullt upp med att ropa på rättvisa åt svarta i Sverige och västerlandet kanske?

När en lag mot hustrumisshandel infördes 2007 i Ghana möttes den med hårt motstånd av lokala religiösa ledare som menade att lagen undergrävde traditionella afrikanska värderingar. Lagen stiftades för att råda bot på en situation där en tredjedel av de gifta kvinnorna regelbundet kunde räkna med att misshandlas av sina män.

Enligt rapporter 2017 och 2018 har kvinnomisshandel av detta slag ökat. Härligt att som svart kvinna få ”återvända” till detta.

Och så där kan vi hålla på och prata om trafficking, droghandel och annan misär i Ghana. Eller andra afrikanska länder.

Men det gör vi inte.

Istället går vita på den ghananska propagandan. Det har blivit populärt att åka till Ghana och turista och besöka ”slavforten” från forna tider och tala om de vitas brott mot svarta.

Det pågående slaveriet och förtrycket bryr man sig inte om, det som tar sig uttryck i att man säljer sitt barn som slav för en tvåhundring. De kommer att få långa arbetsdagar, aldrig att se en skola och få stryk om de arbetar för långsamt.

Vi talar aldrig om det verkliga problemet, här och nu, eländet i dag. Svartas förtryck av svarta.

Inte ser jag några demonstrationer mot detta.

Jag uppmärksammas istället på den strukturella rasismen mot svarta i Sverige.

Och i USA var Nancy Pelosi och andra ledande demokrater under en minneshögtid för George Floyd iförda schalar av traditionellt kentetyg från Ghana, ett av de länder där barn utnyttjas i textilindustrin, och det finns rapporter också om rent barnslaveri.

Ja, våra hjärtan borde blöda för de svartas väl och ve. Låt oss göra något åt förtryck, förslavande och mördande av svarta. Låt oss bekämpa att svarta barn berövas all möjlighet till ett värdigt liv.

Och låt oss då omgående sluta yra om att det är svartas situation i Sverige eller Europa eller USA som är det stora problemet. De vita som deltar i protester och upplopp bryr sig inte om att ta reda på hur världen ser ut. Det enda de bryr sig om är att framstå som goda och medkännande.

Och medan de gör sitt yttersta för att i olika sammanhang – på gator och i sociala media – visa på sitt engagemang ligger ännu en barnslav på sitt yttersta vid Voltaflodens strand.

Men visst. Låt oss tala mer om de förtryckande vita strukturerna i Sverige. Så då ska vi se var vi var i diskursen om rasism. Vänta. Hörde du? Det lät som om någon gnydde och grät? Förlåt, vad sa du? Ännu ett barn som säljs som slav för att ersätta det barn som nyss dog? Vad i helvete! Borde vi inte ... Nähä, inte det. Vi måste fortsätta tala om förtrycket av svarta i västvärlden. Jaja, då gör vi väl det.