Det sägs att vi lever i en sekulär tid. Varför betraktas då USA:s konstitution som en helig skrift?

Benjamin Franklin, var inte riktigt den jovialiska Uppfinnar-Jocke han utmålas som.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat Ruth Bader Ginsburgs bortgång och vad som ska hända med USA:s Högsta domstol.

Det märkliga är att  så många (förutom vi själva förstås) i sådana diskussioner beter sig som djupt troende katoliker inför ett påveval. Precis som påven är Guds ombud och licensierad uttolkare av Bibeln är medlemmarna av Högsta domstolen legitimerade uttolkare av den amerikanska konstitutionen – ett dokument som av någon obegriplig anledning anses vara fyllt av visdom, insikt och förnuft.

Jag för min del delar Benjamin Franklins ståndpunkt.

Men vänta nu … brukar det inte i historieböckerna hävdas att det var hans tal till delegaterna som skulle anta eller förkasta förslaget till konstitution som fällde avgörandet?
Talet där han hävdade att förslaget borde antas därför att landet behövde en federal regering och behövde den mycket, mycket snabbt?

Jo, det är förvisso sant. Och han sade också att om det var så att statens administration sköttes på ett kompetent sätt skulle det för en tid vara så att styret var en ”välsignelse” för folket.

Dock, märk väl: ”för en tid”.

Och … sedan kommer Franklins slutkläm:

”… det kan bara sluta i despotism som alla andra tidigare styrelseformer har gjort när folket blivit så korrumperat att det behöver ett despotiskt styre och inte är förmöget till något annat.”

Om man antar att Franklin var vid sunda vätskor när han fick sitt tal uppläst kan man inte nöja sig med att citera en del av det – han såg uppenbarligen konstitutionen som en nödlösning.

I dag betraktas dock konstitutionen som en helig, uppenbarad sanning. Som något som måste uttolkas. Den är ett rättesnöre för USA:s Högsta domstol.

Och man låtsas inte om alla de försyndelser som begåtts mot konstitutionen, och hur snabbt den faktiskt övergick i despoti.

Nordstaternas anfallskrig mot sydstaterna för att förhindra att de lämnade unionen var ett brott mot konstitutionen, ändå förväntas vi betrakta Lincolns seger och hans exekutiva order och presidentförklaring nr 95 som en seger för denna konstitution.

Och i dag låtsas domare på olika nivåer i USA, liksom politiker och debattörer där (och märkligt nog även här i Sverige) anse det vara viktigt att utröna vad de amerikanska grundlagsfäderna egentligen menade med olika formuleringar.

Men tre av de viktigaste av dem tyckte att det var ett eländigt kompromissdokument; förutom Benjamin Franklin var det förstås John Adams och Thomas Jefferson.

Jefferson ansåg att konstitutionen borde skrivas om vart 20:e år – vilket visar vilken betydelse han tillmätte den.

George Washington däremot var obetingat för konstitutionen eftersom han behövde pengar och potatisskörden slagit fel på Mount Vernon (kan ha berott på att han planterade på mindre lämpade klöverängar). Svågerkapitalismen gör tidigt sitt intåg i amerikansk politik.

Franklins dystra syn på demokrati som något som måste urarta berodde på att han var den av grundlagsfäderna som verkligen var en man av folket, han kände det, var en del av det – men var ändå genom sin unika intelligens och karaktär skild från det. Hade kunskapen och kunde se klart.

Jefferson och Adams representerade det befolkningsskikt som ägde plantager och större jordbruk, och de misstrodde klokt nog centralmakten på grund av detta – de såg framför sig hur de skulle få göda en byråkrati som kringskar deras frihet. Även om de båda röstade för konstitutionen ser man i deras brev till varandra och andra genom åren hur de från olika utgångspunkter ser konstitutionen som ett bräckligt, för att inte säga oanvändbart bygge – vilket också gjorde att de båda som presidenter, när det passade dem, gjorde som de ville.

Så ska vi diskutera amerikansk politik i dag kan det inte göras på grundval av det finns ett slags paradisiskt urtillstånd som kan och bör återupprättas. Många tror dessutom det funnits senare perioder då USA verkligen återinträtt i Edens lustgård; som under Roosevelts New Deal – men då talar vi om en president som gav FBI:s J Edgar Hoover fullmakt att göra som han ville bara han höll koll på Roosevelts motståndare, en president som försökte utvidga antalet ledamöter av Högsta Domstolen för att säkra sin makt, en president som utfärdade 3522 exekutiva presidentordrar för att runda kongressen och som fintade väljarna när det gällde sina avsikter att gå i krig.

Diskussionen kan inte heller föras med utgångspunkt från att USA varit Europas räddare.

Den amerikanska överheten har varit mycket skicklig när det gäller att romantisera och mytologisera sin historia – och i skapandet av en bild av landet som frihetens garant för oss i Europa.

Sådan omskrivning av historien kräver att man suddar i texter, klipper i bilder och tystar personer.

Gore Vidal påminner oss i ”Inventing a nation” om hur det gick för Benjamin Franklin. Under den tid då kongressen för antagande av konstitutionen pågick och en tid därefter försågs Franklin med följeslagare som skulle beledsaga honom till tillställningar och middagar för att se till att han inte kunde ge uttryck åt sina åsikter; han ansågs var för ”indiskret” och ”pratsam”.

Och vi lär för alltid sväva i ovisshet om allt Franklin sade under de där avgörande veckorna.

I dag har vi alla förärats sådana följeslagare tack vare Facebook, Twitter, YouTube och Google.

Gärna socialism – men rör inte min kebab.

I gårdagens Radio Bubbla försökte vi förstå varför den svenska partifloran fått ett nytt blomster. "Arabiska partiet".

Det ska samla alla araber i Sverige men vara religiöst obundet.

Partiet säger sig ha ”en socialistisk inriktning med vissa kapitalistiska inslag”. 

Intressant kombination som antagligen innebär att man är för omfattande bidragssystem samt skattelättnader för kebabhak och pizzerior.

Vi noterade också att Joe Biden officiellt utsetts till demokraternas presidentkandidat 

Antagligen är det för att vissa vördnad inför hundraårsminnet av president Woodrow Wilsons sista år vid makten. Han var då efter ett slaganfall helt oförmögen att förstå vad som försiggick omkring honom eller fatta beslut. 

Det löste man genom att gömma undan honom i Vita Huset och låta rådgivarna och hans fru ta beslut och sköta kommunikationerna med omvärlden.

Ungefär som om det skulle bli om Sleepy Joe blev president.

Och skulle Biden avlida under sin tid som president behöver man ju inte berätta det utan bara i tysthet låta begrava honom under ett av de vackra exemplaren av vitek utanför Vita Huset.

Därefter kan Kamala Harris kalla in ett medium som får berätta hur Sleepy Joe tycker man ska sköta saker och ting.

Det har hänt förr och är i god demokratisk anda och tradition.

Under andra världskriget lät president Franklin D Roosevelt ett antal gånger ett flygplan hämta upp mediet Florence Becker i San Francisco för att flyga henne till Vita Huset där hon fick leda seanser.

"Vad vi fortfarande inte riktigt ser är vilken extremt effektiv propagandaapparat Roosevelt lyckades bygga upp – och hur administrationen skaffade sig kontroll över film, radio och tidningar och likriktade en stor del av dem."

Ett av Walker Evans berömda fotografier från depressionens USA. Evans var en av många som skickades ut på landsbygden för att dokumentera misären. Men de foton som visade glada, starka människor censurerades.

"Och när FDR skaffat sig starka fullmakter för att kontrollera den nationella ekonomin genom NIRA förklarade Mussolini att äntligen hade USA fått den diktator landet behövde."

Rexford Tugwell om vilken det sades att: “Scratch a revolutionary planner and you find a left-wing Socialist.” Den som fällde det omdömet var Robert Moses som fördömde Tugwells syn på storstäders utveckling. Moses menade att Tugwells linje med storskalighet och detaljplanering skulle döda livet i städerna, kulturen och civilsamhället. Ironiskt nog kom Robert Moses själv av bli den stora förgöraren av New Yorks levande stadskultur, säkert i all välmening.

Egentligen gillar jag inte det där ständiga påståendet i den politiska debatten och det offentliga samtalet om att: "...vi måste lära av historien. "
Det leder tyvärr oftast till att okunniga människor drar konstiga slutsatser som utgår från vad de tror hände för 150 eller 300 år sedan – personer som i bästa fall nöjaktigt kan förklara vad de själva ägnade sig åt dagen innan.
Men värre är de som fullt medvetet hittar på en berättelse om händelser som timat för att historien ska passa deras politiska agenda i dag.
Ett utmärkt exempel på detta är Olle Svennings text på AB:s kultursida. Han refererar där sin gode vän Gian Giacomo Migones verk "The United States and Fascist Italy: The Rise of American Finance" som nu utkommit i engelsk översättning och dessutom är omskriven i New York Review of Books. (Lite vid sidan av bör man kanske notera att det är så här socialdemokratiska intellektuella i dag leder sina argument i bevis och ger dem "tyngd"; först berättar man att man minsann är vän med någon internationellt känd "vänster"–politiker eller akademiker därefter refererar man en artikel i New York Review of Books – så är det klart – den ende som är mer skicklig i användandet av denna metod än Svenning är Pierre Schori som inte kan prata om något utan att först inleda med att skrockande säga något i stil med: "– och som Fidel sa till mig när vi –".
Men tillbaka till Svenning och Migone – den senare har alltså skrivit en bok som avhandlar USA:s förhållande till fascismen under 1920– och 1930-talet. Som Svenning framställer det (jag har faktiskt inte läst Migone än) så är det republikanerna och det amerikanska storkapitalet – "finanseliten" – som driver på en utveckling i USA som har Mussolinis Italien som förebild – en politik som också sägs ta sig uttryck i att man vill liera sig med fascistiska diktaturer.
Men som Svennings skriver – det blir bättre eftersom: " Roosevelt drev med tiden en kraftfull kamp mot den tyska nazismen."
Vad Svenning försöker få oss att tycka med dessa historiska exempel är att demokrater är bättre än republikaner i USA och det är något man ska utgå från när man betraktar det som sker i USA just nu – därav det lilla omnämnandet av Roosevelt och det är ju en standardgrej bland dem som betraktar sig som radikaler – både i USA och Europa – då, under New Deal och Roosevelt fanns det hopp, arbete, kärlek, frihet – och "finanselitens" makt bröts.
I verkligheten var det dock så att Roosevelts "New Deal"–administrationer leddes av personer som beundrade Mussolini. Rexford Tugwell (som tidigt enrollerades till presidentens hjärntrust och hörde till hans viktigaste rådgivare och var ledande i uppbygget av flera av de institutioner som genomförde New Deal-politiken) var en varm beundrare av Mussolini:
"Mussolini har samma motståndare som FDR. Men Mussolini kontroll över pressen så att de inte dagligen skrikande kan kritisera honom. Han har också en disciplinerad nation – och han verkar ha gjort enorma framsteg."
Tugwell konstaterade också redan 1929 att Mussolini hade genomfört "– många av de saker som för mig framstår som nödvändiga. Och i vilket fall omskapas nu Italien fysiskt på ett systematiskt sätt".
Tugwell brukade dela ut Mussolinis skrifter till sina medarbetare i New Deal-projekten.
Roosevelt och New Deal hade också utländska beundrare då det begav sig:
"Roosevelt genomför experiment som är modiga. Vi fruktar bara att de kommer att misslyckas". Det var nazisternas organ Völkischer Beobachter som tyckte så, och tidningen uttryckte sin uppskattning över att Roosevelt:
"... använde sig av nationalsocialistiska uppfattningar i sin ekonomiska och sociala politik."
När Benito Mussolini recenserade Roosevelts bok "Looking Forward" skrev han synnerligen uppskattande om verket:
"... den beslutsamhet och maskulina styrka med vilken Roosevelt här manar sina läsare till strid påminner om de metoder med vilka fascismen väckte det italienska folket."
Och när FDR skaffat sig starka fullmakter för att kontrollera den nationella ekonomin genom NIRA förklarade Mussolini att äntligen hade USA fått den diktator landet behövde.
Studerar man de första femtio år av USA historia under 1900-talet så kommer man tydligt se att de fascistiska stråken i amerikansk politik får fullt genomslag under Roosevelt – inte under de republikanska presidenterna eller på grund av "finanseliternas" påverkan.
Och vill vi förstå vilka utmaningar USA – och därmed världen – står inför kan det vara väl värt att studera vad som hände under New Deal – och hur det skapade den misär vi ser i det landet i dag (vad än Bruce Springsteen fått för sig)