"I Svd tjatas det om att vi ska äta och leva som om vi bodde på Okinawa, i DN vill de att vi ska lajva medelhavsmänniskor. Allt för att vi ska leva längre, behålla vårt nuvarande utseende (eller förbättra det) samt undvika sjukdomar som cancer och alzheimer. Och nästan alla predikar om alla människors lika värde. Men hur många vet egentligen vad en människa är?"

I HG Wells roman Tidsmaskinen hamnar huvudpersonen i en värld befolkad av eloi och morlocker. Eloi är skönandar som lever ett stilla paradisiskt liv, då och då avbrutet av att morlockerna dyker upp från underjorden och käkar upp dem. Vad gör man om man inte vill bli vare sig en eloi eller morlock? Kan man välja? Eller är det försent? (Illustrationen gjordes av Virgil Fay till en utgåva 1950).

Christian Dior konstaterade en gång att en kvinnas parfym säger mer om henne än vad hennes handstil gör.

Det var en ganska grund tankegång tankegång när den först uttalades, och den har inte blivit djupare med tiden. För hur många människor i dag har vad man kan kalla en handstil? En mycket liten grupp.

Innebörden i Diors uttalande är därför lika användbart som att säga att en kvinnas parfym säger mer om henne än hennes personbästa i stavhopp; män därmed säger det oss ändå något om kvinnor – och män – i dag.

Blind: Det finns arter av en mexikansk grottfisk som lever i så djupa och mörka vatten att de fiskarna saknar ögon. Finns liksom inget de kan se, så väck med ögonen, sa evolutionen.

Undrar vilken förmåga som försvinner hos människan när hon helt slutar skriva för hand? Kommer arten i sinom tid få annorlunda händer? Kommer kopplingarna hjärna-kropp förändras, kommer en del av dessa kopplingar att bara finnas där likt gamla kopparkablar i en sedan länge övergiven fabriksbyggnad?

Elon Musk: Om jag inte är fysiskt trött fungerar inte min hjärna (jodå, jag vet att det finns de som anser att den aldrig fungerar som den borde, vare sig jag är fysiskt trött eller inte). Jag blir dummare i huvudet om inte mina armar, axlar och ben värker. Jag måste dagligen späka mig på gymmet. Liksom jag blir dummare om jag inte en del av dagen skriver för hand, eller gör andra saker för hand.

I går avhölls en stor konferens i London som premiärminister Rishi Sunak bjudit in till. Ämnet var hur politiker ska styra utvecklingen av AI. Elon Musk var givetvis en av talarna och förklarade:

”Vi står inför historiens mest destruktiva krafter. Vi kommer att nå en punkt där inget arbete behövs. Visst kan du ha ett arbete om du vill … men AI kommer att ha förmågan att göra allt.”

I går kom också en rekommendation från Barnläkarföreningen; ingen skärmtid för barn under två år.

Okinawa?: Nu kan man förvisso ändå få intrycket av att det finns utbredd medvetenhet om vikten av att använda sin kropp och sina mentala förmågor; kvälls- och morgontidningar har dagliga råd om vad du ska äta och hur du ska motionera för att leva längre. I Svd tjatas det om att vi ska äta och leva som om vi bodde på Okinawa, i DN vill de att vi ska lajva medelhavsmänniskor. Allt för att vi ska behålla vårt nuvarande utseende (eller förbättra det) samt undvika sjukdomar som cancer och alzheimer.

Frågan är dock förstås – vad är det för en sorts varelse som ska leva så länge som möjligt, och samtidigt framstå som om tidens tand aldrig gnagde på honom eller henne? Är det en människa? Möjligen. Än så länge i alla fall.

Mitt predikande om att ständigt befinna sig i fysisk rörelse och att skriva för hand eller gräva i jorden – eller göra saker som betraktas som otidsenliga och onödiga därför att maskiner eller AI kan utföra dem – skiljer sig på ett avgörande sätt från de livsstilsråd som fyller tidningar och magasin.

Totalt motstånd: I det senare fallet rör det som om handledningar för hur man ska leva för att klara av de ständiga förändringarna i det moderna samhället, man ska lära sig hur man smidigast anpassar sig. Bli flexibel och förändringsbenägen, men med ett oanfrätt yttre.

Det jag förespråkar rör sig mer om en enkla handlingar av totalt motstånd mot de förändringar det moderna samhället erbjuder. Jag vill utveckla mina förmågor, jag vill inte låta samhällets utveckling ersätta mina förmågor. Jag vill inte överlämna mig själv åt vare sig statens omsorger eller åt AI, eller åt den framtida allians mellan dem vi redan kan se börja ta form.

Jag vill inte bli en mexikansk grottfisk.

Pythagoras: I dag käftas det om hur vi ska förflytta oss; höghastighetståg? Elbil? Flyga eller inte flyga? Vätgasdrivna bussar?

Rousseau konstaterade:

”Att resa till fots är att resa på samma sätt som Thales, Platon och Pythagoras. Jag förstår inte hur en filosof kan förmå sig själv att resa på något annat sätt”.

Men inte ens jag fotvandrar när jag förflyttar mig till medelhavets städer (även om tanken är tilltalande). 

Men annars? Varför överhuvudtaget huvudsakligen förflytta sig i en svensk stad på annat sätt än till fots? 

Om de som förflyttar sig med hjälpmedel konstaterade Rousseau att: ”… de är dystra, sjukliga, gnällspikar”, medan vandraren alltid är ”…munter, lätt om hjärtat och förnöjd med det mesta”.

Och vem tror att politiker och företagsledare kommer att bli klokare av att kunna ta höghastighetståget mellan Sveriges största städer?

Aftonbladet kör en konstant pågående serie om hur man går ner i vikt genom att promenera. Något säger mig att den tidningen aldrig skulle publicera en serie om hur man blir klokare av att promenera (jodå, även korkade eller obildade människor blir hjälpta av det).

Ät inte kött: Ett av de märkligaste inslagen i dagens politiska debatter är påståendet om ”alla människors lika värde”.

Jag har svårt att se poängen med sådana diskussioner om man inte först är ense om vad som menas med en människa. De flesta börjar räkna upp en massa rättigheter när de ska definiera vad en människa är. Numera tillkommer också en slags skyldighetskatalog av modernare snitt (typ: sopsortera, minska din köttkonsumtion), och det senaste i katalogen är bilagan med vad du bör känna skam och skuld för (typ: slaveriet, din hudfärg (om du är vit), ditt kön (om du är man).

Det visar hur långt bort de flesta befinner sig från kunskap om vad en människa är, och hur människan blivit det hon är i dag.

Hur ska dessa individer kunna värja sig mot en utveckling som innebär att människan alltmer förlorar de egenskaper som en gång gjorde henne till just människa?

En människa är inte summan av de rättigheter och skyldigheter som majoriteten i ett samhälle för tillfället har försvurit sig till.

Karta: På hyllorna i mitt bibliotek står volymer med Kingsnorth, Lasch, Illich, Berry och Kaczynski. Alla varnar de för den utveckling det senmoderna, högteknologiska samhället innebär.

Om jag har någon nytta av dem?

Ja och nej.

Att jag läser dem innebär att jag bättre kan se och förstå farorna i det som kallas utveckling.

De ger mig en karta.

Men jag måste känna mig själv, förstå mig själv för att kunna orientera mig efter den. Hur mycket orkar jag? Ska jag ta den kortare backiga vägen eller den längre som löper på slät mark? Vem är det egentligen som ska ge sig ut och orientera i det senmoderna ödelandskapet?

Med ”känna sig själv” menar jag jag inte något i stil med det nutida psykologiska tramsandet, utan vad som behövs är en manual, eller snarare en verkstadshandbok som förklarar det biologiska, fysiska, och genetiska med att vara människa.

Den svenska samtidslitteraturen är fylld med gnälliga skildringar ur den övre medelklassens liv av hur dumma mamma eller pappa eller skolkamraterna varit mot författaren under dennes uppväxt – och sådana skildringar påstås av kritikerna säga oss något om vad det innebär att vara människa. Förvisso är till exempel barnaåren viktiga, men frågan ju varför de åren är viktiga. Kan vi överhuvudtaget förstå det om vi inte har kunskaper om homo sapiens utveckling under 200 000 år?

Kompass: Den här veckan har jag fördjupat mig i en nyutkommen bok om människans evolutionära arv: Bret Weinsteins och Heather Heyings Jägar-samlar-guiden till det tjugoförsta århundradet (Karneval förlag).

Om mina gamla favoriter i biblioteket har gett mig en karta får jag här en kompass.

På många sätt är det en elementär lärobok i biologi och utvecklingslära. Så här har vi utvecklats från groddjur till det vi är i dag, så här har samspelet sett ut mellan gener och omgivande miljö, och så här har ur detta utvecklats kulturer, religioner, seder och tankemönster.

Genom att diskutera en ansenlig mängd konkreta aktuella exempel ger de läsaren en möjlighet att bättre förstå debatter som kommer och går – som den ovannämnda om skärmtid – här fotar de som vanligt sitt resonemang i människans utveckling, och reder till exempel ut varför blått ljus är dåligt men rött bra.

Weinstein och Heying visar varför det med nödvändighet måste vara så att människor drabbas av fysiska och psykiska sjukdomar i det senmoderna samhället, varför allt fler brukar droger och varför vi upplever religionskrig. Det beror inte så mycket på att det ligger i vår biologiskt betingade natur att knarka, och kriga, det är mer en fråga om resultatet av att vår biologiskt betingade natur står i motsättning till det samhälle som utvecklats omkring oss, och som fortsätter utvecklas på ett sätt som strider mot de fysiska och kulturella förmågor som växt fram under årtusenden.

Psykiska sjukdomar kan ses som ett inbördeskrig i individen som utbryter som följd av att samhället för krig mot individen.

Vi skiljer oss som varelser inte nämnvärt i biologisk mening från jägar-och-samlar-stammarna för tiotusen år sedan, men samhället är helt annorlunda och har egentligen inget behov av de egenskaperna.

Eller?

Det är här det tillkommer ett extra viktigt moment i boken – författarna pekar om och om igen på allt storslaget de där jägarna och samlarna skapat under historiens gång, och att de egenskaperna kan användas för att skriva nya program, en ny mjukvara som är anpassad till vår hårdvara.

Jag märker under läsningen av de partierna att jag irriteras och tycker att de tar för lätt på hur långt staten och monopolföretagen kommit i sin strävan att skaffa sig kontroll över våra liv, och att de på något sätt underskattar storleken på de problem vi står inför i västerlandet – även i mötet med främmande fientliga kulturer.

Koppla förbi: Men efterhand minskar irritationen, författarna listar vid olika tillfällen utgångspunkter för en förnuftig ordning både i det privata och det offentliga livet, vilket gör att det här blir så mycket mer än en manual till självhjälp för den som vill överleva som självständigt tänkande individ i det senmoderna samhället, det pekar ut de områden i kultur, och politik där det bör bara möjligt att genom förnuftiga samtal skapa enighet mellan människor som i dag inte är eniga; ett samförstånd mellan dem som liksom jag helst vill riva ner allt det bestående och dem som suckande accepterar det bestående och ”utvecklingen” och som tänker: ingen idé att försöka värja sig, jag flyter med.

Att Weinstein och Heying lyckas med detta beror på att de kopplar förbi det samtida debatterandet och grundar sina rekommendationer och förslag i 200 000 år av mänsklig erfarenhet och evolution, i vår arts fysiska erfarenheter, i våra kroppars konstruktion – istället för att försöka anpassa sig till olika för tillfället rådande trender eller politiska utspel.

Argument grundade i människans biologi och kropp – i vår hårdvara – kommer förstås inte att påverka dem som betraktar våra kroppar som sociala konstruktioner som kan förändras på grundval av vad man själv tycker, tänker och känner.

Men se inte det här så mycket som en bok som gör att du kan vinna debatter med dessa personer, se det mer som en bok du kan använda för att ingjuta mod i dem som i dag inte vågar uttrycka sin oro, ångest eller motvilja mot utvecklingen.

EN NY BOK:

Bret Weinstein, Heather Heying:

Jägar-samlar-guiden till det tjugoförsta århundradet

(Karneval förlag)