I samhällen som befinner sig i förfall uppmuntrar ofta överheten undersåtarna att ge järnet och festa loss. Det blir lugnare då. Döva ångest, oro och hunger med de droger som står till buds, en slags ständig afterski, man är ju ändå längst ner i backen som man nyss åkt utför.
Annorlunda är det i nationer på uppgång, i stater som rör sig framåt. Där uppmanas medborgarna till nykterhet och sedligt leverne. Uppmaningen kommer då inte bara uppifrån, från dem som styr, utan även från dem som är ledare i de breda folklagren. Alla inser att det gäller att hålla huvudet kallt för att utnyttja de möjligheter som finns och för att kunna hantera de faror som uppenbarar sig på vägen framåt.
Den våg av liberaliseringar vi ser i västvärlden när det gäller olika former av narkotika är en följd av det rör sig om nationer på väg utför, och vi ser hur en mer tillåtande syn på droger och sprit också börjat göra sig gällande i Sverige.
Här i landet har länge det som en gång var Timbros juniorlag bekämpat statens restriktioner – vare sig det gäller droger eller alkohol.
Mattias Svensson är kanske den nyliberal som mest medvetet och grundligt fört den kampen och hans senaste bok är ett exempel på detta: ”Så roligt ska vi inte ha det : En historia om svensk alkoholpolitik”.
Den som tidigare läst Mattias bok om miljö- och klimatfrågor blir lite förvirrad.
I boken ”Miljöpolitik för moderater: och för alla andra som missat att myllrande storstäder, växande ekonomi, ny teknik, global handel, skatteväxling och en riktigt god köttbit är vägen till en grönare framtid”, pläderar Mattias för att marknadskrafterna i sinom tid fixar det där med klimatet. Men det innebär inte att han är mot statliga regleringar och förbud när det gäller miljöpolitik. Ibland är det helt acceptabelt att staten griper in och talar om vad vi får och inte får göra.
Lite märkligt blir det att i ena ögonblicket hävda att det är en principiellt orättmätig inskränkning av individens frihet om staten lägger sig var i vi inhandlar vårt vin och vår whisky eller hur och när vi konsumerar den, för att sedan i andra ögonblicket hävda att det faktiskt kan vara rimligt att staten ibland ingriper och reglerar hur vi sorterar våra sopor.
Hur principiell är egentligen den inställningen till staten?
I båda fallen påstår sig ju staten agera med vårt bästa för ögonen.
Möjligen är Mattias ställningstagande principiellt grundat och den bärande principen är att när staten reglerar på ett sätt som Mattias tycker är bra så är det just bra, men vill staten förbjuda något Mattias gillar så är det dåligt och gränsande till stalinism.
Egentligen vill jag inte raljera över den svenska nyliberalismens utveckling, det är trist att det gått som gått, men egentligen var väl inget annat att vänta – även om jag hade hoppats att just Mattias inte skulle välja att ta tjänst som statare i medströmsmedia.
De svenska nyliberalerna har utvecklats till Miljöpartiets marknadsvänliga flank; det goda samhället är det där vi röker, krökar och tar elbilen till det veckovisa påbjudna besöket till återvinningen. Mångkulturen är en gemensam grund eftersom det är så härligt med gränslös rörlighet – om inte annat så för att marknaden kräver det.
Det som saknas i Mattias historik om svenskarna och spriten är den frivillighet som fanns bland folket när det gällde att avstå från alkohol, och den beredvillighet som fanns för att bekämpa bruket av rusdrycker. Det var en fullt begriplig folklig inställning eftersom alkoholen ödelade hem, skapade förkrympta själar och kroppar.
I ”Så roligt ska vi inte ha det” framställs däremot alkoholrestriktioner som i första hand ett sätt för stat och överhet att disciplinera folket.
Visst, på det sättet var det.
Men inte enbart. Där fanns också den folkliga, frivilliga nykterheten.
Själv är jag motståndare till den form av kontroll och övervakning Mattias beskriver. Man ska aldrig ge staten minsta möjlighet att kontrollera ens beteende.
Men om individer av egen fri vilja väljer att sluta sig samman med andra och propagera mot sprit och droger och försöker förklara för andra varför det är fel – då är det något annat.
Det fanns en gång ett annat möjligt val förutom alternativen statlig kontroll och okontrollerat drickande. Det var den frivilliga nykterheten (för all del, måttlighet var förstås också ett alternativ, men de som var beskaffade på det sättet lär inte i praktiken upplevt vare sig motbok eller mattvång som något större ingrepp i tillvaron). Problemet med den svenska nykterhetsrörelsen som växte fram och som stod stark i arbetarrörelse och frikyrka var att den i sinom tid kom att luta sig mot staten och förvänta sig att den skulle hantera problemet genom regleringar och förbud.
Rörelsen sögs upp och passiviserades och blev en del av staten – och blev dess förlängda arm.
Den svenska nyliberalismen befinner sig kvar i pojkrummet på 1980-talet. Där satt de och surade över att det var så få kanaler på TV. De lyssnar de på Cyndi Lauper: ”Girls just want to have fun” och de tänkte; men vi pojkar då? Vi vill också ha roligt. Man kan inte köpa sprit eftersom man är för ung, och när man väl har åldern inne kommer man inte att kunna köpa sprit på söndagsmorgonen i kiosken på hörnet. Jävla sossesamhälle!
Och ur denna tämligen oartikulerade känsla av allt är statens fel och att den förtrycker individens möjligheter att utvecklas fritt uppstår ett sökande efter en politisk teori som kan fungera som en plattform; det blir Ayn Rand, Hayek och Nozick och några till.
Samma sorts ungdomsuppror som man kunde se på 1960- och 1980-talet, men då hanterades pubertetskriserna med hjälp av Marx och Mao.
Vänstervågen ebbade ut och många av dess medlemmar sögs upp av staten och kapitalet därför att deras idéer kunde användas för att utvidga statens – och storföretagens och bankernas makt.
Vi befinner oss nu i en tid då det är i överhetens intresse att staten fortfarande växer kvantitativt och behåller sin kontroll över ditt och mitt dagliga liv i den meningen att vi ska vara beroende av staten. Men staten och de styrande skikten tänker inte längre garantera att barnen lär sig läsa och skriva, att de slipper bli rånade eller våldtagna, eller att åldringar får de pensioner eller den vård de trodde att de arbetat ihop till under ett långt liv. Samtidigt som de styrande skikten låter en ineffektiv stat svälla upplöser de nationen, vi uppgår genom osmos i en mångkulturell, globaliserad värld – och våra egna styrande skikt är redan integrerade med de andra styrande skikten i denna värld.
Men den här processen innebär att vi andra måste formas mentalt. Vi ska fortsatt disciplineras: det sker bland annat genom propagerandet av mångkultur och hävdandet av att europeisk och svensk kultur behöver möta och befruktas av till exempel den muslimska kulturkretsen. Det gäller också att skapa ett krismedvetande, en vilja att underkasta sig restriktioner i det egna beteendet: och här tillgriper man hotet om den kommande klimatkatastrofen – eller pandemier.
Och nu blir plötsligt nyliberalismen användbar för överheten (precis som vänstern en gång blev). Öppna gränser, total och fri rörlighet, inga inskränkningar för marknaden. Det finns inga traditioner och ingen historia värda att bevara och försvara. Den som reser invändningar mot utvecklingen är efterbliven och trög – se där nyliberalismens budskap och ser man på … sammanfaller det inte med överhetens behov.
Givetvis skapar den samhällsutveckling jag beskriver ångest hos många. Och här kan nyliberalismen verkligen komma till nytta. Vad dövar bättre än en redig sup och att man röker på? Och om man fortfarande är orolig kan man läsa valfri ledar- eller kultursida eller slå på statstelevisionen och tämligen ofta mötas av någon nyliberal som glatt förkunnar att allt kan bara bli bättre, hys förtröstan, hej tomtegubbar och slå i glasen och låt oss lustiga vara. Jag ser i dag att Mattias verkligen i sin statartillvaron dragit vidare från DN-gården till SVD-godset. Men det är samma saker han ska så åkrarna på det att överheten må skörda.
Nyliberalismens utveckling är lika sorglig som den svenska vänsterns utveckling. I ett Sverige där staten inte kan garantera ordning, utbildning och vård eller ens el till rimliga priser i landets södra delar … i detta Sverige blir frågan om alkoholmonopolet en viktig fråga för nyliberalerna. Eller rätten att dansa när man vill på lokal.
I mitt dagliga nyhetsbrev kommer jag i kväll att resonera vidare om det här med nyliberalism, Systembolag och spritkultur. Möjligen är det så att vi dricker mindre, men är vi verkligen mindre beroende av alkohol för det? Under åren som chefredaktör för Vin&Bar fick jag ju en del insikter i frågan – insikter som kom att komplettera de egna erfarenheterna av vådan att försöka dricka mer än Raymond Chandler.
Du prenumererar på nyhetsbrevet här.
