”Ormen som inte kan ömsa skinn är dömd att dö. Detsamma gäller medvetanden som hindras från att byta ståndpunkt; de upphör att vara medvetanden”. (Friedrich Nietzsche)

(Scen. Stefan Löfvens tjänsterum. Han sitter vid sitt skrivbord och försöker förtvivlat installera en parkeringsapp. Tittar förskräckt upp när han hör ettriga men svaga dunkningar på dörren. Som om det vore små barn som stod därute och ville bli insläppta.)

Stefan: Kom in!

(Morgan Johansson rusar in med ett lyckligt leende. Slänger en Expressen på statsministerns bord.)

Stefan: Vad är det nu då?

Morgan: (Pekar på en rubrik.) Läs!

Stefan: ”Kenny, 21, förnedrades av rånarna i sex timmar.” Jaha? Och varför i h–e ser du så glad ut?

Morgan: För att jag vet hur vi ska hantera alla de här förnedringsrånen.

Stefan: Ja, vad sägs om att du får fart på polisen?

Morgan: Du är rolig du. De är mitt inne i en ny omorganisation.

Stefan: En till? Hur ska den meddelas de berörda, nu och framöver? Jag såg att de ska sänka inträdeskraven lite till för att man ska kunna komma in på polishögskolan. Vad är nästa steg? Ta bort kravet på läskunnighet?

Morgan: (Skruvar på sig.) Ingen kanske berättat det, men i praktiken är det redan borta. Det räcker om man kan skilja på enkla geometriska figurer.

Stefan: Som?

Morgan: Kvadrat. Cirkel. Trekant.

Stefan: Öööh?

Morgan: Ja, jag vet. Lite lågt. Jag föreslog att de åtminstone skulle kunna skilja på kub, sfär och fyrsidig pyramid. Men då tyckte ledningen för utbildningen att vi inte skulle blanda in för många dimensioner. De mumlade något om: ”Vill ni ha 10 000 nya poliser eller inte”.

Stefan: Men för f–n! De har väl ändå gått ut grundskolan?

Morgan: Gått ut och gått ut. Det har de väl. Men de är inte godkända.

Stefan: Så den nya rekryteringsbasen är icke-godkända grundskoleelever. (Reser sig upp, går fram till fönstret. Tittar ut).

Morgan: Nej, nej, hoppa inte!

Stefan: (Vänder sig om. Ser uppenbart rörd ut.) Tack för omtanken, Morgan. Men jag ville bara öppna fönstret och få lite luft. Du trodde jag tänkte …

Morgan: Ja, jag har ju parkerat min nya Audi S8 direkt nedanför.

Stefan: Audi S8? Hur når du upp. Kuddar? Eller sitter du i knät på Anita?

Morgan: Jag har tagit bort förarstolen. Jag kör stående.

(Man ser hur statsministern försöker bearbeta upplysningen och är på väg att ställa en fråga men bestämmer sig för att gå vidare. Tar ett djupt andetag).

Stefan: Tillbaka till förnedringsrånen. Hur har vi kunnat låta dem bli så vanliga.

Morgan: Det började på Dan Eliassons tid. 

Stefan: Allt verkar ha börjat då.

Morgan: Dan förstod aldrig vad kåren var orolig för. Polischefer har berättar för mig att de kom till honom med rapporter och förundersökningar för att få honom att fatta. Men han bara bläddrades sig igenom mapparna. Mycket sakta dock. Stannade upp ibland och smackade med läpparna. Så slog han ihop mapparna, tittade upp och sa: ”Men det här brukar jag ju få betala för att få vara med om.” Sedan reste han sig upp med glansig blick, drog på sig en svart, lång skinnrock och försvann ut genom dörren med orden: ”Mina herrar, jag kom just på att jag har ett möte inbokat strax”.

(Statsministern sänker blicken. Mumlar något.)

Morgan: Vad sa du? Filéer. Är du sugen på lunch redan?

Stefan: Jag sa filer. Filer! De där som Dan har. Och de blir bara fler och fler. Jag förstår inte hur han får veta allt. Jag letar efter avlyssningsutrustning överallt. Till och med i bastun hemma.

Morgan: Har du kollat inuti rörstagen som håller upp aggregatet?

Stefan: Va?

Morgan: Ja, jag hörde att Ygeman hittade en mikrofon där i sin bastu.

Stefan: Då blir jag imponerad. Visste inte att grabben var så vaken.

Morgan: Nåja. Han snubblade när han skulle in i bastun och rev ner hela aggregatet och stagen lossnade och ut ploppade mikrofonen.

Stefan: Varför har han inte berättat något?

Morgan: Beror på att han blev så förbannad att han rusade ner iförd bara en frottéhanduk, slängde sig i en taxi och åkte raka vägen hem till Dan för att konfrontera honom.

Stefan: Jag gissar att Dan blev förtjust. Det ringer på dörren och där står en halvnaken svettig Ygeman och vill in.

Morgan: Jo, jag kan föreställa mig scenen. Men Dan lyckades lugna honom och förklarade att eftersom han numera var ansvarig för Myndigheten för Säkerhet och Beredskap måste han ta ansvar för ministrarnas hälsa.

Stefan: Eh?

Morgan: Så Dan sa att den lilla svarta ploppen Ygeman höll i handen var en temperaturkontroll som slog ifrån aggregatet om det blev farligt varmt i bastun. Man kan ju bli dåsig och somna och då gick larmet till MSB.

Stefan: Och det gick Ygeman på?

Morgan: Om han gjorde. Han berättade för mig mig att han till och med tackat och frågat om Dan kunde skicka någon som satte ploppen på plats igen.

Stefan: F–n, jag tror jag hoppar i alla fall. Det känns ändå lite statsmannaaktigt att plattas till mot en Audi S8. (Ruskar på sig.) Nej, jag måste ta mig samman.

(Morgan glider fram och ställer sig mellan statsministern och fönstret. För säkerhets skull.)

Stefan: Nej, nu ska vi vara konstruktiva. Vad var det för idé du hade om hur vi ordnar upp helvetet med förnedringsrån?

Morgan: Vi kallar dem för förändringsrån. Vi byter bara plats på två bokstäver. Ingen kan ändå skilja på ä och e. Vare sig när de talar eller skriver.

Stefan: Men …

Morgan: Låt mig citera vad du sade i ditt tal till nationen 22 mars 2020.

”Var beredd på att detta kommer pågå under en längre tid. Var redo för att läget kan förändras snabbt. Men du ska också veta att vi som samhälle möter denna kris med hela vår samlade styrka.

Nu har vi alla ett stort eget ansvar.”

Där satte du tonen.

Stefan: Men det där gällde ju pandemin.

Morgan: Förnedringsrånen är på väg att bli en pandemi.

Stefan: Men …

Morgan: Inga men. Kom också ihåg att näringslivet i årtionden tjatat om förändringsbenägenhet. Att man måste vara beredd på förändringar annars fungerar man inte i det nya samhället. Man ska lära sig att acceptera typ: ”Jaha, där försvann mitt jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann också nästa jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann min A-kassa”.

Folk är redan programmerade på att de kan bli av med arbete och sociala förmåner.

Stefan: (Eftertänksamt.) Ja, det är ju faktiskt ett slags rån.

Morgan: Du börjar fatta. Och det här är faktiskt ett sätt att gå in med full fart i mötet mellan olika kulturer. Och vi är väl ändå överens om att det är den stora och viktiga förändringen?

Stefan: (Skakar på huvudet.) Men, men … nej, jag vet inte. Tortyren då? Vi snackar om verklig förändring. De pissar på offren. Slår dem. Sparkar på dem. Filmar dem. Våldtar dem.

Morgan: Du är sååå gammalmodig. Även det är en förändring. Vi rör oss framåt. Vi bryter upp. Även från de heterosexuella normer som håller oss fångna. Förändring är att upptäcka nya sidor av sig själv. Att till och med inse att man kanske tycker om smärta.

Stefan: (Med uppspärrade ögon.) Vilket brandtal. Är det din nya talskrivare? 

Morgan: Nej, jag mindes plötsligt bara vad Anita sa när jag var på min första middag hemma hos henne och hon efteråt tog mig i handen och ledde mig in i …

Stefan: (Ryter.) För h–e Morgan, ta dig samman. Jag sover dåligt nog ändå. Jag vill inte veta!

(Morgan ser ner i golvet. Skrapar med foten.)

Stefan: (Stryker med handen över pannan.) Men kör i vind. Tar du Agenda på söndag och talar om förändringsrånen som en pandemi vi måste möta tillsammans för att kunna stå starkare i framtiden. Ju mer det du säger sjunker in, desto mer ser jag det logiska. Förändring är bra. Förnedring är förändring. Förnedring är alltså bra.

Morgan: Inser du att där har du temat för vår nästa valkampanj?

Stefan: Men behöver vi i så fall några nya poliser?

Morgan: Kanske några då. Som skyddar min nya Audi så ingen repar lacken. Vill du inte ta en provtur förresten? Vi kan åka till Günters och ta en korv. 

Stefan: Ja! En zigenarvurre med surkål och hojhojsås!

(Statsministern ser en plötslig panisk blick i Morgans ögon och den följs av en uppenbar dysterhet som lägger sig över hans ansikte.)

Stefan: Förlåt! Jag glömde mig där. Jag menade förstås en romsk korv.

Morgan: Nej, nej. Det var inte det. Jag kom bara på att jag inte får äta surkål för Anita för att då …

Stefan: Snälla, berätta inte! Nu går vi.

*Rubrikens citat är ett av järnkanslern Otto von Bismarcks visdomsord.

Något känns fel när landets näst högste polischef säger att "Vi i Sverige är ganska naiva".

Dan Eliasson och Mats Löfving på den tid då det begav sig. Mats Löfving är kvar, och gör allt för att förbli det.

Biträdande rikspolischefen Mats Löfving är på allas läppar eftersom han tagit bladet från den egna munnen.

I Ekots lördagsintervju i Sveriges Radio 5 september angrep han makthavare i politiken och på myndigheter:

”Det är många som måste göra mycket mer. Det behöver vara samordnat hela tiden och man kan inte åka jojo i sitt engagemang och lite anpassa sig efter hur högt mediatrycket är.”

”Det är långt ifrån alla människor som vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar.”

”Hela familjen, hela släkten, hela klanen uppfostrar sina barn så att de ska kunna ta över klanen. De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

I intervjun talar Löfving om en utveckling som pågått länge.

Han har dock aldrig själv tidigare under sin tid som en av de högsta polischeferna i landet beskrivit situationen på detta sätt.

2015 blir Löfving ställföreträdande rikspolischef samt chef för Polismyndighetens Nationella Operativa Avdelning (NOA). 

Han borde rimligen för länge sedan för allmänheten beskrivit den situation han talar om nu.

2017 skriver han och dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson på DN Debatt:

"Det kommer inte att räcka med tidsbegränsade insatser utan det krävs långsiktig förstärkning av basverksamheter som skolor, socialtjänst, hälso- och sjukvård, arbetsmarknadsinsatser och annan grundläggande samhällsservice. Vi behöver också ett lyft i stadsmiljön där otrygga platser byggs bort."

I dag säger Löfving istället att:

”De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”

Frågan är dock om det är naivitet i Löfvings fall?

Kunskapen kan inte varit något som kom till Löfving dagarna innan han intervjuades av Ekot. Som chef för den Nationella Operativa avdelningen bör han rimligen vara en av de två bäst informerade personerna i riket när det gäller kriminell verksamhet.

Naiv kan han inte heller antas vara. Löfving anses vara en mycket skicklig maktspelare och beskrivs av många inom polisen som en person som bestämde vad hans chef Dan Eliasson skulle göra och tycka. Och när Eliasson avgick klarade sig Mats Löfving kvar, oskadad av all kritik mot Eliasson.

Alltså, Löfving har kunskaperna, och han kan inte antas vara naiv.

Varför har han då hållit tyst i så många år?

Svaret får man om man läser SvD:s rapportering från ett studiebesök Mats Löfving gör i Tyskland tillsammans med Håkan Wall, chef för beredningsenheten. De är i Essen oktober 2019 för att studera hur polisen där bekämpar kriminella. Stadens polischef Frank Richter beskriver en stad där klaner regerar i olika områden efter sina egna lagar, de tvekar inte att attackera poliser. I områdena säljs narkotika, tvättas pengar. Människosmuggling och bidragsfusk är vardagliga aktiviteter. Här härskar hederskultur och patriarkat, här förbinder blod och släktskap de kriminella.

Frank Richter konstaterar att:

”Faderns ord är lag och unga män lyder blint” 

Beskrivningen kommenteras av Håkan Wall med orden:

”I Sverige har vi samma sorts brottslighet. Men vi talar sällan om klaner och pratar inte om brottslighet i termer av etnicitet.”

Den högsta polisledningen har alltså i åratal ägnat sig åt att beskriva verkligheten på det sätt som de finner politiskt lämpligt, inte på ett sätt som beskriver verkligheten. I Tyskland organiserar man polisen i enheter som ska bekämpa "etniska kriminella sub-kulturer". I Sverige har mördare som är icke-européer ingen etnicitet, ingen familj. De liksom bara finns därför att i förorterna råder brister på aktiviteter och lite allmänt utanförskap.

20 juni 2017 skriver Mats Löfving och Dan Eliasson på DN Debatt om våld och kriminella gäng:

”För komplexa samhällsproblem som detta finns inga givna svar. Det som är förvånande är påståenden om att vi i polisledningen skulle vilja dölja utvecklingen.”

Det måste ha varit en spelad förvåning, för dölja utvecklingen är uppenbart vad polisledningen gjort.

Mats Löfving drabbades nog inte i lördags av ånger och ångest över att ha mörkat situationen och dess orsaker så länge. Det som driver honom nu är driften att säkra jobbet. Han känner väl att det kan vara nya krafter som står för utnämningarna på Polismyndigheten efter nästa val.

Vi kommer att få se många kursändringar av det här slaget bland byråkrater och mediafolk framöver.

"Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat."

Limbo lower now / Limbo lower now / How low can you go (Chubby Checker: Limbo Rock)

Det blir kramkalas i Göteborg i helgen. I goa glada Götet ska blått och svart förenas. Polisuniformer och anarkotishor.

En demonstration ska hedra minnet av amerikanen George Floyds död.

”Jag vill att vi ska visa att vi står på demonstranternas sida så länge de följer de lagar vi har att värna”, säger kommenderingschefen Teodor Smedius i ett pressmeddelande.

När och var avgörs vilka politiska riktningar polisen ska visa stöd? Kan jag ansöka någonstans för att få deras uttalade uppbackning av mina åsikter?

Var finns blanketterna?

Kan jag göra det över nätet?

Eller nej, förresten. Vad ska man med det stödet till? Som att dra i fält anförande en pluton Hare Krishna-munkar. 

Jag tror rätt många tycker att polisen de senaste åren kunde visat samma vilja att stå på vanliga människors sida och därför gått in för att utplåna gängen och gängvåldet.

Det har polisen inte gjort. Och fått skäll, som ofta övergått i förakt.

Man kan därför utgå från att polisen känner ett behov av att bli omtyckta och respekterade.

Och de har upptäckt att om de inte nöjer sig med att räcka fram en bulle utan också går ner på knä när den serveras får de åtminstone kärlek från alla dem som tillhör gängen eller dem som är dumma nog att tro att gängen ägnar sig åt någon form av radikalt uppror.

Polisens mantra nu är att man inte vill att våld ska eskaleras.

Varför inte det? När blev det en helig regel?

Om ordning kräver våld därför att en folkmassa gör motstånd mot kravet på ordning och vägrar lyssna, vad gör man då?

Ibland menar en del att jag förändrat inställning i dessa frågor.

Inte de senaste 20 åren i alla fall. Nedan kan man läsa min krönika i Metro, under det rättsliga efterspelet till Göteborgskravallerna.

Jag hade rätt i min förutsägelse om att demonstranterna skulle återgå till de lugna, välmående och städade miljöer som de växt upp i och lämna politiken och kampen mot globaliseringen; den kampen var ju aldrig allvarligt menad.

Men jag kunde inte ana det vi ser i dag. Hur polisen underkastar sig föreningen och alliansen mellan vad som antagligen ofta är de forna medelklassdemonstranternas ättelägg och invandrat självvalt trasproletariat. De grupper som förebådar en ny ordning och som tar över gatorna.

Polisen har allt sedan Dan Eliassons dagar lärt sig att man ska se till att menigheten följer överhetens politiska linje och inte lagarna.

En lång dikt till polisens försvar (Metro, måndag 8 april 2002) 

Det är lördagskväll i en radhusförort. En man — vi kan väl kalla honom Nisse Larsson — har druckit några öl. Tillräckligt många för att han ska släppa fram ilskan inom sig. Var det inte så att hans fru smet i väg på den där festen man hade förra veckan och hånglade med grannen? Frun förnekar det, men Nisse blir allt ilsknare.

  Efter ännu en öl rusar han ut på gården, springer över gräsmattan, hoppar över staketet till grannens tomt, tar tag i grillen som står där och vräker in den genom grannens vardagsrumsfönster. Han följer upp med att kasta in en trädgårdsstol. Han skulle kasta in trädgårdsbordet också om han bara orkade lyfta gjutjärnspjäsen. Grannarna gömmer sig i gillestugan och ringer polisen.

  När de kommer (jodå, ibland kommer de när man ringer) så blir Nisse Larsson helt galen. Han rusar mot poliserna, tar tag i en trädgårdstomte som han vräker mot dem. En av poliserna träffas och faller. Nisse Larsson tar upp en trädgårdstomte till och vräker den över den liggande polisen. Han har sju stycken stående i trädgården — möjligen är det inte tomtar utan de sju små dvärgarna. Tunga och hårda är de i alla fall.

  Nisse Larsson kastar nu den tredje trädgårdstomten mot den fallne polisen, vars kollega nu dragit sin tjänstepistol. Han osäkrar. Han skjuter. Nisse Larsson träffas i vänster sida, och faller omkull.

Hade detta hänt skulle det möjligen blivit en mindre artikel i tidningarna. Ingen skulle ha anklagat polisen som sköt — vad skulle han göra? Hans kollega låg på marken, redan träffad av två tunga trädgårdstomtar. Nisse Larsson var helt bindgalen och det gick inte att få kontakt med honom. Han måste stoppas.

Men om Nisse Larsson hade burit skidmask och skrikit slagord medan han kastade trädgårdstomtarna, så hade det blivit ett satans liv. Då får man inte skjuta, om man är polis.

  Varannan dag passerar ett nytt upprop mitt skrivbord trots att nästan ett år gått efter Göteborgskravallerna. Det talas om politiska domar — att straffen är strängare för att man vill markera mot den politik som stenkastarna står för.

  Om jag tillsammans med min familj befunnit mig på Avenyn i en av de butiker som fick gatstenar inkastade, så hade jag sett till att de som kastade sten i fortsättningen möjligen kunde sparka småsten framför sig. Armarna skulle de fått svårt att använda. Jag skulle krävt att de som riskerade oskyldiga människors liv fick mycket stränga straff. De flesta har fått ett till ett och ett halvt år i fängelse. Skulle det vara strängt? Skulle uppropsskrivarna tycka det var strängt om det var ett gäng fotbollshuliganer som hade bombarderat sin omgivning med gatsten? Knappast. Men det som retar uppropsskrivarna mest är att nu är alla förundersökningar mot polisen nedlagda.

Men här ska vi lära av den kloke gamle kommunisten Pier Paolo Pasolini. När han betraktade de stora sammandrabbningarna på 60-talet mellan polis och studentdemonstranter skrev han en lång dikt till polisernas försvar. Vad han inte kunde uthärda var den odrägliga snobbigheten hos vänsterstudenterna som han visste en dag skulle överge sina ungdomsideal och återgå till den överklass de kom från. Och när han såg på poliserna såg han de där bondgrabbarna han hade växt upp med. De som inte hade så många val här i livet. Valet var ganska enkelt för Pasolini. Vill man vara solidarisk med folket och sin klass håller man i sådana här fall på polisen.