Artiklar

Botkyrka 3: sagor för vuxna drabbar barnen

Boris Benulic

Försämringar beskrivs framgångar i en kommun och resultatet blir att en kommunalpolitiker sätts att snabbutreda hela landets skolpolitik för nyanlända barn.

Om integrationen i skolan inte går så bra i dag kanske man bör gå tillbaka några år och se efter vad som var förebilden.

I dag när mordet på en tolvårig flicka i Botkyrka upprör Sverige gör styrande politiker på lokal och nationell nivå allt för att låtsas som om de nu tänker ta krafttag i Botkyrka.

Inget sägs om hur de tills alldeles nyligen framställt kommunen som en framgångssaga – som ett föredöme för hela landet. Kan låta otroligt, men märkligt nog är det fallet.

Vi har grävt ner oss i statistik och ställt siffror mot verkligheten som politikerna framställt den det senaste årtiondet. Det vi granskar den här gången är skolan i Botkyrka. Siffror är ibland tråkiga, men nödvändiga att studera för att förstå hur falsk politikers verklighetsbeskrivning kan vara. Och hur denna falskt kan komma att påverka hela nationen.

Det är lätt att tro att våldet och kriminaliteten bland de unga i Botkyrka är följden av en situationen som de styrande inte kan rå över. Att de kämpar med händer, fötter, armar och ben för att hantera problem som är följden av beslut som befinner sig utanför deras kontroll.

De flesta som yttrar sig i debatten om våldet i Botkyrka verkar ense om att tillståndet bland de unga i kommunen till stor del är följden av att skolan inte fungerar.

Ebba Östlin, i dag kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka förklarade redan 2010 på socialdemokraternas kongress att:

”Den stora utmaning vi står inför handlar om att höja golvet och minska skillnaderna i kunskapsresultat mellan olika skolor, inom skolor och mellan flickor och pojkar. Skolframgång ger inte bara eleverna möjlighet att välja sin väg framåt i livet och uppnå sina drömmar. Det är också den bästa skyddsfaktor vi har för att unga inte ska hamna snett i livet.”

Men att det inte gått så bra för Botkyrka på det här området kan väl ändå inte makthavarna i Botkyrka lastas för? Det är rimligen följden av politiska beslut på nationell nivå. Vad kan väl ett, eller två aldrig så välmenande kommunalråd göra åt det?

Men då glömmer vi bort att den skolpolitik som skulle hantera den massiva flyktingtillstömmningen från 2015 och framåt utformades av just Botkyrkas nuvarande kommunalråd Ebba Östlin.

Hon tillsattes av regeringen hösten 2015 att leda det utredningsarbete som på några månader skulle ta fram förslag på hur alla flyktingbarn skulle slussas in i den svenska skolan.

Att hon utsågs beror på att Botkyrka av regeringen bedömdes vara en förebild när det gällde att ordna skolgång för nyanlända på ett bra sätt.

Ebba Östlin hade stått för marknadsföringen, av sig själv och sin kommun. I en artikel i dagens Arena 2012 skrev hon:

”Botkyrka kommun visar vägen till en framgångsrik skolpolitik. Här har vi lyckats öka andelen behöriga elever till gymnasiet”.

Skolfrågor borde vara något som Ebba Östlin bemästrar. Hon var viceordförande för Lärarhögskolans studentkår i Stockholm innan hon 1995 blev vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer, med ansvar för utbildningsfrågor.

Och så har hon då varit aktiv i socialdemokraterna, även som centralt placerad ombudsman och projektledare i valkampanjen 2010. I Botkyrka har hon varit ordförande för utbildningsnämnden 2011-2018 samt kommunstyrelsens förste vice ordförande och 2015 blev hon kommunstyrelsens ordförande.

Hon har haft makt och möjlighet att styra det hon anser är så viktigt. 

På det lokala planet.

Dessutom har hon varit varit en av dem som lagt grunden för den nationella politiken genom sitt utredningsarbete.

Men var det verkligen rätt person som utsågs att leda utredningen, gick det verkligen så bra i Botkyrka som Ebba Östlin hävdade?

Låt oss gå tillbaka till 2010 och se på några tal.

Först har vi gruppen barn med utländsk bakgrund, födda i Sverige. Hur många har varit behöriga för att gå vidare till ett yrkesprogram efter grundskolan?

(Att jag väljer att utgå från behörighet till yrkesprogrammet är för att det är den statistik som är tillgänglig som har en fördelning mellan svenska elever och dem med utländsk bakgrund. Behörighet till yrkesprogram kräver att man är godkänd i åtta ämnen när man lämnar grundskolan, behörighet till gymnasieskolans högskoleförberedande program kräver 12 godkända betyg. Men att vara godkänd för att få gå ett yrkesprogram räknas som att man har gymnasiebehörighet.) 

2010 var de 86,6 procent i gruppen elever med utländsk bakgrund, födda i Sverige som klarade av att få gymnasiebehörighet.

2011 83,5 procent.

2012 85,6 procent.

2013 85,4 procent.

2014 85,7 procent.

2015 84,9 procent.

2016 85,4 procent.

2017 85,9 procent.

2018 84,8 procent.

2019 87,3 procent.

Talen varierar inte nämnvärt – ungefär 15 procent klarar inte att gå vidare till gymnasieskolan. 

Kanske inte mycket att yvas över – eller att deklarera som en så stor framgång att en nationell politik ska byggas på den grunden.

Det märkliga är dessutom att Botkyrkas siffror för denna elevgrupp inte är bättre än för riket i övrigt. Vi gör en jämförelse med hela Sveriges tal inom parentes.

2010 86,6 procent (85,4)

2011 83,5 procent (85,0)

2012 85,6 procent (86,1)

2013 85,3 procent (85,8)

2014 85,7 procent (84,7)

2015 84,9 procent (84,4)

2016 85,4 procent (86,8)

2017 85,9 procent (84,4)

2018 84,8 procent (86,1)

2019 87,3 procent (83,4)

De flesta åren uppvisar Botkyrka sämre resultat än riket i övrigt. Hur var det Ebba Östlin sa? Jo, ”Botkyrka visar vägen till en framgångsrik skolpolitik.”

Då har vi ännu inte berört den mest problematiska gruppen. Elever med utländska bakgrund, födda i utlandet.

2010 var det 65,4 procent som fick gymnasiebehörighet.

2011 54,4 procent.

2012 55,5 procent.

2013 59,9 procent.

2014 57,1 procent.

2015 64,9 procent.

2016 70,6 procent.

2017 63,3 procent.

2018 66,7 procent.

2019 64,2 procent.

När Ebba Östlin 2012 deklarerade att man lyckats med att i Botkyrka hjälpa denna grupp hade hon bakom sig två år då antalet godkända elever i gruppen minskat 10 procent jämfört med 2010.

Sett till hela gruppen elever i årskurs 9 under perioden har andelen icke godkända rört sig mellan 18-20 procent 2009 till 2019, detta inkluderar även svenska elever. 

Cirka femtedel blir alltså inte godkända.

I kommunen som av socialdemokratin utnämnts till en föredöme på området lämnar varje år ungefär 150 elever grundskolan utan gymnasiekompetens. År ut. År in. 

Tittar man på hårda data vid en jämförelse med riket i övrigt undrar man också varför Botkyrka skulle vara ett föredöme.

2014 blev 57,1 procent av eleverna med utländsk bakgrund, födda utomlands godkända. För hela riket var siffran 63,2 procent.

2013 var det 59,9 procent i Botkyrka och  63,8 procent i riket.

2012 64,2 i Botkyrka,  58,3 i riket.

2011 54,4 i Botkyrka, 62,9 i riket.

2010 65,4 i Botkyrka, 62,6 i riket.

Återigen ser vi detta fenomen – tre av de fem år som ligger till grund för att Botkyrka utmålas som ett föredöme för resten av landet har Botkyrka sämre resultat än resten av landet.

I dag är siffrorna gällande Botkyrka 64,2 procent och i riket 69,8 procent.

Det är lite svårt att se att Botkyrka under den här tiden har presterat något så anmärkningsvärt att den där förda politiken ska kunna anses vara riktningsgivande för hela landet.

Tvärtom.

Gängkriminaliteten har ökat i kommunen. Våldet blivit grövre. Brottsligheten spridit sig längre ner i åldrarna.

Är det skolan det hänger på?

Ja, Ebba Östlin sa ju det på socialdemokraternas partikongress 2010. 

Hon har inte ändrat åsikt. På sin hemsida skriver hon i man 2018:

”Om vi ska bygga ett starkt samhälle så måste vi bygga det från grunden. Därför kommer fokus alltid vara på att göra skolan bättre.”

I nästa avsnitt (på fredag) ska vi se närmare på vad Ebba Östlin kommit fram till i sina utredningar och hur hon egentligen ser på skola och utbildning.

Artiklar

Botgöring i Botkyrka: allt är svenskarnas fel

Boris Benulic

En kommun där man inte riktigt verkar prata om de grundläggande problemen utan tror att allt är en fråga om mer "resurser" och en möjlighet att "fika och prata med någon vuxen".

Minnesplatsen för den 12-åriga flicka som sköts till döds i Norsborg.

Mord, våld och knarklangning är inte resultatet av att de styrande inte vetat vilken politik de ska föra. De har länge följt en mycket målmedveten linje.

Dag Ahlse är centerpartist och kommunalråd i Botkyrka. När han besöker minnesplatsen för den tolvåriga flicka som mördades i Norsborg pekar han bort mot McDonaldsmacken och deklarerar:

”Det är öppet dygnet runt. Där hänger ungdomar på kvällarna. Vi måste satsa på fritidsgårdar.”

Lite oklart är det om Ahlse menar att de nya fritidsgårdarna också ska ha öppet dygnet om. Och även om de har det – på vilket sätt ska de kunna erbjuda skydd när gängen börjar skjuta? Tänker han sig en slags bunkrar?

Men vi får väl anta att han inte föreställer sig 24/7-fritidsgårdar, utan att han antar att en fritidsgård är en plats med magiska egenskaper som på något sätt har en allmänt dämpande inverkan på våld och gängbildningar.

Det har man trott förut i Botkyrka. Men det föll inte så väl ut vilket gör att det kan verka lite märkligt att som Ahlse nu gör föreslå nya fritidsgårdar. Åtminstone om förslaget beror på att man vill få bukt med våld och kriminalitet i kommunen. För det är inte alltför länge sedan de styrande beslöt sig för att stänga ett antal fritidsgårdar därför att de blivit brottscentraler.

Ändå står ett kommunalråd nu och förklarar att det behövs fritidsgårdar. Fler fritidsgårdar. För MacDonalds har ju öppet dygnet om.

Låt oss se hur Botkyrka hanterat frågan om fritidsgårdar tidigare.

I november 2018 fattar kommunen beslutet att lägga ner en del av fritidsgårdarna i Botkyrka. Alla mötesplatser för unga mellan 16 och 19 år ska läggas ner.

Beslutet fattas efter en utredning som kommunen tillsatt ett halvår innan.

Det har då i åratal funnits politisk kritik mot verksamheten på fritidsgårdarna, de som varit negativa har hävdat att de blir samlingsplatser där gängen möts och rekryterar nya medlemmar. De styrande socialdemokraterna har avfärdat kritiken som ”bisarr”.

När kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin vintern 2018 ska försvara helomvändningen och stängningarna säger hon att fritidsgårdarna inte lyckats med sitt uppdrag ”att fånga upp unga som varken studerar eller har jobb” och ”vara en brygga till praktik, utbildning och jobb”.  Fritidsgårdarna har blivit en plats där ”man låser in sitt hängbeteende och inte kommer vidare i sitt liv.”

Hon pekar på att rapporten visar att på de platser som som undersökts har det pågått aktiviteter som hon sammanfattar som: ”Allt som förekommer i droghandelns närhet.”

Nu ska man istället satsa på uppsökande verksamhet. Lära ungdomarna skriva cv eller ”andra saker som rustar den unga med allt det den behöver för att gå till studier och jobb”.

Socialnämnden ska dessutom få mer pengar för att hjälpa unga kriminella att bryta sig loss från sina miljöer.

Stängningen genomfördes i mars 2019, då bommar man igen Fittja Ungdomens hus och Grunden i Alby. De två nya mötesplatserna i Storvreten och Hallunda-Norsborg som smygstartat men väntat på nya lokaler, öppnar inte.

Gernas Basdas, projektledare för de nya mötesplatserna, uttryckte sin besvikelse i pressen: ”Jag är överraskad. Hur ska vi förklara beslutet för ungdomarna en månad innan spadtaget? Vuxenvärlden sviker deras förtroende.”

Nu ska kommunen istället erbjuda schemalagda aktiviteter inom jobb och utbildning och arbeta mer uppsökande med unga som inte pluggar och jobbar.

Alla verkar obegripligt ense om problemen. Man har ett stort antal ungdomar som är för initiativlösa för att söka jobb eller studera. De måste motiveras.

Därför ska samhället mobilisera resurser för att inspirera dem och hjälpa dem vidare.

Men tre saker nämns aldrig i diskussionerna om dessa ungdomar.

För det första har de gått i grundskolan i nio år. Ingen verkar ställa frågan om hur denna skola fungerar om den inte lyckats få ungdomarna att förstå att man i sinom tid måste kunna försörja sig själv, och då måste man plugga och söka jobb. 

För det andra har ungdomarna familjer. Samma sak där. En rätt rimlig tanke är att föräldrar fostrar sina barn till att förstå att de ska läsa läxorna, och efterhand börja se sig om efter ett jobb. Om föräldrar inte fyller denna roll talar förstås mycket för att barnen inte kan fungera i skolan, eller någon annanstans heller.

För det tredje – och det här är den stora frågan; 61 procent av invånarna i Botkyrka har utländsk bakgrund. 

2005 var andelen 49 procent och den hade stigit till 57 procent 2015.

Det talas ungefär 100 språk i kommunen. I en kommun som inte ens har 100.000 invånare.

En första tanke jag får när jag ställs inför dessa siffror blir förstås: hur ska en kommun klara av en sådan stor inflyttning av nya kulturer? Påfrestningen på skola och sjukvård? Hur ska den hantera kulturella motsättningar inte bara mellan de främmande kulturerna och svenska seder, vanor och traditioner utan hur ska den också hantera de motsättningar som med logisk nödvändighet finns sinsemellan etniska grupper när människor talar 100 olika språk?

Men de som styr kommunen har aldrig sett sådana problem. Går man tillbaka tio år i tiden och läser de studier som då gjordes av speciella problemområden som till exempel Fittja är det uppenbart att kommunen anser att den stora inflyttningen av främmande kulturer är en tillgång, inte ett problem. 

Ett exempel är kommunledningsförvaltningens studie ”Långt ifrån lagom” som behandlar situationen i området Fittja. Problemen där beror på ”diskriminerande strukturer i samhället” samt bristande beredskap och resurser för att bereda väg för alla dem som flyttar till kommunen. Den arbetslöses inställning, kunskaper och förmåga att kommunicera på svenska är inte de stora problemen för att få ett jobb utan ”språk och utbildning ändå inte är oviktigt men att de stora insatserna för sysselsättning borde vara riktade mot diskriminering på arbetsmarknaden.”

Ett exempel på diskriminering som anförs är att ”ett vanligt krav utöver utbildningen är att man ska ha ”social kompetens” som ofta likställs med att tala språket på ”rätt sätt”.

Givetvis innehåller rapporten också ett längre avsnitt om ”genus” som man dessutom ordentligt definierar: ”Ordet genus används för att skilja mellan vårt biologiska kön och vårt socialt skapade och inlärda kön. Genusskapandet utgör grunden för en värdering och ett normtänkande där det som förknippas med män, pojkar och manlighet generellt värderas högre än det som förknippas med kvinnor, flickor och kvinnlighet.”

Vi talar alltså om en rapport om ett område där 90 procent av befolkningen är av utländsk härkomst. Om man ska diskutera relationen mellan kvinnor och män kanske det finns mer konkreta problemområden att behandla som hederskulturer och religiöst betingad underordning av kvinnor.

Botkyrkas kollaps är inte följden av att oväntade saker händer. Av att man varit naiv. Av att man inte kunde veta. Politiker och byråkrater i kommunen har länge bedrivit en politik där stor invandring ses som något som tillför kommunen värden och om dessa värden inte visar sig beror det på att det är fel på myndigheter och samhälle som skjuter till för lite resurser och på att det finns diskriminerande strukturer i samhället.

Dödskjutningarna är resultatet av en politik som vägrar se de grundläggande problemen.

(I de kommande avsnitten ser vi närmare på bland annat skolan, familjerna och synen på arbete i Botkyrka. Nästa avsnitt på måndag.)

Artiklar

Robotkyrka

Boris Benulic

I en kommun som befinner sig i nedförsbacken och är plågad av mord och våldsbrott planeras det för nya utförslöpor.

Kommunstyrelsens ordförande ser problemens orsak i andra änden på röda linjen.

Kanske är det dags att byta namn på den där kommunen i södra Storstockholm, kommunen som verkar ledas av maskinmänniskor med trasiga kretskort.

I en ledare i dagens Aftonbladet förklarar Lotta Ilona Häyrinen att mordet på en 12-årig flicka i Botkyrka kan förklaras med att kommunen är fattig och eftersatt.

Det gäller därför att ta från de rika och ge till de fattiga.

Vad som ska göras åt våld, mord, gängdiktatur och gatulangning är inte i första hand en fråga för de boende i kommunen eller de styrande utan:

”Det är inte främst Botkyrka som ska reflektera över vad en 12-årings liv är värt, det är Danderyd och Täby.”

Det är ju lite synd att Lotta Ilona Häyrinen inte låter dem som bor i kommunen ”reflektera” över dessa problem. För de som bor i de allra mest utsatta områdena i Botkyrka delar ju värderingar och ideologi med henne. Det borde hon väl känna sig trygg med?

I den lista som polisen publicerade över utsatta områden i Sverige i juni 2019 har Botkyrka flera områden med i den kategori som utgörs av platser som är hårdast drabbade av brottslighet, så kallade ”Särskilt utsatta områden”: det är Fittja, Alby samt Hallunda/Norsborg. Dessutom återfinns området Storvreten i kategorin ”Utsatta områden”.

När jag studerar röstresultatet i valet 2018 i dessa områden kan jag bara fascineras över hur starkt det röd-gröna blocket är.

I Fittja finns det valkretsar där S+V+MP tillsammans har 80 procent av rösterna. Det är också de valkretsar som är mest präglade av brottslighet.

Ser man till alla valkretsar i Fittja har S+V ensamma en stabil majoritet på mer än 60 procent.

Denna stabila majoritet återfinns också i de andra särskilt utsatta områdena Alby och Hallunda/Norsborg. S+V har mer än 60 procent av rösterna.

Är det inte rimligt att Häyrönens partikamrater mobiliserar alla dessa människor som rösta på dem för att få slut på gängdiktaturen? Ideologiskt dominerar de ju totalt i de utsatta områden? Varför vänta på att Danderyd och Täby ska skicka swisha pengar?

Men AB:s Lotta Ilona Häyrinen är inte den första socialdemokrat som vill flytta ansvaret för det brutala våldet i Botkyrka till Danderyd och Täby.

I Expressen i augusti förra året förklarade Ebba Östlin, kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka varför knarklangarna mördar, våldtar och misshandlar i hennes kommun:

”I dag kan två tonåringar sätta sig på tunnelbanans röda linje och göra en resa där den sociala distansen är långt mer än den geografiska. Där den ena säljer, den andra köper. Båda brickor i ett livsfarligt spel.”

Där har vi det igen. Röd linje! Vi vet alla vad som finns i den andra änden sett från Botkyrka; Danderyd och Täby. 

Jag måste säga att jag har lite svårt att föreställa mig en tonåring ta tunnelbanan ända till någon av stationerna i Botkyrka bara för att få köpa droger. Det finns liksom på väldigt mycket närmare håll.

Det Häyrinen och Östlin ägnar sig åt är förflytta ansvaret – även om Östlin minsann säger att ”Och vi blir inte förnärmade av att utkrävas ansvar. Vi agerar, det är vår roll. Vi vet att den organiserade kriminaliteten endast kan elimineras om hela samhället agerar.”

Hon menar alltså att hon och de andra styrande i Botkyrka gör vad de kan, men att ”hela samhället” också måste agera. Fast det verkar förstås som om ”hela samhället” i hennes och Häyrinens värld mest består av Danderyd och Täby. Stefan Löfven som är mer berest brukar lägga till Djursholm i de här sammanhangen.

Men vad ägnar sig då Ebba Östlin själv åt på dagarna? Man får anta att hon prioriterar kampen mot gängen eftersom hon styr en av de kommuner i Sverige som lider mest under gangsterväldet.

I P4 intervjuas hon den 24 juli i en tydligen för henne viktig viktig fråga. Skidanläggningen i Hamra. 

När Stockholm ansökte om vinter-OS förklarade Botkyrka kommun att de minsann skulle bidra med att bygga en skidanläggning och Ebba Östlin skrev ett personligt brev till OS-generalen och förklarade att i Botkyrka stod man beredda för att ge de 35.000 som skulle få plats i den nya stadion en ”upplevelse i världsklass”.

När det för ett år sedan blir ett ”nej” till Stockholm som arrangör förklarar Ebba Östlin att det minsann ska byggas en stadion ändå.

När reportern nu frågar hur det går förklarar Östlin att corona har kommit emellan och förryckt allting. Men diskussionerna med markägaren fortsätter och själv diskuterar hon med två föreningar som ska delta i driften, men vill gärna ha igång diskussioner med minst en förening till.

Jag blir lite förbluffad när jag lyssnar.

Ebba Östlin leder en kommun som är på löpsedlarna nästan varje vecka på grund av de våldsbrott som begås där.

Kanske ingår det hela i en genialisk plan jag inte förstår. Det ska ju finnas banor för skidskytte på den nya stadion. Är det meningen att gängen ska sluta skjuta på varandra och istället satsa på den idrotten?

Nej, riktigt så är det inte. Ebba Östlin förklarar sitt trägna arbete med att:

”Det är viktigt för vårt koncept, där det ingår att vi är en friluftsstad. Det är många som väljer att flytta hit på grund av det. Och det behövs en skidanläggning i regionen.”

Jag är nu inte alldeles säker på att det räcker med en skidstadion för att det första resten av Sverige ska tänka på när de hör namnet: ”Botkyrka” är: "Ja, just det! Friluftstaden”.

(Det här är den första i en serie texter om Botkyrka som jag tänkte publicera ungefär varannan dag de kommande två veckorna. Jag sitter här med en försvarlig trave dokument, protokoll och andra handlingar och det förvånar mig att ingen konkret och påtagligt ställer Botkyrka kommuns valda styresmän samt byråkrater till ansvar – för allt de gör, och för allt de inte gör men borde göra.)