Karl Kraus - antagligen begrundande vad alla andra håller på med.

I fängelset brukade en av imamerna försöka få mig att erkänna att jag var jude. Det blev en del märkliga samtal, typ:

Imamen: Men Boris, du kan berätta för mig. Jag tycker om att diskutera med judar. Jag vet, jag vet. Många av de mina har fördomar om ditt folk. Men jag har alltid uppskattat er. Jag kommer inte att berätta för någon vad du är.

Jag: Det här är väl fyrtiofjärde gången du försöker få mig att säga att jag är jude. Varför i helvete då? Om jag var jude skulle jag iaktta sabbaten och inte äta fläsk, och dessutom krångla till min tillvaro på en massa andra sätt. Så varför tror du att jag är jude? Jag har inte överlämnat en hudflik till ”Den store himmelske insamlaren av förhudar”.

Imamen: Du läser mycket, du diskuterar mycket, du sitter och skriver mycket …. och … eh, ja … näsan. Du måste vara jude.

Jag lyckades aldrig övertyga imamen – som för övrigt var en trevlig prick i all sin bakslughet – att jag inte var jude. Funderar ibland på att när jag nu är i frihet skicka mitt DNA-test till honom, men drar mig för det. På något sätt tror jag att han behöver leva i föreställningen om att jag är jude.

De flesta verkar ha ett behov av att leva i föreställningar om vad det är att vara jude, inte minst judarna själva.

Därav all denna dubbelhet, allt detta falskspel när det gäller frågan om judar och judisk kultur.

Det finns få miljöer i Sverige där judeskämt är så vanliga som i mediavärlden och i kulturvärlden. Det skämtas om judisk makt, och det diskuteras om hur den ena eller andra personen fått ett jobb, uppdrag eller stipendium på grund av sin judiskhet. Diskussionerna och skämtandet sker dock förstås alltid när någon jude inte är närvarande.

Det snart kollapsade medieprojektet Bulletin diskuteras mest i de här kretsarna med utgångspunkt från antalet judar som finns – eller funnits – på tidningen. I den offentliga diskussionen om Bulletin avhandlas däremot andra frågor.

Inget av detta pratande i lönndom hörs om någon säger: ”Förintelsen 2.0 är hotande nära i Sverige”. Då skrivs det mängder av ledar- och kultursidesartiklar om hur antisemitism är ett stort och reellt hot i Sverige. Det påbörjas byggen av Förintelsemuséer i varje län och det ordnas konferenser. De som skriver och driver på är de som till vardags hö-höar runt kaffeautomaten då ingen jude är närvarande.

Låt oss anta att vi i morgon vaknar upp i ett Sverige där en grupp tagit makten och infört envälde. Som nummer sju på sitt program har de begränsande av antal personer av judisk härkomst verksamma inom media och kultur och högre utbildning.

När därför rätt många personer således skulle få lämna redaktioner, ensembler och universitet skulle det ske under tystnad. De flesta som var anställda där och av annan härkomst skulle inte knysta, eftersom de sätter sin anställning främst. Det är därför de bara vågat muttra tyst sinsemellan om Bonnier-klanens makt, och märkliga befordringar. 

Nu ser de tysta muttrarna fler arbetstillfällen öppna sig. Hurra.

Det brukar ofta talas i svensk debatt om att vi ska lära av 1930-talet. Speciellt de tysta muttrarna skriver om detta. Men en viktig lärdom av 1930-talet är att intellektuella som flock just slickar det par stövlar som för tillfället står framför dem. Bara de kan dra fördel av det. Och så illa smakar väl inte skokräm, säger de till sig själva.

Lite märkligt att detta historiskt väl belagda fenomen inte diskuteras i Sverige på kultur- och ledarsidor där man annars är pigg på att tjata om 1930-talet.

Och den som i dag kritiskt diskuterar judiskt inflytande i kulturen riskerar ganska omgående att rubriceras som ”Förintelseförnekare” … och om den som angriper är riktigt sugen på beröm och befordran kan säkert också termen ”Förespråkare för en ny Förintelse” komma att användas på den som vill inleda en kritisk diskussion.

Om man däremot inleder en positiv diskussion om judiskt inflytande i svensk kultur blir det klapp på axeln.

Nu föreligger en antologi på svenska som fått titeln ”Jude i Sverige”. 29 personer har skrivit texter där de avhandlar sin judiskhet. Jag ska inte dra alla namnen utan istället deras titlar:

Litterär agent & författare, professor i socialpsykologi, chefredaktör, musiker och orkesterledare, programledare i TV, författare, redaktör och forskare i estetik, journalist, litteraturkritiker, författare, doktorand & översättare, chefredaktör, vinnare av Stora journalistpriset, skådespelare, journalist & författare, violinist, rabbin, journalist, chefredaktör, direktör för föreningen för judisk kultur, journalist & författare & Augustpristagare, chefredaktör, professor, författare & journalist, litteraturkritiker & översättare, journalist, författare & teaterkritiker, författare, skådespelare, journalist & författare, författare.

Finns det inga rörmokare bland judarna i Sverige? Ingen busschaufför eller trädgårdsmästare? En elektriker borde väl gått att uppbåda? Jo, jag vet. Judarna är ”Bokens folk”, men ändå.

Är det judiska inflytandet i kulturen ett problem? Det skulle det inte behöva vara. Mitt eget enkla balkanska bondeförstånd skulle inte kunna orientera sig i tillvaron utan Walter Benjamin, Karl Kraus, Karl Marx eller Franz Kafka.

Men det ständiga påtalandet av hur viktigt och bra det judiska inflytandet är för svensk kultur gör att jag kliar mig lite i huvudet. Vilken judisk kultur talar man om? Mina tankar rör sig över ett torg där de stora judiska anti-modernistiska tänkarna lagt en hel del av stenläggningen. Deras kritik av utvecklingsoptimism och modernism utgår från och brottas med andra judiska tänkare och traditioner. Vi skulle definitivt behöva en starkare anti-modernistisk strömning i den svenska debatten i dag. 

Men det judiska inflytandet i svensk kultur yttrar sig istället på ett annat sätt. 

Vänta nu.

Får jag ens använda termen ”judiskt inflytande”?

Se det så här. Jag har väl någon hyllmeter litteratur i bokhyllan där klanen Bonniers behandlas och omnämns. Alltid i hyllande ordalag, där det konstateras hur viktiga de varit för svensk kultur. Det konstateras också nästan alltid hur de verkat inom ramarna för en centraleuropeisk judisk kulturell tradition, och hur bra det varit för Sverige.

Själv går jag in i Bonnierfrågan från ett annat håll. Jag menar att det är ganska enkelt att visa hur klanens kontroll över media i dag är farlig och nedbrytande. Och i sin fräckhet talar Bonniers om hur viktigt det är att ha en fungerande lokaljournalistik – samtidigt som de köper upp och utarmar tidigare starka lokala tidningar. I sin utgivning av böcker och dags- och veckotidningar har de sedan begynnelsen drivit på i en moderniserande anda; alltså kombinerat fördummande masskultur med ”fin”-litteratur som angriper och bryter ned traditionella normer och värderingar (därmed utvidgas ju efterhand massmarknaden för skräpkultur). Då skulle jag inte kunna hänvisa till att Bonniers opererar i ”en centraleuropeisk judisk kulturell tradition”.  Det skulle betraktas som antisemitism.

Men det gör jag i alla fall, för själv opererar jag påverkad av en annan ”centraleuropeisk judisk kulturell tradition” – den anti-modernistiska … och det gör att jag bara kan se med förakt på dem som tjänar Bonniers.

Vi befinner oss alltså i ett offentligt samtal det enbart är tillåtet att säga att det finns ett judiskt inflytande om man i samma andetag säger ”… och det är bra”.

Denna inskränkning av debatten är debiliserande, och bidrar till den grasserande epidemin av kulturell kretinism.

Denn officiellt tillåtna ståndpunkten kan ju sammanfattas som att det finns ett judiskt inflytande och det är av godo, men om någon hävdar att det finns ett judiskt inflytande men det är av ondo … då förändras den officiellt tillåtna ståndpunkten till att det inte finns ett judiskt inflytande.

Inte minst skapar det problem för de judiska intellektuella i Sverige i dag. De behöver inte längre prestera på riktigt. De kommer långt med att påpeka att de är judar och skriva en bok om sin släkts historia och berätta om sina anförvanters lidanden under Förintelsen. När man därmed fastställt att man är en person i rakt nedstigande led till offer för Förintelsen betraktas man per automatik som bärare av en större kunskap … om det mesta i samtiden. Är man dessutom en överlevare anses man vara en vandrande encyklopedi i historia och politik.

Hade jag den läggningen skulle jag väl kunna sammanställa en lista över släktingar som dött för i strid eller i lägren under andra världskriget på Balkan. Inte skulle den katalogen ge mig större trovärdighet om jag uttalade mig om svensk politik, eller vart Sverige är på väg. 

Märk väl att jag inte förringar den terapeutiska betydelsen av att skriva sådana böcker … för den som skriver dem. Likaledes förringar jag inte det lidande som Förintelsen innebar.

Förringandet står de för som hävdar att Förintelsen på något obegripligt, mystiskt sätt förklarar allt här i världen, och är den måttstock med vilket allt ska mätas och bedömas.

Det är något mycket anti-judiskt över den inställningen.

  • Rubriken syftar på Kafkas ord om vad som definierar verkligt skrivande: den yttersta ensamhet, att nedstiga i den egna själens kalla avgrund.

Det är den sortens skrivande som utvecklar en kultur.

Sedan finns det mängder av andra former av skrivande, många av dem fullt respektabla och viktiga.

Men en kultur får problem när de som skriver menar sig loda sin själs djup … och denna själ saknar djup. Att man lider, är förvirrad eller känner sig ensam och inte uppskattad behöver ju inte betyda att ens själ uppvisar några större djup – det kan faktiskt bara vara så att man är just förvirrad och ensam … och bara det.

Och så har vi den variant som blivit på modet i det nutida västerländska samhället – litteratur som på ett eller annat sätt utgår från Förintelsen. Men bara för att man tittar ner i en av historiens avgrunder betyder det inte att man sedan kan skriva något djupt.

PS. Att jag anför Karl Kraus får mig att tänka på att den svenska offentligheten och kulturen påminner mycket om den i Wien de första årtiondena under 1900-talet. Därför kan det vara värt att diskutera Kraus djupare – vilket jag ska göra i mitt nyhetsbrev.

Vi diskuterar bland annat dagen då Dan Korn vaknade och fann sig vara trött på sig själv, och därför skrev en ledare i Bulletin.

Kan Stephen Kings "Children of the Corn" lära oss något om Sverige i dag?

Det finns många teorier och uppfattningar kring vad det ökade antalet utlänningar betytt för Sverige. De (… teorierna alltså) är ungefär lika många som antalet idéer om vad som orsakat denna tämligen stora invandring.

Fortfarande finns det till och med de som torgför tanken på att utlänningarna inte är speciellt många. Tvärtom anser denna grupp tänkare att vi bör bereda plats för fler … och att alla landets problem får sin lösning då. Denna uppfattning framförs oftast av miljöpartister samt Annie Lööf.

Jag har tidigare antagit att teorin har sina svagheter för att inte säga avsevärda brister … men inser efter veckans händelser i Borås att jag kan ha haft fel.

I den gamla textilstaden har det varit sammanstötningar mellan syrianer och somalier. Båda sidor ställde upp med ungefär jämnstor slagstyrka; två plutoner vardera.

Inget vanligt litet gängslagsmål alltså.

Och när jag läser om detta slår det mig: miljöpartisterna och Annie har en infernalisk plan. 

Ont ska med ont fördrivas. 

Om man öppnar gränserna kommer alla de som kommer hit och som är våldsbenägna, brutala och ociviliserade att ge sig på varandra. Eftersom polisen är ineffektiv blir Sverige en osäker och otrygg plats, och de våldsamma elementen kommer att dra vidare till länder och platser de betraktar som säkrare; de vill ju gärna ha lugn och ro när de ägnar sig åt sina affärsverksamheter; typ langa knark eller förnedringsråna.

Vem vet? Kan vara så. 

Och om ni tycker min teori är märklig ska ni läsa Bulletin. Där har Dan Korn, den nytillträdde chefen för ledarredaktionen, skrivit en text där han brottas med den grundläggande frågan i det här fallet: vad är den grundläggande orsaken till att Sverige nu har så många invandrare att svenskar är i minoritet om några årtionden (och nej, det är inte en fråga ”om” utan ”när”. Vad vi kan diskutera är hur lång tid det kommer att ta … såvida inte något sker).

Men tillbaka till det där med orsaken.

När Dan Korn ska förklara tillströmningen av alla dess personer från världen bortom Europa gör han det genom att lansera en helt ny teori; han hävdar att svenskarna ville – och vill – ha hit en massa människor för att de var och är uttråkade.

Ser man närmare teorin är det en variant på fritidsgårdsargumentet, det ni kan höra i dialogform i nyhetsprogrammen:

Reporter: Men varför sätter ni eld på bilar?

Rinkebyunge: Men vaddå mannen, fatta, fritidsgården stänger ju tidigare på somrarna. Finns inget annat att göra. Det är tråkigt. Så vi sätter eld på några Toyota Camry -97 års modell.

Vi ska alltså föreställa oss att svenskarna inte riktigt visste vad de skulle hitta på under 1970-talet så det skapades ett sug efter oss roliga blattar och vi importerades i stor skala (ingen visste ju att en del av oss skulle elda bilar eller hitta på annat ofog). Svensken gillar sina bilar för mycket för att elda upp dem, och han skulle i vilket fall ha svårt att förstå underhållningsvärdet av en sådan handling.

Dan Korn är obegripligt övertygad om sin tes, den är ovedersäglig, allt framstår som mycket klart för honom efter att han läst en bok som utkom 1978:

”Det blir väldigt tydligt när man läser Karin Wallins bok Att vara invandrarbarn i Sverige (W&W 1978), där det står:

”I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod.”

Jag har inte läst den bok Dan Korn anför, men ser man på svenskt musikliv under 1970-talet så var kulturen synnerligen levande. Citatet är obegripligt oriktigt.

Och litteraturen? De största svenska författarna sålde ofta i upplagor på 50 – 150 000 exemplar (och då talar vi riktiga romaner, inte nutida svenska tämligen oläsliga deckare). Behovet av att importera invandrare för att få bättre litteratur tror jag inte var stort.

Musikscenen var som sagt levande (i dubbel bemärkelse) – eller snarare så var det fråga om musikscener; allt från pop, dansband och schlager bort till politisk progg mådde utmärkt. Folkmusiken fick nytt liv. Jag kan inte se någon som helst relation mellan de invandrargrupper som kom hit och den utländska musik som då påverkade svenskt musikliv. Det var ju inte jamaicaner och amerikaner som invandrade i stora grupper.

Men Dan Korn har väl fler belägg för sin teori?

Absolut! Han anför några exempel till ur litteraturen:

För det första Konstantin Kavafis dikt ”I väntan på barbarerna”. Korn menar att i diktens slut utrycker stadens invånare (som väntat på och fruktat ett anfall av barbarerna) besvikelse över att barbarerna inte kom; med Korns ord: 

”… invånarna är missnöjda. En liten plundring hade trots allt varit bättre än ingenting.”

De uppvisar alltså närmast en masochistisk hållning.

Jag själv – och andra – tolkar istället slutet på dikten som att där uttrycks en besvikelse över att man inte fått pröva sig själv – och finna sig själv – i kampen mot den andre, mot angriparen.

Dessutom rimmar Dan Korns tolkning rätt illa med den hållning Kavafis gav uttryck för i andra av sina dikter; till exempel Ithaca.

Dessutom – vad talar för att Kavafis – en rotlös, homosexuell, kosmopolitisk statstjänsteman i Egypten i början på 1900-talet – skulle ha samma mentalitet och förhållningssätt till livet som en svensk bruksarbetare år 1969? Eller som en svensk småskolelärarinna samma år, eller en tidsstudieman?

Ja, jag vet, jag är en fyrkantig balkansk bondläpp som inte tror att man kan dra förbindelselinjer hur som helst mellan kulturer, individer och historiska perioder. Man kanske kan det, vad vet väl jag. Men då måste det bevisas i varje enskilt fall – och det gör inte Dan Korn.

Korns andra belägg för att stora grupper utlänningar fullt medvetet importerats som ett uttryck för den svenska uttråkade folksjälens kollektiva vilja är Baudrillards tes om att vi i västvärlden gladde oss åt terrorattacken mot World Trade Center 11 september 2001 … därför att vi kände oss kvävda av USA, alldeles för omhändertagna. Det var en slags revolt mot en kraft som betraktades som något som beskyddade oss tills vi förkrymptes.

Och så kommer det tredje belägget – i J G Ballards ”Running Wild” mördar barnen i ett grindsamhälle sina föräldrar … bara för att de är så uttråkade och trötta på de vuxnas allomfattande och ständiga omsorger.

Varför drar inte Korn till med Stephen Kings ”Children of the Corn” istället – novellen där barnen blir besatta (möjligen av en majsgud) och organiserar en kult där alla som fyllt 19 år dödas som ett offer till en gudom som finns ute på åkrarna).

Barnen har startat kulten med ett massmord på sina föräldrar eftersom de upplever att vuxenvärlden är förljugen och falsk och att de egentligen inte är älskade.

De har bara varandra … så länge de är barn och unga.

Här är mördandet alltså en funktion av att föräldrarna är usla som föräldrar, inte en följd av att de är närvarande.

King spelar här också på ungdomskulten – rädslan för att bli vuxen och svika sina möjligheter, viljan att förbli evigt ung.

Men även om Kings novell är bättre än Ballards kortroman kan jag inte se hur någon av dem skulle förklara att Sverige öppnade sina gränser 2000-talet.

Jag tror Kings novell bättre beskriver känslan hos många unga i dag än vad Ballards gör. 

Dan Korn försöker få till det genom att säga så här:

”Alexander Bard och Jan Söderqvist jämför i boken Digital Libido (2018) Ballards kortroman med Sigmund Freuds klassiker Das Unbehagen in der Kultur (1930), på svenska Vi vantrivs i kulturen (Röda rummet 1995). Freuds bok berör egentligen helt andra saker, men där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Här börjar det bli svajigt som en illa underhållen hängbro i Anderna.

Ett verk av Freud som ”berör egentligen helt andra saker” och som ”påminner” om Ballards kortroman ska – på något för mig svårbegripligt sätt – underbygga Dan Korns tes om att Sverige öppnade gränserna för massinvandring därför att välfärdssamhället blivit för långtråkigt och man behövde underhållning.

Dan Korn sammanfattar Freuds ”Vi vantrivs i kulturen” på ett märkligt sätt med orden:

”… där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Nu menade väl ändå Freud att det bland annat var våra inneboende tendenser till destruktion och dödande som gjorde att vi vantrivdes i kulturen. Att alltför många i det moderna samhället inte har möjligheten att uppleva forntidens drickande av segerskålen ur sin slagna motståndares skalle. Så de vantrivs där i rulltrappan på väg till kontoret, de vill ut på slagfältet.

Om jag förenklar Freuds tankar i det nyssnämnda verket?

Jajamen, det gör jag. 

Men jag kan försäkra er att jag inte förenklar en tiondel så mycket som Dan Korn gör när han förklarar att Freud diskuterar hur vi minns att vi hade det ”roligare” förr.

Vad är Dan Korn egentligen ute efter med sin tes om att leda – samt en känsla av att tillvaron var som en evig långfredag – var det som fick svenskarna att importera utlänningar?

Jo, det förklarar han i slutet på sin ledare:

”Det finns de som ser konspirationer om ”folkutbyte” bakom de senaste årtiondenas dramatiska förändring av Sverige. Om man inte vill anstränga sig är det enkelt att tro på en sådan förklaring, men i själva verket kanske människors förlorade tro på vad Sverige kan vara och en känsla av kvävande tråkighet när allt var så bra är en rimligare förklaring.”

En utveckling som kan leda till att svenskarna blir i minoritet beror helt enkelt på hur svensken är i gemen, det beror absolut inte på att det har funnits en medveten politik om att öppna gränserna. Sådant är bara konspirationer.

Och beviset är ett verk av Freud (som enligt Korn handlar om något annat), en kortroman om ett massmord på föräldrar i ett grindsamhälle, en text av Baudrillard om 11 september 2001 samt att Bard&Söderquist i förbigående säger att Ballards kortroman påminner om Freuds bok. Och en kanske lite egensinnig tolkning av en Kavafisdikt. (Observera att vi nu i invandringsdebatten tydligen ska gå från att tolka statistik till att tolka dikter.)

Och så har vi det där citatet om att svenskar som lever i en kommersialiserad kultur suktar efter kultur producerad i tredje världen, typ: Mer somalisk Dhaanto-dans åt alla. Nu!

Vad jag inte riktigt begriper är varför Korn med sina omfattande kunskaper inte diskuterar de verkliga orsakerna till den utveckling vi ser.

Han kan ju sin svenska kulturhistoria bättre än jag så det måste vara ett medvetet val han gjort.

Låt mig ge en alternativ förklaringsmodell till att Sverige öppnade gränserna helt – och låt mig göra det i en enkel form som gör att man kan diskutera varje tes för sig och väga, mäta och värdera om den kan vara riktig och en av orsakerna till den hotande stora demografiska förändringen.

  1. Den svenska överheten har alltid haft en stark – ibland dominerande fraktion – som föraktat det egna folket och varit berett att liera sig med utländska herrar och krafter för att säkra och stärka sin egen ställning – även om det hotat nationen. De tuktades efter de av Karl IX genomförda blodbaden i Linköping, Kalmar och Åbo – men det är ett tag sedan.
  2. Överhetens folkförakt fick en säregen form från och med 1920-talet då de svenska så kallade arbetarförfattarna framträdde. Sköra snöflingor som fick stor publik i borgerligheten genom att berätta om sin hemska uppväxt i arbetarklassen och hur de längtade till salongerna där det fanns människor som kunde uppskatta dem. Bonniers blev de stora bärarna och distributörerna av arbetarförfattarna, precis som de en gång lanserat och gett genomslag åt kulturradikaler från 1890-talet och framåt. Först litteratur som river ner de borgerliga dygderna, sedan litteratur som utmålar arbetarklassen som efterbliven (under förevändning att vara radikal) … arbete, plikt, familj angrips … och attacken fullbordas med de bonnierska veckotidningarnas konsumtionskultur och den öppna, tämligen sjaviga hedonismen i utvikningstidningarna. Och i dag kontrollerar Bonniers mycket stora delar av svensk dagspress med DN som sitt slagskepp – och varje dag deklareras där för oss att vi måste inse att vi lever i den bästa av världar, och att Sverige genom historien var ett land som förenat efterblivenhet och ondska men nu är upplyst och berett att sona alla sina brott mot svarta, bruna, röda, gula, spräckliga. Och vi ska också tacksamt ta emot all form av kultur från tredje världen så att vi höjer oss från vår mentala nivå som väl kan liknas vid en mördarsnigels.
  3. Den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen klarade inte av kniptången från överhetens landsförrädiska fraktioner och Bonniers utan man började på 1950-talet yra om att alla skulle bli något ”finare”, alla skulle studera, alla skulle bort från kroppsarbetet. Som om det inte skulle vara ”fint” att vara arbetare.
  4. I den av Bonniers styrda kultursfären har vi sett hur allt detta blivit en legering: överhetens arbetarförakt och nedlåtande syn på det svenska, Bonniers kulturradikala anti-nationalism och förakt familjen och borgerliga dygder, och så maoismens dyrkan av tredje världens primitiva kulturer. En stor demografisk förändring av Sverige är i alla dessa krafters intresse.

Resultatet: svenskarna har förlorat kunskapen om sin kultur, sin historia. De har förlorat sin självmedvetenhet och sin styrka. De har till obegripligt stor del kommit att skämmas för det som kan betraktas som svenskt.

Och Dan Korn har rätt. Det som skett är definitivt inte följden av en konspiration – sådana sker i lönndom.

Det här har skett helt öppet.

Men jag anar ändå en konspiration.

Dan Korn är en bildad man. Han vet att jag har rätt på alla fyra punkterna.

Varför i helvete börjar han då plötsligt prata om att svenskarna för några årtionden sedan blev uttråkade.

Eller så är hela Dan Korns text bara en projicering. Han är trött och less på att inte riktigt kunna säga som det är. En begåvad man som blivit uttråkad och nu vill ha en riktig kulturstrid.

Och visst, det ska vi ordna.

Tittelitut i rutan, statstelevisionen kan du klara dig utan.

... och när Televinken växte upp blev han TV-journalist.

I Östeuropa kunde man under 1980-talet uppleva hur makthavarnas drängar i media ljög allt sämre. De hade tidigare stretat och slitit med att få ihop orden och budskapet med verkligheten och det ska villigt erkännas att en del av dem var skickliga.

Men i efterhand blev alla ord och fraser utslitna och eftersom verkligheten som omgav dem var än mer sliten gav de upp alla försök att försöka skapa en bild av att realsocialismen var som Skara Sommarland … fast ännu lite bättre, typ: åkbandet var gratis.

Nyhetsuppläsare och skribenter bara fortsatte att mala på, de struntade nu i om det de sade var ologiskt eller omöjligt – de visste att ingen ändå lyssnade eller läste. Och om någon gjorde det så trodde de i alla fall inte på något av det som framfördes.

Nu väntar sig alla att jag ska skriva att så där har det blivit i Sverige också.

Men det har det ju inte blivit.

Märkligt nog.

Fortfarande är det många som använder sig av DN eller statstelevisionen och statsradion för att få veta hur verkligheten ser ut och för att underrättas om vad de ska tycka.

Vilket blir allt mer märkligt för varje dag som går eftersom de som är verksamma i Bonnierpress och statsmedia uppvisar samma beteende som journalisterna på Neues Deutschland eller Izvestija kring 1985; de bryr sig inte länge. De förmedlar bara maktens olika budskap utan att försöka fullgöra sin tidigare funktion; att få de olika budskapen att inte alltför uppenbart vara motstridiga i sin beskrivning av verkligheten. 

Ändå fortsätter en del människor i Sverige att lyssna på dem eller läsa dem.

Och tro på dem.

Betrakta bara dagens svt.se.

Först ett inslag om att Kina trots alla löften de avgett och avtal de undertecknat om att minska utsläppen kör på för fullt. Den ledande principen verkar vara att varje kines ska få ett eget kolkraftverk.

Som andra inslag ännu en rapport om att utsläppen ökar och att prognoserna säger att temperaturerna kommer att stiga till ohållbara nivåer om vi (alltså du och jag) inte gör något.

I det tredje inslaget konstaterar Erika Bjerström, ”klimatkorrespondent” att:

”2020 var en bra start. Då minskade världens kol- och oljeproduktion med sju procent , framtvingat av coronapandemin.  Användningen av olja-och kol måste fortsätta att minska med sex procent om året. Men flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen.”

Det här är ett exempel på det jag inledningsvis talade om, man bryr sig inte längre om att få budskapen logiskt begripliga.

Ett ”bra” år är ett år då:

– nedstängningar slår ut produktion och näringar så energiförbrukningen minskar och människor ställs utan försörjning

– flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen (länder som Kina)

Jag har lite svårt att förstå vad Erika Bjerström skulle beteckna som ett ”dåligt” år. Ett år då ebola muterar och kan spridas via 5G-nätet?

Det var så här de uppgivna journalisterna gjorde till slut i Östeuropa. De berättade på ett ungefär vad som hände. Men förklarade att det var ”bra”. Det var ändå sist och slutligen alltid ”bra”.

Men inte satt vanligt folk runt kaféborden i Östberlin och höll med och sa att det är nog ”bra”. Det sa de ju på ”Aktuelle Kamera” i går. (Aktuelle Kamera var ungefär DDR:s Agenda).

Den avgörande likheten är dock det som alltid avslutade en ledarartikel eller en nyhetsuppläsning i statsmedia i öst – budskapet att även om läget kanske var lite, lite besvärligt skulle man lita på ledarna så skulle allt lösa sig.

Erika Bjerströms slutkläm blir:

”Men nu när det börjar bli dags att summera 2020 kan man konstatera att det absolut inte är kört. Om politikerna håller sina löften vill säga.”

På så sätt uppmanas vi till lydnad och lojalitet.

Om regeringen säger att vi måste betala mer för plastkassarna för att inte polarisarna ska smälta så ska vi göra det för att underlätta för dem att uppfylla sina löften.

Och flyg inte någonstans (såvida du inte är generaldirektör på MSB) – då sprider du både virus och bidrar till öknarnas utbredning.

Gör som du är tillsagd så blir allt bra. 

Ifrågasätt aldrig.

I DDR kunde många ta in västtysk TV, helt omöjligt var det i dock i trakterna runt Dresden  – och det området kom att kallas ”De aningslösas dal”.

Märkligt många i Sverige verkar frivilligt mentalt ha förflyttat sig till den sänkan.

I mitt dagliga nyhetsbrev i kväll (runt midnatt) kommer jag bland annat diskutera allt beröm som medströmsmedia öser Joe Bidens klimatlöften. Prenumererar gör du här.

Det är inte lätt att förespråka frihet och marknadsekonomi när ägarna har sin alldeles egna tolkning av vad det innebär.

Maskerad och personalfest på DN:s ledarredaktion? Skulle kunna vara, men det är ett gäng bohemer och intellektuella på ett kafé i Paris 1872. Målning av Henri Fantin-Latour.

Mattias Svensson uttrycker i dag på DN:s ledarsidor sin oro över utvecklingen när det gäller pressfriheten i Ungern.

Det visar att han inte fått någon introduktion i Bonniers och DN:s historia när han tillträdde sin tjänst. Hade han fått det hade han kanske valt något annat ämne att skriva om än pressfrihet i Ungern.

För att råda bot på luckan i Mattias kunskaper kan jag stå till tjänst med en snabbintroduktion till Bonniers och DN, så kan Mattias fundera på var han hamnat. 

Jag gissar att en sådan kondenserad presentation skulle låta ungefär så här:

”Hej Mattias och välkommen till Dagens Nyheter. Kul att ha dig här. Alltid trevligt med nya ansikten. Omväxling är bra. Förnyelse. Jag har fått i uppdrag att förklara hur vi jobbar här och vad vi står för. Eller står på kanske man ska säga. Du vet … värdegrund och allt det där.

Man kan säga att den enda tradition vi håller fast vid här på DN är att vara mot traditioner.

Traditioner är tradiga brukar vi säga. Tacka vet vi ”trade” och du är ju en sådan där frihandelskille så det kommer nog att gå bra.

Vi bejakar också oräddhet. Man ska inte vara rädd för det okända. Svenskar är ofta det, till exempel är de rädda för främmande kulturer. Där har vi varit framstående när det gäller att öka kunskapen om asiatisk kultur redan på 1970-talet med hjälp av Olof Lagerkranz uppskattande rapporter från Maos Kina. Vi har Sven Lindqvists reportage från Afrika, Asien och Latinamerika. Han var ju väldigt tidigt ute med att svart var det nya svarta och att vi vita har en skuld, han påpekade det sisådär en femtio år före alla andra i Sverige, och då hade vi ju knappt ens några svarta här. Framsynt eller hur? Han var förresten tidigt ute med islams fördelar också och förklarade till och med för läsaren att det hade varit fint om muslimerna erövrat hela Europa på 1000-talet. 

När det gäller yttrandefrihet är vi alltid för den såvida den inte innebär att man till exempel tycker att Sven Lindqvists tanke på ett muslimskt Sverige är motbjudande, då gäller inte yttrandefriheten. Andras frihet trumfar alltid vår, skulden vi bär på du vet. Skulden!

När det gäller frihet så där i största allmänhet är vi för den här på ledarsidorna, såvida det som sagt inte innebär ett minskat inflöde av bärare av främmande kulturer som är överlägsna den svenska, de vill säga alla andra kulturer. Frihet får ju inte innebära att vi inte är öppna för att förändra oss och ta emot det som är bättre. Eller hur? Är du osäker på vilka kulturer vi stöder mest för dagen kan du alltid gå till kultursidorna och kolla in.

Det kan vara bra att du också har ett grepp om våra ägares och därmed vår syn på mediabranschen. Bonniers är för mångfald och konkurrens i mediabranschen. 

Men den mångfalden är hotad och därför har Bonniers gått in och köpt allt som går att köpa när det gäller svenska dagstidningar för att hålla dem kvar på banan. Fint eller hur? Sedan räddar vi dem lite extra genom att rationalisera, slå ihop redaktioner. Klart de får haft svårt att klara sig när de envisas med att hålla sig med lokalredaktioner på gamla bruksorter. Har du hört något så dumt? Det är i storstan det händer! Södermalm och Rinkeby i Stockholm, hipsters och mångkultur! Samma sak med Haga och Hisingen i Göteborg! Möllevången i Malmö!

Vem fan vill läsa om traumatiserade flyktingbarn som rånar svenska ungar i Filipstad? Ingen.

Så vi räddar lokalpressen genom att centralisera och se till att de tidningarna fylls med material om platser de där ute på vischan egentligen vill till. Fint eller hur. Snacka om att vi gör en insats för demokratin.

Allt det här gör att vi fullföljer vårt liberala arv, bort med det gamla. Utveckling! In med det nya – i alla former. Här tycker vi som liberaler att det är fint att staten vill hjälpa oss. Ja, vi är för marknadsekonomi men om nu staten vill ställa upp och hjälpa oss på Bonniers och DN tackar vi inte nej – för då är det ju uppenbart att de har samma inställning som vi. Och vi är för fria marknader. Vi satt lite illa till mellan 2015 och 2020 ekonomiskt sett, men så såg staten till att Telia köpte TV4 av oss och så vi fick ett EU-lån på en miljard för digitalisera och rädda lokalpressen.

Vad sa du Mattias? Vet du hur det funkar? Jaha, du skriver för Schibstedkoncernen också. Ja, de vet ju hur man överlever med hjälp av statliga bidrag.

Men nu tror jag du har fattat. Vad ska du skiva om i dag. Hur Orban förstör pressfriheten i Ungern genom att låta oligarker köpa upp tidningar? Utmärkt ämne! Skriv om det så kanske alla förstår att vi är för pressfrihet och så slipper vi folk som ifrågasätter vad vi håller på med på hemmaplan. Är vi pressfrihetens försvara i Ungern måste väl det väl innebära att vi alltid är för pressfrihet. Briljant!

* Rubrikens citat utgår från den ungerske filosofen György Lukacs tankegång om att ”Filosofi är alltid transcendental rotlöshet, driften att vilja känna sig hemma överallt.”

Han menade att det i och med modernitetens genombrott kom att bli en mentalitet som kännetecknade många intellektuella. Eftersom de befann sig utanför alla organiska sammanhang valde de att anpassa sig efter omständigheterna.

”Kan slaveri medföra en mer total underkastelse än det en del av dessa tidningar uppvisar? Finns det något väggdamm de inte slickar, och gör än mer motbjudande genom sitt slem?” Henry David Thoreau

Bonners och Schibsted drar ner på redaktionella tjänster och frilansarvoden. De som livnär sig på att plita ihop texter beter sig som förväntat på ledar- och kultursidorna.

De viftar glatt på svansen fast husse häller upp betydligt mindre Frolic Hundfoder i matskålen. De gör det för att vissa att de fortfarande är lojala små jyckar. Det gäller ju att hålla sig väl med husse, annars får man lämna kojan. Nu minskas dessutom de ytor jyckarna får röra sig på, men vad gör väl det? Bara man får sin beskärda, om än mindre del av Frolic. Fast synd var det väl att de bytte från oxköttsvarianten till fjäderfäsorten tycker nog en och annan.

För att riktigt inskärpa vikten av lojalitet har Sydsvenskan förvisat sin mångåriga ledarskribent Mats Skogkär till en ”icke-skrivande” tjänst.

Sydsvenskan har ju en läsarskara som kan betecknas som ”icke-läsande” när det gäller ledarsidorna. Så Mats Skogkär slipper skriva texter som ändå ingen läser. Egentligen har väl inget viktigt då förändrats?

Det är lite svårt att förstå den hjältestatus Mats Skogkär fått. Han har bestraffats för en postning på Twitter som ledningen anser strider mot tidningens linje. Det är en ganska harmlös tweet där Skogkär skriver: 

”När man ser vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet, blir det också lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass.”

Han skriver som det är alltså.

Att någon blir förflyttad på grund av detta säger en hel del om Bonniers och ledningen på Sydsvenskan. Möjligen är det Heidi Avellan som upprörts över formuleringen om ”sexuell upphetsning” och likt Valackaren som Fritiof Nilsson Piraten beskriver i ”Bombi Bitt och jag” gått in för att knipsa.

Nu har ju Skogkär bett om ursäkt för sin oförargliga tweet och åberopar yttrandefriheten för att få fortsätta skriva ledare.

Han menar att han måste få skriva lite mer fritt på Twitter, att bara följa ledarsidans politiska linje skulle vara ”själsdödande”.

Det vilar något mycket sorgligt över ståndpunkten. Här har alltså Skogkär i 15 år suttit på sin stol och ägnat sig åt ”själsdödande” textförfattande. Hur har han uthärdat? Men det säger ganska mycket om många svenska liberala och konservativa skribenter i dag. De skriver inte vad de tycker i tjänsten, de skriver vad ledningen förväntar sig av dem. Skriver som de tycker gör de – i bästa fall – på Twitter, eller säger i efter-efter-minglen på Timbroseminarier.

Om detta talade vi i gårdagens program – liksom om varför Kina och Indien laddar upp vid den gemensamma gränsen i Lakadh. Vi enades även om att Jan Lööf nog är en bra serietecknare samt diskuterade bästa sättet att bränna upp Koranen.

*Rubrikens citat är Valackarens vredgade utrop när en inspektör ska lägga sig i hans arbete. Att jämföra den skicklige hantverkaren och självständiga personligheten Valackaren med Heidi Avellan kan verka märkligt – men hon är ju också en skicklig hantverkare på det område som är hennes huvuduppgift; att få folk att sluta tänka, men hon kapar bort personal.