I dag är dagen då vi diskuterar något som överheten anser inte existerar.

Nyss var en budfirma ute hos oss på Frösåker och hämtade en kökssoffa från 1800-talet som vi sålt till en utländsk köpare. Känns nästan naturligt att chauffören kom från Polen och köparen fanns i Tyskland. Det svenska kulturarv som inte finns i den politiska debatten existerar definitivt på marknaden för gamla, gedigna möbler och föremål. (Varför sälja soffan? Måste få plats med fler bokhyllor).

När jag kommer in i köket hör jag hur en ung kvinna jämrar sig i statsradion över att det blivit så svårt att gå omkring med slöja i Sverige. Känns som ett självklart inslag på nationaldagen. Visar sig att denna veklagan är ett inslag i radiogudstjänsten. Visst, vad hade jag väntat mig?

Funderade på vad som skulle hända om man i Stockholm arrangerade en nationaldag med människor som paraderade och dansade i folkdräkt och talare som berättade om hur stora män och kvinnor format Sverige under århundraden av kamp, och hur de gjort det genom sin förmåga, flit och nyfikenhet.

Arrangören skulle stämplas som utsänd från den del av helvetet där Antje Jackelén föreställer sig att man håller fascister och nationalbolsjeviker fängslade i väntan på att de penslas med en blandning av svavel, svartpeppar och skämda ägg för att därefter placeras på grillen. (Vad säger ni? Tror inte ärkebiskopen på helvetet? Brukar hon till och med predika det? Då fattar jag, smart desinformation från henne, hon kan inte själv misstänkas för att komma från en plats som inte existerar.)

Nationaldagsfirande betraktas dessutom av överhet och kultursidesskribenter i sig som litet efterblivet.

Men om man istället ordnar en nationaldag där det bjuds på ”latinamerikansk mat” och ”afrikansk dans” … som sentida tradition bjuder i Sundbyberg, då ses det som vackert och framåtsyftande … då blir plötsligt nationaldagen värd att fira.

Här ser vi hur överheten skapat en slags utländsk låtsaskultur som inte existerar. ”Latinamerikansk mat”?!? Som om de skulle tillaga samma mat i de peruanska bergen som i Montevideo.

”Afrikansk dans”?!? Som om de skulle röra sig till samma rytmer i Senegal och Namibia.

Svensk kultur trycks inte ens undan av verkliga kulturer utan en slags hybridvarianter som experimenterats fram på ABF:s kurser och mysfikastunder på de invandrarkaféer som drivs av vad som alltså ska föreställa ett bildningsförbund för arbetare. Men förresten … varför faktiskt inte tala om ”afrikansk mat” … Rinkebyrotvälskan betraktas ju av DN kultur som ett språk, liksom graffiti i Rågsved skulle betecknas som konst. Låt oss då acceptera nya, påhittade kulturer som sägs förena hela kontinenter.

Hybridkulturerna skapas av överheten för att deras nya valmanskår lättare ska kunna organiseras, mobiliseras och ideologiseras … och därefter användas.

Det märkliga att de flesta av dem som ser på den ”afrikanska dansen” och äter den ”latinamerikanska maten” verkar vara från Västasien och Mellanöstern.

I dag på Sveriges nationaldag kommer de där vanliga uppfattningarna om vad Sverige är, inte är eller har eller inte har varit, att diskuteras extra livligt.

Och alla deltagarna i dessa diskussioner har oftast fel.

De som säger att Sverige aldrig existerat som högt kultiverad nation präglad av befolkningens frimod och dådkraft när det gällde industriell verksamhet eller härnad … de har fel.

De som säger att Sverige i dag är en högt kultiverad nation för att här finns så många kulturer har också fel, väldigt mycket fel; gängmord, skjutningar, parallellsamhällen, kvinnoförtryck och några hundratusen helt bidragsberoende människor i arbetsför ålder är inte definitionen på en kulturnation.

Men vem har rätt?

Jag förstås när jag säger:

”I diskussionen om vad Sverige är och varit försöker många leta efter det som utmärker och särskiljer landets utveckling. 

Detsamma sker i diskussioner om svensk kultur. I dessa diskussioner och debatter verkar det märkligt nog vara svårt att komma överens om vad som är ”svenskt”. En del har till och med svårt att föreställa sig att det skulle finnas svensk kultur, svenska seder och svensk mentalitet. 

Men vad som är svenskt förstår man läser André Bellessorts ”Sverige”. Det är en skildring av en resa genom en nation där det förenande för dem som bor där är att de präglats av sin hembygd. Av vilken sorts skog som där finns, och av vad man bäst kan få att växa på den mark som odlats. Av vilka rikedomar som finns i form av metaller i malmen långt ner i jorden; koppar, silver och järn. Människorna har formats av klimat och vädrets skiftningar. De har utvecklats olika kynnen beroende om de bor vid kusten eller på slättland eller i storkulliga landskap. 

Att de låtit sig formas av natur och miljö är ett tecken inte på svaghet, utan på styrka. Man märker Bellessorts beundran för detta härdiga släkte som förmår att ta även det naturen inte riktigt vill ge ifrån sig.”

Texten är hämtad från mitt förord till nyutgåvan av André Bellessorts ”Sverige;

en bok om det land som en gång fanns … och som kan återskapas.

Boken köper du här.

Den är den första i en serie kommande verk som berättar om det där andra landet, det som ännu inte är förlorat.

Arbetarhövdingen Hjalmar Branting i samspråk med kung Gustav V.

”Om riksdagen ej hunnit sina göromål till den 15 maj, fortfara de att sammanträda utan att få ett öres ersättning. Detta förlängande af deras vistelse i Stockholm, som är ofördelaktigt för deras ekonomi, bedröfvar dem mycket. De beklaga sig ändå inte; de fördraga, att staten, som inte alls betalar arfvode åt första kammaren, ger en summa i ett för allt åt de folkvalda riksdagsmännen; de anse det ej för ett kränkande af deras värdighet, att man betraktar dem som entreprenörer för offentliga arbeten och att man betalar dem för det arbete de fullgjort och ej för den tid dess fullbordande kräft. De äro i sanning ej underhållande för utlänningen! Men utlänningen hyser aktning för dem och ser i dem kungariket Sveriges stora kommunalstämma.” (Sverige s. 173)

När den franske författaren André Bellessort reser genom Sverige vid förrförra sekelskiftet förtrollas han av landskapet, skogarna, människorna, kulturen och politiken.

Begrunda hans beskrivning av riksdagens arbete. De valda får sitt arvode när deras värv är klart och fullgjort till belåtenhet. De får inte betalt beroende på den tid det tagit.

Jämför det med dagens riksdagsmän och deras inställning. Myglandet med var man är skriven eller med sin föräldraledighet. Långsamheten i tanke och handling när man väl är i tjänst. Snikenheten som tar sig uttryck i att man uppbär ersättning när man lämnar riksdagen … istället för att söka arbete.

Så visst var det bättre förr. Även om befolkningen inte bytte kylskåp vart femte år.

Om du vill övertyga dig om det, och bli påmind om vilket tillstånd som ska återställas, kan du läsa André Bellessorts ”Sverige”. Boken beställer du här.

Den svenska självinsikten blir alltmer begränsad. Man måste gå tillbaka i tiden, till utländska besökares bild av Sverige, för att förstå vad landet åter kan bli.

Man ska ju inte tala om svensk nationalkaraktär annat än i ursäktande – eller än hellre – nedsättande syfte. Läser man svenska tidningar får man lätt ett intryck av att svensken ofta har någon form av diagnos vars bokstavskombinationer fastställer vilken form av psykisk ohälsa han eller hon lider av. 

Men när man läser André Bellessorts reseskildring ”Sverige” måste man fråga sig vad som hänt i landet sedan Bellessorts besök för 120 år sedan. Den franske besökaren förundras ständigt över den muntra frimodigheten han möter hos svenskarna:

”Denna optimism är själfva urgrunden för den svenska karaktären. Hvarken kristendomen eller reformationen ha förvanskat den hjärtliga kärlek till lifvet, som den skandinaviska hedendomen öfverflödade af. Teologerna insöpo den ur samma mjödhorn, som de gamla jarlarna sjungande räckte hvarandra. Skalderna ha ej bemängt den med någon bitterhet, hvarken psalmförfattarna eller de, hvilkas disharmoniska snille till sist slocknat i vansinne. Deras dysterhet har icke förtviflans tonfall. Deras brännande trånad är endast en orolig längtan hos själar, som tro på lyckan.”

Och i dag förklarar den svenska överhetens representanter för oss att det som präglar svenskarna genom historien blott är barbariet.

Det Bellessort möter är något helt annat:

”Det är en gång för alla ett faktum, att Sverige är ett land med hög kultur och den bästa undervisning i världen. Dess lärda bildning står kanske inte så mycket högre än andra nationers, men dess folkundervisning! Jag känner intet folk, som är mera stolt öfver att kunna sitt abc och de första grunderna.” 

Vi bör läsa Bellessort för att bli påminda om vad som en gång kännetecknade Sverige och dess befolkning, och för att vi ska börja kämpa för att det tillståndet ska återställas.

Boken beställer du här.