En åklagare som har förståelse för terrorism och vill kapa i polisens budget. Nej, det är inte Sverige vi talar om.

När vi i går talade om Kamala Harris och amerikansk politik kände jag hur hungern kom över mig. Jag ville ha korv.

En boudin. 

Helst en cajun boudin, fylld med ris, fläsk, grislever och grishjärta. Eller en Boudin blanc fylld med fläsk, ägg och mjölk.

Hungern väckte av att vi i diskussionen om  Kamala Harris och hur hon inledde sin karriär kom in på den senaste efterträdaren till henne som distriktsåklagare i San Francisco.

En relativt ung man vid namn Chesa Boudin. Medlem i Demokraterna.

Där kan vi tala om en Boudin rouge, det är som en boudin bank fast med en tillsats av grisblod.

Mycket smaklig.

Fast det kan man inte säga om Chesa Boudin, hur röd han än anser sig vara.

Han växte upp utan sina biologiska föräldrar eftersom de satt i fängelse dömda till livstid.  De var terrorister och deltog i ett bankrån där två poliser och en vakt sköt till döds. Boudins föräldrar och deras vänstergrupp behövde pengar till sin befrielsekamp.

Nu är ingen skyldig till sina föräldrars brott, men det lite knepiga med Chesa Boudin är att han alltid visat förståelse för sina föräldrar. Han förklarar sig förvisso vara mot våld om syftet är att tvinga ett folk till underkastelse – men tycker inte riktigt att hans fars och mors våldsdåd går in i den kategorin.

Att han har den synen kanske beror på att han fick växa upp som fosterbarn till Bill Ayers och Bernadine Dohrn, två av grundarna till terroristgruppen Weathermen som ägnade sig åt bombdåd i början på 70-talet.

Båda klarade sig från fängelse på grund av teknikaliteter.

Och båda är i dag etablerade medlemmar av samhälle och politik – det var i deras hem som Barack Obama höll sin första tillställning för att samla in pengar när han satsade på att bli delstatssenator.

Bill Ayers har på frågan om hur han i dag ser på sina aktiviteter i ungdomen förklarat att: ”Vi gjorde inte tillräckligt”.

Hans fosterson är nu distriktsåklagare i San Franscisco, och har redan börjat montera ner poliskåren.

I sitt installationstal förklarade han att han var ”pro-labour”, en vän av fackföreningar, men han sa också att det fanns ett undantag – polisernas fackförening.

Den som tror att det vi ser på gatorna i dag i USA är spontana upplopp har inte studerat det demokratiska partiets historia tillräckligt.

Att jag har svårt att uthärda medströmsmedias rapporter från USA är begripligt. Det som är svårt att förstå är hur de kan leva med sig själva och sin slapphet och inställsamhet.

Jag tänkte först lägga upp en kravallbild från Atlanta, men … då kom jag att tänka på Leon Stukelj. En slovensk gymnast som framträdde under OS i Atlanta för att hyllas som den då äldste levande OS-guldmedaljören – han var då 97 år. Han hade tränat varje dag alltsedan barndomen och upphörde med det först fyra dagar innan sin död vid 101 års ålder. Stukelj tävlade i tre OS och vann åtta guldmedaljer, två silver och fyra brons.

Jag lyssnar på morgonens nyheter i statsradion. Ett inslag med deras USA-korre som rapporterar från Atlanta där en svart man två dagar tidigare skjutits till döds av polisen. Reportern vet att berätta att hon redan direkt efter sin ankomst talat med ett antal personer som kunnat berätta för henne om hur rasistisk polisen är i Atlanta och att staden har en lång tradition av rasism och förtryck av svarta. Vi får aldrig veta vilka hon pratat med, eller vika exempel de anfört. Eller hur vi ska kunna bedöma dem som trovärdiga.

Lite allmänt prat från reportern och så är utgångspunkten klar. Rasismen är problemet. Sedan kan hon gå vidare och berätta om vad olika politiker sagt om vad de vill göra åt saken.

Och det här är problemet med medströmsmedia. Deras medarbetare har inga kunskaper utan känner av vad de förväntas förmedla och så gör de det. De svamlar ihop något om att ”de redan fått veta strax efter sin ankomst”.

Antagligen har reportern i fråga läst i New York Times att staden länge präglats av rasoroligheter.

Och så upprepar hon det.

Men om man som jag varit med i några hundra år och fortfarande har ett väl fungerande minne vet man att den officiella berättelsen länge varit en annan.

1990 skrev New York Times att de kommande olympiska spelen i Atlanta skulle bli en framgång under rubriken: ”Olympics, Racial Harmony a Key for Atlanta.”:

”In the eyes of many I.O.C. members who picked Atlanta over Athens in the final round of voting, Atlanta symbolized the degree to which racial harmony can unite a city, while in so many other places around the world ethnic differences and racial tensions continue to act far more divisively and destructive.”

1995, ett år innan OS i Atlanta ska gå av stapeln publicerar New York Times en artikel som fortsätter spinna på samma tråd:

"I would maintain that in terms of black and white working together in friendship and cooperation and achieving significant success, we're the best example of that in the world, Payne said." (Billy Payne var den affärsman som lanserade idéen om att Atlanta skulls söka oss, som såg till att staden fick spelen och sedan basade för hela tillställningen.)

Vidare i denna lovsång till Atlanta:

”It is home to a large black middle class and six historically black universities. Minority-group members make up more than one-third of the organizing committee's employees and minority-owned businesses have been the recipients of one-third of the committee's contracts.”

I svenska tidningar kunde vi också läsa om den välmående staden. Där fanns ju huvudkontoren för Coca–Cola, CNN och Delta Airlines. Fortune hade utnämnt Atlanta till den fjärde bästa staden i världen för den som ville göra affärer. I världen!

Vi fick dåförtiden veta hur Atlanta och sydstaterna visat inte bara nordstaterna utan hela världen hur man får ett mångkulturellt samhälle att fungera, hur man får svarta och vita att skapa välstånd tillsammans.

DN:s Kurt Mälarstedt skrev så här i januari 1996 i ett reportage från ett Atlanta som närmade sig invigningen:

”Visserligen säger förre borgmästaren Maynard Jackson så här när vi står på Woodruff Park mitt i stan framför en nyss avtäckt skulptur som heter Fenix reser sig ur askan.

- Atlanta är inte perfekt.

Sedan tillägger han:

- Men Atlanta är helt enkelt bäst."

Han säger detta på tal om rasrelationerna i staden, men han gör klart att uttalandet äger sin giltighet beträffande det mesta i Atlanta, om man nu vill jämföra staden med andra amerikanska städer.

Den nuvarande borgmästaren Bill Campbell stryker under.

– Det finns något här i Södern som gör att vi kan uträtta saker som andra städer inte orkar med. Toleransen, mångfalden, viljan.”

Märkligt eller hur? 24 år senare berättar alla svenska tidningar och statsmedia om den obrutna traditionen av rasism från slaveriets dagar.

Hur ska de ha det?

Och tro inte att media slutade beskriva Atlanta som ett rasblandat paradis efter 1996. Så sent som juli 2016 rapporterade Therese Larsson Hultin i SvD att:

”De senaste femton åren har över en halv miljon afroamerikaner flyttat till Atlanta i den amerikanska Södern. Inflödet har inte bara gjort Atlanta till något av en inofficiell huvudstad för svarta, ett ekonomiskt centrum där det är lätt att göra karriär – det kan också få politiska konsekvenser. Delstaten Georgia kan förvandlas från ett traditionellt republikanskt fäste till en stat som Hillary Clinton kan vinna.”

Artikeln fortsätter sedan:

”Musiken dunkar så högt att man nästan inte kan prata. Solen håller på att gå ner över Atlantas skyskrapor och överallt dansar människor, dricker färgglada drinkar och njuter av att vara unga i en stad som affärsmagasinet Forbes utsett till den som är bäst att bo i om man är svart.”

En stad där det är lätt att göra karriär för svarta.

Den bästa staden för svarta.

Men i dag, fyra år senare beskrivs Atlanta i SvD (och i DN, AB, och Expressen) som en stad där svarta är, och alltid har varit, strukturellt förtryckta på grund av sin hudfärg.

I dag skriver man i SvD att:

"Under måndagen har medborgarrörelsen NAACP kallat till en större manifestation i Atlanta kallad "A March for Georgia".

"Vi marscherar inte enbart i solidaritet utan för varje Georgiabo som fallit offer för polisbrutalitet, rasistisk terrorism, våld och väljarförtryck", heter det i ett uttalande från NAACP."

Tänk vad mycket som kan hända på bara fyra år.

Från den bästa staden för svarta till en stad där svarta tydligen riskerar att mördas utan orsak av polisen. Där de är drabbade av strukturellt förtryck.

Erik Bergin, nyhetschef på SvD och tidigare tidningens USA-korrspondent skriver om detta ”strukturella förtryck" i USA och i Georgia:

”En sådan orättvisa handlar om möjligheten att delta i val, hävdar rösträttsaktivister. När minnet av den blodiga rösträttsmarschen 1965 i Selma högtidlighölls i mars i år sa en aktivist, Ida från Georgia, så här när hon intervjuades av SvD:

– Afroamerikaner, men även andra minoriteter, har haft problem länge med att deras röster stjäls. Lagen må ha tryckts på papper, men folk har fortsatt att blockeras från att rösta och utnyttja rättigheten de stred för.

Nivån på rasism i ett samhälle är förstås svår att mäta. Men det går en rak linje från dagens orättvisor tillbaka till en av de tidiga ekonomiska hörnstenarna i det amerikanska nationsbygget, slaveriet, enligt medborgarrättsaktivister. De menar att USA aldrig gjort upp om sitt mörka förflutna.”

En nyhetschef på en tidning som bara några år tidigare gett oss bilden av en fantastisk stad för svarta, ser det nu som helt oproblematiskt att kolportera bilden av ett samhälle där de inte ens tillåts att rösta och där man aldrig gjort upp med rasism.

Men sambanden är egentligen ganska enkla. Den gamla bilden av Atlanta, berättandet av framgångssagan, den som medströmsmedia i USA och Sverige framfört – den kolporterades som mest högljutt under de perioder då demokrater var presidenter (Clinton och Obama).

Man kan se hur berättelsen började vävas åren innan OS 96 och då vi ska komma ihåg att det här är åren då en man från sydstaterna är president i USA. Bill Clinton, bördig från Arkansas och en gång delstatens guvernör. En viktig del i hans strategi för att kontrollera väljare i södern är ha svarta ledare som kan föra hans talan och berätta om hur sydstaterna utvecklas väl under den kloke presidentens ledarskap. En av dem blir Atlantas svarta borgmästare Andrew Young, som tidigare varit USA:s FN-ambassadör (utsedd av den demokratiske presidenten Jimmy Carter, också en av Georgias söner.)

Från 1855 till i dag har Atlanta haft en borgmästare från Demokraterna. Vi talar alltså om ett parti som innehaft borgmästarposten i 165 år.

Från 1871 till 2002 har Georgia haft en guvernör som varit Demokrat.

Demokraterna har haft den kontrollerande makten i Atlanta.

När en Demokrat var president skapade de en bild av staden.

När Donald Trump är president skapar de en annan bild av staden.

Men det är samma stad.

En stad som inte fungerar.

* Citatet i rubriken syftar på några rader i en dikt av den svarta poeten Georgia Douglas Johnson. Hennes dikter präglade av en skön stränghet har alltid talat till mig eftersom de bär på en tung men nödvändig insikt om tillvaron; den är en ständig kamp och du vinner bara om du först övervinner dig själv.

(I mitt dagliga nyhetsbrev som går ut i kväll kommer jag att diskutera Atlantas historia lite djupare, och peka på en annan väg man kunde valt. Om du vill prenumerera på nyhetsbrevet går du in under fliken Boris Bulletin i menyraden.)

"Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket."

I statstelevisionens program ”Utrikesbyrån” diskuterade man häromkvällen Nordkorea. De fyra deltagande personerna nickade alla nästan våldsamt instämmande efter det att en av dem sagt att:människor som bor i Sverige kan inte föreställa sig hur det är att leva i Nordkorea.

Orsaken till detta är att informationen är så styrd. Bilden av omvärlden är helt falsk och skapad av statens propagandaapparat.

Ungefär som i Sverige då alltså?

Nu kanske du är en av dem som följer mig, men som samtidigt tycker att jag nog ändå överdriver när jag talar om ”medströmsmedia”, ”statstelevisionen”, ”statsradion”. Visst kan de väl ha lite fel ibland tänker du, men inte med avsikt. DN, Aktuellt, Rapport och P1 är ändå garanter för att man försöker ge medborgarna en balanserad och objektiv bild av händelserna i världen.

Men man får en vida bättre förståelse för vad som sker om man lyssnar på radio bubb.la.

Ett aktuellt exempel.

I går slår jag på P1 medan jag tillagar kvällsvarden. Det visar sig vara USA-podden där de glada deltagarna alltid talar sinsemellan som om de var imponerade av varandras sakkunskap. Den av dem som fick ordet i går för att förklara turerna kring Michael Flynn och Justitiedepartementet drog efter andan och sa: ”Ja, ska vi förstå det här måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden.”

Här hör man hur de andra deltagarna drar efter andan … ojojoj … historisk utläggning … var annars än i statsradion kan man få uppleva detta.

Det visar sig att den som ska förklara allt förflyttar sig tillbaka i tiden ända till … 2017! Kan ni tänka er.

Förklaringen som ges till Flynn-affären är att denne skulle blivit påkommen med att ha icke tillåtna telefonkonversationer med den ryske ambassadören och sedan i förhör med FBI ljugit om vad som diskuterats.

Motvilligt gör sig sedan Donald Trump av med sin nationelle säkerhetsrådgivare.

Nu ska Trump enligt den som lägger ut texten i USA-podden tvingat justitiedepartementet att lägga ner åtalet mot Flynn och det är ett bevis på hur korrupt landet blivit.

Det är en totalt obegriplig framställning av förloppet och ett karaktärsmord på Michael Flynn.

Man måste nog backa några år till i tiden för att förstå vari den egentliga konspirationen består och vem som står bakom den.

Generallöjtnant Michael Flynn kommer under en stor del av sin aktiva karriär under Obamas tid vid makten att stå i opposition till presidenten och hans stab. Hans erfarenheter från fältet i Irak och Afghanistan gör att han anser att Obama underskattar hotet från islamismen och dess styrka och förankring i den muslimska kulturkretsen. 

Flynns rapporter och utredningar om hur misslyckade insatserna i Afghanistan är får stor medial uppmärksamhet eftersom han efter sin tid i Irak genom sitt samarbete med Stanley McChrystal etablerat sig som en militär som får saker gjorda.

För att få tyst på Flynn förflyttas han till en post som chef för DIA, USA:s militära underrättelsetjänst. Kan låta som en befordran, men DIA har alltid betraktas som en avstjälpningsplats för besvärliga eller inkompetenta officerare. Organisationen har 17.000 anställda, men väldigt många befäl som är aktiva i fält hade ingen aning om vad man gjorde på DIA:s huvudkontor i Anacostia, rätt många visste inte ens om att organisationen fanns – trots att dess syfte var att konstant mata krigsmakten med användbar information.

Flynn förstår mycket väl att han parkerats på DIA för att han ska gå ner sig i byråkratins kvicksand. Men han fortsätter att bombardera Obamaadministrationen med dokument som motsäger deras analyser. 

Han hävdar att al-Quaida inte försvagats efter avrättningen av bin Laden (vilket visat sig vara sant).

Han motsätter sig Obamas hävdande av att USA stabiliserat läget i Afghanistan (Flynn hävdade att talibanerna stärkte sina positioner varje dag – vem hade rätt?).

Obama säger att IS är inget att oroa sig för, de är ”terroristernas juniorlag, (Flynn säger att IS kommer att förändra situationen i hela Västasien … vem hade rätt?).

Flynn närmar sig insubordination när han gör allt för att Obama inte ska stödja den syriska oppositionen mot Assad, Flynn hävdar att den oppositionen är helt kontrollerad av islamister. Vem hade rätt?

Samtidigt bestämmer sig Flynn för att han kan inte ha 17.000 slöhögar hasande i korridorerna. DIA är ändå en del av krigsmakten. Och han börjar ställa krav på effektivitet, insamling av data på fältet (något han själv varit framstående på) och han kräver ett städat och vårdat uppträdande. Ingen slafsighet. Snygg klädsel. Punktlighet.

Det är här Obamas gäng sätter i motstöten. De vågar inte ta en debatt med en uppstudsig Flynn för han behärskar frågorna oändligt mycket mer än vad de gör – så de ser till att deras drängar på New York Times och Washington Post skrider till verket. Plötsligt börjar det komma tidningsartiklar om hur kränkta medarbetarna är på DIA. Anonyma källor berättar om utskällningar, omorganisationer, avskedanden. Man kan ju tycka det är en rimlig utveckling i en organisation som ska ryckas upp eftersom alla faktiskt är ense om att den inte uträttar något av värde.

Det som det blir mest liv om är att Flynn i ett av sina uppryckningstal kritiserat medarbetarnas klädsel och försynt sagt att det för kvinnornas del kanske inte skulle skada ”med lite makeup”. 

Ungefär där sätter han nog sin sista potatis på DIA. 

Obama som inte kunnat göra sig av med Flynn på grund av dennes åsikter kan nu göra det eftersom Flynn har ”kränkt” medarbetarna.

Så när Flynn blir Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare vet demokraterna och Obama, Biden, Hillary Clinton och statens byråkratiska apparat att Trump har fått en livsfarlig bandhund som inte bara skäller utan också bits. Och han vet var alla benen är begravda.

Det gäller att göra sig av med honom.

Och då, först då, är vi framme vid de händelser som USA-poddens expert anser utgör början på berättelsen om Flynn.

Men … man kan backa bandet ännu mer.

Michael Flynn kommer från ett socialt skikt i USA som alltid haft en militär tradition, småstadsmänniskor av irländsk eller skotsk härkomst som med stolthet tjänat i krigsmakten och som utgått från att krig ska föras när det är nödvändigt, och då ska de föras med avsikten att man ska segra.

Den krigartraditionen är fortfarande levande i delar av den amerikanska krigsmakten, Flynns gamle vapenbroder McChrystal är ett annat exempel på detta.

Men det finns andra motverkande krafter.

Politiker vill kunna deklarera att seger uppnåtts och ordning upprättats – som Obama i Afghanistan och Irak. Det viktiga är inte om det är sant eller inte, det viktiga är att man kan göra politiska utspel och få bättre opinionssiffror.

För Flynn och McChrystal som befann sig på fältet var det omöjligt att spela med i sådana apspel.

En annan motverkande kraft är den djupa staten – denna ständigt svällande kropp av statliga verk, myndigheter, underrättelseorganisationer och privata företag i militärindustrin. De är intresserade av att växa och är därför betjänta av ett tillstånd av ständig oro ute i världen. De har inga problem med att en president säger att allt är lugnt i Västasien eftersom de vet att det inte är det och att de måste växa för att det skenet ska kunna upprätthållas. 

Denna djupa stat har däremot definitivt problem med militärer som Flynn som vill segra. En seger innebär slut på möjligheterna att växa eller göra bra affärer.

Och en president som Donald Trump som hävdar att hans uppgift är att sätta USA främst och inte leka världspolis utan avsluta krigen och dra hem soldaterna, en sådan president kommer också att hamna i motsättning till den djupa staten.

Så ser alltså berättelsen om Michael Flynn ut hittills.

Men i USA-poddens värld är en han tokfrans som spelar under täcket med ryssarna. Donald Trump är paranoid och sinnesförvirrad.

Barack Obama var däremot en fridsfurste, och Hillary Clinton och Joe Biden hans apostlar. FBI och CIA är i USA-poddens värld förmedlare av den oförfalskade sanningen.

Jag är inte alldeles säker på att jag skulle få en sämre bild av världen om jag satt i Pyongyang och rattade in Nordkoreas statsradio.

Men du behöver ju inte göra det valet. Du kan ju lyssna på radio bubb.la istället. 

I gårdagens program diskuterade vi bland annat Flynn-affären (… och en del andra frågor som jag återkommer till).

"Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet."

I gårdagens program diskuterade vi vem Joe Biden kommer att välja till sin vicepresidentkandidat, vi kom fram till att allt pekar mot att det blir Michelle Obama.

När han själv nu måste försvara sig mot anklagelser om sexuella övergrepp kan han ju inte gärna ha Hillary Clinton vid sin sida – han behöver någon som inte är får alla att tänka på nästa krig som USA ska starta … för till och med Pentagons generaler tycker att Hillary är alldeles för förtjust i doften av napalm om morgonen.

Och Biden behöver dessutom någon som kan gå i god för att han är en kvinnornas riddare nu när en del av de övergrepp det viskats om i årtionden nu diskuteras öppet. Hillary som tillsammans med Bill umgåtts på väldigt vänskaplig fot med Jeffrey Epstein väger ju inte så där väldigt tungt som karaktärsvittne.

Men Michelle Obama däremot - relativt ung och svart, snart glorifierad i en serie på Netflix, och samtidigt hårt marknadsförd av Oprah Winfrey och Ellen DeGeneres. Det mest perversa är att dessa kampanjer innebär att hon framställs som en person som kan föra arvet från Barack Obamas presidentperiod vidare.

Vilket arv?

Han fortsatte Bushs politik med interventioner och skapande av krig tänkta att vara för evigt, ekonomin gick bakåt under hans tid, vanligt folk fick det sämre men när finanskraschen kom räddade han banker och kreditinstitut och storföretag.

Michelle Obama kommer dessutom att ha hela den demokratiska apparaten i Chicago och Cooks County i ryggen, en organisation som i snart hundra år visat sin överlägsna förmåga att skapa beroende och bygga klientsystem hur än demografin förändras.

Michelle Obama är en perfekt partner till Biden, en man som alltid röstat för krig och bidrag till finansvärlden och som älskar frihandelsavtal som tömmer USA på arbetstillfällen.

Men i svenska medströmsmedia är det Donald Trump som framställs som den stora faran.

I övrigt talade vi om nikotin & covid 19, geopolitik samt statyer av sovjetiska militärer.