Är det inte dags att vi inser att det finns en del krigsförbrytelser från det andra världskriget som man fortfarande försöker dölja.

Amerikanska soldater köar utanför japansk bordell 1945.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi tidningen Bulletins implosion, att Milo Yiannopoulos inte längre är homosexuell, samt Harrys gnäll och Meghans gnöl.

Och så funderade vi över det här med vad som hände på japanska fältbordeller under andra världskriget – något som blivit en storpolitisk fråga.

1998 hittar polisen på Okinawa tre skelett i en grotta. Det visar sig vara lämningarna efter tre svarta amerikanska marinkårssoldater som försvunnit strax efter det att USA segrat i det blodiga slaget om kontroll över ögruppen i andra världskrigets slutskede. 

Marinkåren listade de tre 19-åriga svarta soldaterna som troliga desertörer sommaren 1945. Ett år senare ändrades noteringen till saknade i strid. Även om striderna hade upphört när de försvann.

Vad hade egentligen hänt?

Äldre invånare i trakterna av fyndet började berätta – och det blev en historia om hur tre svarta amerikanska soldater kväll efter kväll kom till en by och där våldtog kvinnor och flickor.

Byborna tröttnade till slut, lade sig i bakhåll och dödade de tre våldtäktsmännen. Kropparna gömde de i grottan.

Att amerikanska soldater våldtog kvinnor på Okinawa var i sig inget ovanligt. Det finns japanska historiker som hävdar att 10 000 kvinnor våldtogs efter det att amerikanerna besegrat de japanska styrkor som försvarade ön.

Med tanke på hur mycket material om andra världskriget som konstant, sedan 1990-talet, produceras för en massmarknad: böcker, magasin, filmer, TV-serier, tidningsartiklar … så borde vi alla ha en ingående kunskap om skeendet på 1930- och 1940-talet.

Men så är det ju inte. 

För hur många av er kände till de 10 000 våldtagna kvinnorna på Okinawa?

Eller att de japanska myndigheterna när de fick kännedom om massvåldtäkterna på ögruppen insåg att de måste göra något – snart skulle de amerikanska trupperna landstiga på de fyra huvudöarna Honshu, Hokkaido, Kyushu och Shikoku – och på inrikesministeriet kunde man föreställa sig den våg av sexuella övergrepp som skulle följa i spåren av de amerikanska ockupanterna.

Alltså bestämmer man sig för att upprätta fältbordeller speciellt för de amerikanska ockupationsstyrkorna. Man gör det för att man vill undvika tiotusentals våldtäkter av japanska kvinnor.

På inrikesministeriet vet man att fältbordeller är något helt okänt och totalt förbjudet i USA:s krigsmakt; medan Japan och andra krigförande länder som Tyskland, Frankrike och Italien hade fältbordeller. Dels för att förhindra övergrepp mot civilbefolkning, dels för att kunna förhindra spridningen av könssjukdomar i de egna väpnade styrkorna. 

Efter direktiv från inrikesdepartementet började japansk polis samarbetade med affärsmän verksamma i restaurang-, hotell-, bar- och bordellbranscherna med målet att upprätta ett bordellsystem som skulle betjäna amerikanerna. Detta samarbete skedde genom att man bildade ”Föreningen för rekreation och förströelse” vars verksamhet finansierades med hjälp av statliga medel.

Uppgifterna om hur många kvinnor som tjänstgjorde på bordellerna varierar från 55 000 till 70 000. Man är inte säker på hur många utländska kvinnor som fanns bland dessa. Till detta antal kommer de bordeller som var helt privata och där  antalet prostituerade var ännu större.

1946 förbjöd de amerikanska ockupationsmyndigheterna de bordeller som drevs av ”Föreningen för rekreation och förströelse”– MacArthur ansåg att hälsokontrollerna där var för dåliga eftersom en fjärdedel av de amerikanska soldaterna fått könssjukdomar.

Under den tid dessa bordeller var tillåtna anser forskare att det förekom cirka 40 fall per dag då en amerikansk soldat våldtog en japansk kvinna, efter förbudet steg antalet till mer än 300 fall per dag.

De som drev de japanska bordellerna var tvungna att betala tämligen anständiga löner till de kvinnor som anlitades, och det skrevs också ordentliga kontrakt. Vanligt var också att man vädjade till kvinnors patriotism –  man påpekade att de som prostituerade sig räddade sina landsmaninnor från att bli våldtagna.

Avtal som reglerade ersättning, arbetstid och antal kunder per dag var sedan många hundra år ganska vanligt när det gällde japanska bordeller.

Det senaste kulturkriget på de amerikanska universiteten har vissa kopplingar till det här.

Harvardprofessorn J. Mark Ramseyer har skrivit en artikel där han hävdar att de koreanska kvinnor som var verksamma på de japanska fältbordellerna i Korea inte hade tvingats dit utan oftast hade ingått ett avtal med den japanska armén.

Och vad händer?

Ett antal forskare går till angrepp och kräver att hans artikel ska dras in därför att Ramseyer påstås ha misstolkat källmaterialet. Eller rentav hänvisat till historiska belägg och källor som inte existerar.

1000-talet ekonomer har dessutom skrivit på ett protestupprop där de kräver att artikeln stoppas. Att mer än 1000 ekonomer plötsligt skulle skaffat sig kunskap nog att källkritiskt kunna granska en studie som kräver att man behärskar japanska, koreanska samt har historiska kunskaper om perioden och länderna i fråga är mindre troligt. De har bara ställt in sig i ledet därför att det är vad de förväntas göra.

Att forskare som har Japans historia som sitt område kritiserar Ramseyer är en sak – det är dock märkligt att de kräver att hans syn på historien inte tillåts.

Ramseyers beskrivning av verkligheten på de japanska bordellerna i Korea skiljer sig inte nämnvärt från den som en del sydkoreanska forskare tidigare framfört, som till exempel Park Yu-ha, An Byeong-jik, och Lee Young-hoon. Men vi lever ju i en tid där man kan stärka sin ställning i forskarvärlden genom att driva politiska kampanjer – och det är just vad vi ser nu. När sådana strider inleds kastar sig också andra krafter in.

Det kanske mest märkliga är att två medlemmar av USA:s kongress uttalar sig om Ramseyer.

Michelle E. Steel, kalifornisk republikansk medlem av representanthuset har deklarerat att: ”His article only contributes to the harmful denial of the very painful and true events these women endured.”

Och Young O. Kim,  en annan republikansk kalifornisk medlem av representanthuset tweetade: “We must support victims of human trafficking & slavery, not tear them down. I urge Ramseyer to apologize.”

Som om de två skulle vara insatta i frågan.

Och absurt bir det när Philadelphias stadsfullmäktige (!) antar en resolution som fördömer Ramseyers artikel och slår fast att de kvinnor som arbetade i japanska bordeller i Korea hade tvingats dit. Vad kommer härnäst? Ett uttalande från socialborgarrådet jan Jönsson?

Men rent motbjudande blir det när USA utrikesdepartement ger sig in i debatten:

”… the trafficking of women for sexual purposes by the Japanese military during World War II was an egregious violation of human rights.” 

USA:s väpnade styrkor visade sig under andra världskriget inte bara vara en maskin för krig utan också för våldtäkt. Kanske skulle USA:s UD just därför ligga lite lågt i den här frågan.

(I kvällens digitala nyhetsbrev resonerar jag vidare kring de här svåra – och rätt obehagliga –  frågorna; vi kommer att diskuterade de allierades våldtäkter i Italien, Frankrike och Tyskland – och jag ska försöka förstå hur kommer det sig att så många värjer sig för varje försök att mer förutsättningslöst diskutera olika skeenden under andra världskriget. Varför människor beter sig som om det var förbjudet att försöka tränga djupare in i skildringen av förloppet av det senaste stora kriget. 

Vi är ju alla överens om att segraren skriver historien. 

Vi är alla överens om att därför måste segrarens historieskrivning granskas extra noga. Varför gäller inte det andra världskriget?

Vi är väl intresserade av att alla oskyldiga civila offer får sin upprättelse?

Prenumererar på nyhetsbrevet gör du här.)

Förde Sverige en skamlig politik under andra världskriget? Eller var det tvärtom ett av nationens stora ögonblick?

Medborgartåget i Stockholm 1941. Per-Albin Hansson i spelen. Till höger några läsvärda böcker i ämnet som avhandlas. Läs mer om dem efter artikeln.

Väldigt många svenskar har ett behov av att prygla sig själva mentalt, eller snarare verkar de se det som nödvändigt att konstant be om ursäkt å hela sitt folks vägnar för oförätter som begåtts mot andra grupper, folk och nationer (och numera också mot naturen och klimatet).

För några hundra år sedan hävdade Olof Rudbeck att all civilisation hade utgått från Sverige – som egentligen var det aldrig sjunkna Atlantis. Skulle det utkomma en textkritisk utgåva i dag av detta verk skulle forskarna som skrev kommentarer instämma i Rudbecks uppfattning och förklara att det dessutom bör studeras om inte rentav Edens lustgård också låg här, och i så fall finge man nog anta att ormen var den första svensken.

Det finns inget sattyg och ingen ondska som inte svenskar varit inblandade i sedan de på så sätt uppenbarade sig i Paradiset, och de allra värsta handlingarna verkar detta folk ha begått under andra världskriget.

Ni vet, allt det där samröret med Hitler och nazismen.

Nåja, möjligen är förtigandet av detta samröre ett brott som nästan betraktas som värre. 

Landet i dag – och sedan några årtionden – präglas av en mentalitet som innebär att svensken måste vara beredd till ständig botgöring. En scout alltid redo att vara ångerfull.

Men när jag läste Aron Flams bok ”Det här är en svensk tiger” blev jag lite förvånad.

Jag trodde att andra världskriget och Förintelsen hade förlorat sitt värde som moralisk måttstock i den svenska samtidsdebatten, och istället ersatts av svenskarnas (tämligen begränsade) inblandning i slavhandeln på 1800-talet.

Så fel jag hade. 

Förintelsen verkar vara den eviga måttstocken på hur de som levde på 1940-talet ska vägas och mätas i dag i historiens domstol. Rannsakning inför det skranket slipper man bara om man är jude. Alla andra är misstänkta och måste bevisa sin oskuld. Lite knepigt blir det förstås för de svenskar som skämtade om judar, eller skrev in osympatiska judar i filmmanus och romaner – de riskerar att framställas som ideologiska rallare för de järnvägsbyggen där en dag de fyllda vagnarna skulle rulla mot Auschwitz och Bergen-Belsen. 

(Med tanke på svenskt debattklimat kanske jag bör förklara att jag finner massmorden på judar och slaver (och andra grupper) under andra världskriget vedervärdiga, om inte annat skulle jag fördöma dem därför att jag har svårt att fördra att man mördade mina släktingar.)

Att så många i dag vill använda Förintelsen som utgångspunkt för hur man bedömer politiska handlingar – eller för övrigt vilka handlingar som helst – åren 1933 till 1945 innebär för mig ett märkligt förhållningssätt.

Man kan härleda det kravet tillbaka till Nürnbergprocessen. Segermakternas snabbt hopkomna anklagelseakter var resultatet av knepiga kompromisser och överväganden. 

Dels gällde det att skapa en berättelse som gjorde att man kunde hävda att nazisterna konsekvent genomfört en brottsplan vars mål var världsherravälde samt judarnas utplåning. 

Dels gällde det att skriva berättelsen så att de som var åklagare framstod som representanter för länder helt utan skuld till den situation som ledde fram till att man sammanträdde i Justizpalast i Nürnberg. Det krävde en hel del knep och knåp för att få till just det eftersom vare sig Storbritannien, Frankrike, eller Sovjetunionen var oskyldiga deltagare i den process som ledde fram till andra världskrigets utbrott.

Ska man studera historien fungerar det inte riktigt att använda åklagarnas anklagelseakter i Nürnberg som mall för hur man skildrar andra världskrigets orsaker och förlopp.

Ska man dessutom skildra historien som den verkligen utspelade sig kan man inte konstant ägna sig åt att bedöma aktörerna i moraliskt hänseende – för det kräver att det skulle finnas en slags allmän och alla omfattande uppförandekod som kan appliceras på politikers beslut. Det här ska skiljas från frågan om uppförande i krig där det finns lagar och avtal som hade räckt mer än väl för att låta nazikoryféer och en och annan general dingla i galgarna; då hade dock segermakterna ställts inför ett annat problem och det var frågan om inte en och annan politiker och militär från segermakternas sida också skulle sitta på de anklagades bänk.

Det man kan göra när man studerar historien är försöka förstå grundvalarna för varje politisk handling – och sedan beskriva den. Som den utspelade sig. Och inte anklaga de dåtida aktörerna för att det som skedde inte skedde på det sätt man själv önskar i dag.

Moraliska omdömen om ett historiskt handlande – vare sig det gäller Per-Albin Hansson, Adolf Hitler eller kommunfullmäktiges ordförande i Tomelilla – kan ju göra gott för hur man framstår, men det gör inte så mycket gott för förståelsen av vad som skett.

När det gäller grunderna för att bedöma Sveriges handlande under andra världskriget skiljer jag mig från både Aron Flam och Johan Romin – om jag ser till den debatt de fört på Expressens kultursida

Johan Romin driver två teser; Sveriges regering kunde på grund av sin svaghet inte handla på annat sätt än den gjorde, men den förda politiken innebar att man kunde rädda många judar undan Förintelsen.

Aron Flam hävdar att Sveriges politik innebar att Andra Världskriget förlängdes – med allt det elände det innebar.

För att man ska förstå min kritik av Aron Flams bok bättre kan det vara värt att gå in på hur mina åsikter skiljer sig från Johan Romins ståndpunkter. Jag anser inte att frågan om hur många judar som kunde räddas är relevant för bedömningen av samlingsregeringens politik. Antag att det inte hade funnits några judar i Danmark och Norge. Hade regeringens politik då varit fel? Romins argumentation innebär att han egentligen är ense på en punkt med Flam; Sverige ska bedömas efter sin inställning till antalet räddade judar (på annat sätt kan jag inte förstå Flam).

Där de skiljer sig åt är att Romin därför förklarar att Per-Albin Hansson var en god människa eftersom ett ockuperat Sverige inte skulle kunnat rädda några judar.

Min ståndpunkt innebär givetvis inte att det judiska folkets lidande lämnar mig oberörd – det innebär bara att jag anser att antalet personer som räddas undan lägren inte kan vara utgångspunkt för bedömningen av samlingsregeringens politik. Och hur ser förresten måttstocken ut? Vid vilket räddat antal kan samlingsregeringens politik sägas ha blivit godkänd?

Jag anser också frågan om Sveriges militära styrka vid världskrigets utbrott vara irrelevant. Per-Albin Hanssons ståndpunkt hade varit korrekt även om Sverige hade varit redigt rustat, med regementen stridsberedda vid varje mjölkpall mellan Limhamn och Abisko. Det Per-Albin Hansson säger till nationen vid krigsutbrottet är att ett stormaktskrig utbrutit, att det är tragiskt och att Sverige ska hålla sig utanför. Inte vårt krig helt enkelt.

Ståndpunkten brukar förklaras med att Sverige inte var färdigt för krig och att det var för svagt. Det är förvisso sant; Sverige var militärt sett svagt och kunde inte försvara sig. Men jag tror att Per-Albin Hanssons hade försökt samla partierna och folket bakom sin linje även om det varit så att de där regementena hade funnits vid de där mjölkpallarna.

För det som utbrutit var inte ett krig där ett deltagande på någon sätt var nödvändigt för att säkra Sveriges oberoende och frihet, och förmågan att säkra just det är den förmåga efter vilken samlingsregeringen och socialdemokratin ska bedömas. Inget annat.

Det var deras uppgift. 

Och de lyckades.

Det skedde förvisso med eftergifter gentemot Tyskland – men Aron Flam vill mena inte bara att eftergifterna gick för långt och att Sverige gick mycket längre än vad som hade behövts för att undvika ockupation och invasion. (Fast egentligen så ser han inte undvikandet av en invasion som viktigt.)

Men den svenska regeringen hade i Tyskland en motståndare som var helt oberäknelig. Man kan inte sitta i efterhand och göra bedömningen att eftergifterna gick för långt på en mängd områden. Man måste istället försöka placera sig i den situation i vilken regeringen befann sig.

Det de hade att utgå från var att ingen visste hur stormakterna skulle agera. 

Tänkte engelsmännen ockupera Lappland? Vart tänkte de där franska främlingslegionärerna i Narvik egentligen ta vägen?

Skulle tyskarna invadera landet? Vad skulle kunna få Hitler att ge order om anfall?

Fullt berättigade frågor om man studerar kaoset i den europeiska diplomatin under 1930-talet och stormaktspelet, liksom för övrigt spelet mellan de flesta stater i Europa.

Allianser skiftar ständigt, Frankrike och England vacklar konstant i sin syn på Tyskland, Italiens roll är oklar för alla inblandade, möjligen också för Mussolini. 

Denna politiska förvirring, denna viljelöshet hos andra europeiska ledare utnyttjar Hitler. Det är inte så att han genomför en konsekvent erövringsplan, med hjälp av en större militär makt, han utnyttjar bara opportunistiskt varje möjlighet som gives att utvidga Tysklands gränser och intressesfärer.

Och den politik han för skiljer sig i inriktning inte nämnvärt från den tyska utrikespolitik som förts från 1880-talet fram tills hans makttillträde. I inriktning skilde den sig inte ens från tidigare socialdemokratiska ministärer när det gällde synen på Tysklands roll i Europa. De andra staternas oförmåga att hantera de nationella motsättningarna i Europa leder till kriget. Det Hitler drev på för var vad andra tyska ledare arbetat för tidigare. Det som skilde honom från det andra var judehatet.

I detta kaos – i denna värld där man inte riktigt visste vem som skulle alliera sig med vem fanns det bara ett rationellt alternativ – att försöka hålla sig utanför kriget. Om man kunde.

När Per-Albin Hansson och samlingsregeringen betraktade Hitlers agerande under 1930-talet såg de en spelare vars drag var svåra att förutse, en diktator som ibland verkade handla på impuls så att till och med hans egen omgivning blev ställd.

Ställd inför en sådan motståndare måste man se till att ha en bred säkerhetsmarginal i agerande och bemötande – man kunde aldrig riktigt veta vad som skulle utlösa en anfallsorder. Det innebar en politik där den svenska regeringen höll efter sådant man trodde skulle uppröra Tyskland, det innebar att man inte rensade ut personer i armé och statsapparat som kunde tänkas hysa sympatier för Tyskland.

Flam framför olika exempel på vad han anser är anti-semitiska, pro-nazistiska och pro-tyska politiska och kulturella utryck i Sverige innan och under kriget. Och visst fanns de. Flam kunde ha listat fler

Och?

Huvuduppgiften för regeringen var inte att ägna sig åt att bekämpa anti-semitism eller positiv inställning till tysk kultur, huvuduppgiften var att uppnå och uppvisa nationell enighet och få varje parti att dra en klar gräns mot krafter som ville in- och underordna Sverige under en främmande makt.

Och samlingsregeringen och de enskilda partierna lyckades med detta.

Sverige hade ingen femtekolonn av format eller betydelse. Här fanns ingen Quisling, ingen Degrelle, ingen Laval, ingen Dernand, ingen Mosley – alltså inhemska politiker eller nazister som var beredda att leda den egna nationen i en underordnad ställning i förhållande till Tyskland och på alla sätt villfara Hitlers önskemål.

I Sverige hade den sociala och politiska grunden för sådana rörelser ryckts undan i och med uppgörelserna mellan socialdemokrater och bondeförbundare under 1930-talets depression.

Att de etablerade partierna genom sitt agerande kunde förhindra uppkomsten av en femtekolonn beror till stor del på att de höll rent i de egna partierna samtidigt som de inte skapade onödiga spänningar till tyskvänliga officerare och ämbetsmän – de fick hållas så länge de inte ägnade sig åt öppet landsförrädisk verksamhet (i alltför stor och farlig omfattning).

Det viktiga är inte att de tyskvänliga fick behålla positioner – det viktiga är att vi inte fick en organiserad femtekolonn av format i Sverige.

Samma agerande visade samlingsregeringen gentemot näringslivet – man lät dem hållas när de ville maximera sin profit genom export till Tyskland – för att inte heller där skapa spänningar och leda till att den nyssnämnda femtekolonnen också kom att utökas med direktörer.

Om det var ett moraliskt agerande?

Ja, om man ser till resultatet. Omoraliskt hade det varit att sätta nationens oberoende på spel.

De politiska ledarna gjorde det de skulle, skapade en bred säkerhetsmarginal, en zon där inhemsk nazism och tysksvärmeri kunde hållas, men inte tilläts slå rot så de kunde breda ut sig utanför zonen.

Hur bred den zonen skulle vara kan alltid diskuteras. Men när vi bedömer Hanssons och Günthers agerande måste de bedömas efter resultatet, inte efter vad vi efterhand anser är den korrekta bredden för zonen.

En sådan efterhandsbedömning gör Aron Flam i Expressen när han skriver:

”Samt att Sveriges regering fortsatte att sälja vapen till Hitler ända till krigsslutet. Detta trots att Sverige, enligt rationell analys om det bara handlade om pengar och egen säkerhet, borde avslutat samarbetet långt innan dess.”

Enligt vems ”rationella analys”? Studerar man det sista krigsåret är det ju inte så att Tyskland sakta stänger ner krigsmaskineriet, en dödligt sårad tiger är en farlig tiger. Risken för Sverige minskade inte därför att Paulus kapitulerat i Stalingrad.  

Aron Flam hävdar att socialdemokratin skulle ägnat sig åt att efter kriget mörklägga sin historia och sina handlingar för att man skämdes och ville framstå i bättre dager. Både ja och nej. 

”Nej” därför att en mörkläggning skulle inneburit att dokument, handlingar, dagböcker och protokoll inte skulle finnas tillgängliga för den som vill studera de svenska partiernas handlingar under 1930- och 1940-talet.

Så är ju inte fallet. Flams bok är väl i sig ett bevis på det. Och ämnet är tämligen genomtröskat. De debatter som uppstår, som den här, beror inte på att nya fakta kommit i dagen utan på att man utgår från olika syn på politik och historia i bedömningen av alla dessa tillgängliga fakta.

”Ja” därför att socialdemokratin anpassat sin historieskrivning till vad som befunnits vara politiskt lämpligt och till den i västerlandet gällande historieskrivningen när det gäller andra världskriget.

Den historieskrivningen är också Aron Flams. All form av anti-semitism, nationalism och rastänkande anses med nödvändighet leda till att man ställer in sig i de bruna leden och börjar sjunga ”Horst Wessel-lied”, typ: när det publicerats tillräckligt många skämtteckningar om judar i ett land öppnas koncentrationslägen. Automatiskt liksom.

Alltså gäller det för socialdemokratin att rensa bort sådant ur historieskrivningen om den egna rörelsen, och sådant som man inte kan dölja får man ta avstånd från – som tvångssteriliseringar och rasbiologi.

Och visst fanns anti-semitismen som en underström i den svenska arbetarrörelsen och även i den mer radikala vänstern. Bengt Lidforss utgjorde nog det mest välformulerade exemplet på denna anti-semitism. Han ansåg att judarna hade en för stark ställning inom ekonomin, politiken och kulturen. Men som han också påpekade i sin essä ”Judar och germaner" från 1902:

”Vad vi behöva i Sverige är rasmedveten radikalism. Från denna synpunkt skulle man på förhållandet mellan judar och germaner kunna tillämpa den gamla Moltkeska satsen; getrennt marschieren, vereint schlagen. När det gäller att bekämpa sociala och religiösa fördomar, orättvisor och förtryck, då böra vi vara tacksamma för det bistånd vi kunna erhålla från det intelligenta och i stort sett frisinnade judafolket. Men när det blir frågan om positiv kultur, när det gäller att förverkliga de anlag och utvecklingsmöjligheter, som ännu ligga slumrade i vårt folks innersta, då gäller satsen getrennt marschieren. Ty vägen till livet är nu en gång en för juden och en annan för germanen, och det ligger icke i någonderas intresse, att det i framtiden bleve annorlunda.”

Det är texter som denna som gjort att Lidforss anklagats för anti-semitism, och så kan man väl beteckna hans hållning – om man vill och tror att man därmed skapar större förståelse för historien. Och man kan nog anta att hållningen var mer utbredd inom arbetarrörelsen än vad denna rörelse i dag vill erkänna.

Men det finns inget som säger att denna inställning skulle innebära att förintelselägren var en logisk följd av Lidforss ståndpunkt. Snarare var upprättandet av Israel som egen stat en logisk följd av Lidforss hållning, och ett starkt stöd till denna stat.

Och det är det här Aron Flam inte riktigt ser, hur socialdemokratin byter skepnad. I dag står vi inför en helt annan socialdemokrati än Per-Albin Hanssons.

Då var det en nationalistiskt sinnad, ”rasradikal” rörelse som ville bygga upp ett folkhem.

I dag är står vi inför en socialdemokrati som inte värnar nationen och folket och dess kultur. En socialdemokrati som tvärtom tar avstånd från den egna historien och kulturen och ser andra kulturer som överlägsna. Vilket har lett till att Sverige importerat en annan sorts anti-semiter än den Bengt–Lidforsska varianten, nu har vi fått anti-semiter som vill krossa staten Israel och döda judar varhelst de stöter på dem.

Hade vi fortfarande haft ett socialdemokratiskt parti av Hanssons, Sandlers, Skölds, Wigfors, Höglunds och Ströms snitt skulle Sverige inte se ut som det gör i dag.

Den tidens politik är inte något vi ska fördöma och ta avstånd ifrån.

Det är en politik att återupprätta.

”Det här är en svensk tiger” är en del av den trend där man i dagens svenska politik försöker slå mot en motståndare genom att koppla ihop dem med nazismen. Därav den pågående tävlingen mellan socialdemokratin och SD om vem som var mest nazivänlig då det begav sig. 

Det tävlandet innebär att man inte ser hur socialdemokratin förändrats.

Det tävlandet innebär att man inte förstår vad som skedde under andra världskriget.

Alltså, för att summera hur jag uppfattar skillnaden i ståndpunkter mellan mig och Aron Flam:

Det Aron Flam fördömer som samarbete med Tyskland ser jag som nödvändiga eftergifter.

Aron Flam anser att Sverige hade en moralisk plikt att gå i krig mot Tyskland och därmed förkorta kriget. Jag anser att den enda moraliska plikt Sveriges ledare hade var gentemot det egna folket – och att bevara landets oberoende.

Vi skiljer oss åt i bedömningen av andra världskrigets orsaker och förlopp (här finns mycket mer att diskutera.

Aron Flam utgår från att anti-semitism, rastänkande och nationalism var en del av den svenska kulturen. Där är vi eniga, liksom att många deltar i en mörkläggning av detta. Jag gör dock inte samma bedömning som Flam av vad dessa företeelser innebar.

Lästips: Vi lever i en orolig värld. Det kan därför vara värt att sätta sig in i vilka krafter som var i rörelse under mellankrigstiden och andra världskriget, samt tiden därefter.

Jag rekommenderar förtuom de två första historiska verken också tre biografier om män som förmådde leda sina nationer framåt – trots de hot som fanns. I mentalitet och inställning skilde de sig inte i grunden från Per-Albin Hansson.

• A.J.P Taylors ”Andra världskrigets ursprung” gör upp med den förenklade historieskrivning som gjort det möjligt att förklara allt med Hitlers onda genialitet. 

• Mark Mazovers: ”Hitlers empire”, beskriver ondskan i det hitlerska imperiet som en följd av kaos och anarki, inte som ett resultat av organisation och planering.

• Julian Jacksons ”De Gaulle” belyser den franske ledarens geopolitiska ståndpunkt och hans syn på förhållandet mellan Europas stormakter – men ger också en känsla för vad en god nationell ledare är.

• Jože Pirjevecs ”Tito and his comrades” beskriver vad som behövs för att värna en nation på alla sidor omgiven av fiender …och detsamma gäller för…

• Peter Hetheringtons ”Unvanquished: Joseph Pilsudski, Resurrected Poland, and the Struggle for Eastern Europe”. 

I en tid då intellektuella sörjer att de inte är svarta eller omskurna är det dags att börja fundera på vad som är förutsättningen för rationellt tänkande. För bara ett sådant tänkande kan göra att vi överlever.

Den mexikanske konstnären Leandro Izaguirres ”Tortyren av Cuauhtémoc” (1893) framställer den tortyr Cuauhtémocs utsattes för av Cortez för att han skulle avslöja var rikets guldskatter fanns gömda. Han var den siste aztekkejsaren och äras i dag i Mexiko för sitt mod och sina personliga egenskaper. Gator, torg och skolor är döpta efter honom. Det är alltid ett av de populäraste pojknamnen. En del mexikaner hävdar att de kan räkna sig till den siste aztekkejsaren ätt. Men, misären är inte mindre i Mexiko i dag för det.

Det finns en gammal, och obegriplig tankegång, som utgår från att lidande förädlar människan.

Hugg och slag, och närhet till död och pina antas då dessutom göra dig klokare.

När Elisabeth Åsbrink i DN beskriver hur Lars Norén är lite putt för att han inte är jude är det just ett exempel på detta. Norén förklarar för Åsbrink:

”Det finns sånt som jag inte förstår, inte kan förstå, eftersom jag inte tillhör ett folk som förföljts i över 2 000 år. Det finns hemligheter som jag känner mig utanför. Det kan fylla mig med sorg.”

Men varför inte leta upp folkgrupper som förföljts längre än 2000 år?

Det finns bergsfolk i Sydostasien som inte haft det så kul oavsett vem som haft makten i omgivningen.

Jag är inte säker på vilken visdom de har att förmedla till oss, men Norén kanske kan försöka bli upptagen i en av deras stammar.

Eller varför inte något av indianfolken som närmar sig utplåning i Amazonas?

Eller varför inte fördjupa sig i vad som finns kvar av kulturer som försvunnit genom krig eller naturkatastrofer? Norén kan väl dra till Pompeji och sitta och vrida och vända på etruskiska krukskärvor för att förstå mer av tillvaron.

Man skulle kunna avfärda Noréns gnäll över att han inte är jude som Skalle-Lars vanliga poserande och strävan efter att framstå som ett geni ingen riktigt förstår – det är därför han önskar att han kunde räknat sig till någon av Israels stammar (fast vem vet – västvärldens självömkande kaféintellektuella är kanske en av de förlorade judiska stammarna, evigt på drift mellan kaféborden sedan den assyriska erövringen och de följande deporteringarna 722 f. Kr).

Synen på judarna som ett hyperintelligent folk på grund av att de fått lida har banat väg för den nutida identitetspolitiken. När svarta hävdar att de vet mer om Afrikas historia eller slaveriet i USA därför att de är svarta är det ett uttryck för samma idé som Norén ger uttryck för. Ingen svart visste eller vet mer om slaveriet i USA:s sydstater än Eugene D. Genovese. Men han var väldigt vit, kom från en italiensk familj och växte upp i Brooklyn.

Kunskap skaffar man sig genom studier och genom att tänka.

Inte genom att känna och uppleva. Eller lida.

Inget talar för att en svart människa i Detroit i dag i sig vet mer än andra om slaveriet, och dess följder, bara för att hans farfarsfarsfarsfar piskades och såldes uppför floden.

Det är att göra svarta, vita och varje annan tänkbar hudfärgsschattering en evig otjänst att lamslå diskussioner genom hänvisning till hudfärg som bärare av kunskap.

Men detsamma gäller då förstås judendomen.

Ingenting gör att judar i sig skulle ha en större insikt om Förintelsen, och dess mekanismer och orsaker än andra. De bär självklart på en för andra obegriplig sorg och saknad, men det i sig ger dem inte till nyckeln till kunskap om till exempel 1930-talets historia.

Det är därför det blir så fel om man diskuterar utvecklingen i Europa i dag med hänvisning till uttalanden av judar som överlevt Förintelsen, och antar att deras upplevelser i lägren ger dem en speciell kunskap som gör att de bättre än andra kan förklara vad som sker nu. 

Som A.J.P Taylor konstaterade i sitt verk ”Andra världskrigets ursprung” ligger det en fara i att utgå från anklagelseakterna i Nürnbergrättegångarna när man ska skriva 1930-talets och andra världskrigets historia. De anklagelseakternas utgångspunkt är att nazismen från begynnelsen hade två mål: världsherravälde och judarnas utplåning. De anklagelseakterna hade också som mål att omöjliggöra en diskussion om segrarnas agerande de första årtiondena av 1900-talet. Och detta har blivit det riktningsgivande i populärhistoria och politik, hur många fackhistoriska verk som än beskrivit en mycket komplexare verklighet.

Om vi väljer den enkla historieskrivningen, det vill säga om vi var och en utgår från vad som passar oss just nu som personer och därefter sorterar historiska händelser så de skapar det mönster som passar oss – då hamnar vi helt fel.

Om vi kombinerar detta med att tro att lidande och hotande död förädlar oss och ger oss större kunskaper och insikter – då hamnar vi utanför de sammanhang där det går att föra ett rationellt resonemang.

Och återigen – detta innebär inte att förminska människors lidande – vare sig de dog i Mauthausen 1943 eller i Mississippi 1843.

Men att använda lidandet för att konstruera teorier om hur världen ser ut i dag – det är att förminska det lidande människor fått utstå genom historien.

"De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta."

Per Albin Hansson 1 september 1939: "För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar."

Många människor uthärdar elände och lidande genom att intala sig att det inte är mer än rätt. 

Ack, ja, jag är en usel syndfull människa. Jag har gjort många, många fel. Ful är jag också förresten. Inte mer än rätt att jag får corona, att mina föräldrar inte får syrgas på hemmet, att frugan blir arbetslös, att ungarna förnedringsrånas och så har de börjat ta betalt för plastkassarna på ICA.

Och de ska bygga en moské på tomten till höger och ett flyktingboende på tomten till vänster.

Men jag har varit en dålig människa.

Det är inte mer än rätt. Ge mig vad jag förtjänar.

Kanske är det enklare för människor att tänka så, och därefter fortsätta att ligga lågt och lida?

Alternativet är ju att göra något. 

Att känna skuld är nog oftast ett försök att rationalisera sitt tigande. Ibland är det uppenbart att det är nödvändigt att rationalisera hela nationens elände när man ser hur illa tillståndet är på många fronter.

Alltså måste man börja leta i historien efter onda handlingar kollektivt utförda av svenska folket – på det sättet kan man lättare finna sig i det som sker i dag.

Skulle de principerna tillämpas globalt vore det ju rimligt att vi krävde att Ulan Bator lades i grus och aska med hjälp av några kärnvapenbestyckade robotar och så en bombmatta över resten av Mongoliet. Låt oss aldrig glömma Djingis Khans härjningar.

En exempel på svenskt självskammande av det egna landets historia är Jan Eklund i dagens DN som konstaterar att ”En svensk tiger om hur vi klarade oss undan andra världskriget”.

Klarade oss undan?

Tiger?

Man håller tyst när man anser att man har något att skämmas för. Och Eklund ställer in sig i det led där många stått i årtionden … ja, en del ställde sig där redan vid andra världskrigets inledning … men de har nu förstås fallit ifrån av naturliga orsaker. Men deras tankar om att Sverige borde deltagit i andra världskriget lever kvar. Liksom skammen.

Svenskar behöver idéen om att landet på något sätt fegade ur, att man borde ställt sig på de allierades sida.

Att Tyskland inte angrep Sverige är något som måste sonas, och lite vagt utmålas Sverige som ett tyskt protektorat. Och om så var fallet skulle jag väl förstå tigandet.

Men det vi står inför är en svensk motvilja mot att ta strid för den egna nationen i dag – mot yttre och inre krafter. 

Alltså ursäktar man sig genom att stolligt intala sig att … det är inte mer än rätt att vi får det sämre. Svenskarna var ju i praktiken nazistiska medlöpare.

Exakt vad Sverige skulle ha gjort diskuteras sällan konkret. Det hävdas bara att man på något sätt borde ställt sina styrkor under de allierades överkommando. När, var, hur, och varför man skulle gjort det där och då återstår att förklara.

Neutralitetspolitiken var inte en myt. Det var den samlingsregeringen om och om igen hänvisade till när den ställdes inför olika tyska krav som skulle inkräktat på oberoendet. Samlingsregeringen gjorde vad den skulle göra; säkra landets oberoende. De eftergifter man gjorde vägde lätt mot tyngden i att man behöll landets oberoende och frihet.

Det fanns en bred folklig enighet om den förda politiken – från höger till arbetarrörelse. Nationens frihet i första hand.

De som ville föra ut landet i krig på tyska eller allierad sida var få.

I stället för att Sverige vältrar sig i skuld vore det mer rationellt att hävda att om fler europeiska regeringar haft politiker med samma resning och klarsyn som Sverige, med samma förmåga att verka över de snävare intressena hos de klasser och skikt som valt en som företrädare, med samma känsla för nationen … hade det kanske inte blivit något andra världskrig. Rimligare vore om Sverige pekade på historien och sa: hur kunde ni bete er på det sättet. Hur kunde ni hålla er med så usla ledare? Ni borde känna skuld. Och skam.

Medan Europas övriga stater sakta drev mot ett stormaktskrig på grund av sina inre problem, och parlamentariska kriser som en följd av oförmåga till nationell enighet rörde sig Sverige i motsatt riktning – och bevarade sitt oberoende.

Men vad vi sett de senaste åren är skapandet av en historisk myt om Sveriges agerande, sagor skilda från den faktiska verkligheten och de frågor man då ställdes inför.

Denna mytologi har en praktisk funktion, att få folket att gå med på att det har en skuld som måste betalas av.

Om jag överdriver?

Historikern Klas Åmark har med sin monumentala studie ”Att bo granne med ondskan, Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” blivit riktningsgivande och grundläggande för diskussionen om Sveriges under andra världskriget.

Åmark konstaterar i en passage:

”En storskalig flyktingmottagning blev en del av det pris som Sverige fick betala för eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland”.

Märk väl att Åmark verkar finna detta pris rimligt. Och då gäller det inte en flyktingmottagning av det senaste årtiondets vida större omfattning.

Sverige utmålas i populärkultur och tyvärr även i skolundervisningen (två områden som när det gäller historia sammanfaller) som ett land där nazister, rasbiologer och judehatare innehade de i statsapparaten kontrollerande positionerna under 1930- och 1940-talet.

Perifera grupper utan något politiskt inflytande lyfts fram som de dominerande medan det storslagna i den nationella enigheten inte nämns.

Varför lyfts det aldrig fram hur vänsterflygeln i socialdemokratin åren innan och under kriget diskuterar broderligt med yngre konservativa officerare hur den svenska krigsmakten och försvarsindustrin måste omdanas för att landet i framtiden ska kunna säkra sitt oberoende? Ur de diskussionerna växer försvarspolitiken under 50-, 60-, och 70-talen fram och Sverige blir en stillsammare variant av Sparta vid Östersjön. Sedan kommer moderater och nysossar och öppnar landet i alla avseenden.

Det yras mycket om Gustav V och hans pro-tyskhet. Det talas mindre om när utrikesministern, socialdemokraten och marxisten Rickard Sandler får enskild audiens hos kungen för att diskutera hur Sverige ska agera – båda har en dragning åt en mer aktivistisk politik i Finlandsfrågan. De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta. I dag ser politiker, organisationspolitruker, statsbyråkrater och storföretag till vad som gynnar dem själva och så rättar de in folket efter detta.

Det blir lite fånigt när Jan Eklund hävdar att det är dags att ”sluta tiga” om vad som skedde i Sverige under andra världskriget. För det har babblats ihop en historia som alltför många tror på och ältar; ångest, skuld, ruelse. På så sätt kan man försvara sin egen passivitet i dag. Sin lamhet.

Så visst måste vi sluta tiga och tala om det som kännetecknade Sverige under krigsåren; mod, nationell enighet och försvarsvilja.