I en tid då intellektuella sörjer att de inte är svarta eller omskurna är det dags att börja fundera på vad som är förutsättningen för rationellt tänkande. För bara ett sådant tänkande kan göra att vi överlever.

Den mexikanske konstnären Leandro Izaguirres ”Tortyren av Cuauhtémoc” (1893) framställer den tortyr Cuauhtémocs utsattes för av Cortez för att han skulle avslöja var rikets guldskatter fanns gömda. Han var den siste aztekkejsaren och äras i dag i Mexiko för sitt mod och sina personliga egenskaper. Gator, torg och skolor är döpta efter honom. Det är alltid ett av de populäraste pojknamnen. En del mexikaner hävdar att de kan räkna sig till den siste aztekkejsaren ätt. Men, misären är inte mindre i Mexiko i dag för det.

Det finns en gammal, och obegriplig tankegång, som utgår från att lidande förädlar människan.

Hugg och slag, och närhet till död och pina antas då dessutom göra dig klokare.

När Elisabeth Åsbrink i DN beskriver hur Lars Norén är lite putt för att han inte är jude är det just ett exempel på detta. Norén förklarar för Åsbrink:

”Det finns sånt som jag inte förstår, inte kan förstå, eftersom jag inte tillhör ett folk som förföljts i över 2 000 år. Det finns hemligheter som jag känner mig utanför. Det kan fylla mig med sorg.”

Men varför inte leta upp folkgrupper som förföljts längre än 2000 år?

Det finns bergsfolk i Sydostasien som inte haft det så kul oavsett vem som haft makten i omgivningen.

Jag är inte säker på vilken visdom de har att förmedla till oss, men Norén kanske kan försöka bli upptagen i en av deras stammar.

Eller varför inte något av indianfolken som närmar sig utplåning i Amazonas?

Eller varför inte fördjupa sig i vad som finns kvar av kulturer som försvunnit genom krig eller naturkatastrofer? Norén kan väl dra till Pompeji och sitta och vrida och vända på etruskiska krukskärvor för att förstå mer av tillvaron.

Man skulle kunna avfärda Noréns gnäll över att han inte är jude som Skalle-Lars vanliga poserande och strävan efter att framstå som ett geni ingen riktigt förstår – det är därför han önskar att han kunde räknat sig till någon av Israels stammar (fast vem vet – västvärldens självömkande kaféintellektuella är kanske en av de förlorade judiska stammarna, evigt på drift mellan kaféborden sedan den assyriska erövringen och de följande deporteringarna 722 f. Kr).

Synen på judarna som ett hyperintelligent folk på grund av att de fått lida har banat väg för den nutida identitetspolitiken. När svarta hävdar att de vet mer om Afrikas historia eller slaveriet i USA därför att de är svarta är det ett uttryck för samma idé som Norén ger uttryck för. Ingen svart visste eller vet mer om slaveriet i USA:s sydstater än Eugene D. Genovese. Men han var väldigt vit, kom från en italiensk familj och växte upp i Brooklyn.

Kunskap skaffar man sig genom studier och genom att tänka.

Inte genom att känna och uppleva. Eller lida.

Inget talar för att en svart människa i Detroit i dag i sig vet mer än andra om slaveriet, och dess följder, bara för att hans farfarsfarsfarsfar piskades och såldes uppför floden.

Det är att göra svarta, vita och varje annan tänkbar hudfärgsschattering en evig otjänst att lamslå diskussioner genom hänvisning till hudfärg som bärare av kunskap.

Men detsamma gäller då förstås judendomen.

Ingenting gör att judar i sig skulle ha en större insikt om Förintelsen, och dess mekanismer och orsaker än andra. De bär självklart på en för andra obegriplig sorg och saknad, men det i sig ger dem inte till nyckeln till kunskap om till exempel 1930-talets historia.

Det är därför det blir så fel om man diskuterar utvecklingen i Europa i dag med hänvisning till uttalanden av judar som överlevt Förintelsen, och antar att deras upplevelser i lägren ger dem en speciell kunskap som gör att de bättre än andra kan förklara vad som sker nu. 

Som A.J.P Taylor konstaterade i sitt verk ”Andra världskrigets ursprung” ligger det en fara i att utgå från anklagelseakterna i Nürnbergrättegångarna när man ska skriva 1930-talets och andra världskrigets historia. De anklagelseakternas utgångspunkt är att nazismen från begynnelsen hade två mål: världsherravälde och judarnas utplåning. De anklagelseakterna hade också som mål att omöjliggöra en diskussion om segrarnas agerande de första årtiondena av 1900-talet. Och detta har blivit det riktningsgivande i populärhistoria och politik, hur många fackhistoriska verk som än beskrivit en mycket komplexare verklighet.

Om vi väljer den enkla historieskrivningen, det vill säga om vi var och en utgår från vad som passar oss just nu som personer och därefter sorterar historiska händelser så de skapar det mönster som passar oss – då hamnar vi helt fel.

Om vi kombinerar detta med att tro att lidande och hotande död förädlar oss och ger oss större kunskaper och insikter – då hamnar vi utanför de sammanhang där det går att föra ett rationellt resonemang.

Och återigen – detta innebär inte att förminska människors lidande – vare sig de dog i Mauthausen 1943 eller i Mississippi 1843.

Men att använda lidandet för att konstruera teorier om hur världen ser ut i dag – det är att förminska det lidande människor fått utstå genom historien.

"De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta."

Per Albin Hansson 1 september 1939: "För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar."

Många människor uthärdar elände och lidande genom att intala sig att det inte är mer än rätt. 

Ack, ja, jag är en usel syndfull människa. Jag har gjort många, många fel. Ful är jag också förresten. Inte mer än rätt att jag får corona, att mina föräldrar inte får syrgas på hemmet, att frugan blir arbetslös, att ungarna förnedringsrånas och så har de börjat ta betalt för plastkassarna på ICA.

Och de ska bygga en moské på tomten till höger och ett flyktingboende på tomten till vänster.

Men jag har varit en dålig människa.

Det är inte mer än rätt. Ge mig vad jag förtjänar.

Kanske är det enklare för människor att tänka så, och därefter fortsätta att ligga lågt och lida?

Alternativet är ju att göra något. 

Att känna skuld är nog oftast ett försök att rationalisera sitt tigande. Ibland är det uppenbart att det är nödvändigt att rationalisera hela nationens elände när man ser hur illa tillståndet är på många fronter.

Alltså måste man börja leta i historien efter onda handlingar kollektivt utförda av svenska folket – på det sättet kan man lättare finna sig i det som sker i dag.

Skulle de principerna tillämpas globalt vore det ju rimligt att vi krävde att Ulan Bator lades i grus och aska med hjälp av några kärnvapenbestyckade robotar och så en bombmatta över resten av Mongoliet. Låt oss aldrig glömma Djingis Khans härjningar.

En exempel på svenskt självskammande av det egna landets historia är Jan Eklund i dagens DN som konstaterar att ”En svensk tiger om hur vi klarade oss undan andra världskriget”.

Klarade oss undan?

Tiger?

Man håller tyst när man anser att man har något att skämmas för. Och Eklund ställer in sig i det led där många stått i årtionden … ja, en del ställde sig där redan vid andra världskrigets inledning … men de har nu förstås fallit ifrån av naturliga orsaker. Men deras tankar om att Sverige borde deltagit i andra världskriget lever kvar. Liksom skammen.

Svenskar behöver idéen om att landet på något sätt fegade ur, att man borde ställt sig på de allierades sida.

Att Tyskland inte angrep Sverige är något som måste sonas, och lite vagt utmålas Sverige som ett tyskt protektorat. Och om så var fallet skulle jag väl förstå tigandet.

Men det vi står inför är en svensk motvilja mot att ta strid för den egna nationen i dag – mot yttre och inre krafter. 

Alltså ursäktar man sig genom att stolligt intala sig att … det är inte mer än rätt att vi får det sämre. Svenskarna var ju i praktiken nazistiska medlöpare.

Exakt vad Sverige skulle ha gjort diskuteras sällan konkret. Det hävdas bara att man på något sätt borde ställt sina styrkor under de allierades överkommando. När, var, hur, och varför man skulle gjort det där och då återstår att förklara.

Neutralitetspolitiken var inte en myt. Det var den samlingsregeringen om och om igen hänvisade till när den ställdes inför olika tyska krav som skulle inkräktat på oberoendet. Samlingsregeringen gjorde vad den skulle göra; säkra landets oberoende. De eftergifter man gjorde vägde lätt mot tyngden i att man behöll landets oberoende och frihet.

Det fanns en bred folklig enighet om den förda politiken – från höger till arbetarrörelse. Nationens frihet i första hand.

De som ville föra ut landet i krig på tyska eller allierad sida var få.

I stället för att Sverige vältrar sig i skuld vore det mer rationellt att hävda att om fler europeiska regeringar haft politiker med samma resning och klarsyn som Sverige, med samma förmåga att verka över de snävare intressena hos de klasser och skikt som valt en som företrädare, med samma känsla för nationen … hade det kanske inte blivit något andra världskrig. Rimligare vore om Sverige pekade på historien och sa: hur kunde ni bete er på det sättet. Hur kunde ni hålla er med så usla ledare? Ni borde känna skuld. Och skam.

Medan Europas övriga stater sakta drev mot ett stormaktskrig på grund av sina inre problem, och parlamentariska kriser som en följd av oförmåga till nationell enighet rörde sig Sverige i motsatt riktning – och bevarade sitt oberoende.

Men vad vi sett de senaste åren är skapandet av en historisk myt om Sveriges agerande, sagor skilda från den faktiska verkligheten och de frågor man då ställdes inför.

Denna mytologi har en praktisk funktion, att få folket att gå med på att det har en skuld som måste betalas av.

Om jag överdriver?

Historikern Klas Åmark har med sin monumentala studie ”Att bo granne med ondskan, Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” blivit riktningsgivande och grundläggande för diskussionen om Sveriges under andra världskriget.

Åmark konstaterar i en passage:

”En storskalig flyktingmottagning blev en del av det pris som Sverige fick betala för eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland”.

Märk väl att Åmark verkar finna detta pris rimligt. Och då gäller det inte en flyktingmottagning av det senaste årtiondets vida större omfattning.

Sverige utmålas i populärkultur och tyvärr även i skolundervisningen (två områden som när det gäller historia sammanfaller) som ett land där nazister, rasbiologer och judehatare innehade de i statsapparaten kontrollerande positionerna under 1930- och 1940-talet.

Perifera grupper utan något politiskt inflytande lyfts fram som de dominerande medan det storslagna i den nationella enigheten inte nämns.

Varför lyfts det aldrig fram hur vänsterflygeln i socialdemokratin åren innan och under kriget diskuterar broderligt med yngre konservativa officerare hur den svenska krigsmakten och försvarsindustrin måste omdanas för att landet i framtiden ska kunna säkra sitt oberoende? Ur de diskussionerna växer försvarspolitiken under 50-, 60-, och 70-talen fram och Sverige blir en stillsammare variant av Sparta vid Östersjön. Sedan kommer moderater och nysossar och öppnar landet i alla avseenden.

Det yras mycket om Gustav V och hans pro-tyskhet. Det talas mindre om när utrikesministern, socialdemokraten och marxisten Rickard Sandler får enskild audiens hos kungen för att diskutera hur Sverige ska agera – båda har en dragning åt en mer aktivistisk politik i Finlandsfrågan. De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta. I dag ser politiker, organisationspolitruker, statsbyråkrater och storföretag till vad som gynnar dem själva och så rättar de in folket efter detta.

Det blir lite fånigt när Jan Eklund hävdar att det är dags att ”sluta tiga” om vad som skedde i Sverige under andra världskriget. För det har babblats ihop en historia som alltför många tror på och ältar; ångest, skuld, ruelse. På så sätt kan man försvara sin egen passivitet i dag. Sin lamhet.

Så visst måste vi sluta tiga och tala om det som kännetecknade Sverige under krigsåren; mod, nationell enighet och försvarsvilja.