Artiklar

Förintelseförnekare Bergfeldts fantasier

Boris Benulic

Folk förfasar sig nu över Carina Bergfeldts uppenbart klena kunskaper … om det mesta. För de flesta har det uppenbarats i och med att hon är med i ”På spåret” och tävlar i par med Marcus Oscarsson. Meningsutbytena dem emellan är förvisso roande; Helan och Halvan ställer upp i frågesport.

Få verkar dock begrunda att Bergfeldt i åratal var statstelevisionens korrespondent i USA. Själv grubblar jag varför så få inte redan då upptäckte att hennes inslag byggde på att hon ljudat sig igenom en ledare i New York Times, antecknat några stolpar för att sedan ställa sig framför kameran och lite förvirrat försöka förklara skeendet. Istället för analytisk förmåga och historiska kunskaper om det land hon förväntades rapportera ifrån blev det osorterade känslor från någon som inte kunde orientera sig i händelseförloppen; vare sig de var stora eller små.

Den som i dag döpte sitt barn till ”Hitler” i förnamn skulle få vissa problem, Hitler Hansson, Hitler Persson … ja, ni förstår själva.

Men ”Hamilton” som förnamn går tydligen däremot alldeles utmärkt, och det är just vad Carina Bergfeldt döpt sin son till. I Femina förtäljer Bergfeldt oss om orsakerna till detta:

”Carina berättar vidare att sonen är döpt efter en musikal som handlar om USA:s första finansminister, Alexander Hamilton. Både Carina och maken Jesper älskar musikalen, som de har sett fyra gånger och ofta drar interna skämt och citat ifrån.

”Vi har marinerat det, prövat andra namn, men allt annat känns fel.” skriver Carina och fortsätter: ”Han var kreativ, han älskade det skrivna ordet, han bekämpade slaveri, han krigade för sitt lands frihet, han var en överlevare utan dess like.”

Alldeles i slutet av 1800-talet fanns det 238 000 indianer kvar på USA:s territorium. 300 år tidigare hade det funnits tio miljoner (vi lägger oss mellan den högsta och lägsta beräkningen som finns).

Merparten av indianerna utplånades efter det att de amerikanska kolonierna frigjorde sig från England. Män, kvinnor och barn mördades och svältes till döds. Sjukdomar spreds medvetet till dem. De fördrevs från den mark de odlat upp och de städer och samhällen de under århundraden byggt upp (värt att påpeka eftersom som många fått för sig att de enbart bodde i tält och ägnade sig åt att rida runt och kasta tomahawker på den som råkade korsa deras väg).

Det var ett stort antal olika civilisationer de amerikanska regeringarna utplånade för att kunna befästa sin makt över kontinenten.

Och Alexander Hamilton var den drivande kraften i uppbygget av den stora, starka centralmakt och militärapparat som inledde förintadet av de amerikanska indianstammarna.

Bergfeldt berättar (antagligen med sitt vanliga ihåliga skratt och nervösa leende) att hon och hennes make sett musikalen om Hamilton fyra gånger. Lite sång- och dansnummer är hennes referenspunkt till verklighetens samvetslöse maktpolitiker Hamilton.

Hon är uppenbarligen för slö för att läsa en enda av de många biografier som finns om Hamilton där det redogörs för hur Hamilton i kamp mot sådana som Thomas Jefferson skapade en stark centralmakt som kontrollerade banker, ekonomi och krigsmakt. Han anförde själv efter revolutionen en styrka på 12 000 man som utan pardon slog ner ett skatteuppror bland fattiga, vita nybyggare. Staten skulle ha sitt. Och staten skulle ha all kontroll från Stilla Havet till Atlanten. Allt som stod i utbredningens väg skulle avlägsnas.

Alexander Hamilton och hans federalister genomdrev de lagar som George W. Bush och Barack Obama sedan använde för att ytterligare fördjupa den redan så djupa staten för att öka kontrollen av medborgarna och ge större spelrum åt agenturer som FBI.

Att som Bergfeldt yra om att Hamilton ”bekämpade slaveri” blir direkt fånigt. Han gifte in sig i en snorrik familj som byggt sin förmögenhet på slavhandel. Han hade i barndomen adopterats av en man som ägnade sig åt bland annat transport av slavar, och Hamilton växte upp i ett Västindien där slaveri var en självklarhet. Kanske är det därför man inte i hans hundratals texter finner ett enda klart avståndstagande från just slaveri (och forskarna har letat).

Den biografi som musikalen bygger på lutar sig mot en biografi skriven av Ron Chernow; en man som tidigare skrivit uppskattande levnadsteckningar över rövarbaronsläkterna Morgan och Rockefeller. Ja, då förstår ni att vi har att göra med en propagandist och inte en riktig historier.

Vad vi står inför är altså förfalskad historia skriven för att brukas i ett mycket tydligt syfte. Musikalen Hamilton användes mycket medvetet av Obama. Han skulle framstå som en ny Hamilton, uppbyggaren av en stark stat som skulle försvara de svaga och förtrampade. Då måste man radera bort allt som i en normal människas ögon skulle betraktas som ont, till exempel förintelsen av indianerna. Till detta lägger man påhittade moment som att Hamilton kämpade för frihet och mot slaveri och var en fattig icke-vit immigrant.

Hamilton blir en slags proto-Obama.

Och Bergfeldt lapar i sig hela berättelsen.

Hon stod om och om igen framför Vita Huset och talade om hur farligt Trumps twittrande var.

Själv sprider hon glatt något vida värre, hon kolporterar själva förutsättningen för falska nyheter: falsk historia.

Den militärapparat Hamilton började bygga upp för utplånandet av indianerna och för förtryckandet av skatterevolterande vita har sedan dess växt och växt. Hamilton var skaparen av det USA som i dag skapar den misär och det krigiska kaos i Västasien som kostat miljoner människor livet, och på hemmaplan har man fört krig mot den vita arbetar- och medelklass som i modern tid byggde landet.

Musikalen Hamilton ingår i ett effektivt propagandaspektakel som pågått sedan den amerikanska revolutionen; en stat byggd på förintelse och folkmord framställer sig som den stora befriaren och bringaren av frihet. Nordstaternas krig mot sydstaterna ses som en heroisk insats för frihet, trots att det var en period då också nordstaternas förintelse av indianerna accelererade. Därifrån går det en rak linje till ”befrielsen” av länder som Irak och Afghanistan.

Själv tänder jag ett ljus i dag till minne av Aaron Burr. Utan hans kula hade världen kunnat se ännu värre ut.

Artiklar

Holmgång på Helgeandsholmen?

Boris Benulic

”Jag motsätter mig helt dueller. Jag anser dem vara oförnuftiga och jag vet att de är farliga. Och en synd. Om någon skulle utmana mig skulle jag vänligt och förlåtande ta hans hand, och leda honom till en tyst och undanskymd plats och där döda honom”. (Mark Twain)

Någon mil nordost om Washington ligger det lilla samhället Colmar. Vandrar man genom den stora parken där, längs den lilla å som har sitt utflöde i Anacostiafloden, kommer man till en avskild plats. Vill man företa denna promenad kring midnatt och är rädd för spöken bör man kanske undvika att nynna på USA:s nationalsång ”The Star Spangled banner”. 

Risken är då att man lockar fram Daniel Key, en av de många gengångare som – enligt lokalbefolkningen – vandrar där mellan träden. Att just rader som ”Oh, say can you see …” skulle frammana denna gast beror på att Daniel Key var son till Francis Scott Key som skrev stycket under 1812 års krig mot England. Unge Daniel kan ju få för sig att pappa är ute och letar efter honom.

Och på något sätt känns det som utmärkande för amerikansk historia. Francis Scott Key skrev inte bara landets nationalsång utan var också en framstående jurist – han var en av de advokater som försvarade Aaron Burr när denne anklagades för landsförräderi 1808, en rättegång som kom att definiera gränserna för presidentens makt liksom vad som ska betecknas som landsförräderi. (Gränser som förvisso blivit lite flytande sedan dess.)

Sommaren 1836 tillhörde Daniel Key besättningen på en båt på väg hem till USA. Under seglatsen grälade han och hans vän John Sherborne om hur snabb en ångbåt skulle kunna vara. Trätan övergick efterhand i öppen fiendskap och när de gick i land var de i alla fall ense om en sak, de förolämpningar de kommit att rikta mot varandra innebär att de båda hade rätt att begära upprättelse.

Alltså måste det bli en duell. 

De stämmer möte i den där dungen vid den lilla ån som redan då fått namnet Dueling Creek. Där dör Daniel Key, 22 år gammal.

USA är ett land där sönerna faller långt från äppelträder, och där republiken förfaller generation för generation.

Skogsområdet där detta utspelar sig kallas än i dag Badensburg Dueling Grounds.

Just den här duellen tillhör nog de mer fåniga som utkämpats på denna plats. Och som ni förstår av att jag använder ordet ”fånig” kan jag föreställa mig att det ändå finns dueller som på något sätt och i någon mening ter sig som tämligen rimliga.

På den plats där Daniel Key dog kom mer än 50 dueller att utkämpas, antagligen var det fler. Men eftersom denna sedvänja periodvis var förbjuden skedde en del av uppgörelserna i lönndom.

Den som tycker att dueller låter som ett ociviliserat sätt att hantera personliga och politiska motsättningar kan begrunda de strider vi nuförtiden ser utkämpas i USA.

En av stridsfrågorna i dag är den om valfusk, och 1819 ledde ömsesidiga anklagelser om sådant förfarande till en duell mellan två sysslingar; den före detta senatorn Armistead Thomson Mason och översten John Mason McCarty.

McCarty var högst motvillig inför tanken på en duell och föreslog andra former av tvekamp för att förlöjliga Masons utmaning; varför skulle man inte istället avgöra det hela genom att båda hoppade från Capitoliums kupol? Eller genom att båda satte sig på en varsin kruttunna och därefter antände stubinen? Och om de nu måste till en duell – varför nödvändigtvis med musköt eller pistol? Varför inte dolkar?

Till slut tvingas McCarthy gå med på en traditionell duell för att inte bli offentligt brännmärkt som pultron – och det blir han som överlever.

Rimligen borde demokraternas valfusk i dag kunna åtminstone begränsas i omfattning om  den förfördelade parten kunde utmana dem som organiserade fusket på en gammal hederlig duell.

Även nutida motsättningar i USA om handelspolitik (gentemot exempelvis Kina) skulle kunna avgöras genom duell.

Sådana oenigheter avgjordes nämligen också på ett mer gentlemannamässigt sätt förr. 1808 utkämpas en duell mellan kongressmannen Barent Gardenier, federalist, anhängare av en stark centralmakt och motståndare till president Thomas Jefferson på ena sidan och på den andra har vi kongressdelegaten George W. Campbell. Debatterna mellan de två har blivit allt hetsigare efter det att Gardenier angripit regeringens handelsembargo mot England och Frankrike. Efter hand har också personliga förolämpningar utväxlats.

Det måste bli en duell – och båda överlever. Campbell dock kanske hellre hade stupat för Gardeniers kula för att på så sätt slippa den plåga han utsattes för under sin mycket korta tid som finansminister då han 1814 försökte rädda landets kreditvärdighet trots att Washington var ockuperat av britterna.

Och hur många gräl förs inte i USA sedan årtionden om hur landets vapengrenar ska utkämpa alla sina krig – och var de ska utkämpas?

Finns det inte en logik i att sådana meningsskiljaktigheter avgörs genom en duell mellan dem som har motsatta åsikter?

Det skedde 1820 i den mest kända duell som utkämpats i Bladensburg Dueling Grounds, den där Stephen Decatur förlorade livet. Han befann sig då på höjden av sin bana. Som sjöofficer hade han genom sin ledarförmåga etablerat USA som en sjömakt och besegrat både fransmän och britter till sjöss.

Och nedkämpat nordafrikanska pirater.

Men nu hade James Barron återvänt från den exil han befunnit sig i efter att en  militärdomstol 1808 suspenderat honom från hans tjänst som befälhavare över USA:s flottenheter i Medelhavet. Barron ansågs ha varit försumlig vilket lett till att han förlorade sitt skepp till britterna.

Trots att åren gått sedan denna händelse fortsatte Decatur att lufta sin kritik mot Barron i Washingtons salonger och Barron utmanade Decatur på duell.

Barron visade sig vara den som var stadigast på handen.

Verkar mitt förespråkande av dueller som ett sätt att avgöra politiska frågor ociviliserat? Jag kan svårligen se att dueller skulle vara mer ociviliserade än det vi ser utspelas i USA just nu.

Vi skulle få mer allvar i politiken med dueller.

Förvisso är det inte givet att bäste man i politiskt avseende skulle vinna duellen.

Men det är det inte nu heller.

Och över tid tror jag ändå det skulle ha en renande effekt på frågan om vem som styr och ställer; krukor och krakar skulle undvika att försöka bli valda.

Den mest kända duellen mellan politiker i USA skedde dock inte i Bladensburg, utan 1804 i Weehawken, New Jersey. Det är förstås den mellan Aaron Burr och Alexander Hamilton. Enda problemet med den var att den inte skedde långt tidigare.

Och jag är inte duell-fundamentalist, jag kan givetvis tänka mig obeväpnade former av envig.

Rövkrok kanske skulle fungera i Sverige.

Artiklar

Annika Medström Melin lugnar oss: Inte kan det bli som i Amerika

Boris Benulic

Uppenbart finns det vissa luckor i Annika Ström Melins kunskaper. Kanske dags att fylla på i bokhyllan där bakom?

För några årtionden sedan sattes de lite trist skrivande journalisterna på att redigera bridgespalter, hålla koll på lagfarter samt göra födelsedagsintervjuer. Var tidningen stadd vid kassa och skribenten hade kontakter som gjorde att man inte kunde göra sig av med honom eller henne kunde man alltid skicka dem som korrespondenter till EU. Där gjorde de ingen skada eftersom det i alla fall inte hände något i Bryssel som det var värt att rapportera om.

Men verkligheten förändras. I dag spelar EU en stor roll, och även om man är okunnig och en klen skribent så har plötsligt de där åren man tillbringade i Bryssel plötsligt gjort att man betraktas som en auktoritet.

Alltså skriver i dag Annika Ström Melin ännu en text på DN:s ledarsida om hur fint EU utvecklas.

På Dagens Nyheter har man sedan en tid slutat ägna sig åt att försöka skildra verkligheten. Det är för slitigt och de är ju inte så pigga av sig på Gjörwellsgatan. Vem vill väl bemöta ständiga påståenden om att man inte beskriver det som sker spå ett sanningsenligt sätt? Eller rätteligen anklagas för att man undviker att tala om vissa saker?

Nöden är uppfinningarnas moder, och latheten deras fader. Eftersom någon nöd inte präglar tillvaron för DN:s skribenter, så är det alltså en slags liberal letargi som drivit fram den nya journalistiken på tidningen.

Man lämnar det lite för mödosamma producerandet av falska fakta bakom sig och skapar istället falsk historia.

Det är inte lika lätt för läsaren att kolla.

Om man skriver att frid råder i Sverige, att vi lever i ett mångkulturellt paradis där alla lägger sig vinn om att arbeta, studera och rå sig själva … ja, då räcker det för rätt många medborgare att de vandrar på sin stads gator för att upptäcka att så inte är fallet.

Men om man istället börjar göra historiska jämförelser kan man intala läsaren att han befinner sig i den bästa av världar. Ett vanligt sätt att göra detta har länge varit att påminna oss om forna tiders farsoter, krig, och naturkatastrofer.

Den modellen, vi kan väl kalla den för den ”Johan Norberg-skolan för gestaltning av historia och utveckling” har nu tjänat ut. Orsaken till detta är att överheten för att kunna ta mer kontroll över våra liv hotar oss med nära förestående död; pandemier, smälta polarisar.

Då fungerar det inte längre att tjata om att det var värre förr.

Dagens Nyheter har under Peter Wolodarskis visa ledning börjat manövrera sig ur den här knipan genom att inte bara omgestalta mänsklighetens historia till oigenkännlighet utan också uppfinna kontroverser kring denna påhittade historia. Givetvis går DN:s skribenter alltid segrande ur sådana debatter – underligt vore det annars eftersom de bara existerar i deras egen sinnevärld. Men att besegra sina egna hjärnspöken kan väl ses som en framgång om man har ett mycket begränsat förstånd. 

Ett utmärkt exempel på detta är Annika Ström Melin när hon i dagens DN ska lugna oss inför det faktum att EU-kommissionen sett till att den kan låna upp 500 miljarder euro. 

Många oroas över den makt kommissionen nu skaffar sig. Med de medlen tillgängliga kan de kuva, hota och muta regeringar i motspänstiga länder.

Eller som Annika Ström väljer att beskriva det:

”Kommissionen ska låna upp 500 miljarder euro till en stor återhämtningsfond som ska fördelas som bidrag till investeringar i särskilt krisdrabbade delar av EU.”

Hon medger att:

”EU skulle inte längre vara en inre marknad, en tullunion och en valutaunion, utan också få drag av en ”fiskal union”.”

Men hon delar inte din och min oro, eftersom hon tagit sig en titt på amerikansk historia.

Va? Jo, hon menar att de som oroar sig gör det för att de fruktar att det ska gå som i USA:

”År 1790 drev Hamilton igenom att en amerikansk centralbank skulle inrättas och att de amerikanska delstaterna skulle tillåtas låna pengar gemensamt. Hamiltons idéer bidrog till att de förenade amerikanska delstaterna utvecklades till ett mer federalt styrt USA.”

Men det kommer inte att hända i Europa och inom EU fortsätter hon eftersom:

”Återhämtningsfonden ska för det första vara tillfällig. Det handlar om en tidsbegränsad åtgärd inför en djup ekonomisk kris.”

Här vill hon oss att få oss att tro att om en liten grupp byråkrater och politruker plötsligt får 500 miljarder euro till sitt förfogande, om de har fått rätten att låna medel för samordning och styrning så kommer de en dag att säga avhända sig denna makt?

Annika Ström Melin inser väl själv att det låter lite för tokigt så hon drar till med påhittad historia:

”Dessutom går det inte att jämföra det tidiga statsbygget i 1790-talets USA med 2020-talets EU. Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

Och i ett slag omskapar hon amerikansk historia mellan 1790 och 1860.

De amerikanska delstaterna i södern ville – och tänkte – också vara kvar som delstater med starkt självstyre. Men nordstaterna krossade denna vilja och denna tanke och lade sydstaterna öde. 

Kampen mot Hamilton och dem som ville skapa en stark centralmakt fördes i årtionden innan inbördeskriget bröt ut av invånarna och deras företrädare i sydstaterna. Många av dem som pläderade för rätten för delstaterna att styra sig själva formulerade dessa tankar vida bättre än vad företrädare för europeiska nationalstater förmår i dag. Och mer kraftfullt.

Alltså: sjuttio år av hårda politiska strider som avslutas med ett blodigt inbördeskrig var den historiska verkligheten i USA.

Centralmakten segrade.

Men vi ska vara lugna för att … vi tar det igen:

”Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

PS. Självklart väntar jag mig mothugg från EU-kramare och sådana som Annika Ström Melin och de kommer förstås att börja tjata om att jag behandlar amerikanska inbördeskriget utan att nämna frågan om slaveriet. Tanken på det får mig att fundera på om jag kanske är orättvis. De här människorna är inte medvetna propagandister som inser att de skriver om historien för att tjäna vissa syften. 

De har bara inte kunskaper och förstånd till något annat. 

Slaverifrågan var av synnerligen begränsad betydelse i de politiska striderna under de årtiondena  det gäller – både för nordstaternas och sydstaternas ledare. Historien har sedan kommit att skrivas som om det hela handlade om att befria de svarta.

När EU-kommissionen framöver än mer kommer att försöka minimera nationalstaternas självstyre kommer det också förstås att vara med hänvisning att det är frågan om ett befrielseprojekt, inte om att ge en ny centralistisk politisk byråkratkast i Bryssel ännu mera makt.

Vi får väl se vad det är de säger sig vilja befria oss ifrån.

PPS. Lite märkligt är det också att Annika Ström Melin börjar diskutera amerikansk historia istället för alla de konkreta och aktuella argument som framförs ute i Europa mot en utvidgning av EU:s centralmakt. Argument som utgår från vår verklighet och teorier om vikten av fria individer, nationer och marknader utan överstatlig kontroll.