Ockupanter av inrikesdepartementet i väntan på blekansiktenas anlopp. Kommer de med Custer i spetsen?
Det brukar pratas mycket om vad som händer med dem som var vänster i sin ungdom när de åldras.
Uppfattningarna i frågan har väl genom åren skiftat.
Men nu bör vi väl alla kunna enas om att de blir folkpartister?*
Inför bilderna av stormningen av Kapitolium har de gamla vänstermänniskorna börjat ropa på ordningsmakten; varför agerade inte polisen? Var var Nationalgardet?
Jag väntar bara på att de ska uttrycka sin önskan om att Marinkåren och Gröna Baskrarna hade satts in. Var är Navy Seals när man behöver dem?
”Man får inte ockupera offentliga byggnader”, tjoar de.
Jag finner det personligen högst roande.
Här har jag långeliga tider av en del fått skäll för att ha lämnat vänstern och svikit ungdomens ideal … och när det gäller … vad visar de sig själva vara?
Folkpartister.
Som att gå från att försöka vara ett lejon till att bli en hamster (utan att uppnå hamsterns näpenhet).
Själv kan jag inte se att mina grundläggande ståndpunkter förändrats mellan 1972 och 2021.
Varför just ta 1972 som utgångspunkt?
Då genomfördes i USA ”March of Broken Treaties”. En landsomfattande marsch som genomfördes av representanter för 200 indianstammar från 25 delstater. Karavaner från olika delar av landet sammanstrålade i Minneapolis där de antog ett gemensamt program och sedan fortsatte de till Washington dit de kom dagarna innan presidentvalet för att sätta maximal press på de två kandidaterna Nixon och McGovern. Ett av deras grundläggande krav var att de ville ha självstyre, de accepterade inte att deras angelägenheter skulle hanteras av byråkrater i Washington – deras historiska erfarenhet av fördelarna med att sluta avtal med sådana var tämligen nedslående (för att utrycka det milt).
Nixon hade ingen lust att sitta ner och tala med indianerna några dagar innan presidentvalet så de gick in i Crazy Horse-läge och ockuperade inrikesdepartementets byggnad – den del där ”Byrån för Indianfrågor” huserade.
De höll stånd där i en vecka och under tiden förstörde de metodiskt dokument; fördrag och avtal om allt från mark till vattenrättigheter. Efteråt hävdade de ansvariga tjänstemännen på ”Byrån för indianfrågor” att dokumentation för de föregående 100 åren utplånats.
Det var desperata handlingar, men indianerna ansåg att deras stammars situation var desperat – deras landområden krympte hela tiden då de inte kunde värja sig mot fördragsbrott, landspekulationer och korrumperade byråkrater på alla nivåer i statsapparaten.
Resultatet? När Nixon gick in i sin andra presidentperiod gav han på många sätt de protesterande indianerna rätt. Han ville också se en decentraliserad maktutövning och de senaste 20 årens utveckling avbröts. Den utvecklingen hade inneburit en upplösning av stammarnas rättigheter att vara juridiska enheter som självständigt kunde reglera det som rörde de egna stammedlemmarnas liv (till stor del) samt vara motpart till den federal staten.
Nixon återställde rättigheterna.
En möjlig slutsats är förstås att det är rätt att göra uppror. I alla fall om året är 1972 och man är indian i USA.
Så tyckte vänstern 1972.
Rimligen är det också rätt om man är vit, arbetslös, och de senaste 20 åren har sett jobben exporteras till låglöneländer. Om man har sett sina gamla välmående små städer förslummas, om man sett oxy-offren ligga medvetslösa i gathörnen, om man sett dessa små städers unga män fortsätta dö i något av de där meningslösa krigen i länder långt bort.
Om man då kommer från hela landet och protesterar mot det man fruktar ska komma; en ny administration vars president är en östkustplutokrat som alltid stått på motståndarsidan, och som vid sin sida har en korrumperad vicepresident som ljugit om sin bakgrund och tillsammans har de redan börjat utnämna ministrar som tidigare troget tjänat bankerna och det militärindustriella komplexet.
Om man inte ser grunderna för dessa människors vrede och fruktan, utan säger:
”Men så får man inte göra”
… det är då man blivit folkpartist.
I kvällen nyhetsbrev tar jag upp en annan gammal attack på byggnader i Washington, samt diskuterar den senaste pedofilaffären i Frankrike.
Beställer nyhetsbrevet gör du här.
Vill du läsa mer om bakgrunden till ”Trail of Broken Treaties” rekommenderar jag Vine Delorias ”Behind the Trail of Broken Treaties: An Indian Declaration of Independence”.
*Rubriken syftar förstås på Paul Simons ”Still Crazy after all these years”. Lite för stillsam kanske för att fungera som soundtrack för de tider vi står inför, men ändå vida lämpligare än ”We shall overcome” som folkpartister brukar ta till när de blir riktigt förvirrade.