Sakeral inställning till ris

"Alltså valde han bort de stora försäljningskanalerna i Japan och sa att: Då får jag väl ge mig ut i världen och hitta kunder som uppskattar riktig sake.2

En del av gårdagen tillbringade jag i samtal med Kimio Yonezawa. Han är en av Japans främsta sake–tillverkare och det blev lika mycket ett samtal om hur man ska se på sitt arbete som om hur man tillverkar sake.
Kimios företag består bara av sex personer eftersom han anser att varje person måste behärska hantverket och att sake inte kan produceras på industriell väg.
Han talade om hur sake en gång verkligen var en lokalt förankrad dryck. Varje stads eller bys sake smakade olika. Det berodde på vilken sorts ris man odlade, var man odlade det och hur vattnet var – med en mängd olika definierade hårdhetsgrader på vatten.
Men i dag är det volymen som räknas och förmågan att nå ut på så stor del av marknaden som möjligt. När Kimio av de stora japanska distributörerna anmodades att sänka priset så vägrade han eftersom det skulle innebära att han fick gå över till en annan sorts produktion där han och hans medarbetare inte längre kunde gå omkring och lukta, smaka och känna på saken i varje steg av processen.
Alltså valde han bort de stora försäljningskanalerna i Japan och sa att: Då får jag väl ge mig ut i världen och hitta kunder som uppskattar riktig sake.
Och det har han gjort. I Storbritannien är en tredjedel av den sake som säljs tappad från Kimios fat.
Men de är fortfarande bara sex stycken som arbetar med att skapa sake. Jo, man kan nog tala om ”skapa” i det här fallet. Efter det här samtalet kändes det som om det faktiskt kan vara så att ett universum kan rymmas i ett riskorn (betrakta Andrzej Markiewicz foto av det ris som används och de olika former det antar.)
Jag kommer att äta dem med större vördnad framöver.

Have your say