Red Lives don’t matter

Hitler är lite ur mode som förkroppsligande av allt ont. Numera är det Sydstaterna som gäller.

Storslagen ryttarstaty. Eller hur? Varför har ingen kommit på tanken att riva ner den?

Frågan är vad man ska göra med alla tomma statysocklar i västvärlden framöver? Sälja till villaägare som villa ha små upphöja altaner i trädgårdarna? Kanske man skulle köpa upp dem för en billig penning och börja kränga dem vidare?

Nu grubblar jag väl inte så mycket på det egentligen.

Jag är mer försjunken i frågan varför en del statyer får stå kvar i det rådande politiska klimatet. I USA är tillståndet mest obegripligt.

Det verkar finns en mycket stor enighet om att man ska plocka ner alla statyer och minnesmärken som innebär ett ihågkommande av personer eller händelser som är kopplade till Sydstaterna under det amerikanska inbördeskriget.

Detta förklaras med att Sydstaterna stod för slaveri och rasism.

Nordstaterna och Abraham Lincoln var goda.

Nåväl.

När Nordstaterna besegrat Sydstaterna i sydvästra USA, i de områden som i dag utgörs av Arizona och New Mexiko, inleddes ett utrotningskrig mot indianerna. Abraham Lincoln ville tydligt uttalat åt de rika mineraltillgångar som fanns i regionen, nordstaterna hade tunga krigsskulder att hantera.

Kampanjen mot de tre stora stammarna Apache, Navajo och Pueblo förs med  brutalast tänkbara metoder; nordstaternas trupper bränner byar och matförråd. 

Den som leder operationerna är Kit Carson och hans order är tydlig: Döda varje indiansk man ni stöter på.

Den brända jordens taktik är framgångsrik, majoriteten av indianerna ger upp och låter sig deporteras. Deportationen sker ofta i form av dödsmarscher, ju fler som stupar av hunger och utmattning på vägen, desto färre att ta hand om senare. 

Hampton Sides, författare till en mycket läsvärd biografi om Kit Carson “Blood and Thunder: An Epic of the American West” beskriver det hela på följande sätt:

”Det var fruktansvärt. Kampanjen kan betraktas som ett av de första exemplen på modernt genomtänkt och överlagt användande av den brända jordens politik. Trots att förstörandet av människors skördar och samhällen är lika gammalt som krig är, var detta det första exemplet på dokumenterad politik från US Armys sida. Hur fruktansvärt det än var, så fungerade det. Carson åstadkom på ett år vad spanjorerna inte lyckats med på 300 år.”

I början på 1960-talet gjorde ”The United daughters of the Confederacy” en insamling till ett minnesmärke över dem som stred på sydstaternas sida i inbördeskriget. Det står i dag framför delstatskongressens byggnad. Nu vill de styrande i Arizona plocka ner minnesmärket.

Kit Carsons statyer är det ingen som rör. Det finns åtminstone tre statyer av honom i USA, en anses vara den förmodligen vackraste ryttarstatyn i landet. Städer, floder, gator, skolor och torg är uppkallade efter honom.

Som om tyskarna skulle ha en Hermann Göring Allé i dag.

Så kan nu folk försöka förstå det absurda i att folkhopar utan kunskap om historia (och antagligen en hel del annat) ska få bestämma vad som är rätt och vad som är fel, vad som är gott och vad om är ont. Och vem som ska få stå staty.

Kan ni ge fan i att förstöra saker på grundval av att ni i er okunnighet drabbats av masshysteri?

Eller räknsa inte röda liv?

Jaha, kände ni inte till att det var på det här sättet? Att nordstaterna ägnade sig åt medvetet folkmord? Kan ni då sätta er ner och börja fundera på om det är andra saker ni inte känner till om amerikanska inbördeskriget?

(Jag blir förvånad själv över vilket milt tålamod jag kan uppvisa ibland – vad har hänt med mig? Jag är ju som en gammaldags folkskollärare som tror människor om gott. Så jag gör väl fortsatta försök att folkbilda i denna fråga. I nästa avsnitt i denna lilla serie går vi vidare med att ställa frågan om de svarta verkligen fick det bättre därför att nordstaterna segrade. Det är ju själva utgångspunkten för statynedrivandet och anti-rasismen. Sydstaterna blir bärare av allt ont. Men hur var det egentligen?)

Have your say