Podd

Influencers & influensa

Boris Benulic

Vad gör man när man trott att man var accepterad av sina äldre kompisar men de en dag säger åt en att: men du kila iväg och leka med de andra glina. Det här är inget för dig?

Alexandria Ocasio-Cortez tar sin spruta, och Elvis sin. Alla pratar om att man ska lita på vetenskapen, men när det gäller är det tydligen kända personer som fungerar.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi bland annat det stora krispaketet mot corona i USA. Den där lite sena julklappen, som sägs vara till för att lindra nöden bland dem som drabbats av nedstängningarna i coronans fotspår, men som innebär att hundratals miljoner dollar går till saker som absolut inte har något att göra med corona; genusprojekt i Pakistan och muséer i Washington.

Corona ser ut att bli den fråga som politiker profilerar sig med hjälp av i USA och i stora delar av världen. Ett sätt att göra det är tydligen att tränga sig före i vaccinkön. 

I amerikansk politik har ”The Squad” fått stor uppmärksamhet – fyra, unga kvinnor som lyckades bli invalda i representanthuset 2018: Alexandria Ocasio-Cortez från New York, Ilhan Omar från Minnesota, Ayanna Presley från Massachusetts, och Rashida Tlaib från Michigan. 

De profilerade sig med hjälp av två frågor – ras och klimat. Konkret tog det sig uttryck att de var frenetiska förespråkare för en New Green Deal samt att de stödde Black Lives Matter.

Men nu när det ser ut som om demokraterna erövrat presidentposten och regeringsmakten visar det sig – förstås – att Biden inte är så där särskilt intresserad av en industripolitisk satsning på miljö och klimat. Och nu när Bidens och Kamala Harris gäng har makten har de inget behov för tillfället av kaos på gatorna och plundringar så Black Lives Matter-aktivisterna får hålla sig hemma. Både New Green Deal och BLM var till för att hetsa folk mot Trump-administrationen – de var inte ett uttryck för att Biden, Harris eller de som ingick i The Squad på allvar ville se någon verklig form av förändring. De ville mobilisera minoriteterna och skrämma vit arbetar- och medelklass.

Så hur ska medlemmarna av The Squad nu profilera sig? De kan inte fortsätta med de gamla frågorna som nu tagits bort från att-göra-listan.

Biden och det demokratiska partiet har inte gett någon medlem i The Squad en tung post i administration, regering eller utskott.

Så The Squad får satsa på att bli Instagram-influencers för att säkra röster vid nästa val. Men när de inte längre har en gemensam fiende i form av Trump, och när deras eget parti rappar dem med partipiskan då finns det bara ett möjligt utrymme kvar för dem – att visa hur engagerade de är i kampen mot viruset.

Corona blir deras nya stora fråga.

Men det har redan utlöst trätor mellan medlemmarna i The Squad om vem som deltar i kampen mot covid 19 på mest korrekt sätt.

18 december visade Alexandria Ocasio-Cortez upp sig på Instagram när hon tog sin vaccinspruta.

Snabbt var Ilhan Omar ute på samma plattform och klagade över att:

”Eftersom det är uppenbart att vi inte har vaccin som räcker till alla så måste vi prioritera dem som behöver det mest. Därför är det stötande att se medlemmar (av representanthuset) vara bland de första som får vaccin medan de flesta som befinner sig i frontlinjen, liksom äldre och handikappade, får vänta”.

Alexandria Ocasio-Cortez försvarade sig med att det hon gjorde var en insats för att bekämpa vad hon anser är en misstro mot vetenskapen. Hon ville vara ett föredöme och visa att vaccinet inte är farligt.

Det här gänget som enligt medströmsmedia (även i Sverige) var kraftfulla politiker som skulle bidra till en ny era i amerikansk politik, ägnar sig numera alltså åt Instagram-trätor. Det är som att se Blondinbella och Kissie bråka om vem som sopsorterar på rätt sätt.

Att de gått in i en influencer-roll ska vi kanske vara tacksamma för – man hade nog inte velat se dem få möjlighet att försöka förverkliga sin politik. Men de är ju inte en del av den djupa staten, de är den djup statens hjon, ungefär som Bernie Sanders.

När jag såg Alexandria Ocasio-Cortez Instagram-berättelse om vaccineringen kom jag att tänka på när de amerikanska myndigheterna på 1950-talet använde Elvis Presley för att övertyga människor om att de skulle ta polio-vaccin.

Elvis hade väl kunnat funka på mig också. 

Nåja, kanske inte när jag tänker efter – tänk om jag vetat hur han skulle komma att se ut; extremt fet, tjocka polisonger och ständigt iförd paljetterad kroppsstrumpa i vitt läder. Fast det kanske inte berodde på vaccinet?

Men jag ska hålla koll på Alexandria Ocasio-Cortez ansiktsbehåring och vikt i fortsättningen.

Artiklar

Politikens matthandlare har ständig rea … på oss

Boris Benulic

Nej, du ska inte nöja dig med att titta i backspegeln. Vänd dig helt om så du ser åt vilket håll du ska gå.

En av de vanligaste uppfostrande uppmaningarna är:

”Vi måste lära av misstag som begåtts genom historien så att vi inte upprepar dem”.

På så sätt skapas en bild av historien som bara fylld av elände och misär. 

Överheten vill ju att vi alltid ska rikta blicka framåt, eftersom allting alltid ska bli bättre.

Titta aldrig bakåt (om det då inte är påbjudet för att studera påstådda misstag).

Men det är just det vi ska göra – se bakåt för att se vad vi förlorat.

Och för att vi ska inse att det inte beror på ”misstag”; makthavarna visste mycket väl vad de gjorde.

Det är först efteråt som de försöker undandra sig ansvar och försvara sig med ”Vi har varit naiva”, ”vem kunde väl ana”, ”det gick inte att förutse”.

”Vi” har inte alls varit naiva. Det är de däruppe som varit baksluga och lömska.

Under mellandagarna har förlaget Cultura Aetatis rea på två av mina böcker:

Ljus över landet innehåller mina samlade krönikor i tidningen Metro. 220 texter som behandlar allt från fotboll till Robert Mugabe. 800 sidor under åren 1997 till 2008. Varje kolumn har försetts med nyskrivna kommentarer. Boken beställer du här.

Man kan också notera att jag där i en kolumn redan för 25 år sedan förklarade att islam inte var förenligt med europeisk kultur. 

Men så tillhörde jag också en vänster som ansåg att tredje världen präglades av politisk och social och kulturell efterblivenhet – den världen bestod av stater styrda av blodtörstiga tyranner.

Vänstern dåförtiden utvecklade en solidaritet med dem som led under alla dessa nästan oräkneliga former av förtryck.

I dag kan vi se hur denna vänster bytt fot och anser att islam måste bli en del av Europa, de anser att länderna i tredje världen är befolkade av människor som har en storslagen historia och kunskaper som vi i Europa saknar.

Hur gick denna förändring till? Hur ser urverket ut i den klocka där visarna stannar … för att sedan börja röra sig moturs?

Det försöker jag förklara i Inte mitt krig, en personligt hållen historieskrivning över de senaste sextio årens politiska och sociala utveckling. Hur kunde vänstern och miljörörelsen utvecklas till at bli statens villiga verktyg?

Den boken köper du här.

Artiklar

I USA kräver kampen mot corona israeliska missiler och genusprojekt i pakistan

Boris Benulic

De mest märkliga beslut fattas under förevändning av att USA:s kongress vill hjälpa dem som drabbats av nedstängningar.

Trump sa nej till pandemi-stödpaketet i USA med motiveringen att ersättningen till hushåll som drabbats av nedstängningen var för låg. Förslaget hade tidigare antagits av kongressen och senaten.

Men det fanns rimligen fler skäl till att säga nej.

Som vanligt hängs det på en massa anslag och villkor i lagen för att de som ställt förslaget ska kunna samla tillräcklig majoritet – en del av anslagen och villkoren har absolut ingenting att göra med stöd till dem som har ekonomiska problem på grund av nedstängningar.

Stödpaketet innehåller till exempel:

• 500 miljoner USD kopplade till israeliska inköp av missiler från USA. Kanske finns här en koppling trots allt. Om smittan är luftburen kan man ju sätta in missiler.

• 250 miljoner USD som stöd till palestinska myndigheter

• 101 miljoner USD till kampen mot tjuvjakt

• 10 miljoner USD till genus-program i Pakistan

Dessutom innebär antagandet av förslaget också att man:

• inför en regel som förbjuder Postverket att distribuera e-cigaretter

• ska bygga två nya muséer i Washington; ett som tillägnas kvinnor och ett som tillägnas latinos

• antar en lag som innebär att man får fem år i fängelse för piratkopiering på internet

Men det hela lanseras som ett lagförslag som innebär ett stödpaket till dem som ekonomiskt drabbats av nedstängningarna.

Alltså: USA:s medborgare skottar in pengar till staten.

Staten inför regleringar som stänger ner verksamheter.

Staten beslutar sig för att betala tillbaka en del av det de fått in i skatt som stöd till de drabbade men i samband med detta också pytsa ut pengar till utlandet och till diverse ändamål som inte har minsta koppling till corona.

Lagförslaget bestod av 5593 sidor.

Vem vet vad som mer döljs där.

Podd

Folkhemsmaoism

Boris Benulic

Trodde du att maoismen gick ur tiden med Mao? Inte då. Maoismen har bara varit skendöd.

I Sverige finns 35 000 personer som är födda i Kina. Kanske inte låter som så där väldigt många. Och det är det väl heller inte. Eller?

Man kan väl säga att det hela är lite komplicerat.

I torsdagens Radio Bubbla talade vi om en något större grupp kineser – den som utgörs av de två miljoner personer som ingår i det hackade och därefter läckta register över medlemmar i Kinas Kommunistiska Parti som är verksamma utanför Kina. I materialet beskrivs hur de är organiserade i hemliga particeller där partiets riktlinjer diskuteras och – kan man lugnt anta – verkställs.

De här personerna är verksamma i västerländska företag, de finns också här som forskare och studenter.

Sverige är ett av de länder där det tydligt syns hur Kina genomför kommunistpartiets två senaste femårsplaner som innebär att företag uppmuntras att investera utomlands och förvärva företag.

Målet: Tränga in i globala värdekedjor, få tillgång till avancerad teknologi och know-how, köpa upp attraktiva varumärken.

Volvo, Spotify, Oatly, mängder av life-science-företag. FOI:s kartläggning förra vintern identifierade 51 företag i Sverige som bolag i Kina har tagit kontroll över genom förvärv. Utöver dessa majoritetsförvärv har de kinesiska bolagen dessutom förvärvat minoritetsposter i ytterligare 14 företag. 

Uppgifterna om de två miljoner kinesiska partimedlemmar som är verksamma utomlands gällde bara personer från Shanghai.

Än är namnen inte kända på personer från andra städer.

Men när jag i går kväll läste om Yang Jishengs verk om den massomfattande galenskap som drabbade Kina under 1960-talet: ”The World Turned Upside Down” – då påmindes jag om ytterligare en faktor vi sällan talar om.

I Sverige har vi de senaste åren sett politiska beteenden som påminner om hur det var i Kina under maoismens mest dementa och samtidigt mest febriga period; den som kommer ihåg ”Den stora proletära kulturrevolutionen” ser nu mönstren upprepas i Sverige, än så länge i mildare form. 

Här finns dyrkan av barnet. De vet bättre, de ser klarare, de är inte förstörda av borgerligt tänkande. Krossa de gamla tänkesätten och traditionerna. (Greta Thunberg är en liten rödgardist.)

Här finns dyrkan av tredje världen som den del av världen som är friare, sundare och bättre – och som nu ska få ersättning för vad den fått utstå under kolonialismen. (Här har vi Black Lives Matter).

Här finns självspäkning och självkritik: man ska offentligt ta avstånd från sitt köttätande och bilåkande. Prygla mig, ty jag har syndat! 

Alltför många stirrar sig blinda på tankegodset från anemiska postmodernister och den faktiskt begränsade påverkan den haft i Sverige, det gör att de inte märker att maoismen nu formar Sveriges och västerlandets mentalitet.

Först skaffar de sig kontroll över hamnar, flygplatser och transportleder.

Sedan över strategiskt viktiga företag.

Sedan över tankarna.

Kanske ska damma av mina utgåvor av Mao Zedongs samlade verk så jag är redo.

(I kvällens nyhetsbrev diskuterar jag vidare om dessa frågor. Prenumererar gör du här.)

Artiklar

Den ende kurden som vill ha ett kuddrum?

Boris Benulic

"The liberals can understand everything but people who don't understand them." Lenny Bruce

Özz Nûjen, tennsoldat – här i bara mässingen.

Det är ingen ordning på kurderna i Sverige längre. De har inte offentligt tagit avstånd från Özz Nûjen och avkurdat honom och deklarerat att han inte längre kan räkna sig till deras skara.

Ni kanske undrar varför de skulle avkurda honom?

Nej, det beror inte på det där med att han byggde om en halv kyrkby med hjälp av svart arbetskraft varav en var terrorist.

Det är heller inte på grund av att han anser sig vara komiker men inte är det minsta rolig.

Det beror på att han är en mes.

Vad jag förstått ryms mycket inom den kurdiska kulturen, men att man ska framträda i svensk statstelevision och jämra sig över allt hat man möts av och förklara att skämtarkollegorna (som Schyffert) tystnat därför att folk inte skrattar åt deras skämt utan utsätter dem för hat och hot (som det så populärt heter) – det torde betraktas som skäl för avkurdning. Kurder ska inte komma med bortförklaringar och gnälla. De är ju ett krigarfolk.

Nûjen säger sig ändå tillhöra detta folk som i århundraden kämpat för sin frihet och en egen nation.

Men nu skrattar ingen längre åt hans skämt (men möjligen åt hans bortförklaringar … apropå det där med Gotland).

Och Özz Nûjen förklarar avsaknaden av skratt med att folk är rasister. Men han klarar sig ändå eftersom eftersom den offentliga sektorn välvilligt bokar upp honom för seminarier om rasism dit elever och anställda kan tvångskommenderas. Så även om publiken inte skrattar kan Özz Nûjen fortfarande skratta hela vägen till banken.

Det finns förstås en alternativ förklaring till utvecklingen.

Ingen skrattar sedan länge åt Özz Nûjen (och andra svenska komikers skämt) därför att de helt enkelt inte är roliga. De känner att de måste dra sig tillbaka – men göra det med en förklaring som bevarar deras komikerstolthet. Det får bli att de inte längre kan verka i ett land befolkat av berusade rasister som inte har vett att skratta åt deras skämt.

Just det borde väl trigga en riktig komiker – att ställas inför en publik han betraktar som på gränsen till det sinnesslöa? En riktig komiker gillar väl att sticka hål på fördomar, och har heller inga problem med att vara ensam om sin uppfattning?

Grunden för den utveckling vi ser är att den svenska stå-upp-scenen växte fram i en tid då det formerades en ny publik av osäkra människor i Sverige – från 1990-talet och framåt. Vi hade en ny social rörlighet där unga människor förflyttade sig från sociala miljöer präglade av värden, kultur och traditioner som formade det framgångsrika industri-Sverige, och in i ett nytt land där media, kommunikation, internet, mångkultur, och rotlöshet (i alla avseenden) utgjorde det landskap i vilket man rörde sig och där man skulle vara beredd att byta roll eller utseende eller inredning eller partner allteftersom modet skiftade.

En sådan publik kräver komiker som avhånar det man är på väg att lämna – för att man själv inte ska känna det som om man förlorar något.

Och just det gjorde de ståupp–komikerna. 

De hånade aldrig det själlösa anammandet av till exempel amerikansk kultur, de skämtade aldrig om räddhågsenheten hos media- och kulturmänniskor i Sverige som alltid utgick från att utländskt var bättre; ”Åh, har du varit på den den katalanska restaurangen, inte? Du måste absolut gå dit!”.

Men nu ställs de inför en publik där inte ens ännu ett glas vin kan få dem som sitter där att förtränga känslan av att något i samhället gått förlorat, och att de skrattade tanklöst medan det skedde.

Om den som uttrycker åsikter i syfte att påverka opinioner inte orkar vara konträr och om så behövs stå helt ensam bör de ägna sig åt andra saker. Man ropar inte på censur och statliga ingripanden.

Essäer

En grottmänniskas grubblerier – tankar om Jordan B Peterson IV

Boris Benulic

Han hänvisar alltid till sin beläsenhet, och att han "vet". Men att ha läst böcker gör dig inte vis. Och problemet med Jordan B Peterson är desutom att han läst för lite.

Jordan B Peterson till vänster, jag själv till höger medan jag försöker förstå vad han menar.

Min ovanligt stora uppsättning neanderthalgener gör väl antagligen att jag inte kan uppnå samma känslodjup som en modern människa. Därför blir jag i efterhand förvånad över de reaktioner som en del av mina texter utlöser. Jag har inte förstått att jag angripit viktiga element i en del läsares uppfattningar om världen, och om människor. Jag verkar ha klampat in i deras boningar och stökat till på de husaltare där de förvarar olika ikoner av tänkare de vördar.

Det var meningen att det här avsnittet i serien om Jordan B Peterson skulle handla om gurun från Kanada, Stalin, Sovjet och Solzjenitsyn.

Men det får bli en utvikning om hur man läser, varför man läser och vad man vill. Det är nog där det finns en grundläggande skillnad mellan mig och de som stört sig på det jag hittills skrivit om Peterson. Och man kanske ska reda ut de sakerna först.

En vanlig invändning mot den kritik jag haft mot Peterson är att ”han är ju inte historiker”. Därmed menas att jag inte kan kritisera det Peterson säger om till exempel Hitler eller Stalin eller någon annan historisk person eller händelse. Peterson är ju psykolog.

Problemet är bara det att Peterson själv utmålar sig som extremt historisk kunnig. Hur många föreläsningar har jag inte hört där han säger ”Jag har studerat den här frågan i fyrtio år”.

De påståenden Peterson fäller lutas alltid mot hänvisningar till de nyssnämnda omfattande historiska studierna.

Givetvis ska man då kunna angripa honom på de punkter där man anser att han skildrar ett historiskt förlopp helt felaktigt – speciellt som han anser att det skildrade förloppet bevisar det han påstår om människor och politik i dag.

Vill man göra det uppstår dock vissa problem. Peterson är aldrig särskilt tydlig i sin beskrivning av ett historiskt förlopp. Att lyssna på honom är – som jag tidigare påpekat – som att se på en av de där populärhistoriska dokumentärerna om Tredje Riket som går på TV sent på kvällar och nätter var man än befinner sig i västvärlden.

En variant av invändningen mot min kritik är att ”Peterson måste koncentrera sig, han kan inte få med allt.” Så sant, man måste peka på det viktigaste, de faktorer som är avgörande, de verk och teorier som bäst förklarar utvecklingen. Men efter allt mitt tittande på Peterson (hur ska jag kunna förklara för Sankte Per att jag förslösat min tid på det sättet) finner jag att Hitler och nazismen förklaras med Hitlers maniska renlighetsiver, och hans förmåga att samspela med människor på massmöten. Och då talar vi om väldigt många timmars föreläsande.

Det är ungefär som om man förklarade att Kurre Hamrins mål mot Västtyskland i semifinalen i VM 1958 berodde på att han hade nedhasade strumpor.

Jag har märkt en religiös ton i en del av de FB-svar och de mail jag fått, där har deklarerats att Peterson har rätt därför att han ”vet” vad han pratar om. Han har ”studerat frågan grundligt”. Men enda belägget för detta är att Peterson säger att han studerat något grundligt och sedan vandrar han ut i högst personliga tolkningar av ett historiskt förlopp.

Ett ganska vanligt grepp hos Peterson är också att säga: ”Det har gjorts många studier om detta”. Jättefint. Namnge en av dem då.

Eller så refererar Peterson till en författare och filosof på samma sätt. Han kör en utläggning, och så kommer det ”som också Dostojevskij beskriver det”. 

Den litteraturlista som Peterson rekommenderar för den som vill bli ”properly educated” är märkligt tunn. 15 titlar som förses med följande kommentar av Peterson:

”Trigger warning: These are the most terrifying books I have encountered.”

Det i sig tyder ju på att Peterson inte hör till de belästas skara. Och sedan kommer listan:

  1. Brave New World – Aldous Huxley
    2. 1984 – George Orwell
    3. Road To Wigan Pier – George Orwell
    4. Crime And Punishment – Fyodor Dostoevsky
    5. Demons – Fyodor Dostoevsky
    6. Beyond Good And Evil – Friedrich Nietzsche
    7. Ordinary Men – Christopher Browning
    8. The Painted Bird – Jerzy Kosinski
    9. The Rape of Nanking – Iris Chang
    10. Gulag Archipelago – Aleksandr Solzhenitsyn
    11. Man’s Search for Meaning – Viktor Frankl
    12. Modern Man in Search of A Soul – Carl Jung
    13. Maps Of Meaning: The Architecture of Belief – Jordan B. Peterson
    14. A History of Religious Ideas – Mircea Eliade
    15. Affective Neuroscience – Jaak Panksepp

Om det här är de verk som ”speciellt viktiga” för Petersons intellektuella utveckling förklarar det en hel del. 

Det är en obegripligt klen lista. Det är en lista sammanställd av en person som inte förmår leva med inre motsättningar, med att vrida och vända på teorier. Det är en lista sammanställd av en person som vill ha enkla, snabba, svar och som vill skapa en stor övergripande teori att hänga upp minsta lilla vardagliga handling på. 

Problemet är också att Petersons bildning är för begränsad för att han ska kunna ta till sig ett verk som Gulagarkipelagen och diskutera det på ett fruktbart sätt (det ska vi äntligen tala om i nästa avsnitt).

Människor som söker den sortens svar och som därför förenklar sitt läsande, och sitt förklarande av vad de läst, saknar ofta en inre kärna, en instinkt för vad som är rätt och fel, gott och ont. Det tomrummet kan inte för alltid fyllas med samma förenklade sanningar. En del väljer att droga sig som en lösning (som Peterson själv) – andra väljer att hoppa från förenklad sanning till förenklad sanning, och kan inte leva i ett tillstånd av ständig läsning – och därmed följande osäkerhet.

Om Peterson var en seriös tänkare – och individ – skulle han presentera en något mer komplex läslista för sina följare. Om han menade allvar skulle han förklara att de viktiga författarna och tänkarna är viktiga därför att de är så mångbottnade att de själva kanske inte ens alltid förstår det. Petersons hantering av till exempel Jung och Eliade kommer inte att ge människor som följer honom rätt inställning till dessa tänkare. Peterson föreläser inte i deras anda, han är mer som en typisk amerikansk självhjälpsprofet som hittat citat på Pinterest han kan ha med för att ge tyngd åt sina idéer.

Själv återvänder jag ofta till tänkare och författare genom åren, och ofta har min inställning skiftat. Vid en läsning har jag kunnat bli helt förtrollad, sju år senare förundrad över att jag alls sett något av värde hos tänkaren och ytterligare tio år senare blir jag förtrollad igen. Det här hänt med tänkare som Baudrillard, Leopardi, Gramsci, Hegel och Jung. De två senare kommer jag aldrig att bli färdig med. Och heller aldrig helt överens eller införstådd med.

Och än sen? 

Jo, jag vet. De återkommande omläsningarna och omvärderingarna kan i mitt fall kanske förklaras med neanderthal-generna och intellektuell tröghet  – och jag kanske därför inte ska ge moderna människor anvisningar om hur man ska läsa.

Men jag gör det i alla fall. Och jag gör det därför att de ständiga omläsningarna och omvärderingarna inte avsatt några spår i min hur jag ställt mig till vad som varit den periodens politiska huvudfrågor, min grundinställning har inte skiftat från årtionde till årtionde.

Som jag kort diskuterade i första avsnittet i den här serien har självklara beteenden och mentaliteter i västerlandet börjat försvinna. Det förklaras delvis av utvecklingen i samhället; här finns en mängd faktorer – till exempel arbetslivets förändring, förändringar av teknologisk karaktär, statens allomfattande roll – och de leder till familjens och i sinom tid till individens sönderfall.

Men delvis är det också följden av ett aktivt ideologiskt krig mot traditionella europeiska värderingar och mot europeisk kultur och kontinentens bidrag till mänskligheten.

Det skapar ett behov hos människor att finna stödjepunkter, att söka sig till personer eller rörelser som kan ge dem något att hålla sig till.

Därför har Peterson fått ett genomslag – han har vågat stå upp mot en del av de mest sinnessjuka uppfattningarna som framförs av dem som bedriver kulturkrig mot det europeiska. Han ger människor någon att ställa sig bakom när motståndaren försöker tysta människor som håller fast vid traditionella värderingar.

Men – som jag pekar på i den andra delen i serien – samtidigt grundar Peterson detta motstånd på en bevisföring som helt rör sig inom ramen för den historieskrivning som i dag skapats av just dem som för ett ideologiskt krig mot europeisk kultur.

Ungefär så här ser Peterson uppfattning om historien ut: Hitler och Stalin är all ondskas måttstock, vi har alla en kapacitet till ondska och vi måste akta oss så att vi inte alla blir nazister eller stalinister igen och Sobibor och Kolyma åter slår upp portarna.

Och ungefär så ser också motståndarens historieuppfattning ut.

Så förvisso försvarar Peterson traditionella värden, men han gör det för att inte Hitler ska återuppstå.

Och de som bekämpar Peterson gör det också för att den tyske korpralen inte ska återvända.

Säger det sig inte självt att Petersons motståndskamp vilar på en sprucken grund? En grund som motståndaren har gjutit?

Striden gäller vems hållning som leder till nazism. 

Obegripligt andefattigt.

Det spelar ingen roll om Peterson framför sunda teorier om naturliga hierarkier, ordning, reda, arbete och renlighet – han för en fåfäng kamp eftersom han inte i verklig mening ifrågsätter motståndarens syn på historien (och han förmår heller inte ta till sig av Jungs djupgående teknologikritik när det gäller den mänskliga civilisationens utveckling.)

Men jag tror att det grundläggande problemet är tanken på att vi alls ska behöva grundlägga motstånd mot mångkultur, identitetspolitik, öppna gränser, förstörandet av det europeiska kulturarvet, och överstatlighet med hjälp av teorier, ideologier och filosofier.

Problemet är att människor är så rotlösa och jagsvaga att många inte törs hävda sin ståndpunkt och säga att de finner det orimligt att det finns ett parallellsamhälle i landet där kulturen är fientligt inställd mot europeiska värdne. De törs inte hävda det därför att de tror inte att det räcker med att de känner smärta både i mage och själ när de ser hur samhället förändras, försämras och i alla avseenden fördummas.

Men det räcker faktiskt med att säga: det här är mina pengar. Dem har jag arbetat ihop. De ska gå till mig och de mina och jag är bäst skickad att avgöra hur de används. Ni som avkräver mig skatt har ingen rätt att skänka de pengarna till personer som är mina fiender; vare sig det är i form av miljardbelopp till terroristorganisationer utomlands, eller till människor som föraktar och hatar det här landets kultur.

Mina pengar ska gå till anständiga skolor, fungerande sjukvård och omsorg, och en stark krigsmakt. Vi ska hand om dem som vill arbeta men inte längre kan. 

Det här kan vi ibland ordna själva, ibland genom olika former av samarbeten och gemenskap. Och ibland kan staten göra det.

Konstigare än så är det inte.

Och min inledning om hur man bör läsa är på sätt och vis onödig, liksom min plädering för en liv av ständig läsning och omläsning.

För att handla rätt här och nu krävs inte vare sig Petersons läslista eller någon annans litteraturkanon.

Teorier om samhälle, människa och historia är alltid intressanta, och att fördjupa sig i dem kan vara uppbyggligt för den enskilda individen.

Men vi kan lägga teorier och diskussioner åt sidan när vi gemensamt gör något åt nedrivandet av samhället. Det där uppbyggliga läsandet kan vi ägna oss åt när tid gives.

Att Peterson måste göra en legering av historia och psykologi för att försvara och förklara sina i grund och botten ofta sunda tankar visar på det som inte är riktigt friskt hos honom. Han står inte själv stabilt i tillvaron. Han måste tillgripa allt från en hummer till Himmler för att kunna gå till motangrepp mot samtidens galenskap.

Och i nästa avsnitt är det alltså dags för Peterson och Solzjenitsyn. Är det en nödvändig diskussion. Jo, jag tror det. Om det är så att Peterson uppvisar intellektuell slöhet, och svamlar och fabulerar när det gäller Sovjetunionens historia – hur ska vi då kunna utgå från att han inte gör det i en många andra frågor också?

Podd

Snart öppnas bombluckorna

Boris Benulic

Svenska media är nöjda med Bidens utnämningar. De gillar väl krig och flyktingströmmar.

Svensk opinion har ju ofta förfasat sig över Donald Trump. Eller så är det möjligen så att de flesta faktiskt inte brytt sig om vad som skrivs på ledar- och kultursidor eller sägs i statstelevisionen.

Men man har lätt fått intrycket att alla anser att Donald Trump är korrumperad, rubbad och farlig för omvärlden.

I gårdagens Radio Bubbla fortsatte vi genomgången av det som sker i USA; vem ska in i och vem ska ut ur Vita Huset?

Det är i det sammanhanget intressant att studera hur svenska media nu hanterar affärerna kring familjen Biden.

När New York Post släppte innehållet på de hårddiskar Hunter Biden lämnat in för reparation lade alla stora amerikanska nyhetskanaler locket på. NY Post censurerades på sociala media-plattformar. Allt sades vara lögn och rysk desinformation.

Nu efter valet låtsas inte medströmsmedia om sin mörkläggning utan man diskuterar det faktum att Justitiedepartementet sedan 2018 bedrivit en undersökning kring Hunters Bidens affärer i Ukraina och Kina. Man undersöker också misstänkta skattebrott och penningtvätt. Och eftersom NY Post kunde visa att Hunter Bidens affärer möjliggjordes genom att Joe Biden var vicepresident är det svårt att se att den kommande presidenten inte kommer att dras in i härvan.

Kommer Bonnierspress och Schibsted att ha samma kampanjer mot Joe Biden?

Skulle inte tro det.

Medströmsmedia utmålade också Donald Trump som ett hot mot världsfreden.

Men han startade faktiskt inga krig.

Joe Bidens utnämningar gör däremot att vi kan räkna med kommande amerikanska interventioner i världen. Men i media uttrycker man på ledar- och kultursidor sin glädje över att det nu ska bli en kompetent administration. ”Normal” verkar vara favoritordet.

Och visst är Bidens utnämningar ”normala” i ett historiskt perspektiv. Det är därför vi ska räkna med krig.

Hittills har fyra personer på tunga poster har hämtats från WestExec. En firma som har som affärsidé att knyta ihop högteknologi-företag från Silicon Valley (och andra platser) med Pentagon. De hjälper teknikföretagen med att sälja in idéer i Pentagon om hur framtida krig ska föras samtidigt som de förmedlar önskemål och behov från Pentagon till företagen, typ: ”Hörni, kan ni inte få fram en sådan där Terminator, de verkar väldigt effektiva.”

Hittills har Biden rekryterat fyra toppnamn från WestExec. 

Avril Haines blir chef för alla underrättelseorgan, och hon arbetade med Obamas drönarprogram.

Anthony Blinken blir utrikesminister och han stödde invasionen i Irak 2003, utformade Bidens stöd till invasionen och senare Bidens förslag att stycka Irak

Under Obama utformade han politiken för Afghanistan, Pakistan, och kärnvapenavtalet med Iran.

Jen Psaki blir kommunikationschef, hon har lång erfarenhet som bland annat Obamas mediadomptör.

Michèle Flournoy blev inte försvarsminister men kommer säkerligen att få en viktig post i Bidens stab. Hennes erfarenhet är omistlig; hon var en av arkitekterna bakom interventionen i Libyen och bakom försöken att störta byta regim i Syrien.

Men fler från WestExec är säkert på ingång i Bidens gäng. Kanske blir David Cohen CIA-chef. Och så finns där namn som Killingsworth, Ratner och några till. Men WestExecs kontor ligger baran några få kvarter från Vita Huset så de kan alla fortsätta att hänga på samma lunch- och frukosthak.

Alltså: Biden plockar ihop ett kabinett med personer som har en politisk karriär som innebär att de propagerat för bombningar, invasioner och störtandet av i deras ögon misshagliga regimer. De har i dag starka kopplingar till försvarsindustri och Pentagon.

Michèle Flournoy uttryckte det så här i en artikel för några månader sedan, en artikel som Joe Biden hyllade:

”Försvarsdepartementets ledning måste finna vägar för att fördjupa sin dialog med nuvarande och potentiella partners i industrin, både med företag som är en del av den traditionella försvarsindustrin och icke-traditonella partners, till exempel teknologiföretag på platser som Silicon Valley, Austin och Boston”.

Vi befinner oss mycket långt från Donald Trumps vision om att sätta uppbygget av USA:s infrastruktur i första hand; ”Make America Great Again”.

Bidens vision, och WestExecs, verkar snarare vara att inrikta sig på att krossa andra länders infrastruktur.

Ur den aspekten är det en ”erfaren” och ”kompetent” administration Biden plockat ihop.

Och i dag hyllas den i svenska media.

Och i morgon, när de krig Biden startar leder till stora flyktingströmmar kommer samma media att förklara för oss att vi ska öppna våra gränser och våra hjärtan.

Vi är tillbaka till det där ”normala”.

Artiklar

Napp på klappbryggan? Det får du med Klot-Johans dikter

Boris Benulic

Samtiden blir mer begriplig, om än inte uthärdlig, när den skildras med sälta och lite sötma.

Man rimmar kött och fisk för att de ska kunna bevaras en längre tid och förtäras vid ett senare tillfälle. Den rimmade laxen är ju inte ovanlig, men jag kan bara förvånas av att så få verkar göra sig det lilla besväret att tillreda och njuta av lenrimmad sik eller rimmad torsk.

Och så köttet!

Skinkan, oxtungan, sidfläsket.

Lammbogen!

Den stora dikten är förstås också alltid rimmad. Det innebär att orden har förstärkts och smakerna lyfts med hjälp av salt och lite, lite socker.

Den rimmade dikten fångar ögonblicket, bevarar det och gör att vi kan ta det till oss även långt senare.

Den riktigt bra dagsversen är förstås rimmad, och den riktigt bra dagsversen utgår från det som händer här och nu men förbinder händelsen med vår historia och gör att dess aktualitet bevaras - även om vi läser den fem eller femtio år efter det att den författats.

Klot-Johans dikter hör till denna kategori av poesi.

Ni som lyssnar på Radio Bubbla har de senaste fem åren ofta kunna lyssna på Martins uppläsningar av verser som Klot-Johan sänt in. Det har varit svidande kritik av politiker och andra makthavare. Där finns sältan. 

Men där har också alltid funnits underfundighet, en klurig, hoppfull vridning.

Där finns den lilla tonen av sötma.

Nu ger Cultura Aetatis ut ”I dag jag drömde”; där har Klot-Johans dikter från Radio Bubbla samlats.

Den enskilda dikten som vid en lyssning på podden kunde vara anslående, blir än starkare när den som här ingår i en samling. Då framträder inte bara det givna ögonblicket utan hela vår samtid.

Bättre julklapp kan du knappast tänka dig. Till dig själv, till din familj och dina vänner.

Beställer gör du här.

Artiklar

Pedofiler med makt? Äh, det finns bara i andra länder

Boris Benulic

"Vad som händer i Gagnef? Vad sa du? Du menar väl Gandalf? Ja, han är död vet du väl! Han dog i strid med Balrog på den där bron." (Citat från kommande presskonferens med Annie Lööf).

Roman Polanski. Ett sedan länge vandrande bevis på att man kan vara pedofil men ändå fortsatt verka i frihet – bara man har rätt vänner.

Frederick Federley lämnar politiken.

Och så är allt över.

Hoppas i alla fall Centerpartiets ledning.

Ett isolerat fall av dåligt omdöme som nu är avlägsnat.

Ingen i media eller politik föreslår en utredning. Det hela blir en intern sak för Centerpartiet, och inte för att det finns många bönder kvar i det partiet, men dess ledning vet ändå fortfarande hur man gräver ner saker.

Om någon frågar Annie Lööf om två år om Federley kommer hon att svara:

”Vem? Ah, du menar Federer förstås. Nej, han är inte och har aldrig varit medlem i Centerpartiet. Kan han ju inte bli, han är schweizare, vet du inte det?”

Men varför skulle det behövas en utredning och kartläggning?

Därför att pedofiler inte är skumma, ensamma gubbar som stryker runt skolgårdar eller sitter hemma vid datorn. Visst finns den sorten också. Det är de som oftast verkar åka dit.

Men historien visar att de pedofila nätverken ofta har representanter i samhällets översta skikt; i politiken, kulturen och rättsväsendet.

Så har det varit i Storbritannien. Något som jag avhandlat här.

Så har det varit i Frankrike. Något som jag avhandlat här.

I USA. Kamala Harris mörkläggningar har jag avhandlat här.

Och här diskuterar jag pedofili som ett utryck för perverterad makt.

Framöver kommer jag att på bloggen diskutera pedofil-affärer bland makthavare i Tyskland och Australien.

Alltså: lärdomarna från andra västerländska länder i modern tid antas av politiker och media inte gälla i Sverige.

Här rör det sig – givetvis – bara om en enda förvirrad och omdömeslös centerpartist i Gagnef.

De pedofila nätverken bland makthavare finns alltid någon annanstans. Aldrig i Sverige.

(Och om någon undrar vad som definierar en person som är medlem i ett pedofilt nätverk så finns det flera möjliga definitioner och typer. Men man har definitivt kvalat in i gruppen om man umgås med personer som man vet är pedofiler, och även har ett förhållande med åtminstone en av dem – och låter honom finnas under samma tak som ens eget barn.)

Essäer

Att förklara världen med Wikipedia – tankar om Jordan B Peterson III

Boris Benulic

Jordan B Petersons ställningstaganden är som en frisk fläkt i ett ostädat pojkrum. Ändå är hans gärning ett sjukdomssymptom.

Under diskussionerna på Tre Bojor hade Y. alltid rätt när det gällde den konkreta ståndpunkten. Spelar ingen roll om vi diskuterade amerikansk utrikespolitik, eller frånvaron av en svensk sådan eller huruvida Tomas Brolin var bra eller väldigt överskattad, eller vilka mentaliteter som präglar brunetter och blondiner.

Han hade faktiskt alltid rätt.

Ändå tvingades jag nästan alltid säga emot honom eftersom han underbyggde sina helt korrekta, konkreta ståndpunkter med de mest märkliga teorier och resonemang; Tomas Brolin var Gunnar Nordahls son, Olof Palme var inte död utan hade hämtats hem och satt i Langley och dirigerade CIA-operationer (det ska villigt erkännas att det var den av Y:s teorier som tilltalade mig mest och hans logik när han sammanställde fakta i frågan var halsbrytande, men präglades ändå av någon form av logik).

När jag tittar igenom timmar av Jordan B Peterson-föreläsningar om den sovjetiska Gulag-arkipelagen känner jag mig förflyttad tillbaka till Tre Bojor. Jag känner smaken av blåbärspaj i min mun, och Peterson tonläge ligger ganska nära Y:s och deras ansikten liksom glänser av samma existensiella ångestsvett.

Och Jordan B. Peterson ställer mig inför samma problem som Y gjorde.

Sitter man ett antal personer runt ett bord och alla instämmer när Y. förklarar vad som är rätt och fel (och som sagt har rätt) – vad händer om jag börjar säga emot honom när han börjar lägga ut stolliga teorier som förklarar de riktiga konkreta ståndpunkterna? Riskerar jag inte att de andra vid bordet ska börjar tro att Y. inte har rätt i sin bedömning av SAAB som bilmärke eller i sin bedömning av vilket land som gör bäst vodka? 

Samma sak är det med Jordan B Peterson. Han levererar korrekta råd om hur unga människor ska förhålla sig till sig själva och världen.

Han angriper identitetstänkande.

Sunda människor blir glada av detta. En förnuftets röst. Äntligen. Jag gillar det också.

Men innan ni börjar tycka att Jordan B Peterson är en fantastisk person, och en stor filosof och psykolog – betänk då följande; allt det där lärde ni er förr av era föräldrar. Ni lärde er att tvätta er bakom öronen, bädda sängen och lyssna på era lärare.

Ni lärde er av era föräldrar och av andra vuxna att det som räknas är att man arbetar och gör sitt och klarar sig själv och de sina. 

Allt det som för några årtionden sedan var självklart, allt det som var del i en naturlig uppfostran (i alla samhällsskikt) har förtvinat – om än inte helt försvunnit.

Sådan fostran och sådana lärdomar är inte en naturlig del av samhället längre – det är inte som tidigare en fråga om kunskap och insikter som överförs i ett levande sammanhang, det är inte en förståelse som finns där, och som inte behöver förklaras utan som bara ”är”.

När då en kanadensisk professor med ständigt ångestsvettblankt ansikte träder in på scenen och hävdar gammal visdom på det mycket jordnära planet; bädda sängen, sträck på dig – då framstår det för många som ett budskap levererat av en utomjording och han tvingas därför precis som Y. snickra ihop teorier som ska visa att han har rätt. Han måste härleda det utomjordiska budskapet.

Man kan förstå att Peterson känner det behovet – men det innebär också att han skapar en falsk historia från vilken han härleder sin enkla visdomar.

Och då kommer det aldrig att bli rätt.

Frånvaron av ett samhälle med naturliga och organiska band mellan människor, frånvaron av ett samhälle där människor fostras kan aldrig ersättas av föreläsningar som försöker fostra oss med hjälp av påhittade beskrivningar av hur världen och historien ser ut.

Vill vi för övrigt bli fostrade av en person som måste vara medveten om att han står och fabulerar? (Och finner vi här inte också förklaringen till Jordan B Petersons missbruk?)

Hårda ord?

Men fundera då på Jordan B Petersons föreläsningar om Gulag och Solzjenitsyn.

Denne ryske författare är viktig för Peterson. Han används som ett sanningsvittne, beskrivs av Peterson som en av världens tre största författare. Han utmålas som en person som överlevt Stalins värsta läger och som en person av ofantlig personlig moralisk resning som vet vad det innebär att trotsa den absoluta ondskan, han  vet vad det kostar att säga sanningen.

Han har något att lära oss menar Peterson – både om historien, politiska ideologier och om oss själva. (Alla som sett Petersons föreläsningar håller säkert med om att det här en är koncis men riktig sammanfattning av Petersons ståndpunkt.)

Ta en titt på den här Peterson-föreläsningen i ämnet.

Redan de första minuterna kommer ett påstående som rimligen bör få oss att fundera på om Peterson är riktigt frisk, han beskriver Sovjetunionen åren före andra världskrigets utbrott:

”The Russians had prepared an invasion force of Europe but were not prepared to defend their own country.”

Inte sedan Pilsudski och hans polacker fick stopp på Röda Armén genom ”Undret vid Weichsel” hade Sovjetunionen utgjort ett reellt hot mot Europa. Stalins välde under perioden 1924 till 1945 kom ju istället innebära att landet allt mer vände sig inåt. 

Sedan kommer beskrivningen av Aleksander Solzjenitsyn: Han var en person som satt i läger ”a very long time”. Han hade ”a very hard life”. ”Sometimes in privileged camps, sometimes in worse camps.”

Vad har Peterson studerat i ämnet? 

Innan jag såg den här föreläsningen hade jag sett intervjuer där Peterson diskuterade Solzjenitsyn – och varje gång tänkte jag: ”Men han har inte läst Solzjenitsyn. Han vet inte vad han pratar om.” Något om borde vara uppenbart även för dem som inte läst Solzjenitsyn; Petersons vaga hänvisningar, de oprecisa beskrivningarna av situationer i Solzjenitsyns verk han referar till. Peterson svamlar sig fram till det han egentligen vill framföra; sin ståndpunkt om vad som är rätt och fel när det gäller hur man ska uppföra sig (vilken då ofta är riktig).

Och en bit in i den här långa föreläsningen halar Peterson fram sin mobil och börjar citera långa passager från Wikipedia. Då och då gör han ett uppehåll och kommer med en utläggning om det han nyss läst upp. En tolkning av vad det han läst upp egentligen innebär i moralisk, filosofisk eller historisk mening.

En samtida intellektuell av format?

Eller någon som använder Wikipedia och den egna fantasin för att skapa en bild av Solzjenitsyn och Sovjetunionen som gör att Petersons konkreta ståndpunkter här och nu får en bekräftelse?

För mig är det ganska uppenbart en fråga om det senare. Och nej, det är inte så att jag har några varmare känslor för Stalin.

Tvärtom.

Eftersom jag är genetiskt kodad att alltid vara konträr hade jag säkert hamna i något av Stalins läger ovanför polcirkeln, typ Kolyma där det blir minus 50 grader när det blir riktigt kallt.

Men just därför att jag inte vill hamna i den typen av läger blir jag orolig när sådana som Peterson får genomslag för sin bild av historien. Må vara att de de som lyssnar på honom kommer att inta rätt ståndpunkt i en given aktuell fråga – men om Peterson försvinner från scenen in i en ny långvarig benzo-dimma – kommer de att kunna orientera sig själva då? Vem följer de nästa gång?

(En del har invänt mot de första delarna i min serie och ansett att jag är orättvis mot Peterson med argumentet: ”Men han är ju inte historiker”.

Argumentet är svårt att förstå. Peterson målar ständigt upp bilder av historiska skeenden, och beskriver de personer som är aktörer – och beskriver psykologin hos dessa – och vad vi kan dra för lärdomar. Hans arbetsmetod är att han väljer ett beteende som är fel, en personlighetstyp som är farlig och sedan konstruerar en historisk situation där den farliga personen agerar; Hitler, Stalin, Mao. Petersons bristande beläsenhet visar sig också i att hans beskrivningar av farliga personlighetstyper ligger mycket nära den marxistiska Frankfurterskolans karaktärsklassificeringar under 1930-talet och de studier de gjorde på krigsfångar de första åren efter andra världskriget. Ändå ser Peterson den riktningen som farlig och en av orsakerna till förfallet på de amerikanska universiteten. Att ingen ännu  vad jag vet – påpekat att Peterson är vad som populärt kallas kulturmarxist är lite märkligt).

Men vem var då Solzjenitsyn? Hur många dog egentligen i Sovjet under Stalin? Och varför påminner svenska intellektuella i dag ofta (oavsett politisk ideologi) om ögontjänarna i det sovjetiska författarförbundet?

Om de sakerna ska vi tala om i morgon med utgångspunkt i ett gediget, nyutkommet verk: ”Boken som lurade världen”.