I dag är det tvåhundra år sedan Napoleon dog i fångenskap. Han somnade in i sin märkligt lilla säng, i ett hus som verkade vara tillhåll för varenda råtta på ön Sankta Helena – i en vrå av det brittiska imperiet som ingen riktigt verkade bry sig om.

De gamla vanliga diskussionerna om Napoleon kommer nu för en dag eller två att ta fart igen. Var han vänster? Var han höger? 

Det är något märkligt med dessa ständiga försök att få stora män som kan liknas vid naturkrafter att passa in i de politiska beteckningar som etablerades i det franska parlamentet kring 1789, och som definierades av ledamöternas lägespositioner. Det är som att försöka ha åsikter om Magdalena Anderssons budget beroende på vilka GPS-koordinater som definierar hennes position när hon undertecknar eländet.

Kan vi verkligen inte föreställa oss människor som går sin egen väg, och inte vill trava fram längs med stigar som redan trampats upp av andra. Till och med Bob Marley insåg att det fanns sådana personer när han konstaterade: 

"Rasta don´t go left. Rasta don't go right. Rasta go straight ahead".

I Marleys fall var väl själva tanken att man skulle vandra ut ur det samhälle som fanns.

I Napoleons fall var det istället frågan om att vandra rakt fram … och rätt in i samhällets maktcentrum för att fylla det vakuum som finns där.

Det är denna insikt om Napoleons karaktär och funktion Hegel visar när han i ett brev till Friedrich Immanuel Niethammer beskriver sitt möte med Napoleon 13 oktober 1806. Brevet författas dagen efter det att kejsaren segrat och intagit Jena:

”Jag såg kejsaren – världsanden – lämna staden för att inspektera sitt rike; det är verkligen en underbar upplevelse att se en sådan individ, som samtidigt som han befinner sig i en enda punkt – sittande på hästryggen – sträcker sig över hela världen och dominerar den”.

Vad få verkar förstå är att Hegel inte ger uttryck för simpel hjältedyrkan. Föreställ er istället Hegel som en vetenskapsman som försöker formulera de lagar som styr historien – han har i omfattande verk och föreläsningar förklarat föregående seklers och årtusendens skeenden och nu ser han framför sig en livs levande gestalt som förkroppsligar hans teorier.

Tänk er en nutida tysk paleontolog som hävdar att den irländska jättehjorten inte alls är utdöd utan existerar i små populationer någonstans i de sibiriska björkskogarna, och mycket väl beroende på klimat och förhållanden i naturen kan en irländsk jättehjort komma att leda Sibiriens björnar, vargar, tigrar och renar i en vandring västerut.

Han förutspår att alla dessa djurarter kan komma att invadera Europa anförda av en irländsk jättehjort. 

Och en dag när vår tyske paleontolog kör på A7 mellan Kassel och Fulda … vad ser han då komma mot sig, fyllande alla körfält på detta sexfiliga avsnitt av autobahn?

Ja, ni förstår förstås …

Vår tyske paleontologs totala lycka kommer inte att bero på att han i sig är glad över det han ser, lyckan beror på att det han ser visar att han hade rätt i sin teori. Lite grand är det väl som de där galna forskarna i Jurassic Park som kan förtrollas av ett jätteödla som snart ska svälja dem hela.

Och Hegel som alltför ofta utmålas som en svårbegriplig filosof helt fången i märkliga uppfattningar om idéers makt – denne Hegel var egentligen en praktiskt lagd person som på ett mycket jordnära sätt – som en antropolog intresserad av maktstrukturer – beskrev oss människor.

Hegel delade in oss i fyra huvudgrupper.

Den första gruppen är ”heroerna” – personer som Napoleon, personer som genom sina egenskaper, handlingskraft, intelligens och karaktär förmår gripa makten. Det kan gälla ett land, en stad, ett företag, kontinent eller världen. Det är personer som förkroppsligar tidens alla motsättningar men som inom sig också har övervunnit dem … och som genom sitt övertagande av makten också gör att samhället övervinner motsättningarna och kan stabiliseras eller expandera.

Den andra gruppen är ”medborgaren”, den balanserade, produktiva personen som har djupa rötter i den samhälleliga gemenskap där de lever.

Den tredje gruppen utgörs av personer som förlorat sin anknytning till samhället och sina band till historien. De flyter fritt i sin samtid men strävar ändå alltid efter att göra rätt för sig och fungera i sin omgivning. Här återfinns person som medvetet valt att göra upp med och lämna den miljö eller det land som format dem, liksom personer som mot sin vilja brutits loss från sitt sammanhang.

Den fjärde gruppen är offren, varelser som är totalt intresserade av historia, de saknar all känsla för rötter, och traditioner. De hör ingenstans hemma utom i TV-soffan med chipspåsen i ett fast grepp.

Om vi ägnar oss åt att diskutera vad som är höger eller vänster, istället för att agera efter vad stunden – och framtiden – kräver av oss …då kan vi inte påverka vilka som ska bli de heroer som framträder och tar makten.

Ett lämpligt sätt att uppmärksamma 200-årsdagen av Napoleons död är att se på sig själv och grubbla lite. Det gäller att utforska och placera sig i historiens kraftlinjer, inte att försöka hitta fram till den bästa partilinjen i riksdagen.

I mitt dagliga nyhetsbrev resonerar jag i kväll vidare om Napoleon och Hegel och vad de kan betyda för oss i dag. Men givetvis kommer jag också att ta upp Napoleonbakelser och vad som var kejsarens favoritvin. Beställer mitt nyhetsbrev gör du här.