Artiklar

Skandinavisk livsstil: Lumpor och loppor åt folket!

Boris Benulic

Ett nytt magasin ska nu förklara för oss hur vi ska bete oss om vi vill vara ansvarsfulla, typ: "Tig, tugga tång, lid och lyd."

Till vänster Martina Bonnier tillsammans med Greta Thunberg i samband med lanseringen av magasinet som ska bidra till en ökad medvetenhet om miljö och klimat – även i modeindustrin. Till höger Martina Bonnier som hon häromdagen visade upp sig på Instagram. Nej, utstyrseln är inte inköpt på Buttericks utan ett exempel på ny svensk design.

I veckan lanserades Vogue Scandinavia. En härskara av väldigt magerlagda unga kvinnor som svultit sig till jobbet som mannekäng har anförda av madam Martina Bonnier forsat fram genom flödet i sociala medier. 

Det nya magasinet ska ge läsaren en bild av skandinaviskt mode, design och kultur. För att hela världen riktigt ska kunna ta del av hur framstående skandinavisk kultur är publiceras allt på engelska.

Premiärnumret lanseras med hjälp av Greta Thunberg på omslaget. Det lilla stadsbarnet har fått förflytta sig ut i naturen för en gångs skull – blir bättre bilder då tyckte man väl. På uppslagen där hon figurerar deklarerar hon att modeindustrin är dålig och västerlandets konsumtionshysteri en bidragande orsak till vår kommande undergång.

Redan här förstår man överhetens budskap – det är trots allt en Bonnier som skapat den ”skandinaviska” Vogue: 

Folk måste köpa färre plagg! I väg med dig till Myrorna och Stadsmissionen och leta bland galgar och trastravar efter paltor som bytt ägare tre gånger. Ta ditt ansvar för polarisarna!

Martina Bonnier och hennes vänkrets har dock inga sådana planer för egen del. Studera hennes bilder på Instagram. Hon lägger dagligen upp bilder på sig själv i olika kreationer; ena dagen är hon på Bermudas, andra dagen i St Tropez.

I sina presentationstexter talar Bonnier om att hon ska starta en ny rörelse för hållbarhet som ska visa att det går att göra saker annorlunda. 

Alltså – vanligt folk uppmanas alltid av miljöaktivister att inte flyga ut i världen när de ska semestra. Kommer Bonnier framöver att fotvandra mellan Paris och Como? Segla mellan Köpenhamn och New York?

Skulle väl inte tro det.

Och kommer Bonnier själv att sluta inhandla kreationer som kostar en normal månadslön och trängas med pöbeln på Brödet&Fiskarna för att få fatt på en knappt begagnad trikåklänning från H&M?

Skulle väl inte tro det heller.

Vogue Scandinavia är för det första ett marknadsföringsorgan för svenska designers på olika områden, ett verktyg för att öka exporten och se till att marknadsandelarna blir större bland de mer välbeställda skikten i världens storstäder, varelserna vars medvetande formats av ”Sex and The City”.

För det andra är syftet att få dem som inte tillhör dessa skikt att acceptera att de ska få det sämre. Köp begagnat! I linje med detta kommer vi förstås också i Vogue Scandinavia få se propaganda för vad som ska föreställa mat – burgare av gräshoppor, bröd bakat på pulvriserade loppor och mjölmaskar. Marie Antoinette tyckte åtminstone vi skulle få käka briocher.

Återigen – överheten och globalisterna vill vänja arbetande människor i västerlandet på att armod och fattigdom är en nödvändig livstil.

Och varför ställer Greta Thunberg upp på detta spektakel?

Den enda förklaringen är att hon har ett behov av att synas, höras och bekräftas. Hennes försvarare menar att hon gör det för att få en plattform och kunna nå ut. De säger att hon ju faktiskt i Vogue Scandinavia angriper modeindustrin för att ägna sig åt ”greenwashing” – att låtsas vara miljömedvetna – för att kunna sälja mer.

Försvaret är fånigt. 

Greta Thunberg saknar inte plattformar – hon framträder i Davos på globalisternas sommarkollo, hon får privata audienser hos presidenter, premiärministrar och påven. Hon är inte en isolerad liten miljöpartist i Svenljunga som ingen lyssnar på. Hon hörs och syns överallt. Vill hon ha en plattform för att angripa modeindustrin har hon tillgång till många mycket större och effektivare kanaler än Vogue Scandinavia.

Ändå ställer hon upp i ett magasin som företräder allt hon angriper. Vore väl bättre om hon uppmanade till köp- och annonsbojkott av Martina Bonniers projekt. Men vad vet väl jag, hon kanske tänker dra sig tillbaka från den stora världen och bli svenska exklusiva modeskapares egen lilla exportfrämjande miljömaskot? 

Egentligen vore det väl en bra utveckling.

För allt hon har att ge oss är sin egen ångest och osorterade ilska.

Visst är mode viktigt.

Och arbetande människor i Sverige ska ha råd med vackra kläder, skapade av bra material av svenska designers. Kläder som håller i årtionden. Kläder som är tillverkade i en återupprättad svensk textilindustri. Att kunna klä sig skräddarsytt ska inte vara förbehållet överheten.

Att sådana kläder säljs i andrahandsbutiker är något gott – de kan med fördel också ärvas (eftersom vi talar om kläder som är tidlösa i sin design … och som håller).

Det … det är något helt annat än de trasor människor förväntas nöja sig med i dag – plagg tänkta att klara en säsong … för sedan kommer ju något nytt.

(I mitt dagliga nyhetsbrev fortsätter jag i kväll genomgången av Vogue Scandinavias budskap. Nyhetsbrevet beställer du här).

Artiklar

Sverige, hela världens lilla lynniga domstol

Boris Benulic

Fru Justitia är väl antagligen blind. Det är därför hon inte förmår fördela sina resurser på rätt sätt.

Ni har väl liksom jag förundrats över att de aldrig ställs inför rätta.

Vilka?

Jo, men ni vet; terrorist-turisterna som avreser från Sverige för en all-inclusive-vistelse i Syrien. Eftersom all-inclusive i deras fall inte kan inkludera gratis sprit – så får de istället mörda, våldta och skända så mycket de orkar.

När de återvänder till Sverige med blod på händerna säger myndigheterna att de inget kan göra. Bevisläget är för svårt. Inget kan bevisas. Så terrorist-turisterna får istället bostad och hitte-på-jobb. Eller bidrag.

Ni blir väl – liksom jag – därför ännu mer förundrade när en iranier häktades vid sin ankomst till Arlanda november 2019 för brott som begicks 1988. 

Alltså, om du dödar och stympar människor 2018 i Syrien, då får du bli fritidsledare i Vivalla när du återvänder till Sverige. Avrätta människor i Iran 1988, och du fängslas när du kommer hit.

Lite svårbegripligt att svenska åklagare är så frenetiskt energiska i det här fallet när de inte ens orkar inleda förundersökningar mot turist-terroristerna när de återvänder.

Det är svårt att utreda, säger åklagarna. Finns inga verktyg.

Men låt oss då tänka på Jonas Oredsson. Han hölls isolerad – häktad med fulla restriktioner – i 3,5 år medan misstanken om kokainsmuggling utreddes. Man ville inte riskera att han saboterade förundersökningen.

Givetvis kan man förfara så med varenda terrorist-turist som nu finns i landet.

Men man vill inte.

Lägga ner stor energi på många två år gamla brutala omfattande terroristbrott går inte, förövarna får gå fria, ofta med underhåll betalda av oss andra.

Lägga ner stor energi på en utländsk persons brott går däremot utmärkt även om det är 32 år sedan dåden och han inte ens bor i Sverige (som turist-terroristerna).

Missförstå mig inte. Tanken på att någon av vakterna tar upp den här iraniern på taket till häktet på Kungsholmen och låter honom liksom råka snubbla och ramla ner från taket fyller mig med med viss tillfredställelse. Men man ska väl inte hoppas på för mycket.

Så det är inte det att jag tror att iraniern är en fridsam hedersknyffel. Han har varit en av Khomeinis slaktardrängar. Låt honom brinna i helvetet.

Men vad vi måste försöka förstå och utreda är varför alla dessa terrorist-turister inte häktas och utreds på riktigt.

Jag tror vi måste studera historien för att förstå de här händelserna. 

Iraniern åtalas nu för grovt folkrättsbrott samt mord, eftersom han anses ha varit en av organisatörerna av de massavrättningar som den iranska regimen genomförde av medlemmar i Folkets Mujahedin – men även av andra oppositionella. 

Folkets Mujahedin bildades som en vänsterinriktad muslimsk militant organisation i Iran 1965 och organiserade attentat mot shahens regim och amerikansk militär i landet och deltog i ockupationen av USA:s ambassad. De motsatte sig frigivandet av gisslan och ville istället se dem avrättade. Under de inledande åren bygger de ett starkt stöd bland intellektuella och i medelklassen. 

Efter shahens fall kom organisationen alltmer i konflikt med Khomeini och förbjöds till slut helt. Folkets Mujahedin svarade med väpnad kamp mot vad de ansåg vara en islamistisk statskupp – vilket nog kan sägas vara en fullt rimlig beskrivning av situationen. Khomeini svarade med massarresteringar och avrättningar.

Hårt trängda i hemlandet allierar sig organisationen med Saddam Hussein i Irak. Denne ger dem en bas för den fortsatta kampen mot Khomeini. Under kriget mellan Iran och Irak strider Folkets Mujahedin på Iraks sida.

Det är i samband med detta som Khomeini beordrar massavrättningar av de medlemmar i Folkets Mujahedin som sitter fängslade – de hängs därför att de betraktas som landsförrädare. Rättegångarna är synnerligen summariska i de fall de förekommer. Många av dem som hängs har inte gjort mer än delat ut flygblad eller gått i studiecirklar.

Organisationen fortsätter verka från sina baser i Irak efter det att kriget mellan Irak och Iran är över. När USA senare invaderar Irak angrips också organisationens baser och Folkets Mujahedin kapitulerar men kommer snart att få USA:s beskydd och samarbeta med de amerikanska styrkorna som har Iran som nästa mål.

Donald Rumsfeld gav organisationen USA:s formella beskydd 2004, Hillary Clinton lyfte senare bort terroriststämpeln, och när organisationens kontakter med Iraks regering blev ansträngda på grund av Irans ökade inflytande i Bagdad … ja, då såg USA till att Folkets Mujahedin kunde omlokaliseras till baser i Albanien.

Folkets Mujahedin har sedan dess samarbetat med både amerikansk och israelisk underrättelsetjänst i operationer riktade mot Iran.

Vi har alltså att göra med en organisation som spelar en relativt stor roll i USA:s försök att få till en ny regim i Iran.

2017 förklarade Trumps nationella säkerhetsrådgivare John Bolton i ett tal till ledare för Folkets Mujahedin att de skulle fira nyår tillsammans i Teheran innan 2019.

Kan det vara detta som gör att svenska åklagare agerar med sådan fermitet? Folkets Mujahedin är för tillfället en partner till USA – en partner som är viktig eftersom Trumpadministrationen förklarade att det inte var uteslutet att nästa regering i Iran skulle rekryteras ur organisationens led.

Låt oss pröva tanken att svenska åklagare inlett den här processen mot iraniern därför att det är i USA:s intresse. Att åtala och fängsla en irakisk politruk för folkmord är ett slag mot regimen i Iran – ett slag som redan fått stor internationell uppmärksamhet.

Konspirationsteori? Förklara då gärna för en enkel balkanbonde vad som pågår.

Betänk min fråga om åklagarnas märkliga agerande.

Likgiltighet för folkmord 2018. 

Upprörd energi över folkmord 1988.

Varför?

Det verkar som om de åklagare som arbetar med internationella frågor har en förkärlek för att genomföra åtal som gynnar USA:s allierade eller som drabbar deras fiender … som Julian Assange.

Oavsett vad som är fallet ser jag inga som helst skäl till att Sverige ska leka världsdomstol som tar hand om dem världspolisen i Washington anser är skurkar … speciellt inte så länge vi inte tar hand om de terrorister vi har i landet.

Artiklar

Låt oss döda ideologierna

Boris Benulic

Kommer du ihåg typerna som förr stod på torg och gator försökte lura dig att gissa under vilken av kopparna det låg pengar? Vart tog dessa figurer vägen? De blev politiker.

”Debatten”, målning av Reinhard Sebastian Zimmermann ca 1850.

Herbert Tingsten hävdade att ideologierna var döda. Tyvärr är så inte fallet. Ideologierna lever och frodas som jättebjörnlokor i den svenska politiken. Ett ogräs man inte verkar kunna bli av med.

Fast det är inte ideologier i verklig mening.

För några år sedan turnerade Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tillsammans runt i landet. De tyckte man skulle diskutera mer ideologi i politiken och ville ge menigheten en möjlighet att få lyssna på debatter mellan dessa två självutnämnda ideologer och tankegiganter.

Men ingen av dem är speciellt beläst eller reflekterande.

Det blev som om två småstenar försökte iscensätta vad som händer när två kontinentalplattor skavt för hårt mot varandra. Någon ideologisk jordbävning blev inte resultatet, snarare två småstenar som sprätte iväg. Det är dem du känner av i en av dina skor i din dagliga vandring genom tillvaron.

Ideologier i nutida svensk mening är helt enkelt ett sätt för politiker att undkomma ansvar genom att hänvisa till en högre ordning, ett sammanhang som förklarar och ursäktar allt som händer. Slagord som ska få dig att uthärda att du får det sämre.

Politik ska inte utgå från ideologier ens när det är verkliga ideologier vi talar om.

Politik ska utgå från enkla levnadsregler som varje tänkande individ redan lever efter.

Den första regeln är att den som inte arbetar heller inte ska äta. Det innebär inte att vi lämnar de som inte kan arbeta utan hjälp. Arbetande människor vet hur lyckliga de är som kan dra försorg om sig och de sina genom att använda sin hjärna och kropp. De förstår därför hur svårt det kan vara för den som av olika skäl inte kan det – och de arbetande bidrar därför gladeligen genom skatten till det som behövs. 

Men de som arbetar ser inga som helst skäl att bidra till dem som inte vill försörja sig själva.

Den andra regeln är att den som arbetar också har rätt till frukterna av sitt arbete. Han ska kunna se vart pengarna tar vägen och och att de används till de ändamål som de är avsedda för. Man köper inte grisen i säcken. Men i dagens Sverige vet du inte ens om det är något i säcken du betalar för. Du köper en säck och hoppas att någon däruppe ska stoppa något i den.

Den tredje regeln är att man tar seden dit man kommer. Man respekterar mentalitet och kultur och förhållningsregler. Du gör det när du går över till grannen för att dricka en kopp kaffe, och du förväntar dig givetvis det när du själv får besökare i ditt hem … eller ditt land. Gäster som inte kan bete sig i ditt hem visar du på dörren.

Om dessa tre grundregler för politik borde alla kunna vara överens. Varje politiskt förslag, varje budgetproposition ska vägas och mätas mot dessa regler. Vad Adam Smith eller Karl Marx eller Edmund Burke någon gång ska ha sagt är irrelevant.

Är då ideologier helt oviktiga? Inte alls. Men ett Adam Smith-citat är lika intressant vid en budgetgenomgång som en referens till Bibeln. Det blir bara ett sätt att undvika grundfrågorna, till exempel: ”Är det här till nytta för arbetande människor eller inte?”.

Istället får vi tomma fraser som ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Ord man kan tolka hur som helst, men man kan inte tolka de tre grundreglerna på så fasligt många sätt.

Vi talar här om regler som alla normala människor bör kunna ansluta sig till. Regler som talar till den som är sjuksköterska, brandman, byggnadsarbetare såväl som IT-konsult, affärsägare eller VD.

Men istället vill överheten att vi ska ta ställning till förslag utifrån ideologier som inte är ideologier utan obelästa människors vanföreställningar, och dessa figurer vill att vi ska ta vad de säger som den korrekta uttolkningen av dessa ideologier.

Givetvis är jag själv en ideologisk människa, jag rör mig sedan barndomen i inom en marxistisk tankefåra, det innebär en ständig brottning med filosofiska, historiska och ekonomiska frågor. Jag kommer aldrig att bli klar med den brottningen och jag justerar och inkorporerar ständigt tankar från andra idéströmningar. Min ideologi är en personlig fråga och jag skulle aldrig komma på tanken att försöka frälsa någon och göra den personen till marxist genom att erbjuda lösryckta citat. Liksom religion bör ideologi vara en privatsak; jag är också är kristen och det skulle vara mig lika främmande att försöka få någon att bli det genom att dela med mig av den upplevelse som påverkade mig.

Det finns en monumental förmätenhet i själva tanken på att vinna folks hjärnor och hjärtan för en ideologi eller tro – det innebär att man ser på ideologier som olika uppsättningar eviga sanningar och att man betraktar kristendomen som något man logiskt kan komma fram till genom studier och samtal - men då tar man bort det avgörande momentet av frälsning, mystik och nåd.

Och tänk efter – vill du leva i ett samhälle där en annan ideologi än din segrat och att praktisk politik utformats i enlighet med vad som påstås är denna segrande ideologi?

Självklart inte.

Men visst vill du leva i ett samhälle styrt enligt de tre grundreglerna?

Tänkte väl det.

Då kan man förvisso ställa frågan vad vi ska med politiska partier till. Men det tar vi en annan gång.

PS. I dagens DN har Andreas Johansson Heinö skrivit en ledare med rubriken: ”Ta det lugnt med verklighetspopulismen och ge plats också åt idéer och värderingar”.

Han är ett exempel på det jag diskuterar ovan. Personer som försöker lura in oss i en massa pratande istället för att vi ägnar oss åt arbete för vårt eget och det allmänna bästa … samtidigt som i det privata funderar på profitkvotens fallande tendens eller marknadens osynliga hand. Men vad ska han göra. För sin utkomst är han beroende av att ideologin får spela en roll i politiken, så är det om man är medlem i det samhällsskiktet.

Men jag måste tacka Andreas Johansson Heinö för att han satt namn på sådana som mig.

”Verklighetspopulist” är en beteckning jag bär med glädje och stolthet.

Artiklar

Pride & propaganda för kommande krig

Boris Benulic

Tro inte att det är regnbågsflaggan ni ser. Det är ett övermålat stjärnbaner.

I det antika Grekland var få militära enheter lika fruktade som ”Thebes heliga skara”. Plutarchos berättar att truppen bestod av 150 homosexuella par, som avlönades av staten och ständigt tränade och övade med vapen. De var avgörande för segern vid Tegyra 376 f.Kr. och Leuktra 371 f.Kr. Försvarsmaktens senaste propagandakampanj har nog dock helt andra mål än att upprätta en sådan elitenhet. (Teckningarna från en serie som skildrar den heliga skarans äventyr i försvaret av sin stad.)

Många har kritiska kommenterat att den så kallade Försvarsmakten köpt SvD:s framsida för att deklarera sin trohet till Pride-flaggan. Men de ser ändå inte det riktigt problematiska.

Betänk följande … USA har inlett sitt uttag från Afghanistan. Häromnatten smet de ut från – och övergav – Bagramflygplatsen utan att ens berätta det för den afghanska regeringen. Märkligt utveckling. 

USA signalerade sin ankomst till landet genom att släppa några bunkerknäckarbomber för att ingen skulle kunna undgå vad som var på gång; ”Here we come.”

Och nu drar de i all tysthet som en bakfull turist som tappat kreditkortet och som tar sig ut från hotellrummet via balkongen.

Vad lämnar de efter sig?

Låt oss först begrunda vad de sa att de skulle göra.

USA skulle slå ut al-Qaida och hämnas elfte september.

I dag är al-Qaida starkare än då, har fler personer under vapen i fler världsdelar genom sina affilierade terroristsekter.

USA skulle återställa demokrati, lag och ordning.

I dag är Afghanistan ett av världens mest korrumperade länder och talibanerna behärskar sisådär 85 procent av landet. Den lag och ordning som råder är sharia.

En del hävdade att en positiv följd av invasionen och den amerikanska närvaron skulle  bli att all den där vallmon som skördades i landet inte längre skulle göra det till en av världens största narkotikaexportörer.

I dag har Afghanistan stärkt sin ställning på området och står till exempel för cirka 90 procent av det heroin som kommer till Europa.

Nästan en halv miljon människor i landet är beroende av sitt arbete i opiumproduktionen.

Och ja, just det … höll på att glömma bort det … landet är också en världsledande producent av hasch.

EN kvarts miljon människor har dödats i kriget. En halv miljon är hemlösa.

För att verkligen skapa en känsla av att en amerikansk invasion är en humanitär nödvändighet propagerades det för att syftet till stor del var feministiskt. Afghanistans kvinnor och flickor skulle befrias från islams och talibanernas misogyna förtryck.

Gick väl inte alls. 

Hedersmord, tvångsäktenskap, våld mot kvinnor, och sexuella övergrepp är en del av vardagen – det spelar ingen roll om området kontrolleras av regeringen eller talibanerna något som Amnesty rapporterade om 2018 och Human Rights Watch 2020. 

Summera allt detta och fundera på hur det kan vara så att det fortfarande oreras om hur hemskt det blir om talibanerna återtar makten, och vilken befrielse det blev när USA kom.

Afghanistans kvinnor och flickor tjänade helt enkelt som en förevändning, en ursäkt för USA:s invasion.

Men vad har detta med att göra med den svenska försvarsmakten och dess uppslutning bakom Pride-flaggan?

Jo, USA var inte ensamt om att invadera Afghanistan, flera europeiska länder, däribland Sverige deltog med trupp.

Märkligt nog diskuterar vi här i landet nästan aldrig Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Det borde vara en självklarhet att vi debatterar vad det svenska deltagandet innebar och vilket spel det ingick i – och vilken sorts bricka Sverige var. (För tydlighetens skull – jag vill definitivt inte uttala mig förklenande om de deltagande svenska soldaternas mod eller vilja att göra gott. Med utgångspunkt från vad som sades vara missionens mål har de visat provat på tapperhet och självuppoffring. Desto större skäl att diskutera vad det hela ledde till så att nationen inte än en gång skickar sina främsta kämpar för att de ska tjänstgöra åt det amerikanska imperiet.)

USA:s propagandister är inte oskickliga. De inser att de inte kan framställa sig själva som feminister nästa gång de vill invadera ett land. Det gick inte så bra i Afghanistan eller Irak, eller Syrien … eller Libyen där du numera kan köpa dig en sexslav på marknaden.)

USA måste hitta en annan grupp som de påstår sig vilja värna och rädda.

Och vilka vore väl lämpligare än de som som är bögar, lesbiska, queer eller trans?

Är det inte märkligt hur USA:s överhet i olika sammanhang numera lyfter fram hbtq-frågan och kritiserar stater och regimer för deras behandling av dem som inte är heterosexuella.

Så har det alltid varit i imperiets historia – man pekade på en grupp som måste befrias – och så spred man död och förödelse över världen.

De grupper man sade sig vilja värna fick det mycket sällan bättre.

Vad vi ser är därför hur USA nu bygger upp en ny plattform för angreppskrig. I dag är det värnandet av de icke-heterosexuella som sägs vara målet.

Och redan böjar regeringar och institutioner i västra Europa ställa in sig i ledet, och förbereda opinionen på att landets söner och döttrar snart ska skickas ut till något främmande land.

Världen är fylld av vidriga regimer som förtrycker homosexuella – vem skulle väl inte vilja arkebusera de ansvariga för hängandet av bögar i Iran? Listan på frivilliga deltagare i exekutionsplutonerna skulle bli lång.

Och de straffen kommer en dag att verkställas.

Dock inte genom att USA invaderar med svenska soldater som hjälptrupp.

Det är detta vi ska diskutera när vi försöker förstå varför krigsmakten nu paraderar under Prideflaggan.

Podd

Anti-antiken, den svenska skolpraktiken

Boris Benulic

"Det ädlaste nöjet är den glädje man känner när man förstår något", hävdade Leonardo da Vinci. Men så roligt ska svenska skolbarn inte få ha det.

I de lokaler i Sverige där man ägnar sig åt förvaring av barn och ungdomar – platser också kända under beteckningar som ”grundskola” och ”gymnasium” samt ”högskolor” ägnar man sig alltmer åt att inte ägna sig åt något alls. Man fokuserar på att finnas till och inriktar sig på bibringa eleverna de nödvändiga basala färdigheterna; som att andas (annars dör de ju), att omväxlande sätta ena benet framför det andra (kallas också för att ”gå”, en konst som bör läras in för att man ska kunna förflytta sig till och från skolan och inom den).

Att ställa krav utöver detta anses kunna innebära att barnet skadas.

Om jag överdriver?

Jo, men det är klart jag gör.

Men vi rör oss i denna riktning … för inställningen till barn och till livet visar sig i Nisse-böckernas popularitet; ni har inte kunnat undgå dem: ”Nisse går till posten”, ”Nisses nya mössa”, ”Nisse hos frisören” och ”Nisse på stranden”.

Att böckerna vänder sig till gruppen 3-6 år säger det mesta.

Att sätta en sådan bok i händerna på en sexåring innebär att lanserar tanken på att det är ett stort äventyr att gå till posten eller att klippa sig.

Det är sådana barn som i bästa fall får deltagande i ”Idol” som framtidsdröm.

Snart blir ”Nisse-böckerna” säkert obligatorisk läsning på universiteten … oavsett ämne.

I Kina däremot satsar man hårt på att förmedla det europeiska kulturarvet till eleverna. I en tid då man i Europa lägger mindre vikt vid antikens Rom och Grekland sätter man Thukydides i händerna på eleverna i Kina.

Det är sådant som gör att vi riskerar att bli en kinesisk lydstat.

Om bland annat detta resonerade vi i gårdagens Radio Bubbla.

Artiklar

Bokbål, Budapest & bögar

Boris Benulic

Står vi inför en tid av bokbål eller har det bara brunnit i huvudet på de mer hysteriska anhängarna av globalism och EU?

Paulus övervakar brännandet av hedniska skrifter i Efesos. (Målning av Lucio Massari ca 1610.)

Är det inte dags att vi inser att Pride-kulturen bara är ett led i USA:s kulturkrig mot Europa?

Och är det inte dags att Europas bögar och flator börjar delta i kampen för att värna sina länder från USA:s försök att kolonisera allas våra tankar och våra liv? Och är det inte dags att de vänder sig mot ”vänner” som Per Wirtén och andra kultursidesskribenter?

…

Per Wirtén kan verka vara en lugn och tålmodig man. En av det svenska offentliga samtalets mer resonabla personer, en av de där skribenterna alla de andra skribenterna gillar därför att han hela tiden tjatar om att vi måste diskutera med varandra, att samtalet måste hållas igång.

Ni vet … ”vi måste tala om det”, ”vi måste prata med varandra”.

Sedan länge kännetecknas det svenska offentliga samtalet av att man inte diskuterar hur verkligheten ska förändras medelst praktiska åtgärder; och hur människors verkliga frihet ska säkras … utan det handlar alltid om att se till att vi pratar, pratar, pratar och det ska vi göra i förskolan, skolan, högskolan och numera också på arbetsplatsen … värdegrundstjafs och fikamys går före produktionsresultat (det som förr gjorde alla tillfreds).

Och om det uppstår problem i samhället så löser man dem genom att prata mer, för problemen anses alltid ha orsakats av att vi talat för lite med varandra (och i den Wirténska världen låtsas man inte om att det inte går att tala med en allt större del av befolkningen; detta därför att de är ointresserade av att delta i en diskussion som utgår från europeiska traditioner och värderingar, eller så är de fientliga till dessa traditioner och värderingar, eller så är de medlemmar av kriminella gäng – rovdjur som tänker ta vad de kan – eller så saknar de språk och ord för att delta i nyssnämnda samtal).

Nu beror den Wirténska hållningen – att vilja organisera ett allomfattande pladdrande – inte så mycket på att Wirtén är intresserad av ideologier och av vad andra tycker och tänker, det beror mer på att Wirtén vet att man ska propagera för öppenhet och åsiktsutbyte om man vill göra karriär som skrivkuli i Sverige. Man ska då vara beredd att låta sig spännas för än den ena och än den andra åsikts-rikshan och kutande dra iväg med den. Wirtén har dock alltid varit noga med vilken riksha han låter sig spännas framför. Den som sitter där ska ha råd att betala, och ge fler uppdrag, det ska vara fint folk han ombesörjer transporten för – vilket gör att han är en favorit bland fackföreningspampar, socialliberaler och EU-byråkrater med böjelser för överstatlighet. Wirtén kan vränga och vrida orden så att han ger deras projekt en aura av bildning, kultur och humanism; typ: ”Nej, det är inte en federal skatt på alla invånare i EU – det är ett finansieringsprojekt med rötter i senrenässansen”.

Wirtén är alltså som alla förstår en mycket användbar man, väl sedd på alla kultursidor … lite av vår tids Anders Ehnmark, till vilken han står i samma förhållande som en industriostkaka från Frödinge gör till en ostkaka från Forsa gårdsmejeri (man blir vad man äter och mina jämförelser bestäms av vad jag för tillfället mumsar på).

Dock börjar Wirténs tålamod tryta. Han har i två årtionden gjort sig nyttig på varje tänkbart sätt … och jag börjar nästan förstå hans växande harm: de däruppe har inte förbarmat sig och förverkligat vad vi vet är Wirténs stora dröm: att bli kulturråd i något trevligt europeiskt land, eller varför inte i USA? Överheten har inte ens sett till att det ordnats en tjänst i EU-byråkratin åt Wirtén.

Han har brödskrivit länge nog åt överheten, dags att han får sin sinekur.

Den här förtrytelsen gör att Wirtén blir mer och mer obalanserad i sina texter – inte så att han drar till med kraftuttryck i form av svordomar och könsord (vi är väl alla överens om att Wirtén antagligen inte kan några sådana … orsaken till det kan vi bara fundera över) – det obalanserade tar sig istället uttryck i att han medvetet ljuger i sin argumentation och i sina resonemang.

Eller så är det inte ett uttryck för han håller på att tappa besinningen för att han inte får den där fina tjänsten (och visst låter ”Kulturrådet Wirtén” rätt pampigt) … utan han ljuger medvetet och kalkylerande … han ser att uppdragsgivarna numera premierar sådant beteende.

Om min beskrivning av Wirténs beteende är överdriven?

Inte alls.

Läs hans senaste inlägg på Expressens kultursida.

I ingressen presenteras hans text med orden:

”Per Wirtén ser hur rädslan för nyanser hotar den fria litteraturen i såväl Ungern som USA.”

Wirtén målar upp en värld där makthavare vill ge oss en Fahrenheit 451-värld, en värld där böcker är förbjudna och bränns.

Som exempel på det tar han Ungern och regeringens lagstiftning för att förhindra att  upplysning om icke-heterosexuell sex samt könsbyte ska kunna riktas till barn (utan föräldrars medgivande).

Om ingen förstått det förut så vill jag påpeka att jag finner Orban vara en rätt obehaglig svågerkapitalist av öst- och centraleuropeiskt snitt – men han behöver folkligt stöd och intar därför ibland positioner som är till fördel för den egna nationen och det arbetande folket.

Den lag som antagits i Ungern gällande frågan om ”sexualupplysning” ska nu bli föremål för folkomröstning. Finns det minsta lilla skäl att gnöla då? Ungrarna får ju säga sitt.

De kan fälla lagen … och Orban.

Om detta säger Wirtén intet (hans herrar gillar inte folkomröstningar) utan han påstår istället följande:

”Konsekvenserna av den ungerska lagen som förbjuder upplysning för unga om normbrytande sexualitet är ännu oklara. Men den kommer säkert innebära att en rad barn- och ungdomsböcker successivt rensas ut. Kan romaner som de som amerikanen Ocean Vuongskriver, med sina nakna skildringar av homosexuell kärlek, ens finnas i bokhyllan hemma hos barnfamiljer utan att angivare anmäler?”

Förstår ni nu vad jag menar när jag talar om Wirténs utveckling? Denna kombination av aggressivitet och saggighet.

”Konsekvenserna” … ”är oklara”.

”Men den kommer säkert innebära att en rad barn- och ungdomsböcker successivt rensas ut.”

Konsekvenserna var ju i meningen innan oklara?

En lag vars konsekvenser som är oklara och som man dessutom ska folkomrösta om tas som intäkt för att utmåla Ungern som ett land där bokbålen är på väg att tändas.

Det gränsar dessutom till den totala töntigheten att utmåla Ungern som ett land där det förbereds pogromer mot bögar.

Bögar har en tämligen stark ställning i den ungerska kulturen – ni har väl aldrig trott att männen i alla de där fina, stora badhusen bara spelar schack med varandra? 

Den lätt retarderade nutida homofobin i östra och centrala Europa skulle jag nog vilja mena är en följd av att den västerländska Pridekulturen trängt in i denna del av Europa. Här har bögar, lesbiska och queerpersoner har alltid haft fungerande och livaktiga subkulturer bland slaver och magyarer.

Men Pride-kulturen är ett amerikanskt fenomen som innebär att man inte nöjer sig med att få vara ifred i sin subkultur och där man hävdar att ens sexliv är ens ensak utan man går till angrepp på heterosexualitet och traditionell familjebildning.

Och det här ett är kulturkrig som pågått i årtionden och där USA har varit pådrivande och målet är att förstöra samhällsgemenskapen, att förvandla oss till rotlösa, ständigt konsumerande individer – varelser som förbrukar allt, även varandra, i en fåfäng strävan efter ständig omväxling och förnyelse.

Människor som inte är heterosexuella har en självklar och given plats i ett organiskt samhälle, men ett fungerande organiskt samhälle kräver också en stabil grund och heterosexuella familjer (någ0t som jag avhandlar här).

För arbetande människor har familjen alltid varit en trygg hamn i en otrygg värld. 

Riv den hamnen och vi riskerar alla drunkna. Heterosexuella såväl som homosexuella.

Riv den hamnen och du förstör nationen.

Per Wirtén har varit verksam lika länge som jag i den politiska debatten. Han vet lika väl som jag att familjen som institution mycket länge i det här landet har utsatts för ett ideologiskt totalt angreppskrig på alla fronter.

Familjen anses vara själva grundorsaken till allt som är fel med Sverige (och de europeiska samhällena) – allt förtryck anses på något sätt emanera ur förbundet mellan man och kvinna och de barn de får.

Detta har pågått i årtionden. Har Per Wirtén en enda gång sagt något i stil med: 

”Men vi kanske ska stilla oss lite, det är ju i alla fall alla de där heterosexuella kärnfamiljernas slit, strävan, kärlek och sammanhållning i en grym värld som skapat det samhälle vi har i dag. Vi kanske ska pipa ner lite och vara tacksamma.”

Men inte …

I stället jämställer Wirtén i sin text ”familjevärderingar” med ”förtryckande könsnormer”.

Jag har en känsla av att det nog ändå blir en kulturrådspost snart för Wirtén. 

Mer kan överheten inte begära av en av sina kulturkrigare.

Artiklar

Vår tid … trasproletärernas triumf

Boris Benulic

Har man inget annat att sälja kan man väl alltid sälja sina föräldrar.

Aftonbladet Kultur publicerade i dagarna en text av Susanna Alakoski med rubriken:

”Här har ni ert land, Sverigevänner”.

Nedryckaren är:

”Allt var inte bättre förr”.

Jaha?

Nu är det ju få som hävdar att allt var bättre förr.

”Allt” är nämligen ett ganska stort ord. Medlemmarna av det arbetande folket, de må vara arbetare, tjänstemän eller företagare vet mer än väl att allt inte var bättre förr. Det har nämligen deras föräldrar berättat för dem. Slitet. Släpet. Kyla. Skador. Sjukdomar.

Och de i sin tur för vidare berättelserna från sina föräldrar. 

Att vara en del av det arbetande folket kostar på, du må sedan vara statare eller statsanställd. Vi vet det. Man är dum i huvudet om man låtsas som om någon kallad ”Sverigevän” skulle hävda något annat. Det är just det som är den tänkande och arbetande människans ståndpunkt – det var inte bättre förr … men mina föräldrar, och deras föräldrar skapade ett land – genom sitt slit – som jag nu ska ge bort.

Alakoski, socialarbetaren som gör kulturkarriär genom att sälja ut sin familj, försöker nu få oss att tro att dagens Sverige – präglat av gängkriminellas brutala mord – kan likställas med gårdagens fyllebråk bland en minoritet av de invandrade finnarna.

Skamlöst.

Men vad vi sett de senaste 20 åren i svensk litteratur är att vi får oss till livs trasproletära skildringar och de diskuteras som om det handlade om det arbetande folket.

Alakoski och hennes gäng gillar att måla med de mycket breda penseldragen, de som  kommer sig av att man sätter sig vid tangentbordet vid tillfällen när man kanske inte borde göra det – när man av olika orsaker inte längre tänker klart.

Jag har alltid funnit Alakoski nästan obegripligt obehaglig. Hon fick sitt litterära genombrott genom att hänga ut sin familj till allmän beskådan. Där dracks det för mycket. Bland annat.

Inget nytt i det i det beteendet. Vare sig i drickandet eller uthängandet.

Åsa Linderborg har gjort det. Daniel Suhonen likaså.

Däri ligger det obehagliga, de försöker alla göra sig lite finare inför Bonniers eller förlagsredaktörerna på Natur&Kultur och Norstedts; typ: 

”Men goa, förlagschefen, se på mig arma tattarbarn som ändå fått till en bok om min erbarmliga uppväxt, alla söp och slogs. Nog skulle man väl kunna tänka sig en liten utgivning ändå? Eller hur goa förlagschefen…”

Och det kan överheten alltid tänka sig … en liten folkföraktande bok är alltid välkommen … överheten älskar litteratörer och författaré som förklarar hur eländigt det står till i det arbetande folket. Hälften av det arbetande folket ska beskrivas som om de konstant super och hälften som dumskallar nöjda och lyckliga med att stå vid en maskin 40 timmar i veckan. 

Ack och ve.

Men kom ihåg att Alakoski, Linderborg och Suhonen i grund och botten verkar i en borgerlig tradition; de är trasbourgeosins hovnarrar … behöver ni exempel? 

Tänk Edwall (Allan och Britt), eller Martina Montelius eller Kristina Lugn … och alla Dramaten-skådisar … och Per Wästberg, den gamla bocken som betäckt det mesta mellan Högalidskyrkan och Gustaf Adolfs-kyrkan: 

”Men hej, lilla poetissan, jag heter Per och sitter i Svenska Akademien.”

Överhetens mer kulturella skikt har alltid ägnat sig åt att förtala sina föräldrar, och därmed har det mönster skapats som sådana som Alakoski kan falla in i (och innan henne de så kallade arbetarförfattarna).

Arbetande människor – oavsett samhällsklass – förtalar inte sina föräldrar offentligt.

Det är aktiviteter för trasproletärer och trasbourgeoisi; och det är inget vi andra behöver bry oss om.

Podd

Så vandes vi vid vit vanmakt

Boris Benulic

Hur vita mäns vilja till mentalt flagellantbeteende och ska göra världen bättre är för mig högst oklart. Men meningen är kanske inte att världen ska bli bättre? Det kanske är en förlegad idé … förknippad med … just det … vita män.

Att 007 inte längre anses kunna vara vit säger en del om vår tid. Manlighet, styrka, dådkraft förknippas inte längre med vita män.

Reklamen i dag (och populärkulturen) utgår allt oftare från att västerlandets män upphört att vara män. De är inte längre intresserade av att försöka förstå vad det innebär att vara man, de tycker bara det är jobbigt.

De föredrar att istället sitta i någon av de prata-ut-och-lär-dig-visa-känslor-grupper där man snyftar tillsammans, äter hämtpizza samt diskuterar gamla TV-serier. 

De här grupperna sammanstrålar över hela västvärlden; från Södermalm och Vasastan i Stockholm och ner till Prenzlauer Berg, Malasaña, Schanzenviertel och Pigneto. Där sitter de vita personerna i de kreativa klasserna, de som vagt påminner om män och de skapar mediaflöden och marknadsföring där den vite mannen oftast framställs som ett problem; detta eftersom de ser sin egen tillvaro som problematisk.

Det enda dessa svaga manliga medlemmar av de kreativa klasserna kommer på att de kan göra för att få spela en roll i samhällsutvecklingen är att gå med på att bli syndabockar. De böjer sina huvuden, går ner på knä och viskar: ”Ja, allt är vårt fel, allt är mitt fel. Straffa mig”.

De bidrar därför till att framställa alla vita män som bärare av all ondska, typ: i går ägnade sig den vite mannen åt slavhandel, i dag vägrar han sopsortera. 

Vad behöver ni för ytterligare bevis?

Vit man är lika med ondska! 

Överallt och oberoende av tid och rum.

 Ondskan sitter i hudfärg och kön. (Tänk vad skönt det skulle kännas om jag nu i den här parentesen skrev att det ni läser är en retorisk överdrift för att fånga er uppmärksamhet. Istället är det en ganska exakt beskrivning av den för tillfället rådande överhetsideologin.)

Och det här självföraktet hos männen i de kreativa klasserna gör att den vite mannen försvunnit ur mycket av marknadsföringen. Att sälja varor gör man bäst (och naturligast) genom att påtala för män och kvinnor att just den här produkten gör dem extra attraktiva för det andra könet.

Men när de vita männen i de kreativa klasserna går med på att framställa sig själva som i alla avseenden oaptitliga … ja, då måste den reklam som utgår från spelet mellan könen ersätta den vite mannen med något mer aptitligt.

Och i ett samhälle där allt fler vita män dras med mindervärdeskänslor för att de är vita och män och gör allt för att urskulda sig och be om tillgift kommer inte kvinnor av något slag att protestera när de vita männen försvinner som partners ur reklam och marknadsföring. På så sätt etableras en ny ideologiskt betingad bild av vad som är friskt och naturligt.

Om det grundläggande orsakerna till denna utveckling talade vi i gårdagens program och så gav vi handfasta råd till unga människor som vill bilda familj om hur de ska hantera de problem de ställs inför.

Podd

Fidel Castro och glasskampen

Boris Benulic

Karibiens Marie Antoinette – a.k.a Fidel Castro – tyckte folket kunde käka glass ... gick bra ett tag.

De politiska kommentatorerna och historikerna är överens: Fidel Castro älskade glass. Många människor som mött honom eller arbetat med honom har vittnat om hur Fidel avslutade varje middag med några skopor glass.

Inget konstigt med det.

Men…

Han avslutade också varje lunch med ett antal skopor glass.

De som fortfarande då anser att: ”Visst, lite ovanligt men…” kanske tänker om när de får veta att Fidel även avslutade varje frukost med glass.

Gabriel Garcia Marques fick en gång bevittna hur Fidel avrundade en rejäl lunch med att proppa i sig 18 skopor glass.

Men Fidels glass-beroende tog sig uttryck som kom att påverka inte bara hans figur utan hela det kubanska samhället. Efter revolutionen och brytningen med USA gjorde blockaden av Kuba att glass blev en bristvara på ön. Merparten av all glass hade tidigare importerats från den stora grannen i norr.

Fidel lanserade stridsropet ”Helado por el pueblo” och lovade att Kuba skulle visa socialismens överlägsenhet genom att kunna ge medborgarna mer, bättre och billigare glass än vad de kapitalistiska staterna kunde erbjuda sina invånare.

Sovjetunionen pumpade varje år in tiotals miljarder USD i subventioner till Kuba och det var bara för Fidel att beställa maskiner från både Holland och Sverige och se till att kubansk personal utbildades i Kanada.

1966 öppnades en glasskatedral i Havanna; på Coppelia skulle det finnas plats för 1000 gäster och de erbjöds vid premiären 26 olika smaker. Som mest fanns det 50 olika sorters glass och sorbet på menyn, från klassisk vanilj bort till kokos&mandel samt inhemska fruktsmaker som den avocadoliknande mamey eller den obegripligt trådiga men saftiga zapoten.

Matproduktion på Kuba har under socialismen varit märkligt problematisk (ön är liksom inte ofruktbar) och det har ofta inneburit ransoneringar. Problem med otillräckliga kvantiteter har också drabbat mejerierna. Mjölken har inte räckt till allt som kubanerna behövt den till. Men länge var glassproduktionen det allra viktigaste. Först skulle glassfabrikerna få vad som var nödvändigt för att medborgarna skulle kunna få sin bägare eller strut med glass, sedan kunde alla andra behov tillfredsställas.

Även år med allvarliga brister på alla områden kunde länge hanteras med hjälp av stöd från det sovjetiska imperiet och glassproduktionen kunde upprätthållas … men 1990 tog det sovjetiska stödet slut och kvaliteten på den socialistiska kubanska glassen sjönk betänkligt. Sorterna blev färre på Coppelia, och glassen var ofta rinnigare eftersom det användes mindre mjölk, grädde och ägg vid tillverkningen.

För tio år sedan började man i liten skala tillåta privata restauranger och kaféer på Kuba och givetvis etablerades då också ett antal glassbarer. På dessa är glassen väldigt mycket godare men också väldigt mycket dyrare än på Coppelia och andra statliga glassbarer. Två eller tre dagslöner för en skopa är för mycket för 97 procent av befolkningen.

Det är lätt att förstå den känsla av hopplöshet detta inger kubanerna; typ: nu kan de djävlarna i partiet inte ens garantera oss bra glass till anständiga priser.

Men man har uthärdat eftersom man inte haft råd med de privata alternativens mycket dyrare glass – och på de statliga barerna har man ändå kunnat välja mellan ett tiotal alternativ – åtminstone på helgerna … men i sommar har det oftast funnit bara vanilj … av dålig kvalitet.

Och kanske är det här gränsen går för kubanerna.

De revolterar inte för att de saknar jord, frihet eller bröd.

De gör uppror för att det bara finns vaniljglass som är rinnig och som knappt smakar vanilj.

Varför inte?

Revolutioner har utlösts av märkligare orsaker än så.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om just detta, men också om hur ANC leder Sydafrika mot avgrunden och hur Sverige strävar efter att kastrera det sista som finns kvar av krigsmakten.

…

(Jag berättar mer om Fidel, Kuba och glass i mitt dagliga nyhetsbrev som i kväll utkommer fem minuter innan midnatt (ungefär som vanligt alltså). Prenumererar gör du här och om du gör det nu får du veta mer Fidels märkliga böjelser för glass.)

Artiklar

Välkommen till helvetet

Boris Benulic

En olycka kommer sällan ensam. I värsta fall har den Bill Clinton i släptåg.

I gårdagens sändning talade vi om Haiti, och mordet på landets president.

Den allmänna nyhetsrapporteringen har varit inriktad på de många obesvarade frågorna kring vem som egentligen var beställare av mordet … men det mest märkliga är väl ändå att de som nu har makten i Haiti (det vill säga den figur som erkänts av USA) har begärt hjälp av USA och FN för att återställa ordningen.

Haiti skulle inte ha reducerats till ett latringropsland om inte USA aktivt arbetat för slå sönder landets ekonomi och jordbruk. Och det är inget man ägnat sig åt de senaste åren utan här har de styrande i USA alltid visat en märklig samstämmighet och idoghet i sina undergrävande strävanden.

Minns 1990-talet. Först stödde USA de krafter som störtade den valde presidenten Aristide. Sedan blev det för stökigt i landet så USA bestämde sig för att säga åt militären att kliva åt sidan och låta Aristide komma tillbaka; men först fick denne lova amerikanerna att alla tullhinder mot varor från USA skulle tas bort. Resultatet blev att stora delar av bondebefolkningen i Haiti inte längre kunde försörja sig på att bruka jorden – ris och andra livsmedel från USA (som var billiga därför att produktionen var subventionerad av den amerikanska staten) slog ut den haitiska produktionen.

Jordbrukarna lämna sina fält, åkrar och odlingar, och flyttade in till städerna. 

USAID – den amerikanska federala myndigheten för bistånd – deklarerade i en rapport att detta var utmärkt. Då skulle Haiti kunna ta ett språng i sin utveckling eftersom mängder av industrier skulle söka sig till landet eftersom det skulle bli en attraktiv plats för industrier. De vill ha billig arbetskraft.

Och städerna fylldes med bönder som lämnat sin jord, men de där utländska industrierna kom inte.

Och 2008 utbryter hungerupplopp i huvudstaden, samma år drar tre stora tropiska stormar över landet och 2010 kommer den stora jordbävningen som dödar 300 000 människor och gör 1,6 miljoner människor hemlösa.

Bill Clinton lovar att hjälpa landet med miljarder från sin stiftelse, och först av allt ska han se till att Haiti blir det första helt trådlösa landet i världen.

Haiti trådlöst!?

Nej, det är inte som ni tror – att haitierna skulle bli det första folket utan en tråd på kroppen; något som väl i och för sig skulle ha tilltalat Bill Clinton. Han syftade på trådlös uppkoppling.

Hur detta skulle ha gjort tillvaron lättare för 1,6 miljoner hemlösa eller för bönder som tvingats lämna sin jord och bodde i kåkstäder är väl lite oklart.

Och i Clintons fotspår kom FN och alla världens hjälp- och biståndsorganisationer.

Militär från FN skulle hålla ordning.

Lite tveksamt hur det gått. Landet kontrolleras av kriminella gäng – framförallt gängalliansen G9 som leds av en före detta polischef.  Nio stora kriminella gäng ingår i G9 som den nyss mördade presidenten i begynnelsen använde för att mörda oppositionella. FN:s och USA insatser för att bidra till lag och ordning verkar inte ha minskat laglösheten … utan har i praktiken ökat den. Det finns ett antal fall där FN-soldater och personal åtalats för brott i Haiti, bland annat gängvåldtäkter.

Ett år efter jordbävningen drabbas Haiti också av en stor koleraepidemi.

10 000 dör, en miljon haitier blir sjuka.

Orsaken?

Utsläpp från en stor FN-förläggning … utsläppen går orenade ut i landets största vattendrag. 

Och under de tio år som gått har ett antal ”hjälparbetare” dömts för sexuella övergrepp och människohandel med minderåriga.

Låt oss sammanfatta; USA har målmedvetet knäckt Haitis ekonomi – något man hållit på med sedan första världskriget.

Sedan 2010 har USA och FN haft en mycket stor närvaro i landet … och samtidigt har de kriminella gängen tagit över, och handeln med barn och kvinnor är att betrakta som en etablerad näringsgren.

Och nu ber landets nya ledare USA och FN om hjälp.

Man får förstå den representant för katolska kyrkan som nyligen deklarerade att Haiti har börjat nedstigningen till helvetet.