De tre ledarna för kosackarmén som red under den svarta fanan: (från höger) Simon Karetnik, Nestor Machno och Fjodor Shchus.
Just nu verkar alla ha ett behov av att skriva betraktelser om 100-årsminnet av oktoberrevolutionen.
Det är för mig inte så mycket ett exempel på att vi är historiskt medvetna, mer är det för mig ännu ett bevis på hur selektivt seendet är hos alltför många när de ska studera och ha åsikter om det som skett. De rör sig så fort de kan framåt och kastar bara då och då en blick snabb blick bakåt över axeln – och då förmår man kanske inte riktigt se hela skeendet.
Eller så kan man helt enkelt inte se hela skeendet därför att man inte ser vissa människor. Hur många dessa människor än är till antalet.
I de texter vi kan läsa nu om oktoberrevolutionen beskrivs en statskupp; bolsjevikerna tar över på ett knappt dygn. Fängslar den gamla regeringen. Inbördeskrig utbryter och varar i tre år och till slut är de vita styrkorna nedkämpade.
Röda ryttararméer i kavallerichocker mot de vitas styrkor, Trotskij på sitt pansartåg. Det blir lite Indiana Jones över det hela.
Men verkligheten var ju en annan.
Inbördeskriget i sin aktiva form varade ändå till 1926. I princip i tio år av ett inbördeskrig som var så blodigt och allomfattande att det “fattades” 30 miljoner människor när folkräkningen genomfördes vid periodens slut.
När vi talar om den ryska revolutionen bör vi inte bara tala om vad som påstås vara det där avgörande dygnet i St Petersburg – vi måste tala om hela den period det verkliga inbördeskriget varade.
De som försvarar Oktoberrevolutionen – som Åsa Linderborg – brukar framföra argumentet att det gjorde slut på Rysslands deltagande i första världskriget och sparade miljoner liv.
Jag har svårt att se det argumentets bärkraft med tanka på de miljoner och åter miljoner som dog i det utdragna inbördeskriget – och då har vi ändå inte talat om senare följder som Holodomor och Gulag.
Att Holodomor så länge inte diskuterats i väst – och långtifrån är förstått här än – beror ju på att det huvudsakligen drabbade bönder.
Det är därför många inte riktigt ser det verkliga ryska inbördeskriget och dess varaktighet och blodighet när de ser sig om över axeln – för det drabbade huvudsakligen bönder. Bönder syns inte. Speciellt inte om det är bönder från andra länder och tider.
Om vi går med på att det ryska inbördeskriget handlade om röda mot vita accepterar vi den stalinistiska historieskrivningen – och låtsas inte om alla de andra krig som fördes av den röda armén mot bönderna; där fanns Nestor Machnos bondearmé som red under den anarkistiska svarta fanan, där fanns bondeuppror mot bolsjevikerna ledda av socialistrevolutionärer, där fanns bondeuppror som bara var just bondeuppror – män som grep till vapen för att skydda hem, härd och åker mot alla de stridande förband som passerade genom deras byar och tog vad de ville. De bönderna struntade blankt i färgen på fanan hos dem som kom ridande mot deras by. Det var fienden.
Det som kallas det ryska inbördeskriget var en stor social omvälvning där bondebefolkningen – Rysslands själ och hjärta – med alla medel försökte värja sitt och de sina mot vem det vara månde och de slöt sig ibland samman med dem som för tillfället verkade minst farliga – och märkliga allianser uppstod som bondearmén i Ferghana där ryska kolonister som fått jord av tsaren slöt sig samman med muslimska nationalister (som tidigare varit deras fiender) för att bekämpa de röda (alliansen höll inte).
Det var inte bara de bönder som slogs för jord och frihet som krossades av den Röda Armén, även de nationella rörelser som leddes av moderata, moderniseringsvänliga muslimer krossades (om ni undrar varför de bara verkar finnas militanta islamister i de forna sovjetiska centralasiatiska republikerna i dag så kan ju en av förklaringarna vara att de andra tog bolsjevikerna kål på i inbördeskriget.)
Och vem minns väl längre rörelsen för ett fritt Sibirien?
Västerlandets blindhet beror på att vi tycker att det är så viktigt vem som har makten i staten, det är de sakerna som diskuteras, bedöms och värderas.
Om människor förlorar sin egendom och sin jord och därmed grundvalen för sin frihet – det är på något sätt mindre viktigt.
Och de som förfasar sig över den ryska ortodoxa kyrkans starka ställning i dag bör betänka att den alltid fanns där vid böndernas sida – prästerna levde – och dog med dem.
När vi i dag hör kritiken från Bryssel mot regeringarna i Polen och Ungern – eller för den delen Serbien – bör vi minnas de där tio blodiga åren i Ryssland och det som följde sedan.
Den härdighet som den kulturen i dessa tre länder uppvisade trots att de ingick i det sovjetiska imperiet beror på att överheten fullt ut inte kunde och vågade kollektivisera jordbruken – och de försök som gjordes fick avbrytas i Polen och Serbien – och i Ungern lyckades man egentligen först en bra bit in på 1960-talet nå sitt mål.
På landsbygden fanns den sociala plattformen för oppositionen i städerna bland arbetare och intellektuella – det var förekomsten av fria jordbrukare och en levande kyrka som gjorde det fanns något att bygga ett civilt samhälle utifrån.
Ska vi i dag förstå det som sker i östra Europa – och till exempel diskutera utvecklingen i Ungern och Polen så är just det ryska inbördeskriget vi talade om i början, det verkliga inbördeskriget, en lämplig utgångspunkt.