Ordningsmakten och personlighetstörningar

I dagens sändning av radio bubb.la filosoferade vi över tillvarons väsentligheter som – kommer läskedrycken Trocadero som vi känner och älskar den att försvinna?
Vilka fler än Corbyn i Labour har varit sovjetiska inflytelseagenter?
Och hur kommer det sig att media i Sverige varnar så mycket för ryska trollfabriker som håller på och donar och fixar i sociala media – men inte låter oss granska Stasiarkiven för att vi ska få veta vilka som i årtionden donat och fixat i statsapparat och partier?

Och så funderade vi lite grann över polisväsendets utveckling – elle avveckling.
Den utlösande faktorn var en nyhetslänk som berättade om den senaste intagningen till Polishögskolan. 9352 personer sökte – 624 klarade proven, 65 hoppade av innan och slutligen så blev det 541 som påbörjade studierna.

… och min egen ingång i ämnet var några sömnlösa febernätter när jag av någon outgrundlig anledning låtit Beck-filmer rulla i bakgrunden – och när jag sett klart på dem fick det bli serien om A-gruppen ( jag får skylla på just febern.)
Vad jag tror man missar väldigt ofta i diskussionen om det svenska polisväsendet är den bild av ”den goda polisen” som den här formen av populärkultur skapar hos oss – och som givet påverkar dem som vill bli polis.

TV-serien om Martin Beck ställer oss inför en grupp poliser som är totalt asociala och som inte har några som helst normala mänskliga förhållanden med omvärlden – Martin Beck har ingen begriplig relation med sitt barn, och skyr blotta tanken på en närmare relation med någon annan människa – allt kan förfalla omkring honom i hans jakt på mördare.
Gunvald Larsson sätter en ära i att vara en total solitär som på ett mycket slumpartat sätt interagerar med omvärlden med utgångspunkt från en värdegrund som är dold för alla utom honom själv – och antagligen för honom själv också. Och resten av besättningen verkar konstant befinna sig i olika skeden av skilsmässa.

Vad vi ställs inför när vi följer den här gruppen poliser är en uppsättning synnerligen trasiga människor – och vi förväntas se dem som hjältar och föredömen.
Så mycket bättre är det inte i A-gruppen.

Ett genomgående tema i båda serierna är att du kan få någon slags absolution för dina misslyckanden som förälder och medmänniska därför att du tjänar ett högre syfte.
Skit samma om du inte tar hand om dina barn – (som Martin Beck) – bara du fångar den som mördat någon annans barn.

Det som den populärkulturella bilden av vad det innebär att vara polis lär oss är alltså att ge upp ansvaret för dig själv och dina nära och kära – och – tjäna ett högre syfte.
Jag kan inte bli annat än misstänksam inför den hållningen och attityden.
Märk väl att det inte är så att de står utanför alla sociala sammanhang därför att de arbetar väldigt mycket – vi får ju följa dem under deras lediga tid också och faktiskt se hur de helt saknar förmåga att interagera med andra – Beck klarar knappt av att stå på balkongen och lalla med sin alkade granne.
Han är inte som vi. Han är en ensam hjälte.

Den statliga överheten propagerar ju ständigt att de står över oss, att de tjänar en högre makt och ett ändmål som är större än dem själva – och därmed större än oss – förstås.
Då måste det vanliga sociala livet givetvis stå tillbaka, det är för de vanliga dödliga, de som inte får uppleva nåden att tjäna staten.

Man bör i de här filmerna också notera att de icke-poliser – alltså vanliga människor – som förekommer i serien på något sätt är fångar i en slags vardaglig småttighet som gör dem fega – såvida de inte är brottslingar förstås – gränslinjen är lite oklar ibland.

Man kan säga att serierna speglar den statliga överhetens syn på samhället – det finns de som är utvalda att tjäna staten och som vi andra ska se på med med beundran och underdånighet och vi förväntas ständigt betänka vad de offrar.
Men i våra medvetanden gnager förstås frågan – vilka andra jobb står figurer som Martin Beck eller Gunvald Larsson till buds? Och vilken vanlig arbetsgivare som är vid sunda vätskor skulle vilja anställa Paul Hjelm från A-gruppen?
Det är förvisso fint att människor med den uppsättning störningar i personligheten som poliserna i A-gruppen och Beck-filmerna uppvisar kan få jobb – men lite oroande är det att det är i ordningsmakten.

Och säger det oss inte något i sig om statsapparaten – den har växt med utgångspunkt från den mycket märkliga utgångspunkten att det behövs myndigheter, verk, regleringar och bestämmelser som gör att vi blir omhändertagna – och inte i vår förvirring och dumhet gör fel.
Det är väl då kanske tämligen självklart att det blir en viss sorts människor som söker sig dit – eller blir utvalda (– som de i A-gruppen).
Att de också blir en del i en statsapparat som agerar utifrån sin egen inre dynamik och byråkratins behov, inte utifrån medborgarnas och skattebetalarnas leder än mer till att polisen skiljs från förnuftiga uppgifter och från dem de ska skydda och hjälpa.

Ett system som innebär att polischefen i varje kommun väljs av dem som bor där skulle innebära att vi kanske fick poliser som inte såg sig som annorlunda, eller förmer eller var asociala – kanske till och med att de var personer som högst motvilligt lämnade andra arbeten för att axla ansvaret som polischef eller polis.
Vi kommer aldrig att få rätt sorts ordningsmakt så länge ledarskapet är beroende av att man passar den styrande byråkratin – polisen på olika nivåer behöver ett ledarskap som är direkt beroende av medborgarnas förtroende.

Have your say