Ola Larsmo och överhetens nationalism

En del intalar sig att Sverige är en inbillad gemenskap.

Ola Larsmo – svensk men ändå inte?

Ola Larsmos text i dagens DN är besvärlig på flera plan.
Man skulle kunna avfärda den med dess brist på logik.
Att svenskt kynne, mentalitet och folksjäl som de definierades av överheten för 120 år sedan var ett enda stort ”hitte-på” för att passa in i ett politiskt projekt är förvisso sant.
Men det innebär inte att det inte skulle finnas ett svenskt kynne, mentalitet och folksjäl.
Av det ena följer inte det andra.
Det har varit den svenska vänsterns stora problem att den saknat teoretiker med folklig förankring som kunnat skapa en motbild mot ”hitte-på”-svenskhet – men visst finns det undantag som exempelvis Fabian Månsson eller Fredrik Ström för vilka ”svenskhet” var ett självklart begrepp som kunde beskrivas och definieras med hjälp av allt från inställning till individuell frihet, Gudstro, matseder eller rim och ramsor.
Så svårt är det inte.
Men det där är gängse tankefel Larsmo gör när han säger att svenskhet är ett exempel på inbillad gemenskap – så det kan vi strunta i.
Låt oss istället granska det som är det bärande argumentet i Larsmos tankegång – att det någon gång mellan andra världskrigets slut och 1980-talet etableras en svenskhet som präglas av sin internationalism – Sverige som världssamvete, Sverige som pådrivare för en bättre och rättvisare värld. Larsmo berättar om den stolthet han känner när han i ungdomen hör Papandreou tala svenska. Han ser det inte som problematiskt att Papandreous klan hör till dem som under 1900-talet fördärvat och korrumperat grekiskt samhälle och politik – och man gjorde det i kamp mot liknande mäktiga klaner till höger som gjorde samma sak. Vad kände Larsmo stolthet över egentligen?
Problemet är att allt detta resande i världen av socialdemokratiska potentater som Schori och allt detta stödjande av befrielserörelser inte gav oss en bättre värld; de regimer som upprättades av de befrielserörelser Sverige stöttade hör i dag till världens mest usla – Sydafrika, Zimbabwe, Namibia, Angola, Mozambique, Kuba och vem kan se annat än med avsmak på Fatah eller FSLN – och det säger jag inte skadeglatt utan sorgset efter att själv ha tillbringat oräkneliga år och dagar med solidaritetsarbete för dessa rörelser. Men det man måste göra är att granska det man gjort och dra slutsatser av det – utan att överge sin radikala grundhållning. Men man kan inte som Larsmo låtsas att det man gjorde var något bra.
Och så betonar förstås Larsmo att i denna politiskt konstruerade avtalade nationalism finns kärleken till den starka, allt omhändertagande starka staten.
Jag kan inte se annat än att det Larsmo gör är att han själv konstruerar en överhetens och en den politiska elitens nationalism.
Men givetvis finns det en svensk nation och kultur – och folksjäl – och är man marxist och anhängare av den historiska materialismen är det inget underligt med det.
Varje land kännetecknas av sin speciella geografi, sitt klimat – av alla de grundläggande faktorer som utgör dess miljö och natur.
Till detta kommer områdets geopolitiska läge – hur det ligger i förhållande till exempelvis råvaror, handelsvägar och transportleder samt hur landets geografi och läge påverkar omgivande länders nationella intressen och säkerhet.
Dessa faktorer bidrar sedan till sådant som tempo och inriktning på teknologisk utveckling och industrialisering, i detta samspel utvecklas produktivkrafterna.
Och i allt detta spelar det arbetande folkets kamp för bättre villkor och ökad frihet en viktig roll och ur detta växer givetvis en kultur fram – av detta formas en mentalitet.
Om man tror att det inte finns en svensk kultur som formats under ett årtusende och växt fram ur vardaglig erfarenhet så tror man inte heller att det finns ett arbetande folk.
Å andra sidan – de styrande skikten har ju aldrig riktigt låtsas om detta arbetande folk.
Vad vi kan diskutera är vad som kännetecknar denna mentalitet – för mig – som för Fabian Månsson och Fredrik Ström är de grundläggande dragen formade i självägande bönders kamp för individuell frihet – precis samma drag som kännetecknade den tidiga arbetarrörelsen – och det står mot den överhetsstat vars ideologi Larsmo representerar.

Kommentera