Fidel var idel makthunger

I söndagens Radio Bubbla diskuterade vi hur Adidas ska hantera att en av deras viktigaste modeller och reklampelare nu köpt sig en farm – eller förresten varför skulle han ha gjort det – han hade ju redan exproprierat väldigt många farmer.
Vi kom alltså att prata länge om Fidel Castro – men när jag tittar igenom de senaste dagarnas skriverier om den skäggige kan jag nog lugnt säga att vi påtalade sådant som andra inte berört därför att de är fångna i sina egna föreställningar och inte betraktar historien som den egentligen är.
Till exempel har det i dödsrunorna – vare sig de varit sorgsna eller hatiska har det talats om Arnaldo Ochoa.
Att ”vänstern” undviker ämnet är begripligt – vem vill väl försöka försvara en uppenbar sentida variant av ”Moskvarättegångarna” – fast med politruker tankade på rom istället för vodka?
Ochoa var en veteran från de revolutionära striderna och gick upp i bergen 1957 och blev genom sin förmåga den viktigaste ledaren för de kubanska militära insatserna utomlands. Sovjetiska militärer hävdade att hade de haft tillgång till Ochoa och hans kubanska elitförband hade de aldrig förlorat i Afghanistan. Enkelt uttryckt – jämfört med Ochoa var Che Guevara en dilettant. Ochoas insatser var avgörande för de sovjetvänliga krafternas seger i Angola, Etiopien och Ogaden (ja, det var inga trevliga regimer han banade väg för – och vi ska inte glömma att han tränade Kabilas folk dessförinnan i Kongo).
Det finns de som tror att de expeditionerna var uttryck för någon slags revolutionär solidaritet. Men egentligen var det precis samma taktik som IS använder i dag – känner du dig pressad (vilket Castro gjorde av USA) så öppnar du en ny front i andra länder så att motståndaren blir upptagen med annat. Givetvis spelade det roll att Sovjet gav frikostiga lån till Castro som ersättning för att han lät kubanska soldater agera legoknektar.
1989 utnämns Ochoa till en befälsposition som gör honom till vad som i praktiken är den kubanska krigsmaktens mäktigaste person – bara Fidel och Raul står över honom i rang – men i praktiken är det han som är den viktigaste och operativa chefen – och han har också ansvaret för försvaret av Havanna.
Men strax därefter fängslas han och tillsammans med några nära medarbetare anklagas han för att under sin tid i Afrika ha ägnat sig åt handel med elfenben och blodsdiamanter och att därefter med den kubanska krigsmaktens hjälp ha skött knarktransporter till USA åt de colombianska kartellerna.
Han döms till döden och ställd inför arkebuseringsplutonen vägrar han ögonbindel och begär att själv få ge kommando om eld – vilket beviljas. (Om det verkar som om jag hyser en motvillig beundran för Ochoa så stämmer det – han var trots allt en riktig krigare jämfört med de lömska skrivbordsmördarna Raul och Fidel.)
Har man en någorlunda fungerande hjärna så inser man förstås att processen var absurd – Fidel och Raul var kända för att detaljstyra Kuba – men de skulle inte märkt att en av deras närmaste förtrogna skulle organiserat omfattande knarktransporter med hjälp av de egna väpnade styrkorna?
Givetvis var de fullt införstådda med vad Ochoa gjorde – och rimligen hade de beordrat honom att göra just det han gjorde.
Men varför då låta avrätta honom? På vilket sätt var han ett hot?
För att förstå det måste vi komma ihåg att åren innan arkebuseringen hade Sovjet och Gorbatjov försökt reformera hela imperiet – inte bara kärnlandet – och sovjetisk militär och underrättelsetjänst spelade en viktig roll genom att ge stöd åt de krafter som ansågs som reformvänliga. Rimligen gjorde de det även på Kuba – och med Ochoa hade de många och starka band – som dessutom hade härdats i fält. Ochoa och hans förtrogna var dessutom utbildade på den sovjetiska Frunze-akademin.
Antagligen fick bröderna Castro kunskap om kontakter och planer på – om det så var nödvändigt – en statskupp … och de slog till först.
Men man kunde ju inte gärna säga som det var – att man fängslade och avrättade landets mäktigaste militär därför att han konspirerade med Gorbatjov för att reformera Kuba.
Skenprocessen mot Arnaldo Ochoa borde omöjliggöra varje hyllande från ”vänster” av Fidel Castro (jo, jag vet, det finns några miljoner skäl till) – men så har ju inte varit fallet – och av detta kan man bara än en gång dra slutsatsen – att de som hyllar minnet av Fidel Castro inte vet så mycket om Kubas historia – eller så är de helt enkelt korkade.

Have your say