Den svenska råttvisan

Förvänta dig inget av staten. Såvida du inte tillhör jordens avskum.

Anders Eklund, föremål för statens mycket precisa utmätning av rättvisa.

Anders Eklund som mördade Engla Höglund och Pernilla Hellgren blev ju misshandlad av medfångar för två år sedan.
Nu har man konstaterat att han efter misshandeln har en medicinsk invaliditet på två procent och han får ett skadestånd på 20 000 kronor.
Det är inte så mycket skadeståndet som gör att jag kliar mig i huvudet – det är läkarnas utlåtande.
Vilken fenomenal exakthet och precision representanter läkarkåren kan visa upp ibland.
Två procent.
Två procent!?
Hur mäter man det? Hur ser de precisionsinstrument ut som man använder?
Vad innebär en sådan invaliditet?
Att man inte kan klia sig på näsan? Har svårt att böja sig för att knyta skorna?
Samtidigt kan man inte slå på stats-TV:s nyheter utan att få en rapport om hur människor med riktiga handikapp förvägras hjälp eller får den indragen; de kan vara blinda, rullstolsbundna, förlamade, MS–sjuka – det spelar ingen roll; någon läkare har ändå gjort bedömningen att de inte behöver ha hjälp – om de sedan dör på toaletten spelar ingen roll. Och de som har cancer kan alltid frukta att någon läkare ska dyka upp och konstatera att de visst kan stå till arbetsmarknadens förfogande.
Alltså: vi tar det igen. Dömd dubbelmördare får en två-procentig invaliditet konstaterad och får skadestånd.
Människor som arbetat ett helt liv och betalat skatt och är exempelvis blinda får istället sin hjälp indragen.
Kunde man kanske tänka sig att läkaren de håller sig med på Norrteljeanstalten förflyttas ut till annan tjänst i samhället och att han får byta plats med de läkare som idag bedömer människor med riktiga handikapp.
Det här får mig förstås också att fundera på en sorts diskussioner som jag ständigt blir inblandad i – de samtal som uppstår när människor förfasar sig över att jag pläderar för en minimal stat eller ingen stat alls.
”Men vem ska då ta hand om alla svaga i samhället, de som inte klarar sig själva, de som inte har familj, vänner och försörjning”.
Det är en viktig fråga att diskutera – men först tycker jag att vi ska bli överens om att det gränslar till enfald att tro att staten (oavsett vem som har makten) kommer att dra försorg om dem som betecknas som svaga och sjuka.
Större stat och offentlig sektor än vi har i dag kan väl bara Göran Greider föreställa sig, och den elefantiasis-stat vi bär på våra axlar kännetecknas av att de svaga och sjuka får det allt sämre.
Staten drar däremot försorg om sådana som Anders Eklund.
Två procents invaliditet.

Have your say