Är man så omusikalisk som jag bör man inte säga något om David Bowies betydelse för samtidens musik och kultur (och då skulle jag dessutom få avslöja att den enda av hans skivor jag egentligen uppskattat var Diamond Dogs som av Rolling Stones recensent vid utgivningen förklarades vara hans obegripligt usel.)
Men det säger en del om kulturlivet i Sverige att ingenstans bland alla dessa minnesord om hur viktig och omvälvande på alla plan Bowie var verkar det sägas ett enda ord om ett av hans viktigaste bidrag till kulturlivet: “Bowie Bonds”.
Artister brukar ju klaga på marknaden, köparna, skivbolagen, distributörerna om de inte tjänar tillräckligt på sin musik. Eller på staten. Eller på pappa och mamma som inte lät dem köpa rätt elgitarr när de var barn –
Bowie gillade ju också pengar – hur skulle han annars kunna genomföra alla sin projekt men han var inte så mycket för att klaga, han gjorde saker isället– och tillsammans med den finurlige finansmannen David Pullman skapade han “Bowie Bonds” – helt enkelt ett värdepapper som kunde köpas och säljas och vars innehav gav ägaren rätt till del i royalties för Bowies musik.
1997 fick Bowie 55 miljoner dollar för dessa Bowie Bonds där säkerheten låg i hans rättigheter till den musik han skapat mellan 1969 och 1990.
Som han senare förklarat ville han börja dra in pengar därför att han förutsåg en framtid där copyright skulle försvinna och immateriella rättigheter till konst skulle få “en bashing”.
Kanske var det här Bowies verkligt kreativa sida visade sig –