Podd

De laglösa och de lealösa

Boris Benulic

Expressens kulturskribent Victor Malm i diskussion med gangsterrapparen Alex Ceesay, dömd för flera grova våldsbrott. På något sätt illustrerar det ganska väl relationen kulturliv och gangsterrap i Sverige.

I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi … förstås … fallet Einár. Man kan givetvis förundras över kulturskribenters och kulturarbetares mångåriga dyrkan av gangsterrappare.

Men det man måste förstå är att man i det kulturella skiktet alltid har fjäskat för trasproletärer med våldstendenser. Fascinerande nog vördade man en gång i tiden bankrånare som ansåg sig ha nazistiska sympatier (det gällde definitivt även alla kulturarbetare som var vänster). Sedan uppenbarade sig mer mörkhyade rånare och då blev de istället föremål för kulturarbetarnas tillgivenhet. De ansågs väl som mer lätthanterliga och tacksamma.

Det är i det perspektivet man ska förstå kultursidornas tillbedjan av gangsterrappare.

De som deltar i det offentliga samtalet har oerhört svårt att förstå det. Kan bero på att det då skulle de ju vara tvungna att kritiskt syna sig själva – sina liv och motiv. Det lär inte hända. Och eftermordet på Einár och två dygns tystnad är kultursidornas försvarare av gangsterrapen redan igång igen och i Expressen förklarar Martina Montelius att "All gangsterrap glorifierar inte kriminalitet och våld". Det senaste dygnet har det också publicerats tre kultursidestexter som förklarar att kultursidornas problem är att de inte har skribenter som är insatta i gangsterrap ... och därför inte riktigt kan förstå vilken viktig kulturyttring det är.

Nedan finner ni två av de texter jag skrivit i ämnet. Den första är en Metrokolumn från 1998, den andra en Metrokolumn från 2001. Jag räknar med att få skriva ett antal texter till på det här temat innan det blivit ordning i landet. Vem vet vilken del av trasproletariatet som står i tur för att kultförklaras av det svenska kulturlivet.

(Den kompletta samlingen av mina Metrokrönikor beställer du här.)

….

Lördag 28 februari, 1998

De senaste 20 åren har det svenska arbetslivet förändrats. Men det är underlivet, det egna och andras, som de svenska författarna huvudsakligen ägnat sig åt när de skapat. Otrohet, svartsjuka, incest och undertryckt homosexualitet har varit de stora ämnena, samtidigt som pappersbruksarbetare, varvsarbetare och sjuksköterskor vandrat in i den stora tystnad som omger alla dem som förlorar jobben.

  Men i dag verkar författarnas och de intellektuellas samvete ha vaknat, kanske har de snubblat på alltför många uteliggare mellan skrivarlyan och favoritkrogen?

  Ett bra exempel är Lars Norén, vars ”Personkrets 3:1” handlar om samhällets alla utslagna: hororna, knarkarna, A-lagarna och de litet mer allmänt sinnessjuka.

De människor som Norén skriver om hade alla en gång ett jobb, en familj, vänner och människor som älskade dem. De hade en historia och en framtid. Den enda tid som nu existerar för dem är de minuter som återstår till nästa sil eller nästa torsk.

  Men en fråga återkommer hela tiden när jag tar mig igenom Noréns pjäs. Var fanns författaren när de människor han skriver om förvandlades till offer? Varför skrev han ingen pjäs om hur det gick till när de förlorade fotfästet? När det hände var han i stället i färd med att skriva om sina och andras snedsprång och om hur elaka allas morsor är. Och Norén var inte ensam om att blunda i 20 år, för att sedan öppna ögonen först i dag.

I Sverige har det under det senaste året gjorts ett antal fotodokumentärer om utslagna, och det skrivs böcker om hur illa det är på samhällets botten.

  Det kanske mest framgångsrika exemplet av alla är den brittiska filmen ”Brassed Off”, som handlar om hur ett helt samhälle går under när en kolgruva läggs ned. Det är en film som gör betraktaren rasande över samhällets orättvisor och över det slöseri med mänskliga resurser som arbetslösheten är.

  Det märkliga är att filmen gjordes förra året, mer än tio år efter det att det stora slaget om brittisk gruvindustri slutat med arbetarnas totala nederlag. Vilken nytta gör den nu? Gruvarbetarna har supit sig in i apati eller fotbollshuliganism, och gruvorna går ju knappast att öppna igen.

Så varför kommer alla dessa pjäser, filmer och böcker först nu? Givetvis för att det är helt ofarligt. Den konstnär som i går ställde sig upp och sa att det är brottsligt att ta jobbet från folk gjorde sig omöjlig bland dem som kontrollerade fonder och förlag. Men den konstnär som i dag ställer sig upp och säger att det är synd om dem som gått ned sig efter att ha förlorat jobbet betraktas som en fin och human konstnär av dem som kontrollerar fonder och förlag.

  Det finns något mycket sorgligt i att de som har ordet i sin makt först gör karriär genom att hålla tyst om sociala frågor och sedan stärker sin status än mer genom att börja tala högt om just sociala frågor när det är för sent för dem som berörs.

  Fast vad vet väl jag, kanske är det helt enkelt så att dagens kulturarbetare inte förstår vikten av ett hederligt arbete, eftersom de aldrig haft ett?

....

Måndag 28 maj, 2001

Antag att jag jobbar på en biluthyrningsfirma och tre män hyr en bil. Jag får senare veta att de tre männen rånat en bank och under flykten mördat två poliser.

  Jag skulle känna skuld.

Anklaga mig själv.

  Fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Borde jag inte ha sett att det var något underligt med männen? Borde jag inte ha kollat dem noggrannare? Borde jag inte kontakta de anhöriga och be om förlåtelse för mitt slarv. Hade jag varit mer vaksam så kanske … Det vore en fullt mänsklig reaktion.

  Lars Norén hyr inte ut bilar. Han skriver pjäser. Så han kanske tycker att han inte behöver fundera på sin roll i den pjäs som helt andra krafter regisserade och som slutade med avrättningar på en landsväg?

Låt oss tolka alla fakta positivt i detta fall. Låt oss antaga följande: Lars Norén ville skriva en pjäs som avslöjar och varnar för nazismen. Lars Norén ville med sitt teaterprojekt rehabilitera tre brottslingar och nazister.

  Han ville bara gott. Ändå gick det åt helvete. Och det är då jag inte förstår att han inte säger: Jag var en fullblodsidiot. Jag lät mig luras, jag var blåögd, korkad och jag och mina medarbetare var försumliga. Jag är också skyldig till det som hände. Förlåt mig.

  Men nu gör han ju inte det, och kanske borde vi gräva litet djupare och fundera på konstens roll i samhället. Det finns en strömning i kulturlivet som dyrkar styrka — kulturarbetare med insjunken bröstkorg tenderar att i ord, bild och dramatik dras mot det starka och muskulösa, det som de betraktar som mer livskraftigt och starkt än det samhälle de ser omkring sig.

  En del kulturarbetare ser med förakt på människorna omkring sig — de där individerna köper ju aldrig den konst som kulturarbetarna skapar — och de gör det inte för att de är litet dummare än de som producerar konstverken. Så en del kulturarbetare ser sig ibland omkring och upptäcker andra grupper som delar deras förakt för den vanliga människan.

  På 1960- och 70-talet såg vi hur delar av kulturlivet allierade sig med vad som påstods vara vänster. Delar av den vänstern ansåg ju att folk i gemen var litet korkade och behövde ett avantgarde som ledde dem vid näsan till lyckoriket.

  På 1980- och 90-talet var det börsklipparna som betraktade allmänheten som litet bakom flötet, och givetvis sökte kulturarbetare sponsring från börsklipparna.

 Lars Norén vandrar vidare i en tradition där en del kulturarbetare låter sig fascineras av utkantsgrupper som vänder sig mot det samhälle som finns. Här finns ett slags gemensam upplevelse av att man är förmer och inte riktigt förstådd av de andra.

Podd

Ett ständigt gräl med oss själva*

Boris Benulic

"Att vara poet är ett tillstånd, inte ett yrke" (Robert Graves)

Klart poeter kan skapa stor - och användbar - konst. Här en reklamaffisch för den sovjetiska cigaretten Mosselprom. Text&form: Vladimir Majakovskij, 1923.

De styrande i en liten kommun i Västergötland får för sig att de behöver en kommunpoet. Och en sådan uppenbarar sig också med hjälp av stipendier och statliga bidrag.

Sedan dess har kommunpoeten i Tranemo diskuterats på varenda ledar- och kultursida i resten av landet.

Den årliga kostnaden är 900 000 kronor.

Man kan undra varför den kostnaden leder till så omfattande diskussioner. Hur många hundratals miljoner kronor av skattebetalarnas pengar har bara de senaste fem åren inte avsatts för att uppnå det där med ”integration”. Jag sitter just och tittar på de kulturbidrag som betalas ut i Spånga, Tensta och Rinkeby av kommunala instanser. Till detta kommer alla statliga projektpengar. Bäckarna är många som rinner till föreningar som ”Somaliska kultur och författarorganisationen”.

Den typen av satsningar diskuteras inte med samma iver som kommunpoeten i Tranemo.

Inte heller diskuteras de kommunala satsningar som innebär att ett enda projekt kan komma att kosta hundratals miljoner för att ”integration” ska kunna uppnås, som utomhusbadet på Järvafältet.

Alltså; 900 00 för en kommunpoet i lilla tätorten Tranemo i Sjuhäradsbygden … låt oss diskutera hela natten om det är rätt eller fel.

Jämför det med hundra gånger så mycket på kultur i landets ”utsatta” förorter – satsningarna som har som mål:

”• Att öka jämställdheten i stadsdelen.

• Att öka kulturella evenemang.

• Att det bedrivs öppen verksamhet för barn och ungdomar som främjar jämlika uppväxtvillkor för unga och där de kan få vara mer delaktiga i utvecklingen av sitt närområde och i formandet av mötesplatser.

• Att främja och utveckla miljö- och klimatarbetet i

stadsdelsområdet. (Ur Spånga- Tenstas riktlinjer för bidrag)

När det gäller dessa satsningar – som uppenbarligen inte har någon större effekt – är enigheten stor om att då måste man nog slänga på lite mer pengar; typ: 

”Om stadsdelar som Rinkeby ska överleva behövs det inte fler poliser, utan fler konstnärliga ledare med rötter i Hiphop-kulturen. Fler öppna platser för spontana möten, som till exempel graffitiväggar, som vi vet lockar ungdomar från stadens alla delar.”

Uttalandet är från 2016. Hur kulturen med ”rötter i hiphop-kulturen” utvecklats sedan dess kan man fundera på.

Visst kan man diskutera om kommuner ska hålla sig med egna poeter, men då kanske vi ska vidga debatten lite. Eller är en spoken-word-poet i Rinkeby mer värd än en kommunpoet i Tranemo. I så fall … varför?

…

Vad vi pratade om i övrigt i gårdagens Radio Bubbla? Allt möjligt. Vi uttryckte bland annat vår misstro mot nyheten om att 100 unga snattare frivilligt bekänt och begärt ”amnesti” i Lerum, vi diskuterade att det inte bara finns något som en djup stat utan också djupa kommuner, och så vred och vände vi på David Graebers teorier om mänsklighetens historia.

* Rubriken utgår från ett citat av William Butler Yeats: “We make out of the quarrel with others, rhetoric, but of the quarrel with ourselves, poetry.”

Podd

Annie & de andra – budgetversionen av paradise Hotel

Boris Benulic

Vilket behov har vi egentligen av att lyssna på Uffe, Stefan, Per och deras kollegor?

En del förundrar sig över varför det fanns de som tittade på partiledardebatten i går. Men deras förundran utgår från felaktiga förutsättningar. De tycker att en politisk debatt ska föras mellan personer som har genomtänkta uppfattningar och som företräder olika produktiva gruppers intressen (till dessa grupper räknas förstås också de som varit produktiva a.k.a pensionärer, och de som kommer att bli det, a.k.a barn). De som för debatten ska också ta ansvar för egna, begångna fel (jo, jag vet – då skulle ingen av de som deltog i debatten ha varit med i går.)

Partiledardebatten uppfyllde inte dessa grundläggande krav. 

Ändå tittade folk.

Och det beror på vårt behov av förnedring; vår vilja att se andra bete sig än mer korkat än vi själva. Vi när alla en önskan att få se andra uppföra sig på ett sådant sätt att vi själva fylls av en känsla av att vi är sorterade, kloka, eftertänksamma men samtidigt handlingskraftiga. Denna vår önskan är omättlig.

Det är därför en del följer Jocke och Jonna eller Paradise Hotel i TV.

Partiledardebatten når dock inte riktigt upp i Paradise Hotel–klass. Kanske skulle Ebba och Nooshi kunnat kvala in där på grund av utseende och personlig läggning –kombinationen av bakslughet och förmåga till ränksmideri och komplotter skulle passat bra där.

Men de andra.

De ser ut och beter sig som statister i Galenskaparnas ”Roy och Roger”, personer som spelar den förvirrade kunden som kommer in på macken och glömt bort vad det var han skulle köpa.

Men … just det ger oss kanske en inre tillfredsställa? Kan någon av männen jag ser eller Annie Lööf bli partiledare – då är jag nog skapelses krona i det här landet.

Jag gissar att vi hade bra lyssnarsiffror i går på Radio Bubbla. De som sökte något annat än förnedringsteve kom till oss, bättre att lyssna på radio som förnedrar makthavarna.

Vad vi pratade om?

Vi berörde den dysfunktionella familjen Reinfeldt som på alla sätt förkroppsligar uppgivenheten och de låga energinivåerna i den svenska borgerligheten. Lille Gustaf Reinfeldt vill fira jul tre månader om året. Räcker det inte med att han har en pappa som konstant går omkring med tomtar på loftet?

Och så pratade vi Indien och indianer.

När det gällde Indien så diskuterade vi familjen Tata som målmedvetet byggt upp ett världsomspännande industriimperium och när det gällde indianerna samtalade vi om hur de 574 indianstammarna fortfarande konstant förnedras av centralmakten i Washington.

Det är värt att påminna om detta om och om igen i en värld där USA:s ledare försöker framställa sig som den kraft som måste fungera som världspolis och garantera allas vår frihet, var vi än befinner oss.

Kanske skulle de börja på hemmaplan. 

I USA:s konstitution beskrevs ursprungligen indianstammarna som ”oberoende nationer” med vilka den federala staten skulle sluta fördrag.

I dag har de reducerats till ”inhemska beroende nationer”.

Och det är väl den ställning som det styrande skiktet vill att resten av världen ska ha; ”beroende nation”.

Men som vi kunde konstatera i vår diskussion om indiansk lag och rätten till självstyre – en del av stammarna har börjat röra på sig.

Podd

Slöhet som politisk hållning*

Boris Benulic

”Lathet och feghet är orsakerna till att en så stor del av mänskligheten, långt efter det att naturen inte längre styr dem, ändå fortsätter att befinna sig under förmyndarskap, och förklarar varför det är så enkelt för andra att göra sig själva till deras väktare.” (Immanuel Kant)

Den stora illustrationen kan möjligen föreställa en bankkassörska från flydda tider.

Hasse&Tage skrev en gång en visa betitlad ”Va´i helvete har dom för sig på banken efter tre?”, med rader som:

"Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?"

Spelar dom roulette där inne med kamreren som croupier?

Kanske bankkassörskan strippar i ett kassavalv breve´

"Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”

Numera ställer sig ingen just den frågan eftersom bankkontor i forna tiders mening upphört att existera. Istället ställer de flesta av oss sig frågan vad i helvete de har för sig på statsradion och statstelevisionen.

Vilka onämnbara saker försigår där som förhindrar de anställda att producera program som gör samtiden begriplig, avslöjar sanningen samt roar och underhåller?

Sedan några dagar vet vi svaret. Att mycket litet av värde produceras i förhållande till alla dem som uppbär lön beror på att personalen ägnar sig åt annat än det de förväntas göra. Typ, pluggar japanska på arbetstid eller fikar. Möjligen ses fikandet dock i sig som en arbetsuppgift. Det kräver sin man eller kvinna att med jämna mellanrum lyfta på rumpan och masa sig iväg till fikabordet och prata om vad man ska göra på sin ledighet eller bostadsmarknaden på Södermalm. Ja ni vet – kvittranden som: 

”Oh, vilken fin fyra vi var och tittade på i helgen. På Bondegatan! Det har öppnat ännu fler mysiga butiker och restauranger där den senaste tiden. I en av dem säljer de regnkläder gjorda av återanvända kondomer. Det är hållbarhetstänk!”

I gårdagens Radio Bubbla kom vi in på ämnet när vi diskuterade Ludde Hellbergs artikel i Kvartal där han beskriver sin tid på Ekot. Ett litet smakprov:

”Det var en stekhet försommardag och jag satt som reporter ute i ”navet”, där stora delar av det dagliga nyhetsarbetet på Ekot sker.

Plötsligt kom en pushnotis från en av kvällstidningarna om att en kraftig smäll brakat loss i närheten av Jimmie Åkesson, under ett av Sverigedemokraternas valmöten. Polisen misstänkte att det var en så kallad banger – en mycket kraftig smällare, som kan ha en sprängeffekt liknande en handgranats.

Den som arbetat på en kvällstidning vet att en dylik händelse föranleder höjd puls och aktivt nyhetsarbete. Det ska gå fort, det ska bli rätt och man ska ta reda på mer än konkurrenterna. Jag såg mig omkring efter dagredaktören, som leder arbetet på navet, och såg att denne tillsammans med i stort sett alla andra – producenter, chefer, reportrar och sändare – rörde sig bort mot en nära belägen soffgrupp.

”Vad gör vi, vem ringer polisen och vem ringer SD”, ropade jag.

Svaret kom från en av cheferna:

”Eh, alltså, ja, vi har ju köpt Mums-Mums. Det är fika nu”.

Jag hade väl inte väntat mig så mycket annat men blev ändå besviken … Mums-mums? 

Upplöst frigolit övertäckt med choklad.

Det säger ganska mycket om de låga hormonhalterna hos Eko-folket att de inte ens orkar masa sig iväg till ett anständigt bageri för att köpa fikabröd. Jag hade haft större förståelse för den fikasugne chefens inställning om han sagt:

”Nej, nu tar vi det lugnt. Jag har varit hos Der Berliner Bäcker och köpt apfelstrudel, kirschkäsekuchen och nussecken.”

Eko-personalen är så lata att de inte ens orkar njuta av livet och sina livstidsanställningar.

Eller så äter de Mums-mums som ett självpåtaget straff för sin indolens.

I övrigt diskuterade vi Lars Vilks, Facebook samt hur man kan bli dömd för förtal när man ställer frågan om hur en DN-reporter från Syrien kan beskriva den stad där han bott som ”ett paradis”. Platsen i fråga kontrollerades av islamister, bland annat al-Qaida.

* Rubriken anspelar på ett citat från Iain Pears roman "Dream of Scipio":

”Hans lathet var hans tillflykt, och i detta var han som så många andra i det ockuperade Frankrike under den tiden; latheten blev politisk.”

Podd

Det finns mer än ett sätt att flå en katt … och ett folk

Boris Benulic

"The only difference between a tax man and a taxidermist is that the taxidermist only takes the skin."(Mark Twain)

En femtedel av befolkningen i Sverige försörjer de andra fyra femtedelarna visar en ny rapport. Vi diskuterade detta utmattande förhållande i gårdagens Radio Bubbla.

Ungefär samtidigt twittrade Ivar Arpi följande:

”Runt 25% av världens tillgångar finns i skatteparadis. Att inte fler pratar om detta säger något om inflytandet hos gruppen som skattesmiter genom att placera sina pengar där.

Alla utom ett litet mäktigt fåtal förlorar på detta. Pandora papers borde leda till reformer.

Det borde inte ens vara en höger-vänsterfråga. Det finns inga argument för att låta stora företag och mäktiga individer köra över nationalstaterna de verkar i och vars arbetskraft de är beroende av.”

Det är lite svårt att förstå tankegången. Men förklaringen är antagligen att Magdalena Andersson behöver en ny talskrivare och vi ska se Arpis tweet som en oblyg jobbansökan.

Demagogi från min sida?

Inte alls.

Svenska politiker, oavsett vilken fånig symbol de har som logga, brukar peka på någon psykstörd afrikansk diktator som har pengar på Caymanöarna, eller en rysk oligark som börjat sin bana som hallick och nu har smällfeta konton i små länder i Västindien som har fler bankkontor än offentliga urinoarer.

Visst är sådana gynnare obehagliga.

Men det är i och med den argumentationsgången som Ivar Arpi ställer in sig i ledet bakom Magda. Man jämställer dem som anser att svenska staten förslösar skattebetalarnas pengar med Robert Mugabe-figurer.

Se, det är vad jag kallar demagogi.

Om man betraktar vad skattepengarna används till i dag ser vi hur de förslösas. Det arbetande folket skyfflar in groteska mängder pengar i systemet varje år. Ändå har vi fattigpensionärer, förorter där inte lag och ordning råder, vi har definitivt ingen krigsmakt.

Vi kan alltså inte dra försorg om 300 000 människor som bidragit till vårt nuvarande välstånd, vi kan inte försvara oss mot vare sig inre eller yttre fiender. 

Och i landet pågår sedan länge en avindustrialisering.

Och fler och fler elever lämnar skolan med usla resultat.

Och vi har elbrist.

Och … ja, ni kan lika bra som jag listan över allt som mankerar.

Så vart går pengarna? Uppenbarligen förslösas de på annat än sådant som medborgarna förväntar sig att staten ska sköta.

För det finns en ursprunglig överenskommelse.

Eller fanns.

För den är sedan länge ensidigt bruten; det arbetande folket som fortsätter ösa in pengar håller sin del av överenskommelsen, men den parasitära statsbyråkratin förslösar dem. Den delar förvisso då och då ut en nådegåva till menigheten; Se, här får ni en kulturcheck på 150 kronor! Och se där, nu får ni pensionärer 350 kronor extra. Bocka och nig, om ni nu kan ledbrutna gubbstruttar och kärringskrällen, … och är ni inte glada och nöjda får ni ingen syrgas nästa gång det är dags för en influensa från Kina.”

Och dessa våra härskare förväntar sig att vi ska lovprisa dem.

Fylld av avsmak för den amerikanska regeringens ständiga krig för att utvidga sitt territorium, skrev Henry David Thoreau 1849:

”Om tusen män inte skulle betala sin skatt i år, så skulle det inte vara en våldsam och blodig åtgärd, men det skulle det var om de betalade, och därmed möjliggjorde för staten att utöva våld och spilla oskyldigt blod. Detta är faktiskt definitionen på en fredlig revolution, om nu en sådan är möjlig”.

Thoreaus hållning är tillämpbar i dag också – även om Sverige inte bedriver en aggressiv, expansiv utrikespolitik. En fungerande stat som tar hand om och garanterar fred, ordning och förhållanden som gör att du själv kan forma ditt liv – det betalar de flesta nog gärna skatt till.

Att som en del personer låtsas att skatteflykt innebär att vi tar maten ur munnen på de som finns i äldreomsorgen, eller att skolorna förfaller eller att offer för våldtäkter, rån och stöld aldrig får någon se förövarna straffade är bara fånigt – för så se verkligheten ut redan i dag. Det är den verklighet som skapats av borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Och dem ska vi alltså ge ännu mera pengar.

Glöm det.

PS. Givetvis finns det mängder av produktiva och nödvändiga människor bland dem avlönas med skattemedel.

Men varför ska du inte betala direkt för deras tjänster? Varför måste dina pengar passera Ygeman eller Morgan eller Magda?

Varför ska du dessutom uthärda den nya formen av skatteutsugning, den som skett under namnet ”privatiseringar” men som bara innebär att dina pengar går till företag som kapar åt sig en del av dina skattepengar och behandlar dem som något som ska användas så att det ger maximal utdelning (för att driva en skola eller en vårdinrättning .. till exempel).

Du ställs därför inför valet om det är Magda eller en riskkapitalist som ska ha kontrollen över det du betalar in.

Den kontrollen ska du ha själv.

Podd

Den pojken ska bära mitt efternamn … som förnamn

Boris Benulic

"Den sorgliga sanningen är att vi förlorat förmågan att ge vackra namn..." (Oscar Wilde)

Varför får man i Sverige inte döpa sitt barn till Vladimir Putin? Och varför döper nästan inga föräldrar sina barn i dag till namn som Engelbrekt (12 har det som tilltalsnamn) eller Bismarck? 

Fascinerande är att 61 personer har Napoleon som tilltalsnamn, men ingen lystrar till Bismarck när det är middagsdags (dock har tre personer det som förnamn, dock ej som tilltalsnamn).

Eller varför inte Dacke? 29 har det som namn, varav fem har det som tilltalsnamn. Det är lika många som de som har Stalin som tilltalsnamn. Fyra män har Churchill som tilltalsnamn.

Så rimligen borde det väl vara tillåtet att döpa sitt barn till Vladimir Putin i förnamn?

Se där en av de frågor vi diskuterade i senaste avsnittet av Radio Bubbla. Vi kom fram till att det spelar roll vad man döps till – man kommer att få något att leva upp till.

Om vi bara grubblade över pojknamn? Ja. Men vi lovade att behandla god namnsed när det gäller flicknamn i ett kommande program … dock då bakom betalvägg.

I övrigt försökte vi förstå varför:

• kostnaderna för flerbarnstillägg ökat från en miljard till fyra miljarder på tio år

• utomeuropeiska adopterade barn uppvisar större mått av psykisk ohälsa än invandrade barn och svenska barn

Vi djupdök även i ämnen som:

• kan man avgöra hur korrumperad en politiker på grund av dennes BMI och ansiktets utseende?

• behöver man verkligen en manual för kackerlacksbekämpning på ubåtar

Podd

Anti-antiken, den svenska skolpraktiken

Boris Benulic

"Det ädlaste nöjet är den glädje man känner när man förstår något", hävdade Leonardo da Vinci. Men så roligt ska svenska skolbarn inte få ha det.

I de lokaler i Sverige där man ägnar sig åt förvaring av barn och ungdomar – platser också kända under beteckningar som ”grundskola” och ”gymnasium” samt ”högskolor” ägnar man sig alltmer åt att inte ägna sig åt något alls. Man fokuserar på att finnas till och inriktar sig på bibringa eleverna de nödvändiga basala färdigheterna; som att andas (annars dör de ju), att omväxlande sätta ena benet framför det andra (kallas också för att ”gå”, en konst som bör läras in för att man ska kunna förflytta sig till och från skolan och inom den).

Att ställa krav utöver detta anses kunna innebära att barnet skadas.

Om jag överdriver?

Jo, men det är klart jag gör.

Men vi rör oss i denna riktning … för inställningen till barn och till livet visar sig i Nisse-böckernas popularitet; ni har inte kunnat undgå dem: ”Nisse går till posten”, ”Nisses nya mössa”, ”Nisse hos frisören” och ”Nisse på stranden”.

Att böckerna vänder sig till gruppen 3-6 år säger det mesta.

Att sätta en sådan bok i händerna på en sexåring innebär att lanserar tanken på att det är ett stort äventyr att gå till posten eller att klippa sig.

Det är sådana barn som i bästa fall får deltagande i ”Idol” som framtidsdröm.

Snart blir ”Nisse-böckerna” säkert obligatorisk läsning på universiteten … oavsett ämne.

I Kina däremot satsar man hårt på att förmedla det europeiska kulturarvet till eleverna. I en tid då man i Europa lägger mindre vikt vid antikens Rom och Grekland sätter man Thukydides i händerna på eleverna i Kina.

Det är sådant som gör att vi riskerar att bli en kinesisk lydstat.

Om bland annat detta resonerade vi i gårdagens Radio Bubbla.

Podd

Så vandes vi vid vit vanmakt

Boris Benulic

Hur vita mäns vilja till mentalt flagellantbeteende och ska göra världen bättre är för mig högst oklart. Men meningen är kanske inte att världen ska bli bättre? Det kanske är en förlegad idé … förknippad med … just det … vita män.

Att 007 inte längre anses kunna vara vit säger en del om vår tid. Manlighet, styrka, dådkraft förknippas inte längre med vita män.

Reklamen i dag (och populärkulturen) utgår allt oftare från att västerlandets män upphört att vara män. De är inte längre intresserade av att försöka förstå vad det innebär att vara man, de tycker bara det är jobbigt.

De föredrar att istället sitta i någon av de prata-ut-och-lär-dig-visa-känslor-grupper där man snyftar tillsammans, äter hämtpizza samt diskuterar gamla TV-serier. 

De här grupperna sammanstrålar över hela västvärlden; från Södermalm och Vasastan i Stockholm och ner till Prenzlauer Berg, Malasaña, Schanzenviertel och Pigneto. Där sitter de vita personerna i de kreativa klasserna, de som vagt påminner om män och de skapar mediaflöden och marknadsföring där den vite mannen oftast framställs som ett problem; detta eftersom de ser sin egen tillvaro som problematisk.

Det enda dessa svaga manliga medlemmar av de kreativa klasserna kommer på att de kan göra för att få spela en roll i samhällsutvecklingen är att gå med på att bli syndabockar. De böjer sina huvuden, går ner på knä och viskar: ”Ja, allt är vårt fel, allt är mitt fel. Straffa mig”.

De bidrar därför till att framställa alla vita män som bärare av all ondska, typ: i går ägnade sig den vite mannen åt slavhandel, i dag vägrar han sopsortera. 

Vad behöver ni för ytterligare bevis?

Vit man är lika med ondska! 

Överallt och oberoende av tid och rum.

 Ondskan sitter i hudfärg och kön. (Tänk vad skönt det skulle kännas om jag nu i den här parentesen skrev att det ni läser är en retorisk överdrift för att fånga er uppmärksamhet. Istället är det en ganska exakt beskrivning av den för tillfället rådande överhetsideologin.)

Och det här självföraktet hos männen i de kreativa klasserna gör att den vite mannen försvunnit ur mycket av marknadsföringen. Att sälja varor gör man bäst (och naturligast) genom att påtala för män och kvinnor att just den här produkten gör dem extra attraktiva för det andra könet.

Men när de vita männen i de kreativa klasserna går med på att framställa sig själva som i alla avseenden oaptitliga … ja, då måste den reklam som utgår från spelet mellan könen ersätta den vite mannen med något mer aptitligt.

Och i ett samhälle där allt fler vita män dras med mindervärdeskänslor för att de är vita och män och gör allt för att urskulda sig och be om tillgift kommer inte kvinnor av något slag att protestera när de vita männen försvinner som partners ur reklam och marknadsföring. På så sätt etableras en ny ideologiskt betingad bild av vad som är friskt och naturligt.

Om det grundläggande orsakerna till denna utveckling talade vi i gårdagens program och så gav vi handfasta råd till unga människor som vill bilda familj om hur de ska hantera de problem de ställs inför.

Podd

Fidel Castro och glasskampen

Boris Benulic

Karibiens Marie Antoinette – a.k.a Fidel Castro – tyckte folket kunde käka glass ... gick bra ett tag.

De politiska kommentatorerna och historikerna är överens: Fidel Castro älskade glass. Många människor som mött honom eller arbetat med honom har vittnat om hur Fidel avslutade varje middag med några skopor glass.

Inget konstigt med det.

Men…

Han avslutade också varje lunch med ett antal skopor glass.

De som fortfarande då anser att: ”Visst, lite ovanligt men…” kanske tänker om när de får veta att Fidel även avslutade varje frukost med glass.

Gabriel Garcia Marques fick en gång bevittna hur Fidel avrundade en rejäl lunch med att proppa i sig 18 skopor glass.

Men Fidels glass-beroende tog sig uttryck som kom att påverka inte bara hans figur utan hela det kubanska samhället. Efter revolutionen och brytningen med USA gjorde blockaden av Kuba att glass blev en bristvara på ön. Merparten av all glass hade tidigare importerats från den stora grannen i norr.

Fidel lanserade stridsropet ”Helado por el pueblo” och lovade att Kuba skulle visa socialismens överlägsenhet genom att kunna ge medborgarna mer, bättre och billigare glass än vad de kapitalistiska staterna kunde erbjuda sina invånare.

Sovjetunionen pumpade varje år in tiotals miljarder USD i subventioner till Kuba och det var bara för Fidel att beställa maskiner från både Holland och Sverige och se till att kubansk personal utbildades i Kanada.

1966 öppnades en glasskatedral i Havanna; på Coppelia skulle det finnas plats för 1000 gäster och de erbjöds vid premiären 26 olika smaker. Som mest fanns det 50 olika sorters glass och sorbet på menyn, från klassisk vanilj bort till kokos&mandel samt inhemska fruktsmaker som den avocadoliknande mamey eller den obegripligt trådiga men saftiga zapoten.

Matproduktion på Kuba har under socialismen varit märkligt problematisk (ön är liksom inte ofruktbar) och det har ofta inneburit ransoneringar. Problem med otillräckliga kvantiteter har också drabbat mejerierna. Mjölken har inte räckt till allt som kubanerna behövt den till. Men länge var glassproduktionen det allra viktigaste. Först skulle glassfabrikerna få vad som var nödvändigt för att medborgarna skulle kunna få sin bägare eller strut med glass, sedan kunde alla andra behov tillfredsställas.

Även år med allvarliga brister på alla områden kunde länge hanteras med hjälp av stöd från det sovjetiska imperiet och glassproduktionen kunde upprätthållas … men 1990 tog det sovjetiska stödet slut och kvaliteten på den socialistiska kubanska glassen sjönk betänkligt. Sorterna blev färre på Coppelia, och glassen var ofta rinnigare eftersom det användes mindre mjölk, grädde och ägg vid tillverkningen.

För tio år sedan började man i liten skala tillåta privata restauranger och kaféer på Kuba och givetvis etablerades då också ett antal glassbarer. På dessa är glassen väldigt mycket godare men också väldigt mycket dyrare än på Coppelia och andra statliga glassbarer. Två eller tre dagslöner för en skopa är för mycket för 97 procent av befolkningen.

Det är lätt att förstå den känsla av hopplöshet detta inger kubanerna; typ: nu kan de djävlarna i partiet inte ens garantera oss bra glass till anständiga priser.

Men man har uthärdat eftersom man inte haft råd med de privata alternativens mycket dyrare glass – och på de statliga barerna har man ändå kunnat välja mellan ett tiotal alternativ – åtminstone på helgerna … men i sommar har det oftast funnit bara vanilj … av dålig kvalitet.

Och kanske är det här gränsen går för kubanerna.

De revolterar inte för att de saknar jord, frihet eller bröd.

De gör uppror för att det bara finns vaniljglass som är rinnig och som knappt smakar vanilj.

Varför inte?

Revolutioner har utlösts av märkligare orsaker än så.

I gårdagens Radio Bubbla talade vi om just detta, men också om hur ANC leder Sydafrika mot avgrunden och hur Sverige strävar efter att kastrera det sista som finns kvar av krigsmakten.

…

(Jag berättar mer om Fidel, Kuba och glass i mitt dagliga nyhetsbrev som i kväll utkommer fem minuter innan midnatt (ungefär som vanligt alltså). Prenumererar gör du här och om du gör det nu får du veta mer Fidels märkliga böjelser för glass.)

Podd

De som sålt ditt land … och nu vill mata dig med mask

Boris Benulic

Förr lovade överheten oss kalvstek ovan där bara vi var fogliga ... men det var förr det. Nu får vi nöja oss med löftet om att få käka insekter under vår stund på jorden.

En del brukar fråga hur jag egentligen definierar den där ”överheten” som jag rätt ofta omnämner i mina texter.

”Överheten” är en grupp personer vars storlek och sammansättning skiftar genom historien, och för att vi ska förstå vilka de är kan det vara praktiskt att först beskriva det elände det ställt till med.

Det är de som är ansvariga för att du fått det sämre.

Vad då sämre, säger du. Du har ju villa, SUV, obegripligt stor TV och åker på semester utomlands.

Visst, men så arbetar ni båda två.

Den levnadsstandard du beskriver är resultatet av den tekniska utvecklingen.

Fram till 1950-talet, kanske till och med en bit in på 1960-talet var det fullt möjligt att upprätthålla en levnadsstandard för sin familj som innebar att man hade tillgång till alla varor och tjänster som dåtidens teknologiska utvecklingsnivå erbjöd.

Och den standarden kunde man upprätthålla med en lön.

Att du och din partner numera måste arbeta dubbelt så mycket som era farföräldrar (och kanske till och med föräldrar) är överhetens fel.

Att vi har fattigpensionärer och att vi kommer kommer att få ytterligare några generationer fattigpensionärer … det är också överhetens fel (de som i årtionden kapat åt sig de pengar vi arbetat ihop för att de skulle ”säkra våra pensioner”.

Att svenska hjärnor koloniserats av amerikansk kultur – det är överhetens fel eftersom de gjort allt de kan för att kastrera svensk kultur … överheten har alltid hatat det som är svenskt och föredragit det utländska.

Att det svenska samhället nu också fysiskt koloniseras … och att det sker av bosättare från tredje världen … det är också överhetens fel. De föraktar nämligen inte bara svensk kultur utan också bärarna av denna kultur. 

Den senaste tiden har överheten varit lite förvirrad. Det får man förstå. Målet verkar vara uppnått. De har undergrävt folkets välfärd, de har försvagat en uråldrig kultur och ersatt den med bastardkultur från USA eller vidskepelse från tredje världen. De har öppnat landets gränser och prisgett sin nation åt NATO och islam.

Kan väl inte finnas mer vi kan göra, säger de till varandra.

Tills en av dem kom på att: 

”Vi kan väl förnedra dem, och se hur långt vi kan gå”.

Verkar det vrickat?

Visst.

Men kom ihåg … de föraktar dig … möjligen hatar dig de dig också för att du ändå så envist orkar fortsätta arbeta. De gillar nämligen svaghet.

Och människor som hatar beter sig vrickat.

Så där satt överheten och såg intresserat på hur våldtäkterna blev vanligare, hur bombdåden blev ett hot för fredliga barnfamiljer, hur förnedringsrånen blev en del av ungdomskulturen. De lät politiker säga att svenskar var ett folk av barbarer och blivit kultiverade först när det kom invandrare hit.

Den förödmjukelsen, den förödmjukelsen.

Skammen.

Och när allt detta var etablerat som den nya ordningen såg medlemmarna av överheten på varandra och sa:

”Jaha, då var det klart. Nu är de förnedrade också”.

Men då hov en av dem upp sin röst och sa:

”Jag tror vi kan ta det ett steg till. Vore det inte intressant om vi kan få dem att äta vad som helst också.”

De andra trodde inte det var möjligt, svensken var väl ändå mån om sin matkultur och husmanskosten.

Men det tog två årtionden sedan hade svensken vant sig av med slottsstek, kalops, köttbullar, gädda, abborre, strömming och sill och åt istället undermålig snabbmat som pizza, kebab och tacos och såg det som veckans höjdpunkt.

Och när de började beställa samma undermåliga snabbmat fast från Thailand och Kina och fick den levererad hem per bud … ja, då kände de sig som medvetna världsmedborgare.

Återigen samlades överheten och en efter en deklarerade de att ”nu kan vi inte förnedra dem mer” … men då hov återigen samme infernaliskt onde och uppfinningsrike person som förra gången upp sin röst och sa:

”Men tänk om vi kunde få dem att äta mat som egentligen inte är mat?”

De andra frågade vad han då tänkte sig skulle serveras.

”Larver, gräshoppor, insekter”, förklarade han.

De andra skrockade och sa att det fanns nog gränser, men visst. Man kunde försöka, för skojs skull.

Och ni vet hur det gått.

EU och svenska myndigheter har satsat ansenliga belopp på att vi ska äta mask och larver.

Och när vi i går i Radio Bubbla talade om den statligt understödda satsningen på braxenburgare förklarade Martin hur det är ett led i de styrandes förnedringsprojekt. De anser att braxen är en oätlig fisk och därför pumpas det in rejält med pengar i försöken att servera dem till pensionärer och skolbarn.

Men där har överheten fel. Braxen är en knepig fisk, och kan uppträda i oaptitliga former. Men den går att få till. Tyvärr har kunskapen om när och var den ska infångas, och hur den ska tillredas utplånats. En del i destruktionen av den svenska kulturen har varit kapandet av alla band till de många formerna av kokkonst som präglat de olika stånden och landskapen. Svensken i gemen i dag vet inte vad man gör med braxen, en sutare eller en gers.

De flesta vet väl inte ens att dessa fiskar finns – och är delikata om de tillreds på rätt sätt.

Men sörj inte över det.

Överheten håller som sagt på att ordna så att du snart kan beställa olika sorters insektsmat. Leveransen? 

Fixar Foodora! 

Flugor&flatlöss-fajitas!