Artiklar

Sverige, hela världens lilla lynniga domstol

Boris Benulic

Fru Justitia är väl antagligen blind. Det är därför hon inte förmår fördela sina resurser på rätt sätt.

Ni har väl liksom jag förundrats över att de aldrig ställs inför rätta.

Vilka?

Jo, men ni vet; terrorist-turisterna som avreser från Sverige för en all-inclusive-vistelse i Syrien. Eftersom all-inclusive i deras fall inte kan inkludera gratis sprit – så får de istället mörda, våldta och skända så mycket de orkar.

När de återvänder till Sverige med blod på händerna säger myndigheterna att de inget kan göra. Bevisläget är för svårt. Inget kan bevisas. Så terrorist-turisterna får istället bostad och hitte-på-jobb. Eller bidrag.

Ni blir väl – liksom jag – därför ännu mer förundrade när en iranier häktades vid sin ankomst till Arlanda november 2019 för brott som begicks 1988. 

Alltså, om du dödar och stympar människor 2018 i Syrien, då får du bli fritidsledare i Vivalla när du återvänder till Sverige. Avrätta människor i Iran 1988, och du fängslas när du kommer hit.

Lite svårbegripligt att svenska åklagare är så frenetiskt energiska i det här fallet när de inte ens orkar inleda förundersökningar mot turist-terroristerna när de återvänder.

Det är svårt att utreda, säger åklagarna. Finns inga verktyg.

Men låt oss då tänka på Jonas Oredsson. Han hölls isolerad – häktad med fulla restriktioner – i 3,5 år medan misstanken om kokainsmuggling utreddes. Man ville inte riskera att han saboterade förundersökningen.

Givetvis kan man förfara så med varenda terrorist-turist som nu finns i landet.

Men man vill inte.

Lägga ner stor energi på många två år gamla brutala omfattande terroristbrott går inte, förövarna får gå fria, ofta med underhåll betalda av oss andra.

Lägga ner stor energi på en utländsk persons brott går däremot utmärkt även om det är 32 år sedan dåden och han inte ens bor i Sverige (som turist-terroristerna).

Missförstå mig inte. Tanken på att någon av vakterna tar upp den här iraniern på taket till häktet på Kungsholmen och låter honom liksom råka snubbla och ramla ner från taket fyller mig med med viss tillfredställelse. Men man ska väl inte hoppas på för mycket.

Så det är inte det att jag tror att iraniern är en fridsam hedersknyffel. Han har varit en av Khomeinis slaktardrängar. Låt honom brinna i helvetet.

Men vad vi måste försöka förstå och utreda är varför alla dessa terrorist-turister inte häktas och utreds på riktigt.

Jag tror vi måste studera historien för att förstå de här händelserna. 

Iraniern åtalas nu för grovt folkrättsbrott samt mord, eftersom han anses ha varit en av organisatörerna av de massavrättningar som den iranska regimen genomförde av medlemmar i Folkets Mujahedin – men även av andra oppositionella. 

Folkets Mujahedin bildades som en vänsterinriktad muslimsk militant organisation i Iran 1965 och organiserade attentat mot shahens regim och amerikansk militär i landet och deltog i ockupationen av USA:s ambassad. De motsatte sig frigivandet av gisslan och ville istället se dem avrättade. Under de inledande åren bygger de ett starkt stöd bland intellektuella och i medelklassen. 

Efter shahens fall kom organisationen alltmer i konflikt med Khomeini och förbjöds till slut helt. Folkets Mujahedin svarade med väpnad kamp mot vad de ansåg vara en islamistisk statskupp – vilket nog kan sägas vara en fullt rimlig beskrivning av situationen. Khomeini svarade med massarresteringar och avrättningar.

Hårt trängda i hemlandet allierar sig organisationen med Saddam Hussein i Irak. Denne ger dem en bas för den fortsatta kampen mot Khomeini. Under kriget mellan Iran och Irak strider Folkets Mujahedin på Iraks sida.

Det är i samband med detta som Khomeini beordrar massavrättningar av de medlemmar i Folkets Mujahedin som sitter fängslade – de hängs därför att de betraktas som landsförrädare. Rättegångarna är synnerligen summariska i de fall de förekommer. Många av dem som hängs har inte gjort mer än delat ut flygblad eller gått i studiecirklar.

Organisationen fortsätter verka från sina baser i Irak efter det att kriget mellan Irak och Iran är över. När USA senare invaderar Irak angrips också organisationens baser och Folkets Mujahedin kapitulerar men kommer snart att få USA:s beskydd och samarbeta med de amerikanska styrkorna som har Iran som nästa mål.

Donald Rumsfeld gav organisationen USA:s formella beskydd 2004, Hillary Clinton lyfte senare bort terroriststämpeln, och när organisationens kontakter med Iraks regering blev ansträngda på grund av Irans ökade inflytande i Bagdad … ja, då såg USA till att Folkets Mujahedin kunde omlokaliseras till baser i Albanien.

Folkets Mujahedin har sedan dess samarbetat med både amerikansk och israelisk underrättelsetjänst i operationer riktade mot Iran.

Vi har alltså att göra med en organisation som spelar en relativt stor roll i USA:s försök att få till en ny regim i Iran.

2017 förklarade Trumps nationella säkerhetsrådgivare John Bolton i ett tal till ledare för Folkets Mujahedin att de skulle fira nyår tillsammans i Teheran innan 2019.

Kan det vara detta som gör att svenska åklagare agerar med sådan fermitet? Folkets Mujahedin är för tillfället en partner till USA – en partner som är viktig eftersom Trumpadministrationen förklarade att det inte var uteslutet att nästa regering i Iran skulle rekryteras ur organisationens led.

Låt oss pröva tanken att svenska åklagare inlett den här processen mot iraniern därför att det är i USA:s intresse. Att åtala och fängsla en irakisk politruk för folkmord är ett slag mot regimen i Iran – ett slag som redan fått stor internationell uppmärksamhet.

Konspirationsteori? Förklara då gärna för en enkel balkanbonde vad som pågår.

Betänk min fråga om åklagarnas märkliga agerande.

Likgiltighet för folkmord 2018. 

Upprörd energi över folkmord 1988.

Varför?

Det verkar som om de åklagare som arbetar med internationella frågor har en förkärlek för att genomföra åtal som gynnar USA:s allierade eller som drabbar deras fiender … som Julian Assange.

Oavsett vad som är fallet ser jag inga som helst skäl till att Sverige ska leka världsdomstol som tar hand om dem världspolisen i Washington anser är skurkar … speciellt inte så länge vi inte tar hand om de terrorister vi har i landet.

Artiklar

Låt oss döda ideologierna

Boris Benulic

Kommer du ihåg typerna som förr stod på torg och gator försökte lura dig att gissa under vilken av kopparna det låg pengar? Vart tog dessa figurer vägen? De blev politiker.

”Debatten”, målning av Reinhard Sebastian Zimmermann ca 1850.

Herbert Tingsten hävdade att ideologierna var döda. Tyvärr är så inte fallet. Ideologierna lever och frodas som jättebjörnlokor i den svenska politiken. Ett ogräs man inte verkar kunna bli av med.

Fast det är inte ideologier i verklig mening.

För några år sedan turnerade Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tillsammans runt i landet. De tyckte man skulle diskutera mer ideologi i politiken och ville ge menigheten en möjlighet att få lyssna på debatter mellan dessa två självutnämnda ideologer och tankegiganter.

Men ingen av dem är speciellt beläst eller reflekterande.

Det blev som om två småstenar försökte iscensätta vad som händer när två kontinentalplattor skavt för hårt mot varandra. Någon ideologisk jordbävning blev inte resultatet, snarare två småstenar som sprätte iväg. Det är dem du känner av i en av dina skor i din dagliga vandring genom tillvaron.

Ideologier i nutida svensk mening är helt enkelt ett sätt för politiker att undkomma ansvar genom att hänvisa till en högre ordning, ett sammanhang som förklarar och ursäktar allt som händer. Slagord som ska få dig att uthärda att du får det sämre.

Politik ska inte utgå från ideologier ens när det är verkliga ideologier vi talar om.

Politik ska utgå från enkla levnadsregler som varje tänkande individ redan lever efter.

Den första regeln är att den som inte arbetar heller inte ska äta. Det innebär inte att vi lämnar de som inte kan arbeta utan hjälp. Arbetande människor vet hur lyckliga de är som kan dra försorg om sig och de sina genom att använda sin hjärna och kropp. De förstår därför hur svårt det kan vara för den som av olika skäl inte kan det – och de arbetande bidrar därför gladeligen genom skatten till det som behövs. 

Men de som arbetar ser inga som helst skäl att bidra till dem som inte vill försörja sig själva.

Den andra regeln är att den som arbetar också har rätt till frukterna av sitt arbete. Han ska kunna se vart pengarna tar vägen och och att de används till de ändamål som de är avsedda för. Man köper inte grisen i säcken. Men i dagens Sverige vet du inte ens om det är något i säcken du betalar för. Du köper en säck och hoppas att någon däruppe ska stoppa något i den.

Den tredje regeln är att man tar seden dit man kommer. Man respekterar mentalitet och kultur och förhållningsregler. Du gör det när du går över till grannen för att dricka en kopp kaffe, och du förväntar dig givetvis det när du själv får besökare i ditt hem … eller ditt land. Gäster som inte kan bete sig i ditt hem visar du på dörren.

Om dessa tre grundregler för politik borde alla kunna vara överens. Varje politiskt förslag, varje budgetproposition ska vägas och mätas mot dessa regler. Vad Adam Smith eller Karl Marx eller Edmund Burke någon gång ska ha sagt är irrelevant.

Är då ideologier helt oviktiga? Inte alls. Men ett Adam Smith-citat är lika intressant vid en budgetgenomgång som en referens till Bibeln. Det blir bara ett sätt att undvika grundfrågorna, till exempel: ”Är det här till nytta för arbetande människor eller inte?”.

Istället får vi tomma fraser som ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. Ord man kan tolka hur som helst, men man kan inte tolka de tre grundreglerna på så fasligt många sätt.

Vi talar här om regler som alla normala människor bör kunna ansluta sig till. Regler som talar till den som är sjuksköterska, brandman, byggnadsarbetare såväl som IT-konsult, affärsägare eller VD.

Men istället vill överheten att vi ska ta ställning till förslag utifrån ideologier som inte är ideologier utan obelästa människors vanföreställningar, och dessa figurer vill att vi ska ta vad de säger som den korrekta uttolkningen av dessa ideologier.

Givetvis är jag själv en ideologisk människa, jag rör mig sedan barndomen i inom en marxistisk tankefåra, det innebär en ständig brottning med filosofiska, historiska och ekonomiska frågor. Jag kommer aldrig att bli klar med den brottningen och jag justerar och inkorporerar ständigt tankar från andra idéströmningar. Min ideologi är en personlig fråga och jag skulle aldrig komma på tanken att försöka frälsa någon och göra den personen till marxist genom att erbjuda lösryckta citat. Liksom religion bör ideologi vara en privatsak; jag är också är kristen och det skulle vara mig lika främmande att försöka få någon att bli det genom att dela med mig av den upplevelse som påverkade mig.

Det finns en monumental förmätenhet i själva tanken på att vinna folks hjärnor och hjärtan för en ideologi eller tro – det innebär att man ser på ideologier som olika uppsättningar eviga sanningar och att man betraktar kristendomen som något man logiskt kan komma fram till genom studier och samtal - men då tar man bort det avgörande momentet av frälsning, mystik och nåd.

Och tänk efter – vill du leva i ett samhälle där en annan ideologi än din segrat och att praktisk politik utformats i enlighet med vad som påstås är denna segrande ideologi?

Självklart inte.

Men visst vill du leva i ett samhälle styrt enligt de tre grundreglerna?

Tänkte väl det.

Då kan man förvisso ställa frågan vad vi ska med politiska partier till. Men det tar vi en annan gång.

PS. I dagens DN har Andreas Johansson Heinö skrivit en ledare med rubriken: ”Ta det lugnt med verklighetspopulismen och ge plats också åt idéer och värderingar”.

Han är ett exempel på det jag diskuterar ovan. Personer som försöker lura in oss i en massa pratande istället för att vi ägnar oss åt arbete för vårt eget och det allmänna bästa … samtidigt som i det privata funderar på profitkvotens fallande tendens eller marknadens osynliga hand. Men vad ska han göra. För sin utkomst är han beroende av att ideologin får spela en roll i politiken, så är det om man är medlem i det samhällsskiktet.

Men jag måste tacka Andreas Johansson Heinö för att han satt namn på sådana som mig.

”Verklighetspopulist” är en beteckning jag bär med glädje och stolthet.

Artiklar

Pride & propaganda för kommande krig

Boris Benulic

Tro inte att det är regnbågsflaggan ni ser. Det är ett övermålat stjärnbaner.

I det antika Grekland var få militära enheter lika fruktade som ”Thebes heliga skara”. Plutarchos berättar att truppen bestod av 150 homosexuella par, som avlönades av staten och ständigt tränade och övade med vapen. De var avgörande för segern vid Tegyra 376 f.Kr. och Leuktra 371 f.Kr. Försvarsmaktens senaste propagandakampanj har nog dock helt andra mål än att upprätta en sådan elitenhet. (Teckningarna från en serie som skildrar den heliga skarans äventyr i försvaret av sin stad.)

Många har kritiska kommenterat att den så kallade Försvarsmakten köpt SvD:s framsida för att deklarera sin trohet till Pride-flaggan. Men de ser ändå inte det riktigt problematiska.

Betänk följande … USA har inlett sitt uttag från Afghanistan. Häromnatten smet de ut från – och övergav – Bagramflygplatsen utan att ens berätta det för den afghanska regeringen. Märkligt utveckling. 

USA signalerade sin ankomst till landet genom att släppa några bunkerknäckarbomber för att ingen skulle kunna undgå vad som var på gång; ”Here we come.”

Och nu drar de i all tysthet som en bakfull turist som tappat kreditkortet och som tar sig ut från hotellrummet via balkongen.

Vad lämnar de efter sig?

Låt oss först begrunda vad de sa att de skulle göra.

USA skulle slå ut al-Qaida och hämnas elfte september.

I dag är al-Qaida starkare än då, har fler personer under vapen i fler världsdelar genom sina affilierade terroristsekter.

USA skulle återställa demokrati, lag och ordning.

I dag är Afghanistan ett av världens mest korrumperade länder och talibanerna behärskar sisådär 85 procent av landet. Den lag och ordning som råder är sharia.

En del hävdade att en positiv följd av invasionen och den amerikanska närvaron skulle  bli att all den där vallmon som skördades i landet inte längre skulle göra det till en av världens största narkotikaexportörer.

I dag har Afghanistan stärkt sin ställning på området och står till exempel för cirka 90 procent av det heroin som kommer till Europa.

Nästan en halv miljon människor i landet är beroende av sitt arbete i opiumproduktionen.

Och ja, just det … höll på att glömma bort det … landet är också en världsledande producent av hasch.

EN kvarts miljon människor har dödats i kriget. En halv miljon är hemlösa.

För att verkligen skapa en känsla av att en amerikansk invasion är en humanitär nödvändighet propagerades det för att syftet till stor del var feministiskt. Afghanistans kvinnor och flickor skulle befrias från islams och talibanernas misogyna förtryck.

Gick väl inte alls. 

Hedersmord, tvångsäktenskap, våld mot kvinnor, och sexuella övergrepp är en del av vardagen – det spelar ingen roll om området kontrolleras av regeringen eller talibanerna något som Amnesty rapporterade om 2018 och Human Rights Watch 2020. 

Summera allt detta och fundera på hur det kan vara så att det fortfarande oreras om hur hemskt det blir om talibanerna återtar makten, och vilken befrielse det blev när USA kom.

Afghanistans kvinnor och flickor tjänade helt enkelt som en förevändning, en ursäkt för USA:s invasion.

Men vad har detta med att göra med den svenska försvarsmakten och dess uppslutning bakom Pride-flaggan?

Jo, USA var inte ensamt om att invadera Afghanistan, flera europeiska länder, däribland Sverige deltog med trupp.

Märkligt nog diskuterar vi här i landet nästan aldrig Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Det borde vara en självklarhet att vi debatterar vad det svenska deltagandet innebar och vilket spel det ingick i – och vilken sorts bricka Sverige var. (För tydlighetens skull – jag vill definitivt inte uttala mig förklenande om de deltagande svenska soldaternas mod eller vilja att göra gott. Med utgångspunkt från vad som sades vara missionens mål har de visat provat på tapperhet och självuppoffring. Desto större skäl att diskutera vad det hela ledde till så att nationen inte än en gång skickar sina främsta kämpar för att de ska tjänstgöra åt det amerikanska imperiet.)

USA:s propagandister är inte oskickliga. De inser att de inte kan framställa sig själva som feminister nästa gång de vill invadera ett land. Det gick inte så bra i Afghanistan eller Irak, eller Syrien … eller Libyen där du numera kan köpa dig en sexslav på marknaden.)

USA måste hitta en annan grupp som de påstår sig vilja värna och rädda.

Och vilka vore väl lämpligare än de som som är bögar, lesbiska, queer eller trans?

Är det inte märkligt hur USA:s överhet i olika sammanhang numera lyfter fram hbtq-frågan och kritiserar stater och regimer för deras behandling av dem som inte är heterosexuella.

Så har det alltid varit i imperiets historia – man pekade på en grupp som måste befrias – och så spred man död och förödelse över världen.

De grupper man sade sig vilja värna fick det mycket sällan bättre.

Vad vi ser är därför hur USA nu bygger upp en ny plattform för angreppskrig. I dag är det värnandet av de icke-heterosexuella som sägs vara målet.

Och redan böjar regeringar och institutioner i västra Europa ställa in sig i ledet, och förbereda opinionen på att landets söner och döttrar snart ska skickas ut till något främmande land.

Världen är fylld av vidriga regimer som förtrycker homosexuella – vem skulle väl inte vilja arkebusera de ansvariga för hängandet av bögar i Iran? Listan på frivilliga deltagare i exekutionsplutonerna skulle bli lång.

Och de straffen kommer en dag att verkställas.

Dock inte genom att USA invaderar med svenska soldater som hjälptrupp.

Det är detta vi ska diskutera när vi försöker förstå varför krigsmakten nu paraderar under Prideflaggan.

Artiklar

Bokbål, Budapest & bögar

Boris Benulic

Står vi inför en tid av bokbål eller har det bara brunnit i huvudet på de mer hysteriska anhängarna av globalism och EU?

Paulus övervakar brännandet av hedniska skrifter i Efesos. (Målning av Lucio Massari ca 1610.)

Är det inte dags att vi inser att Pride-kulturen bara är ett led i USA:s kulturkrig mot Europa?

Och är det inte dags att Europas bögar och flator börjar delta i kampen för att värna sina länder från USA:s försök att kolonisera allas våra tankar och våra liv? Och är det inte dags att de vänder sig mot ”vänner” som Per Wirtén och andra kultursidesskribenter?

…

Per Wirtén kan verka vara en lugn och tålmodig man. En av det svenska offentliga samtalets mer resonabla personer, en av de där skribenterna alla de andra skribenterna gillar därför att han hela tiden tjatar om att vi måste diskutera med varandra, att samtalet måste hållas igång.

Ni vet … ”vi måste tala om det”, ”vi måste prata med varandra”.

Sedan länge kännetecknas det svenska offentliga samtalet av att man inte diskuterar hur verkligheten ska förändras medelst praktiska åtgärder; och hur människors verkliga frihet ska säkras … utan det handlar alltid om att se till att vi pratar, pratar, pratar och det ska vi göra i förskolan, skolan, högskolan och numera också på arbetsplatsen … värdegrundstjafs och fikamys går före produktionsresultat (det som förr gjorde alla tillfreds).

Och om det uppstår problem i samhället så löser man dem genom att prata mer, för problemen anses alltid ha orsakats av att vi talat för lite med varandra (och i den Wirténska världen låtsas man inte om att det inte går att tala med en allt större del av befolkningen; detta därför att de är ointresserade av att delta i en diskussion som utgår från europeiska traditioner och värderingar, eller så är de fientliga till dessa traditioner och värderingar, eller så är de medlemmar av kriminella gäng – rovdjur som tänker ta vad de kan – eller så saknar de språk och ord för att delta i nyssnämnda samtal).

Nu beror den Wirténska hållningen – att vilja organisera ett allomfattande pladdrande – inte så mycket på att Wirtén är intresserad av ideologier och av vad andra tycker och tänker, det beror mer på att Wirtén vet att man ska propagera för öppenhet och åsiktsutbyte om man vill göra karriär som skrivkuli i Sverige. Man ska då vara beredd att låta sig spännas för än den ena och än den andra åsikts-rikshan och kutande dra iväg med den. Wirtén har dock alltid varit noga med vilken riksha han låter sig spännas framför. Den som sitter där ska ha råd att betala, och ge fler uppdrag, det ska vara fint folk han ombesörjer transporten för – vilket gör att han är en favorit bland fackföreningspampar, socialliberaler och EU-byråkrater med böjelser för överstatlighet. Wirtén kan vränga och vrida orden så att han ger deras projekt en aura av bildning, kultur och humanism; typ: ”Nej, det är inte en federal skatt på alla invånare i EU – det är ett finansieringsprojekt med rötter i senrenässansen”.

Wirtén är alltså som alla förstår en mycket användbar man, väl sedd på alla kultursidor … lite av vår tids Anders Ehnmark, till vilken han står i samma förhållande som en industriostkaka från Frödinge gör till en ostkaka från Forsa gårdsmejeri (man blir vad man äter och mina jämförelser bestäms av vad jag för tillfället mumsar på).

Dock börjar Wirténs tålamod tryta. Han har i två årtionden gjort sig nyttig på varje tänkbart sätt … och jag börjar nästan förstå hans växande harm: de däruppe har inte förbarmat sig och förverkligat vad vi vet är Wirténs stora dröm: att bli kulturråd i något trevligt europeiskt land, eller varför inte i USA? Överheten har inte ens sett till att det ordnats en tjänst i EU-byråkratin åt Wirtén.

Han har brödskrivit länge nog åt överheten, dags att han får sin sinekur.

Den här förtrytelsen gör att Wirtén blir mer och mer obalanserad i sina texter – inte så att han drar till med kraftuttryck i form av svordomar och könsord (vi är väl alla överens om att Wirtén antagligen inte kan några sådana … orsaken till det kan vi bara fundera över) – det obalanserade tar sig istället uttryck i att han medvetet ljuger i sin argumentation och i sina resonemang.

Eller så är det inte ett uttryck för han håller på att tappa besinningen för att han inte får den där fina tjänsten (och visst låter ”Kulturrådet Wirtén” rätt pampigt) … utan han ljuger medvetet och kalkylerande … han ser att uppdragsgivarna numera premierar sådant beteende.

Om min beskrivning av Wirténs beteende är överdriven?

Inte alls.

Läs hans senaste inlägg på Expressens kultursida.

I ingressen presenteras hans text med orden:

”Per Wirtén ser hur rädslan för nyanser hotar den fria litteraturen i såväl Ungern som USA.”

Wirtén målar upp en värld där makthavare vill ge oss en Fahrenheit 451-värld, en värld där böcker är förbjudna och bränns.

Som exempel på det tar han Ungern och regeringens lagstiftning för att förhindra att  upplysning om icke-heterosexuell sex samt könsbyte ska kunna riktas till barn (utan föräldrars medgivande).

Om ingen förstått det förut så vill jag påpeka att jag finner Orban vara en rätt obehaglig svågerkapitalist av öst- och centraleuropeiskt snitt – men han behöver folkligt stöd och intar därför ibland positioner som är till fördel för den egna nationen och det arbetande folket.

Den lag som antagits i Ungern gällande frågan om ”sexualupplysning” ska nu bli föremål för folkomröstning. Finns det minsta lilla skäl att gnöla då? Ungrarna får ju säga sitt.

De kan fälla lagen … och Orban.

Om detta säger Wirtén intet (hans herrar gillar inte folkomröstningar) utan han påstår istället följande:

”Konsekvenserna av den ungerska lagen som förbjuder upplysning för unga om normbrytande sexualitet är ännu oklara. Men den kommer säkert innebära att en rad barn- och ungdomsböcker successivt rensas ut. Kan romaner som de som amerikanen Ocean Vuongskriver, med sina nakna skildringar av homosexuell kärlek, ens finnas i bokhyllan hemma hos barnfamiljer utan att angivare anmäler?”

Förstår ni nu vad jag menar när jag talar om Wirténs utveckling? Denna kombination av aggressivitet och saggighet.

”Konsekvenserna” … ”är oklara”.

”Men den kommer säkert innebära att en rad barn- och ungdomsböcker successivt rensas ut.”

Konsekvenserna var ju i meningen innan oklara?

En lag vars konsekvenser som är oklara och som man dessutom ska folkomrösta om tas som intäkt för att utmåla Ungern som ett land där bokbålen är på väg att tändas.

Det gränsar dessutom till den totala töntigheten att utmåla Ungern som ett land där det förbereds pogromer mot bögar.

Bögar har en tämligen stark ställning i den ungerska kulturen – ni har väl aldrig trott att männen i alla de där fina, stora badhusen bara spelar schack med varandra? 

Den lätt retarderade nutida homofobin i östra och centrala Europa skulle jag nog vilja mena är en följd av att den västerländska Pridekulturen trängt in i denna del av Europa. Här har bögar, lesbiska och queerpersoner har alltid haft fungerande och livaktiga subkulturer bland slaver och magyarer.

Men Pride-kulturen är ett amerikanskt fenomen som innebär att man inte nöjer sig med att få vara ifred i sin subkultur och där man hävdar att ens sexliv är ens ensak utan man går till angrepp på heterosexualitet och traditionell familjebildning.

Och det här ett är kulturkrig som pågått i årtionden och där USA har varit pådrivande och målet är att förstöra samhällsgemenskapen, att förvandla oss till rotlösa, ständigt konsumerande individer – varelser som förbrukar allt, även varandra, i en fåfäng strävan efter ständig omväxling och förnyelse.

Människor som inte är heterosexuella har en självklar och given plats i ett organiskt samhälle, men ett fungerande organiskt samhälle kräver också en stabil grund och heterosexuella familjer (någ0t som jag avhandlar här).

För arbetande människor har familjen alltid varit en trygg hamn i en otrygg värld. 

Riv den hamnen och vi riskerar alla drunkna. Heterosexuella såväl som homosexuella.

Riv den hamnen och du förstör nationen.

Per Wirtén har varit verksam lika länge som jag i den politiska debatten. Han vet lika väl som jag att familjen som institution mycket länge i det här landet har utsatts för ett ideologiskt totalt angreppskrig på alla fronter.

Familjen anses vara själva grundorsaken till allt som är fel med Sverige (och de europeiska samhällena) – allt förtryck anses på något sätt emanera ur förbundet mellan man och kvinna och de barn de får.

Detta har pågått i årtionden. Har Per Wirtén en enda gång sagt något i stil med: 

”Men vi kanske ska stilla oss lite, det är ju i alla fall alla de där heterosexuella kärnfamiljernas slit, strävan, kärlek och sammanhållning i en grym värld som skapat det samhälle vi har i dag. Vi kanske ska pipa ner lite och vara tacksamma.”

Men inte …

I stället jämställer Wirtén i sin text ”familjevärderingar” med ”förtryckande könsnormer”.

Jag har en känsla av att det nog ändå blir en kulturrådspost snart för Wirtén. 

Mer kan överheten inte begära av en av sina kulturkrigare.

Artiklar

Vår tid … trasproletärernas triumf

Boris Benulic

Har man inget annat att sälja kan man väl alltid sälja sina föräldrar.

Aftonbladet Kultur publicerade i dagarna en text av Susanna Alakoski med rubriken:

”Här har ni ert land, Sverigevänner”.

Nedryckaren är:

”Allt var inte bättre förr”.

Jaha?

Nu är det ju få som hävdar att allt var bättre förr.

”Allt” är nämligen ett ganska stort ord. Medlemmarna av det arbetande folket, de må vara arbetare, tjänstemän eller företagare vet mer än väl att allt inte var bättre förr. Det har nämligen deras föräldrar berättat för dem. Slitet. Släpet. Kyla. Skador. Sjukdomar.

Och de i sin tur för vidare berättelserna från sina föräldrar. 

Att vara en del av det arbetande folket kostar på, du må sedan vara statare eller statsanställd. Vi vet det. Man är dum i huvudet om man låtsas som om någon kallad ”Sverigevän” skulle hävda något annat. Det är just det som är den tänkande och arbetande människans ståndpunkt – det var inte bättre förr … men mina föräldrar, och deras föräldrar skapade ett land – genom sitt slit – som jag nu ska ge bort.

Alakoski, socialarbetaren som gör kulturkarriär genom att sälja ut sin familj, försöker nu få oss att tro att dagens Sverige – präglat av gängkriminellas brutala mord – kan likställas med gårdagens fyllebråk bland en minoritet av de invandrade finnarna.

Skamlöst.

Men vad vi sett de senaste 20 åren i svensk litteratur är att vi får oss till livs trasproletära skildringar och de diskuteras som om det handlade om det arbetande folket.

Alakoski och hennes gäng gillar att måla med de mycket breda penseldragen, de som  kommer sig av att man sätter sig vid tangentbordet vid tillfällen när man kanske inte borde göra det – när man av olika orsaker inte längre tänker klart.

Jag har alltid funnit Alakoski nästan obegripligt obehaglig. Hon fick sitt litterära genombrott genom att hänga ut sin familj till allmän beskådan. Där dracks det för mycket. Bland annat.

Inget nytt i det i det beteendet. Vare sig i drickandet eller uthängandet.

Åsa Linderborg har gjort det. Daniel Suhonen likaså.

Däri ligger det obehagliga, de försöker alla göra sig lite finare inför Bonniers eller förlagsredaktörerna på Natur&Kultur och Norstedts; typ: 

”Men goa, förlagschefen, se på mig arma tattarbarn som ändå fått till en bok om min erbarmliga uppväxt, alla söp och slogs. Nog skulle man väl kunna tänka sig en liten utgivning ändå? Eller hur goa förlagschefen…”

Och det kan överheten alltid tänka sig … en liten folkföraktande bok är alltid välkommen … överheten älskar litteratörer och författaré som förklarar hur eländigt det står till i det arbetande folket. Hälften av det arbetande folket ska beskrivas som om de konstant super och hälften som dumskallar nöjda och lyckliga med att stå vid en maskin 40 timmar i veckan. 

Ack och ve.

Men kom ihåg att Alakoski, Linderborg och Suhonen i grund och botten verkar i en borgerlig tradition; de är trasbourgeosins hovnarrar … behöver ni exempel? 

Tänk Edwall (Allan och Britt), eller Martina Montelius eller Kristina Lugn … och alla Dramaten-skådisar … och Per Wästberg, den gamla bocken som betäckt det mesta mellan Högalidskyrkan och Gustaf Adolfs-kyrkan: 

”Men hej, lilla poetissan, jag heter Per och sitter i Svenska Akademien.”

Överhetens mer kulturella skikt har alltid ägnat sig åt att förtala sina föräldrar, och därmed har det mönster skapats som sådana som Alakoski kan falla in i (och innan henne de så kallade arbetarförfattarna).

Arbetande människor – oavsett samhällsklass – förtalar inte sina föräldrar offentligt.

Det är aktiviteter för trasproletärer och trasbourgeoisi; och det är inget vi andra behöver bry oss om.

Artiklar

Välkommen till helvetet

Boris Benulic

En olycka kommer sällan ensam. I värsta fall har den Bill Clinton i släptåg.

I gårdagens sändning talade vi om Haiti, och mordet på landets president.

Den allmänna nyhetsrapporteringen har varit inriktad på de många obesvarade frågorna kring vem som egentligen var beställare av mordet … men det mest märkliga är väl ändå att de som nu har makten i Haiti (det vill säga den figur som erkänts av USA) har begärt hjälp av USA och FN för att återställa ordningen.

Haiti skulle inte ha reducerats till ett latringropsland om inte USA aktivt arbetat för slå sönder landets ekonomi och jordbruk. Och det är inget man ägnat sig åt de senaste åren utan här har de styrande i USA alltid visat en märklig samstämmighet och idoghet i sina undergrävande strävanden.

Minns 1990-talet. Först stödde USA de krafter som störtade den valde presidenten Aristide. Sedan blev det för stökigt i landet så USA bestämde sig för att säga åt militären att kliva åt sidan och låta Aristide komma tillbaka; men först fick denne lova amerikanerna att alla tullhinder mot varor från USA skulle tas bort. Resultatet blev att stora delar av bondebefolkningen i Haiti inte längre kunde försörja sig på att bruka jorden – ris och andra livsmedel från USA (som var billiga därför att produktionen var subventionerad av den amerikanska staten) slog ut den haitiska produktionen.

Jordbrukarna lämna sina fält, åkrar och odlingar, och flyttade in till städerna. 

USAID – den amerikanska federala myndigheten för bistånd – deklarerade i en rapport att detta var utmärkt. Då skulle Haiti kunna ta ett språng i sin utveckling eftersom mängder av industrier skulle söka sig till landet eftersom det skulle bli en attraktiv plats för industrier. De vill ha billig arbetskraft.

Och städerna fylldes med bönder som lämnat sin jord, men de där utländska industrierna kom inte.

Och 2008 utbryter hungerupplopp i huvudstaden, samma år drar tre stora tropiska stormar över landet och 2010 kommer den stora jordbävningen som dödar 300 000 människor och gör 1,6 miljoner människor hemlösa.

Bill Clinton lovar att hjälpa landet med miljarder från sin stiftelse, och först av allt ska han se till att Haiti blir det första helt trådlösa landet i världen.

Haiti trådlöst!?

Nej, det är inte som ni tror – att haitierna skulle bli det första folket utan en tråd på kroppen; något som väl i och för sig skulle ha tilltalat Bill Clinton. Han syftade på trådlös uppkoppling.

Hur detta skulle ha gjort tillvaron lättare för 1,6 miljoner hemlösa eller för bönder som tvingats lämna sin jord och bodde i kåkstäder är väl lite oklart.

Och i Clintons fotspår kom FN och alla världens hjälp- och biståndsorganisationer.

Militär från FN skulle hålla ordning.

Lite tveksamt hur det gått. Landet kontrolleras av kriminella gäng – framförallt gängalliansen G9 som leds av en före detta polischef.  Nio stora kriminella gäng ingår i G9 som den nyss mördade presidenten i begynnelsen använde för att mörda oppositionella. FN:s och USA insatser för att bidra till lag och ordning verkar inte ha minskat laglösheten … utan har i praktiken ökat den. Det finns ett antal fall där FN-soldater och personal åtalats för brott i Haiti, bland annat gängvåldtäkter.

Ett år efter jordbävningen drabbas Haiti också av en stor koleraepidemi.

10 000 dör, en miljon haitier blir sjuka.

Orsaken?

Utsläpp från en stor FN-förläggning … utsläppen går orenade ut i landets största vattendrag. 

Och under de tio år som gått har ett antal ”hjälparbetare” dömts för sexuella övergrepp och människohandel med minderåriga.

Låt oss sammanfatta; USA har målmedvetet knäckt Haitis ekonomi – något man hållit på med sedan första världskriget.

Sedan 2010 har USA och FN haft en mycket stor närvaro i landet … och samtidigt har de kriminella gängen tagit över, och handeln med barn och kvinnor är att betrakta som en etablerad näringsgren.

Och nu ber landets nya ledare USA och FN om hjälp.

Man får förstå den representant för katolska kyrkan som nyligen deklarerade att Haiti har börjat nedstigningen till helvetet.

Artiklar

Om de nutida politiskt korrekta framtida barnamördarna från Södermalm och Kungsholmen

Boris Benulic

All denna påstådda empati ... den frustration den skapar hos den svaga människan som låtsas godhet kan bara leda till ondska. Stor ondska.

Någon gång framöver – förr än vi nog kan ana – kommer det att ligga många små bröder och systrar till Alan Kurdi på stranden kring fästet för Öresundsbron … på den danska sidan. De har dock kommit flytande från den svenska sidan.

Ni minns väl Alan Kurdi?

Bilden på den döda flyktingpojken … fick Sverige att öppna gränserna lite till … vilket i princip innebar att politiker och mediamänniskor …. ja, alla i den nya styrande klassen (och de som är beroende av den) krävde att människor från den tredje världen skulle komma hit, vare sig de var verkliga flyktingar eller inte.

Men som sagt, det var då det.

Snart kommer många små döda Alan Kurdi att flyta iland på Kastrup Digivej.

Vem som dödat dem?

Ja, kanske inte de som du tror.

…

Jag noterar hur väldigt många ylar mot Ulf Kristerssons uttalande om att invandringen är en belastning för Sverige. Tjuten hörs tydligast från Stockholms innerstad. Där är invandring aldrig en belastning efter det inte bor invandrare där, de kommer bara dit och arbetar. Svart. Eller kommer trampande med beställd mat. Matkulier levererar till skrivkulier.

Viss skadeglädje känner jag väl. Ulf Kristerssons fiender är väl inte alltid mina vänner, men vi kan väl uttrycka det som att jag gillar att de är många. Ju fler desto bättre. Han är inte bara mannen som höll tyst under Bildt, Reinfeldt och Kinberg Batra, han är också mannen som under sin tid som kommunalråd i Strängnäs deklarerade att nedläggningen av P10 var näringspolitiskt bra för hans stad. Typ: spelar roll om vi inte kan försvara Sverige, bara det blir fler jobb i Strängnäs.

…

Men det är just de som ylar mot Kristerssons uttalande om invandring som belastning som kommer att bidra till massdöden bland alla dessa små Alan Kurdi. Inte så att de lämnar sina bostadsrätter på Södermalm och Kungsholmen och driver invandrarbarnen likt lämlar ut på Öresundsbron … och sedan tröttnar på att det går så långsamt och därför rusar fram och börjar vräka alla de små invandrarbarnen över broräcket. 

Det kommer de kanske inte att göra, men de kommer inte att protestera när andra ser till att fördrivningen av invandrare sker under brutala former.

Om jag blivit tokig?

Kom igen. 

Ni vet lika väl som jag hur onda alla dessa goda människor kan bli … om de blir hotade. De kan under goda tider följa sin guru Schyfferts råd och avstå lika mycket som ett Netflixabonnemang kostar till båtnad för invandrarna … de kan till och med lägga till kostnaden för några pizzor från Meno Male eller Omnipollos Hatt.

Men om dessa föregivet givmilda människor skulle riskera att bli av med Netflix (och HBO) samt pizzorna från Meno Male och Omnipollos Hatt? Om bostadsrätten hotas liksom semesterveckorna på Gotland och Österlen? 

Då blir det: ”Bye, bye, Alan Kurdi. Vad är det du skriker om ungjävel? Prata svenska! Kan du inte simma? Inte mitt problem.”

…

Om jag överdriver? 

Inte det minsta.

Jag kan belägga det både erfarenhetsmässigt och teoretiskt.

Först tar vi erfarenheten … och då citerar jag ur mina fängelsedagböcker:

”I dag skulle en fånge mucka härifrån. Ung. Antagligen nordafrikan. Men han ville vara kvar och höll sig desperat undan hela dagen. Han hade det väl bättre här, tyckte han. Troligen en korrekt bedömning. Till slut fann vakterna honom sittande i kaféet där han intog vad som på något sätt väl kan betecknas som en sista måltid. Tallriken var rågad med mackor och bullar. Vakterna förklarade vänligt och försynt att han måste sluta äta och följa med.

Då reste sig M. Hans åsikter om mångkultur får mina att påminna om Annie Lööfs. Han gick fram till gruppen och sa:

“Men låt honom för helvete äta klart. Vi är ju ändå i Sverige.”

Han går tillbaka till sitt bord och återvänder med en bulle han toppar med överst på den ovilligt frigivne fångens tallrik.

Denne får äta klart.”

Alltså – medmänsklighet behöver inte innebära att man är för mångkultur eller att man vill ha 700000 bidragsförsörjda invandrare i Sverige.

Jag tror snarare att många av oss som är motståndare till mångkultur och islam funderar väldigt mycket på vad det innebär att vara människa – det är inget man blir genom att uttala “rätt” fraser om ”medmänniskor”.

Och de som hävdar att det finns en svensk kultur – och att den måste värnas mot islam (eller amerikansk kulturimperialism och skräpkultur) det är just de som när det gäller kommer att kräva att återvandringen sker under humana och värdiga former. De har stått på sig när det inte varit opportunt att vara nationalist, de kommer att stå för värdighet när gårdagens ”öppna-våra-hjärtan”-typer vill utvisa alla som kom hit 1809.

…

Teorien då?

Jag sitter under eken och läser två biografier om Sigfried Kracauer och några samlingar av hans texter.

Hans pessimistiska och civilisationskritiska texter från exilen i USA blir kanske egentligen bara begripliga om man går tillbaka till den flanörprosa han publicerade under Weimartiden i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Han noterar alltid detaljerna, det avvikande, det som inte passar in. Och han lägger alltid märke till den ångest, ilska och fruktan som syns om man studerar ansikten, kroppar och rörelser hos dem som är pressade och försöker passa in.

Och när han under andra världskriget sitter i New York och får höra om hur gamla vänner och bekanta i Tyskland gått över till den segrande sidan ser han det inte som enbart ett utslag av feghet och opportunism från deras sida. Visst spelar ynkedomen en roll … men hur förklara den frenesi de gamla vänsterradikalerna visar nu när de blivit medlemmar av NSDAP?

Kracauer verkar anta att det beror på att de inte egentligen varit de solidariska och medkännande de utgett sig för att vara. Det var en roll de spelade för att passa in i sina miljöer i Weimartidens Berlin, München, Frankfurt och Hamburg.

Den individ som inte känner verklig medkänsla, men känner sig tvingad att spela rollen av empatisk person, den individen kommer att bygga upp ett inre hat, en motvilja, mot allt och alla den känt sig tvingad att visa kärlek och värme.

Och när det hatet och motviljan väller fram, när de förkrympta personernas inre fördämningar brister … då dränks samhället i en syndaflod bestående av det illaluktande bottenslam som finns längs ner i deras små själar.

Du förstår själv hur mycket uppdämda aggressioner som finns i bostadsrätterna innanför tullarna … och annorstädes hos alla dem som velat skrika rätt ut, hos alla dem som inte har kraft och mod och integritet nog att ens värna sig själva och sina närmaste … men istället alltid känt sig tvingade att deklarera sin eviga omsorg och solidaritet med alla andra … må de så vara våldtäktsmän, mördare eller förnedringsrånare.

…

Så när skrivkulier på kultur- och ledarsidor i dag yrar om att vi är på väg att återuppleva 1930-talet är det på sätt och vis rätt.

Det invandrare i dag i Sverige ska frukta är inte de som i tjugo års tid sagt att Sverige och svensk kultur måste värnas, skyddas och försvaras. 

De personerna har vågat stå upp för sina åsikter – även om de själva drabbats på olika sätt. De kommer att kunna skilja på vän och fiende till den svenska nationen, på närande och tärande.

De andra – radikala kulturarbetare, byråkrater, politiker, anpassliga professorer – de som i två årtionden sagt att vi har rum för alla, bara det är arbetande människor och pensionärer som står för notan – de är livsfarliga när ekonomin krymper.  Det är dem som invandrare … liksom svenskar … ska akta sig för.

Artiklar

Att göra ett bra jobb … för dess egen skull*

Boris Benulic

När vi fått politiker som aldrig haft ett riktigt arbete blir den naturliga följden att vi rör oss mot ett samhälle där arbete inte längre värderas.

Alla fysiska förutsättningar finns för att det svenska stålet åter ska bita och Sverige bli en industrination och smedja. Det är mentaliteten som fattas.

När mångkultur diskuteras i det här landet är det alltid frågan om kulturella företeelser som mat, musik, dans som behandlas. Eller hur man uppträder mot det motsatta könet och i familjen.

Underförstått i diskussionerna är att alla kulturer skapar sina säregna former för utövandet av det som gör oss till människor (och därmed möjligen mer högstående än bävrar och tornseglare).

Underförstått i de här diskussionerna är att blandandet av kulturer är bra (speciellt för svenskar som enligt Sahlin-Reinfeldt-doktrinen inte har någon kultur).

Men har ni funderat på att det finns en viktig del av kulturen som aldrig diskuteras i de här sammanhangen – och det är inställningen till arbete. Konstigt, för vi måste väl ända vara överens om att arbetet är en grundläggande och formande del av kulturen – och därför bestämmande för hur du och jag beter oss.

Den urgamla svenska folkliga hållningen till arbete var att bra karl reder sig själv, och tillsammans med sin andra hälft reder han sin familj. Arbetet är det som gör att de reder sig.

Och arbetet ska utföras väl, den som slarvar hamnar i vanhävd som en dålig karl – eller kvinna. 

Svensk folklig arbetsmoral är alltså ganska enkel – men kanske just därför så uppenbart sträng; du ska inte ligga någon till last.

En gång var den en viktig del av grundvalen för relationerna mellan klasser, stånd och sociala skikt.

Ur denna folkliga arbetsmoral – och detta hedrande även av det hårda fysiska arbetet –växte det svenska ingenjörsundret fram: från 1880-talet till andra världskriget.

Men hur ser egentligen den folkliga arbetsmoralen ut i den utomeuropeiska och muslimska kulturkretsen? Där kan vi inte i ett enda land se något som ens påminner om det svenska ingenjörsundret. Kan det kanske bero på att arbetsmoral i svensk mening saknas?

Det är fortfarande möjligt att diskutera Max Webers teser om att protestantism och katolicism avsatte olika inställningar till arbete. I min enkla mening hade han på många sätt fel – men tesen är väl värd att begrunda och det är i Sverige och västvärlden i dag helt odramatiskt att utgå från den i exempelvis en kultursidestext.

Försök däremot göra samma sak med förhållandet kristendom och islam. En ansats att förutsättningslöst studera sambandet mellan religion och arbetslöshet i stora invandrargrupper från den muslimska kulturkretsen skulle omgående stämplas som ovetenskapligt och fördomsfullt och rasistiskt.

Att diskutera huruvida protestantism skulle vara en ideologi som underlättar kapitalismens genombrott – medan katolicism bromsar den (mycket förenklat Webers tes) … det är däremot fullt tillåtet.

En rimlig hypotes – värd att undersöka – är att i stora delar av den muslimska kulturkretsen bygger samhället på råvarubaserad klientelism och råvaran kan vara olja, vallmo, kokabuskar, mineraler eller metaller … eller något annat.

Stora grupper människor vänjer sig i dessa länder vid att inte arbeta utan låter sig helt eller delvis försörjas av staten eller av andra som kontrollerar råvarans produktion och distribution.

I bästa fall får svenska myndigheter då och då till en liten broschyr som förklarar för de invandrade att i Sverige bör man inte kasta ut sina fruar eller döttrar från balkonger, eller våldta kvinnor från värdfolket eller mörda konkurrenter på marknaden för narkotiska preparat.

Men har du någonsin hört talas om att myndigheterna fått till en liten broschyr som förklarar vad svensk folklig arbetsmoral betyder – och att den gäller alla som kommer över Öresundsbron?

Nej, någon sådan har du inte hört talas om … vilket är lite konstigt eftersom den som studerar historia och betraktar de muslimska länderna kommer att se hur det är uppenbart att den kulturkretsens alla olika inställningar till arbete skiljer sig från de som finns i Europa.

En möjlig förklaring är att de som på olika sätt är medlemmar av det styrande skiktet i Sverige själva inte omfattar den svenska folkliga synen på arbete, utan de och i synnerhet politikerna ser istället klientsystem som något självklart, massan får bidrag eller är på något sätt anställd av staten.

En sådan ny och förändrad inställning till arbete hos den svenska överheten är därför väldigt väl anpassad till de nya stora invandrargruppernas inställning – och därför kommer de främmande kulturerna även i detta fall vara något som ses som berikande och bra för Sverige. Här får man ju nye medborgare som är kulturellt förprogrammerade att ingå i bidragssystemen – och därmed rösta för att de upprätthålls och utvidgas.

Och tyvärr ser vi hur den här mentaliteten också sipprat in i det arbetande folket och bland svenskar och börjat föröda inställningen till arbete.

(I lördagens nyhetsbrev diskuterar jag vidare i ämnet, då pratar vi det moderna samhällets påbjudna lathet. Prenumererar gör du här.)

*Rubriken lutar sig mot ett citat från John D MacDonalds thriller "Free fall in Crimson:

“...there are people who try to look as if they are doing a good and thorough job, and then there are the people who actually damn well do it, for its own sake.” 

I Sverige försvinner dock alltmer gruppen som låtsas att de jobbar – det behövs inte längre.

"Free fall in Crimson" är den nittonde romanen om Travis McGee, och vi möter ett MC-gäng, en döende miljonär och porrfilmsproducenter. Låter i och för sig som om den utspelade sig i vissa miljöer i Sverige.

Artiklar

En livgivande idé*

Boris Benulic

När man kommer in på ämnet död, elände och pina slår det ofta slint i huvudet på författare, som när Tolstoj i "Krig och fred" framför tanken att: "Om det inte fanns lidande skulle människan inte känna sina gränser, och inte känna sig själv."

Skummar igenom utländska kultursidor på morgonen och stannar till vid en nyutkommen boks titel:

”To Write as if Already Dead”.**

Och visst blir jag nyfiken.

Om inte annat för att titeln går på tvärs mot de där utnötta råden till skrivare: 

”Skriv mer levande!”.

Men att skriva som om körkarlen stannat till och plockat upp dig låter på något sätt mer spännande och givande … och det finns tydligen datorer på det ställe dit han tar en. Eller ska man vänta sig gamla skrivmaskiner i gjutjärn?

Och får man möjlighet att skriva oavsett var man hamnar … får man göra det både där uppe och där nere?

En annan fråga jag ställer mig själv är om jag skulle skriva bättre i det tillståndet? Skulle andra skriva bättre hinsides?

Det måste väl bero på ens karaktär och kynne, och förstås också på vad man lämnar efter sig.

Rätt många i dag skriver faktiskt som om de redan var döda. Typ flygande-holländaren-döda, dömda att för evigt göra samma sak, skriva ner samma ord om och om igen oavsett väder, vind och årstid. Ja, ni förstår, som en skribent på ledar- eller kultursidorna. EKG:et ger små utslag men EEG:n påminner mest om motorvägen mellan Viersen och Hockenheim.

Men mer riktiga skribenter tror jag skulle utvecklas åt två håll i sitt skapande efter döden.

Antingen skulle de gå in i ett tillbakalutat mentalt tillstånd och betrakta de levandes strävanden och ständiga misstag klarsynt men med ömsint humor och värme. Om jag med det menar ”empati” är svaret ”nej”– för empati är ett tillstånd som innebär att du förväntas leva dig in i, förstå och med dina texter väcka sympati för andra. Skrivandet som ska framkalla känslor av empati innebär att skribenten så levande som möjligt ska skildra misär och elände hos sina medmänniskor. Måste det inte vara något i fel i huvudet på människor som ägnar sig åt sådant skrivande? Antagligen är det så. Kräver det inte en viss själslig kyla … som gör hela deras skapande suspekt? Så varför ska du läsa deras böcker och låta dig beröras?

Dock föreställer jag mig att den döde författaren av den typ jag nyss nämnde skulle kunna ge oss en helt annan typ av skildringar av den mänskliga misären i alla de former den antar.

Den andra möjliga skribentrörelsen bestående av döda författare, poeter och dramatiker skulle vara den där medlemmarna skrev i helig vrede över att vara döda och inte kunna ingripa i de levandes göranden och låtanden. De skulle förbanna de levandes misstag och försummelser och tillkortakommanden. 

Den första riktningens författare skulle säkert bli lästa om deras verk skulle kunna publiceras.

Den andra riktningens målgrupp skulle däremot nog anses ha en för begränsad målgrupp för att göra en tryckning lönsam.

Hur skulle jag själva skriva från andra sidan?

Som nu förstås.

Jag skulle vresigt, grinigt och sarkastiskt behandla den faktiska verklighet jag hade omkring mig … vilket väl innebär att jag skulle skickas fram och tillbaka mellan Sankte Per och jourhavande portvakts–demon i det stora pannrummet där nere i källaren.

Så låt oss hoppas de när den dagen kommer tillhandahåller reseskrivmaskiner eller en laptop som klarar värme.

*Rubriken lutar sig mot E.M Forsters tankegång i ”Howards End”: “Death destroys a man: the idea of Death saves him.”

**Boken är skriven av Kate Zembrano och handlar om hennes misslyckade försök att skriva om Herve Guiberts ”To the Friend Who Did Not Save My Life”. Det är ett verk som utkom på 1990-talet och där Guibert ingående skildrade sin långsamma död i sviterna av AIDS.

Så jag och Zembrano lägger två olika betydelser i ”att skriva som om man var död”. I hennes fall blir det mer en fråga om att skriva sitt eget omfattande eftermäle. Och då måste jag med förlov säga att mitt tankeexperiment är mer upplivande: hur skulle man skriva som död om man inte kunde påverka sitt eftermäle.

Essäer

Bonniers – eller historien om hur svenskarna fostrades till självförakt

Boris Benulic

Vi diskuterar bland annat dagen då Dan Korn vaknade och fann sig vara trött på sig själv, och därför skrev en ledare i Bulletin.

Kan Stephen Kings "Children of the Corn" lära oss något om Sverige i dag?

Det finns många teorier och uppfattningar kring vad det ökade antalet utlänningar betytt för Sverige. De (… teorierna alltså) är ungefär lika många som antalet idéer om vad som orsakat denna tämligen stora invandring.

Fortfarande finns det till och med de som torgför tanken på att utlänningarna inte är speciellt många. Tvärtom anser denna grupp tänkare att vi bör bereda plats för fler … och att alla landets problem får sin lösning då. Denna uppfattning framförs oftast av miljöpartister samt Annie Lööf.

Jag har tidigare antagit att teorin har sina svagheter för att inte säga avsevärda brister … men inser efter veckans händelser i Borås att jag kan ha haft fel.

I den gamla textilstaden har det varit sammanstötningar mellan syrianer och somalier. Båda sidor ställde upp med ungefär jämnstor slagstyrka; två plutoner vardera.

Inget vanligt litet gängslagsmål alltså.

Och när jag läser om detta slår det mig: miljöpartisterna och Annie har en infernalisk plan. 

Ont ska med ont fördrivas. 

Om man öppnar gränserna kommer alla de som kommer hit och som är våldsbenägna, brutala och ociviliserade att ge sig på varandra. Eftersom polisen är ineffektiv blir Sverige en osäker och otrygg plats, och de våldsamma elementen kommer att dra vidare till länder och platser de betraktar som säkrare; de vill ju gärna ha lugn och ro när de ägnar sig åt sina affärsverksamheter; typ langa knark eller förnedringsråna.

Vem vet? Kan vara så. 

Och om ni tycker min teori är märklig ska ni läsa Bulletin. Där har Dan Korn, den nytillträdde chefen för ledarredaktionen, skrivit en text där han brottas med den grundläggande frågan i det här fallet: vad är den grundläggande orsaken till att Sverige nu har så många invandrare att svenskar är i minoritet om några årtionden (och nej, det är inte en fråga ”om” utan ”när”. Vad vi kan diskutera är hur lång tid det kommer att ta … såvida inte något sker).

Men tillbaka till det där med orsaken.

När Dan Korn ska förklara tillströmningen av alla dess personer från världen bortom Europa gör han det genom att lansera en helt ny teori; han hävdar att svenskarna ville – och vill – ha hit en massa människor för att de var och är uttråkade.

Ser man närmare teorin är det en variant på fritidsgårdsargumentet, det ni kan höra i dialogform i nyhetsprogrammen:

Reporter: Men varför sätter ni eld på bilar?

Rinkebyunge: Men vaddå mannen, fatta, fritidsgården stänger ju tidigare på somrarna. Finns inget annat att göra. Det är tråkigt. Så vi sätter eld på några Toyota Camry -97 års modell.

Vi ska alltså föreställa oss att svenskarna inte riktigt visste vad de skulle hitta på under 1970-talet så det skapades ett sug efter oss roliga blattar och vi importerades i stor skala (ingen visste ju att en del av oss skulle elda bilar eller hitta på annat ofog). Svensken gillar sina bilar för mycket för att elda upp dem, och han skulle i vilket fall ha svårt att förstå underhållningsvärdet av en sådan handling.

Dan Korn är obegripligt övertygad om sin tes, den är ovedersäglig, allt framstår som mycket klart för honom efter att han läst en bok som utkom 1978:

”Det blir väldigt tydligt när man läser Karin Wallins bok Att vara invandrarbarn i Sverige (W&W 1978), där det står:

”I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod.”

Jag har inte läst den bok Dan Korn anför, men ser man på svenskt musikliv under 1970-talet så var kulturen synnerligen levande. Citatet är obegripligt oriktigt.

Och litteraturen? De största svenska författarna sålde ofta i upplagor på 50 – 150 000 exemplar (och då talar vi riktiga romaner, inte nutida svenska tämligen oläsliga deckare). Behovet av att importera invandrare för att få bättre litteratur tror jag inte var stort.

Musikscenen var som sagt levande (i dubbel bemärkelse) – eller snarare så var det fråga om musikscener; allt från pop, dansband och schlager bort till politisk progg mådde utmärkt. Folkmusiken fick nytt liv. Jag kan inte se någon som helst relation mellan de invandrargrupper som kom hit och den utländska musik som då påverkade svenskt musikliv. Det var ju inte jamaicaner och amerikaner som invandrade i stora grupper.

Men Dan Korn har väl fler belägg för sin teori?

Absolut! Han anför några exempel till ur litteraturen:

För det första Konstantin Kavafis dikt ”I väntan på barbarerna”. Korn menar att i diktens slut utrycker stadens invånare (som väntat på och fruktat ett anfall av barbarerna) besvikelse över att barbarerna inte kom; med Korns ord: 

”… invånarna är missnöjda. En liten plundring hade trots allt varit bättre än ingenting.”

De uppvisar alltså närmast en masochistisk hållning.

Jag själv – och andra – tolkar istället slutet på dikten som att där uttrycks en besvikelse över att man inte fått pröva sig själv – och finna sig själv – i kampen mot den andre, mot angriparen.

Dessutom rimmar Dan Korns tolkning rätt illa med den hållning Kavafis gav uttryck för i andra av sina dikter; till exempel Ithaca.

Dessutom – vad talar för att Kavafis – en rotlös, homosexuell, kosmopolitisk statstjänsteman i Egypten i början på 1900-talet – skulle ha samma mentalitet och förhållningssätt till livet som en svensk bruksarbetare år 1969? Eller som en svensk småskolelärarinna samma år, eller en tidsstudieman?

Ja, jag vet, jag är en fyrkantig balkansk bondläpp som inte tror att man kan dra förbindelselinjer hur som helst mellan kulturer, individer och historiska perioder. Man kanske kan det, vad vet väl jag. Men då måste det bevisas i varje enskilt fall – och det gör inte Dan Korn.

Korns andra belägg för att stora grupper utlänningar fullt medvetet importerats som ett uttryck för den svenska uttråkade folksjälens kollektiva vilja är Baudrillards tes om att vi i västvärlden gladde oss åt terrorattacken mot World Trade Center 11 september 2001 … därför att vi kände oss kvävda av USA, alldeles för omhändertagna. Det var en slags revolt mot en kraft som betraktades som något som beskyddade oss tills vi förkrymptes.

Och så kommer det tredje belägget – i J G Ballards ”Running Wild” mördar barnen i ett grindsamhälle sina föräldrar … bara för att de är så uttråkade och trötta på de vuxnas allomfattande och ständiga omsorger.

Varför drar inte Korn till med Stephen Kings ”Children of the Corn” istället – novellen där barnen blir besatta (möjligen av en majsgud) och organiserar en kult där alla som fyllt 19 år dödas som ett offer till en gudom som finns ute på åkrarna).

Barnen har startat kulten med ett massmord på sina föräldrar eftersom de upplever att vuxenvärlden är förljugen och falsk och att de egentligen inte är älskade.

De har bara varandra … så länge de är barn och unga.

Här är mördandet alltså en funktion av att föräldrarna är usla som föräldrar, inte en följd av att de är närvarande.

King spelar här också på ungdomskulten – rädslan för att bli vuxen och svika sina möjligheter, viljan att förbli evigt ung.

Men även om Kings novell är bättre än Ballards kortroman kan jag inte se hur någon av dem skulle förklara att Sverige öppnade sina gränser 2000-talet.

Jag tror Kings novell bättre beskriver känslan hos många unga i dag än vad Ballards gör. 

Dan Korn försöker få till det genom att säga så här:

”Alexander Bard och Jan Söderqvist jämför i boken Digital Libido (2018) Ballards kortroman med Sigmund Freuds klassiker Das Unbehagen in der Kultur (1930), på svenska Vi vantrivs i kulturen (Röda rummet 1995). Freuds bok berör egentligen helt andra saker, men där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Här börjar det bli svajigt som en illa underhållen hängbro i Anderna.

Ett verk av Freud som ”berör egentligen helt andra saker” och som ”påminner” om Ballards kortroman ska – på något för mig svårbegripligt sätt – underbygga Dan Korns tes om att Sverige öppnade gränserna för massinvandring därför att välfärdssamhället blivit för långtråkigt och man behövde underhållning.

Dan Korn sammanfattar Freuds ”Vi vantrivs i kulturen” på ett märkligt sätt med orden:

”… där finns som ett återkommande tema att vi människor försöker skapa ett så gott samhälle som möjligt, men att vi samtidigt minns hur roligt det var i en primitivare tillvaro. Därför är det ofrånkomligt så att vi vantrivs i det goda samhälle vi skapat och längtar bort från det.”

Nu menade väl ändå Freud att det bland annat var våra inneboende tendenser till destruktion och dödande som gjorde att vi vantrivdes i kulturen. Att alltför många i det moderna samhället inte har möjligheten att uppleva forntidens drickande av segerskålen ur sin slagna motståndares skalle. Så de vantrivs där i rulltrappan på väg till kontoret, de vill ut på slagfältet.

Om jag förenklar Freuds tankar i det nyssnämnda verket?

Jajamen, det gör jag. 

Men jag kan försäkra er att jag inte förenklar en tiondel så mycket som Dan Korn gör när han förklarar att Freud diskuterar hur vi minns att vi hade det ”roligare” förr.

Vad är Dan Korn egentligen ute efter med sin tes om att leda – samt en känsla av att tillvaron var som en evig långfredag – var det som fick svenskarna att importera utlänningar?

Jo, det förklarar han i slutet på sin ledare:

”Det finns de som ser konspirationer om ”folkutbyte” bakom de senaste årtiondenas dramatiska förändring av Sverige. Om man inte vill anstränga sig är det enkelt att tro på en sådan förklaring, men i själva verket kanske människors förlorade tro på vad Sverige kan vara och en känsla av kvävande tråkighet när allt var så bra är en rimligare förklaring.”

En utveckling som kan leda till att svenskarna blir i minoritet beror helt enkelt på hur svensken är i gemen, det beror absolut inte på att det har funnits en medveten politik om att öppna gränserna. Sådant är bara konspirationer.

Och beviset är ett verk av Freud (som enligt Korn handlar om något annat), en kortroman om ett massmord på föräldrar i ett grindsamhälle, en text av Baudrillard om 11 september 2001 samt att Bard&Söderquist i förbigående säger att Ballards kortroman påminner om Freuds bok. Och en kanske lite egensinnig tolkning av en Kavafisdikt. (Observera att vi nu i invandringsdebatten tydligen ska gå från att tolka statistik till att tolka dikter.)

Och så har vi det där citatet om att svenskar som lever i en kommersialiserad kultur suktar efter kultur producerad i tredje världen, typ: Mer somalisk Dhaanto-dans åt alla. Nu!

Vad jag inte riktigt begriper är varför Korn med sina omfattande kunskaper inte diskuterar de verkliga orsakerna till den utveckling vi ser.

Han kan ju sin svenska kulturhistoria bättre än jag så det måste vara ett medvetet val han gjort.

Låt mig ge en alternativ förklaringsmodell till att Sverige öppnade gränserna helt – och låt mig göra det i en enkel form som gör att man kan diskutera varje tes för sig och väga, mäta och värdera om den kan vara riktig och en av orsakerna till den hotande stora demografiska förändringen.

  1. Den svenska överheten har alltid haft en stark – ibland dominerande fraktion – som föraktat det egna folket och varit berett att liera sig med utländska herrar och krafter för att säkra och stärka sin egen ställning – även om det hotat nationen. De tuktades efter de av Karl IX genomförda blodbaden i Linköping, Kalmar och Åbo – men det är ett tag sedan.
  2. Överhetens folkförakt fick en säregen form från och med 1920-talet då de svenska så kallade arbetarförfattarna framträdde. Sköra snöflingor som fick stor publik i borgerligheten genom att berätta om sin hemska uppväxt i arbetarklassen och hur de längtade till salongerna där det fanns människor som kunde uppskatta dem. Bonniers blev de stora bärarna och distributörerna av arbetarförfattarna, precis som de en gång lanserat och gett genomslag åt kulturradikaler från 1890-talet och framåt. Först litteratur som river ner de borgerliga dygderna, sedan litteratur som utmålar arbetarklassen som efterbliven (under förevändning att vara radikal) … arbete, plikt, familj angrips … och attacken fullbordas med de bonnierska veckotidningarnas konsumtionskultur och den öppna, tämligen sjaviga hedonismen i utvikningstidningarna. Och i dag kontrollerar Bonniers mycket stora delar av svensk dagspress med DN som sitt slagskepp – och varje dag deklareras där för oss att vi måste inse att vi lever i den bästa av världar, och att Sverige genom historien var ett land som förenat efterblivenhet och ondska men nu är upplyst och berett att sona alla sina brott mot svarta, bruna, röda, gula, spräckliga. Och vi ska också tacksamt ta emot all form av kultur från tredje världen så att vi höjer oss från vår mentala nivå som väl kan liknas vid en mördarsnigels.
  3. Den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen klarade inte av kniptången från överhetens landsförrädiska fraktioner och Bonniers utan man började på 1950-talet yra om att alla skulle bli något ”finare”, alla skulle studera, alla skulle bort från kroppsarbetet. Som om det inte skulle vara ”fint” att vara arbetare.
  4. I den av Bonniers styrda kultursfären har vi sett hur allt detta blivit en legering: överhetens arbetarförakt och nedlåtande syn på det svenska, Bonniers kulturradikala anti-nationalism och förakt familjen och borgerliga dygder, och så maoismens dyrkan av tredje världens primitiva kulturer. En stor demografisk förändring av Sverige är i alla dessa krafters intresse.

Resultatet: svenskarna har förlorat kunskapen om sin kultur, sin historia. De har förlorat sin självmedvetenhet och sin styrka. De har till obegripligt stor del kommit att skämmas för det som kan betraktas som svenskt.

Och Dan Korn har rätt. Det som skett är definitivt inte följden av en konspiration – sådana sker i lönndom.

Det här har skett helt öppet.

Men jag anar ändå en konspiration.

Dan Korn är en bildad man. Han vet att jag har rätt på alla fyra punkterna.

Varför i helvete börjar han då plötsligt prata om att svenskarna för några årtionden sedan blev uttråkade.

Eller så är hela Dan Korns text bara en projicering. Han är trött och less på att inte riktigt kunna säga som det är. En begåvad man som blivit uttråkad och nu vill ha en riktig kulturstrid.

Och visst, det ska vi ordna.