Artiklar

Utplåna Mongoliet! Nu! (om klok svensk politik under andra världskriget – och dagens feghet)

Boris Benulic

"De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta."

Per Albin Hansson 1 september 1939: "För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar."

Många människor uthärdar elände och lidande genom att intala sig att det inte är mer än rätt. 

Ack, ja, jag är en usel syndfull människa. Jag har gjort många, många fel. Ful är jag också förresten. Inte mer än rätt att jag får corona, att mina föräldrar inte får syrgas på hemmet, att frugan blir arbetslös, att ungarna förnedringsrånas och så har de börjat ta betalt för plastkassarna på ICA.

Och de ska bygga en moské på tomten till höger och ett flyktingboende på tomten till vänster.

Men jag har varit en dålig människa.

Det är inte mer än rätt. Ge mig vad jag förtjänar.

Kanske är det enklare för människor att tänka så, och därefter fortsätta att ligga lågt och lida?

Alternativet är ju att göra något. 

Att känna skuld är nog oftast ett försök att rationalisera sitt tigande. Ibland är det uppenbart att det är nödvändigt att rationalisera hela nationens elände när man ser hur illa tillståndet är på många fronter.

Alltså måste man börja leta i historien efter onda handlingar kollektivt utförda av svenska folket – på det sättet kan man lättare finna sig i det som sker i dag.

Skulle de principerna tillämpas globalt vore det ju rimligt att vi krävde att Ulan Bator lades i grus och aska med hjälp av några kärnvapenbestyckade robotar och så en bombmatta över resten av Mongoliet. Låt oss aldrig glömma Djingis Khans härjningar.

En exempel på svenskt självskammande av det egna landets historia är Jan Eklund i dagens DN som konstaterar att ”En svensk tiger om hur vi klarade oss undan andra världskriget”.

Klarade oss undan?

Tiger?

Man håller tyst när man anser att man har något att skämmas för. Och Eklund ställer in sig i det led där många stått i årtionden … ja, en del ställde sig där redan vid andra världskrigets inledning … men de har nu förstås fallit ifrån av naturliga orsaker. Men deras tankar om att Sverige borde deltagit i andra världskriget lever kvar. Liksom skammen.

Svenskar behöver idéen om att landet på något sätt fegade ur, att man borde ställt sig på de allierades sida.

Att Tyskland inte angrep Sverige är något som måste sonas, och lite vagt utmålas Sverige som ett tyskt protektorat. Och om så var fallet skulle jag väl förstå tigandet.

Men det vi står inför är en svensk motvilja mot att ta strid för den egna nationen i dag – mot yttre och inre krafter. 

Alltså ursäktar man sig genom att stolligt intala sig att … det är inte mer än rätt att vi får det sämre. Svenskarna var ju i praktiken nazistiska medlöpare.

Exakt vad Sverige skulle ha gjort diskuteras sällan konkret. Det hävdas bara att man på något sätt borde ställt sina styrkor under de allierades överkommando. När, var, hur, och varför man skulle gjort det där och då återstår att förklara.

Neutralitetspolitiken var inte en myt. Det var den samlingsregeringen om och om igen hänvisade till när den ställdes inför olika tyska krav som skulle inkräktat på oberoendet. Samlingsregeringen gjorde vad den skulle göra; säkra landets oberoende. De eftergifter man gjorde vägde lätt mot tyngden i att man behöll landets oberoende och frihet.

Det fanns en bred folklig enighet om den förda politiken – från höger till arbetarrörelse. Nationens frihet i första hand.

De som ville föra ut landet i krig på tyska eller allierad sida var få.

I stället för att Sverige vältrar sig i skuld vore det mer rationellt att hävda att om fler europeiska regeringar haft politiker med samma resning och klarsyn som Sverige, med samma förmåga att verka över de snävare intressena hos de klasser och skikt som valt en som företrädare, med samma känsla för nationen … hade det kanske inte blivit något andra världskrig. Rimligare vore om Sverige pekade på historien och sa: hur kunde ni bete er på det sättet. Hur kunde ni hålla er med så usla ledare? Ni borde känna skuld. Och skam.

Medan Europas övriga stater sakta drev mot ett stormaktskrig på grund av sina inre problem, och parlamentariska kriser som en följd av oförmåga till nationell enighet rörde sig Sverige i motsatt riktning – och bevarade sitt oberoende.

Men vad vi sett de senaste åren är skapandet av en historisk myt om Sveriges agerande, sagor skilda från den faktiska verkligheten och de frågor man då ställdes inför.

Denna mytologi har en praktisk funktion, att få folket att gå med på att det har en skuld som måste betalas av.

Om jag överdriver?

Historikern Klas Åmark har med sin monumentala studie ”Att bo granne med ondskan, Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” blivit riktningsgivande och grundläggande för diskussionen om Sveriges under andra världskriget.

Åmark konstaterar i en passage:

”En storskalig flyktingmottagning blev en del av det pris som Sverige fick betala för eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland”.

Märk väl att Åmark verkar finna detta pris rimligt. Och då gäller det inte en flyktingmottagning av det senaste årtiondets vida större omfattning.

Sverige utmålas i populärkultur och tyvärr även i skolundervisningen (två områden som när det gäller historia sammanfaller) som ett land där nazister, rasbiologer och judehatare innehade de i statsapparaten kontrollerande positionerna under 1930- och 1940-talet.

Perifera grupper utan något politiskt inflytande lyfts fram som de dominerande medan det storslagna i den nationella enigheten inte nämns.

Varför lyfts det aldrig fram hur vänsterflygeln i socialdemokratin åren innan och under kriget diskuterar broderligt med yngre konservativa officerare hur den svenska krigsmakten och försvarsindustrin måste omdanas för att landet i framtiden ska kunna säkra sitt oberoende? Ur de diskussionerna växer försvarspolitiken under 50-, 60-, och 70-talen fram och Sverige blir en stillsammare variant av Sparta vid Östersjön. Sedan kommer moderater och nysossar och öppnar landet i alla avseenden.

Det yras mycket om Gustav V och hans pro-tyskhet. Det talas mindre om när utrikesministern, socialdemokraten och marxisten Rickard Sandler får enskild audiens hos kungen för att diskutera hur Sverige ska agera – båda har en dragning åt en mer aktivistisk politik i Finlandsfrågan. De politiska kraftlinjerna dåförtiden såg annorlunda ut än i dag. Partiernas ledare såg till vad som gagnade nationen, rättade därefter in de egna styrkorna efter detta. I dag ser politiker, organisationspolitruker, statsbyråkrater och storföretag till vad som gynnar dem själva och så rättar de in folket efter detta.

Det blir lite fånigt när Jan Eklund hävdar att det är dags att ”sluta tiga” om vad som skedde i Sverige under andra världskriget. För det har babblats ihop en historia som alltför många tror på och ältar; ångest, skuld, ruelse. På så sätt kan man försvara sin egen passivitet i dag. Sin lamhet.

Så visst måste vi sluta tiga och tala om det som kännetecknade Sverige under krigsåren; mod, nationell enighet och försvarsvilja.

Kommentarer

Kraftlöshet på grund av kravlöshet

Boris Benulic

Vi behöver inte en stor stat som tar hand om små problemen. Vi behöver en liten stat som tar hand om de stora problemen.

"Hallå. Ja, det är jag. Jaha, ringer du från staten? Om jag vill jobba? Nej, jag är inte så sugen på det. Men du, kan du skicka över en kebabpizza med extra lök och bea? Kommer den om en kvart? Super!"

Det måste till en ”attitydförändring” för att man ska få unga människor att jobba. Konstaterandet görs av Susanne Nyström i en DN-ledare. Jag tror att hon också menar att man numera måste jobba med ”attitydförändingar” oavsett ålder på den som behöver ett arbete (fast kanske inte fattar det ... hur svårt det nu kan vara).

Nyström menar att:

”Här är en del av lösningen bättre studie- och yrkesvägledning, men det kommer bara att räcka en bit på vägen.”

Det räcker hela vägen. Det gjorde det en gång i tiden.

Jag är ju inte en förespråkare för statlig verksamhet av någon större omfattning.

Däremot för effektiv byråkrati.

Så sent som på 1980-talet fanns det en effektiv byråkratisk apparat i Sverige som hanterade arbetsmarknadsfrågor och den bar det lämpliga namnet Arbetsmarknadsstyrelsen.

Där samlade man in helvetiska mängder statistik och gjorde prognoser för vilka jobb som skulle finnas och vilka som skulle försvinna.

Man meddelade resultatet till arbetslösa vuxna och dem som gick i skolan (så att de skulle slippa bli arbetslösa som vuxna).

Jag ansvarade för att informera landets skolungdomar. Det innebar levererande av kalla råa, fakta.

Jag och medarbetarna utgick från att de små liven var läskunniga och med hjälp av sina föräldrar skulle kunna fatta nödvändiga beslut. Budskapet var enkelt:

"Där finns jobben. Vill du ha ett anständigt liv gå dit. Urvalet är ganska brett. Det här behöver du göra för att bli veterinär eller VVS-tekniker.  Tack och hej."

Det funkade bra.

Styrelsens anställda bestod mestadels av kommunister eller högerpartister (old-school-moderater som aldrig på min tid verkade bekväma med tanken på att någon skulle beteckna dem som ”moderata”. En hel del var gamla militärer eftersom vi också skulle ansvara för att sätta framtida krigsfångar i arbete. Där kan vi snacka om beredskap i landet. Vi utgick från att vi bodde i ett land som skulle försvara sig och till och med ta krigsfångar – och sedan skulle dessa få jobba.)

Trojkan som skulle leda hela verksamheten bestod dock alltid av tre sossar. Men det partiet förstod dåförtiden att det inte skulle fungera om man använde verket som avställningsplats för misslyckade riksdagsmän så relationen mellan ämbetsmän och ledning var friktionsfri.

Det fanns faktiskt en talrik grupp till bland de anställda förutom kommunister och högerpartister och det var bögarna. Det utgjorde förvisso ingen ideologisk riktning, och de verkade inte ha någon politisk uppfattning … förutom att det gällde att få folk att arbeta. Och det var ju det viktiga. Det var inte bara mer ordning på kommunister och högerpartister förr.

På den tiden ansvarade också verksamheten för yrkesutbildningar. Såg man att det fattades målare ordnade man kurser för målare. Konstigare än så är det ju inte. Var man arbetslös och inte ville ta någon av de utbildningar som stod till buds fick man fortsätta att vara arbetslös och var A-kassans dagar slut så fick man reda sig bäst man kunde.

Men sedan hände något.

Statens uppgift blev inte längre att tillhandahålla så korrekt information som möjligt till medborgarna så att de självständigt kunde fatta kloka beslut.

Statens uppgift blev att lägga allt tillrätta så att ingen behövde anstränga sig. På något sätt.

I dag finns ingen styrning. I dag gäller: men vad vill du bli lilla vän? Följ ditt hjärta. Fånga dagen. Behöver du pengar? Då ska vi se vad vi kan fixa till.

PS. Jag är definitivt inte motståndare till att unga människor förverkligar sina drömmar … om de inser att de kan få komma att kämpa mycket hårt för dem.

Men ingen uppnår sina drömmar i ett samhälle där alla ”attityder” konstant måste förändras tills allt är bekvämt, anpassat, mjukt och motståndslöst.

Då förverkligas inga individuella drömmar.

Bara kollektiva mardrömmar.

Artiklar

Svarta upplopp media tjatar om och en svart pogrom ingen minns

Boris Benulic

"Men New York Times såg svarta som en extra skyddsvärd grupp, politiskt nyttig – och därför blev det en fråga om att "det är aldrig ens fel att två träter" i tidningens rapportering som talade om hur "svarta" och "ortodoxa judar" drabbade samman. De ortodoxa judarna flydde ju för livet."

Crown Heights, Brooklyn 1991. Fyra dagar av mord, hat och plundring av de judiska kvarteren.

Medströmsmedias bläckkulier skriver av varandra i sina kommentarer om pöbelupploppen i USA. Alla kör samma uppräkning av kravaller som skett de senaste 40 åren.

Ett upplopp kommer aldrig med i uppräkningen.

Kravallerna i Crown Heigts i Brooklyn 1991.

Det börjar med att två bilar krockar, föraren i en av bilarna, en ung ortodox jude, tappar kontrollen och kör upp på trottoaren. Bilen träffar två svarta barn. Ett av dem dör.

Bilen har ingått i en liten kolonn i vilken ledaren för Chabad, Rebbe Menachem Mendel Schneerson färdas.

Ett rykte uppstår omgående. Judisk sjukvårdspersonal som kommer till olycksplatsen har inte velat ge vård till svarta som skadas. Därför dör en av de påkörda pojkarna.

Det utlöser upploppen.

Ganska omgående börjar en mobb av hundratals svarta röra sig nedför President Street skrikande ”Död åt judarna”. Yankel Rosenbaum hinner inte undan utan knivhuggs till döds.

I fyra dagar rör sig de svarta pöbelhopparna genom gatorna i Crown Heights skrikande slagord som just ”Döda alla judar” omväxlande med ”Heil Hitler”.

Att kalla det en pogrom är inte överdrivet. Chabads högkvarter belägrades av pöbeln, som också försökte bryta sig in i judiska familjers hem.  I en del fall lyckades de med misshandel och plundring som följd.

Polisen var märkligt frånvarande på gatorna, och de klena polisinsatserna för att skydda judarna i Crown Heights bidrog till att borgmästare Dinkins senare inte lyckades bli omvald.

Girgenti-rapporten som lades fram av den kommission som guvernören i New York tillsatte för att utreda händelserna konstaterade att våldet nådde en nivå ”som sällan skådats i New York.”

Där noterades också att våldet inte som tidigare riktades mot polis, butiker och myndigheter utan ”mot en grupp invånare i samhället”, alltså de ortodoxa judarna.

Jag ser också i medströmsmedia att man ger stort utrymme åt den svarte pastorn Al Sharpton som givetvis som vanligt tar chansen att hatpredika i samband med George Floyds död. Sharpton befinner sig förstås i Minneapolis.

Men han var igång redan 1991.

Då talade han på begravningen av det svarta barn som dödades i trafikolyckan, då orerade han om sambandet mellan ”diamanthandlarna här i Crown Heights” och ”Oppenheimers i Sydafrika”.

Det är lite fascinerande att svenska media som alltid är så vaksamma på ”anti-semitiska myter” aldrig ger sig på de svarta ledare i USA som kolporterar sådana.

Ett vanligt påstående brukar också vara att de svarta i USA revolterar därför att de tvingas leva i misär av de vita och förtrycks av polisen.

Men att den ortodoxt judiska kolonin i Crown Heights växte vid den här tiden innebar att frivilliga judiska krafter startade sociala program som också kom svarta i området till del.

Ändå en pogrom.

Som tack liksom.

De svarta upploppen har alltid en mer komplex karaktär än man vill låtsas om i USA:s och Sveriges medströmsmedia. Ibland ljuger man medvetet.

Ari Goldman som 1991 rapporterade om upploppen för New York Times har berättat om sin förvåning om när han såg sin text i tryck. Omredigerad. Han hade skrivit om hur judar blev angripna. Tidningen hade omvandlat det till ”Två dödsfall utlöser rasbråk i Crown Heigths”. Den verklighet som han rapporterat om var hur en dödsolycka ledde till ett mord på en oskyldig samt misshandel och plundring och förföljelse av judar. Men New York Times såg svarta som en extra skyddsvärd grupp, politiskt nyttig – och därför blev det en fråga om att "det är aldrig ens fel att två träter" i tidningens rapportering som talade om hur "svarta" och "ortodoxa judar" drabbade samman. De ortodoxa judarna flydde ju för livet.

Sådana omskrivningar av historien och aktuella skeenden är standard.

Fortfarande.

Därför får du aldrig höra Carina Bergfeldt eller Per Svensson säga något om Crown Heights 1991.

Artiklar

När det dåliga samvetet dödar oss

Boris Benulic

"Den ideologi som behärskar den svenska kulturen i dag säger att Sverige är ett land som på något sätt är medskyldigt till misären i tredje världen. Vi påstås ha en skuld att betala."

Var Hans Rosling ständiga optimism bara en följd av ett dåligt samvete, en egen känsla av värdelöshet och rotlöshet?

Någonstans i Afrikas djungler lurar den farligaste sjukdomen av alla. Den är extremt smittsam och tar sig uttryck i masshysteri och kan i värsta fall leda till hela kulturers undergång.

Sjukdomsbilden utmärks av att de drabbade ger uttryck för en rent besinningslös optimism. Ofta hörs de om och om igen muttra: ”Allt är bra. Allt kommer att bli bättre.”

Ett annat vanligt symptom är att den sjuke också försvinner in i ett besinningslöst dyrkande av personer som får en status som närmast kan liknas vid översteprästens. De blir uttolkare av en högre kunskap och sägs stå i kontakt med de lagar som styr utvecklingen.

Nutida exempel på sådana överstepräster i Sverige är Hans Rosling och Anders Tegnell.

Det är intressant att studera likheterna mellan de två personernas karriärer.

Afrika var en gemensam utgångspunkt för dem. Det är nästan så att jag börjar tro på att det faktiskt finns ett virus någonstans därnere som gör människor förryckt optimistiska.

Hans Rosling studerar socialmedicin i Indien. Tar läkarexamen 1975 och är därefter läkare i Hudiksvall. Vidareutbildar sig på SIDA:s Sandöskolan läser därefter tropikmedicin i Uppsala.

Rosling arbetar sedan under två år i Mocambique, och under tiden där gör han en upptäckt som han sedan kommer att doktorera på: man måste tillreda kassavarot på rätt sätt. Annars dör man.

Tegnell tar sin läkarexam tio år efter Rosling. Specialiserar sig på infektionssjukdomar. Därefter blir det arbete i Afrika och Asien. Han är med och bekämpar ebola i Zaire 1995. Hjälper olika länder i Afrika och Asien att bygga upp sjukvården.

För det allmänna medvetandet framställs Rosling och Tegnell som bärare av en slags högre kunskap just eftersom de varit med och bekämpat ebolutbrott, andra dödliga sjukdomar och epidemier i tredje världen.

Samtidigt läser jag i DN i dag nya obehagliga rapporter om hur äldre människor dör i onödan i vad som ska föreställa svensk sjukvård och äldreomsorg därför att de fått covid 19. På en del inrättningar tas det som en signal för att det inte är någon idé att göra något.

Parallellt med detta i artiklarna redovisas också hur man inom andra delar av vård och omsorg med relativt enkla insatser kunnat rädda äldre svårt cancersjuka som drabbats av corona.

Låt oss pröva följande tanke:

Den ideologi som till stora delar behärskar den svenska kulturen i dag säger att Sverige är ett land som på något sätt är medskyldigt till misären i tredje världen.

Vi påstås ha en skuld att betala.

Vi måste till och med vara beredda att lida lite, det är inte mer än rätt. De andra lider ju.

Vi måste öppna våra hjärtan för att använda statsmannaord.

Personer som Rosling och Tegnell är besjälade av denna tanke – därav de långvariga vistelserna i Afrika.

Visst, det är deras val och vad har väl vi med det att göra.

Problematiskt bli det dock när denna inställning färgar en hel kultur och får genomslag i vården.

Det konkreta resultatet är att våra äldre betraktas som mindre värde än ännu icke födda barn i tredje världen.

Att arbeta med ”Läkare utan gränser” är fint, nobelt och stort. Hjälpa utvecklingsländer en plikt.

Att arbeta som läkare på långvården? Mindre fint i det allmänna medvetandet.

Onekligen lider de i tredje världen under onödiga sjukdomar och epidemier. Men i Sverige lider vi av en sjuk mentalitet som gör att våra äldre dör i onödan.

Sådan kulturer tenderar att till slut slockna helt.

Jag kan svårligen se att världen blir en bättre plats för att människor som arbetat hårt ett långt liv nekas syrgas och enkla vårdåtgärder.

Vi har de senaste tjugo åren sett hur Sveriges överhet utvecklat en politik där nationen och individen ska underordnas utländska, globala intressen. Helheten är det viktiga, ”världen”. 

Du själv och de dina har ett begränsat värde i den ekvationen.

Och de av de dina som är äldre har egentligen ingen plats alls. 

(Den växande tendensen till svenskt självskadebeteende behandlar jag i tre längre texter om optimism och pessimism i dagens utgåva av mitt dagliga nyhetsbrev. Du blir enkelt prenumerant genom att gå in under fliken uppe till höger (Boris Bulletin).

Artiklar

Morgan Johansson bjuder på fika och fiktiv statistik

Boris Benulic

Oroar du dig för sprängningar och rån? Hys hopp. Allt du behöver göra är att anlägga rätt tidsperspektiv.

Morgan Johansson kontemplerar Ardalan Shekarabis inbjudan om att följa med på officiellt besök söderut.

Det börjar bli lite problematiskt för överheten att hantera verkligheten. Det gäller till exempel för dem att få oss andra att förstå att Sverige inte blivit otryggare för medborgarna.

Jag fick möjlighet att sitta med på förmiddagsfikat hos Justitiedepartementet i dag för att få lära mig mer om hur de arbetar med att lösa denna uppgift.

MJ (Morgan Johansson, justitieminister): Vem väntar vi på?

LW (Lars Westbratt, statssekreterare): (Säger inget, skakar på huvudet. Suckar lite rosslande. Jag tänker att det kan bero på att brödsmulor fastnat i hans hals. Det är svårt att inte lägga märke till att bullarna är något torra.)

CE (Catharina Espmark, statssekreterare): Vi väntar på BRÅ:s generaldirektör.

MJ: Då förstår jag Lasses ångestattack. Han vill inte bli påmind om era misslyckanden.

LW: Men …

MJ: Inga men. Jag lämnade rekryteringsprocessen åt er. Och se hur det gick.

CE: Fast du ville ha någon av utländsk härkomst på posten sa du ju, helst någon från Afrika.

MJ: Ja, och vad fick jag.

LW: Men vi trodde … hur skulle vi ha kunnat veta …

MJ: Men för helvete, ni träffade väl henne personligen?

LW: Nej vi intervjuade henne över Zoom.

MJ: Men då såg ni väl henne?

LW: Nej, hon hade lagt upp en stillbild. Sin profilbild. Det var en stor hund. En mastiff tror jag. Hon använde profilbilden därför att hon sa att hon hade det så stökigt hemma.

MJ: Stor hund, stökigt hemma. Så ni antog att hon var från Afrika? Ni är för fan rasister.

CE: Nja, det var ju namnet också …

MJ: Vad menar du? Kristina Svartz? Heter man Svartz så måste man vara från Afrika? Ni är så korkade att ni är en black om foten, men jag tror ju inte för den skull att ni vandrat hit från någon plats söder om Sahara. Nu förstår jag varför Afro-Svenskarnas Riksförbund varit så griniga på de senaste mötena.

JAG: (Yttrar mig nu eftersom jag känner ett visst behov av att lugna stämningen) Griniga? Är du säker på att du inte menar giriga?

MJ: (Vänder sig mot mig. Stirrar ilsket.) Du är väl här för att ställa frågor, inte ge konstiga svar som ingen bett om? Vad menar du? Giriga?

JAG: I en del afrikanska stammar tror man att flintskalliga män har guld i huvudet. För något år sedan mördades fem personer i Mozambique av den orsaken.

MJ: (Kurar ihop sig. Ser plötsligt och påtagligt orolig ut.) Kan det vara därför som Ardalan tjatar om jag ska följa med honom på ett officiellt besök till Maputo?

CE: Kommer hon aldrig? Vi ska ju ha presskonferens om den senaste brottstatistiken om två timmar och det är hon som har alla siffrorna.

LW: Hoppas hon fått till dem bättre än förra gången. Men hon har alltid bra fikabröd med sig.

MJ: Ja, det har hon, och mycket också. Fast det är inte konstigt.

JAG: Finns det bra konditorier på vägen? (Som ni märker gör jag ett tappert försök att åter få dem runt bordet att småprata.)

MJ: Nej, men hon har nyckeln till polisens stora centrala bullförråd på Kungsholmen. Så hon svänger in där på vägen hit.

JAG: Finns det ett stort centralt bullförråd på Kungsholmen?

MJ: Läser du inte tidningarna? Vi har ju i åratal kört ”Projekt Bullstund”. Poliserna åker ut till orten och fikar med gängen för att skapa kontakt och förtroende. Sådant måste sköts professionellt och effektivt, så det finns ett helvetes stort lager i polishuset på Kungsholmen. De måste kunna få fram fikabröd blixtsnabbt. Just-in-time är modellen! Vi har byggt om stora delar av garaget. Datoriserat beställningsssystem. Piketen anropar och högst tio minuter senare finns det bullar på plats.

(Det knackar på dörren. Brottsförebyggande Rådets relativt nytillträdda generaldirektör Kristina Svartz  träder in. Hon ser lycklig ut. Och lite trött. Kan bero på att hon i varje hand har en stor kasse med vad jag antar är bullar och kakor.)

MJ: Vad du ser belåten ut? Fick du med dig bra grejer från bullförrådet?

Kristina Svartz (KS): Om jag fick! Men framförallt har jag fantastiskt statistik att redovisa. Den grova brottsligheten har minskat med 80 procent. (Sätter sig med en duns. Släpper kassarna på golvet, drar fram en mapp ur den ena kaneldoftande kassen. Viftar triumferande med mappen.)

MJ: 80 procent! Men hur har det gått till? Det är ju fantastiskt.

KS: Vår nya statistikchef har anlagt ett historiskt perspektiv på det hela. Det gäller att se de långa utvecklingstrenderna. Och då har den grova brottsligheten gått ner med 80 procent.

(MJ, LW, CE stirrar på KS med öppen mun. Själv stirrar jag lystet på kassarna med bakverk.)

MJ: Kan du beräta lite mer om hur ni gjort? Ifall jag får frågor. Inte för att jag tänker svara på dem, men det kan vara bra att veta för min egen del.

KS: Vi har till exempel tagit med häststölder. Vi satte startpunkten vid 1720. Och häststöld är ju närmast att jämföra i allvarlighetsgrad med seriemord i dag. Blev man av med hästen kanske hela ens familj svalt ihjäl.

MJ: Men det förekommer väl inga häststölder längre?

KS: Exakt! De har minskat med 100 procent. Ni förstår hur det påverkar hela statistiken. Och som grova brott har vi räknat allt som kunde leda till dödsstraff eller lång tid i fängelse. Högmålsbrott.

MJ: Högmålsbrott? Då har ni räknat in majestätsbrott och hädelse också?

KS: Jajamen!

MJ: Och tvegifte?

KS: Självklart! Att det förekommer tre-, fyr- och femgifte numera påverkar inte statistiken. Det är ju en religionsfrihetsfråga. Vi räknar bara in tvegifte i den traditionella lagstiftningens mening.

MJ: Och tidelag?

KS: (Säger inget. Tittar ner i bordet.)

MJ: (Irriterat.)Och tidelag sa jag. Har du somnat? Det var det ju dödstraff på förr så det måste väl räknas till grova brott med er metod?

KS: (Harklar sig besvärat.) Det är lite knepigt på det området. Där innebär utvecklingen de senaste åren faktiskt att siffrorna gått uppåt även om vi gör en historisk jämförelse.

MJ: Åh, fan. Jag förstår. Då låtsas vi inte om tidelag. Men du Kristina, bra jobbat. Då kanske vi ska se vad du har med dig för fikabröd innan vi går ut till presskonferensen.

JAG: Men jag hade några frågor.

MJ: Men vad skådar jag. Mandelmassekrans! (Tittar på mig.) Visst, visst, fråga på du.

JAG: Jo …

MJ: (Avbryter mig). Vänta lite. Jag kom på att jag hade en fråga till. Kristina, jag bad er ju titta på det där med förhållandet mellan brott och straff. Det brukar ju tjatas på presskonferenserna från en del håll om varför vi inte skärper straffen. Har du några bra svar?

KS: Ja, faktiskt. Om vi beaktar nödvändigheten av att ha långa tidsperspektiv noterar vi att vid vår mätperiods start och långa tider därefter straffades många människor genom hängning, halshuggning och en del brändes på bål. Tortyr förekom. Allteftersom de straffen försvann minskade också det vi definierar som grov brottslighet. I dag har vi inte dödstraff och den grova brottsligheten har som sagt gått ner 80 procent. Det finns ett klart samband mellan en mildring av straffen och sjunkande grov brottslighet.

MJ: Kristina. Du är en pärla. Jag skickar över en katalog med ordensutmärkelser och medaljer. Kryssa för vilken du vill ha och skicka tillbaka katalogen till mig. Nej, förresten. Kryssa för två.

KS: Det finns inga ambassadörsposter lediga då?

MJ: Det får vänta, du behövs på din post länge till. Men OK, ta tre medaljer vetja.

JAG: Jo…

MJ: Du vi får ta det en annan gång, jag måste läsa Kristinas papper nu. Men ta lite mandelmassekrans!

Kommentarer

Polisen klarar inte nollorna, tar sin tillflykt till ettor och nollor

Boris Benulic

"Nu är det ju inte så att de flesta fall av våldtäkt, rån, mord, misshandel, sprängning och mordbrand är IT-relaterade. De som begår dem är knappt läs– och skrivkunniga."

Förr var det enkelt om man var en ung, rastlös kille från arbetarklassen som trots sitt ursprung ville se sig om i världen. Man mönstrade på. Ni vet:

”Nisse tänker sjöman bli,

Segla till Jamaica”.

I dag finns det dock ingen svensk handelsflotta.

Men hys hopp.

Du kan alltid bli polis.

Nej, jag menar inte att du då kan få möta alla världens kulturer genom att patrullera i Rinkeby eller Rosengård.

Bättre upp.

Studera polisens pågående propaganda kring sin verksamhet så förstår du.

Svensk polis och de politiker och byråkrater som leder den verksamheten ägnar sig ju numera mest åt påverkansoperationer.

Man försöker alltså störa och förvränga människors verklighetsuppfattning och få dem att acceptera en falsk och förvriden bild av verkligheten.

I dagens Expressen uttalar sig ett antal poliser om hur viktigt det är att polisen får resurser, pengar och personal så att de kan satsa på IT-baserad brottslighet:

”Vi behöver bli fler i det arbetet och söker därför personer som är nyfikna på brott inom it-området. Det krävs uthållighet och noggrannhet eftersom det handlar om att söka efter små misstag. Det måste också finnas en vilja att utvecklas kontinuerligt eftersom brottsområdet är i ständig förändring.”

Nu är det ju inte så att de flesta fall av våldtäkt, rån, mord, misshandel, sprängning och mordbrand är IT-relaterade. De som begår dem är knappt läs– och skrivkunniga.

Och denna nya satsning är vad som ger unga aspiranter möjligheten att se sig om i världen:

”Insatsen krävde samordning med 25 länder samt en rad olika expertkompetenser.”

Mycket internationella konferenser blir det.

Polisens uppgift är inte längre att vara ordningsmakt och se till att frid råder i samhället.

Den svenska polisen är en del av byråkratin och därmed en del av problemet. Politiker har valt att öppna landet så det kan ödeläggas, och eftersom posten som polischef är förbehållen de följsamma så låtas ordningsmakten inte om vad som sker under den pågående ödeläggelsen. De låtsas inte om det som drabbar vanliga människor i deras vardag – det gäller att dölja detta, att ta udden av kritiken och ilskan.

En annan form av påverkansoperation har pågått än längre. Den tar sig uttryck i att man försöker få oss att vända blicken bakåt i tiden. Alla dessa dokumentärer och serier om brott som polisen löst en gång i tiden ska skapa en känsla av att vi har att göra med en effektiv ordningsmakt. För att komplettera detta skickar man någon gång i halvåret fram en lite grupp siffertrixare som ska bevisa att brottsligheten inte ökat.

Visst gäller det att röra sig framåt i terrängen, att erövra ny mark.

Men det är inte speciellt intelligent att lämna fienden obesegrad bakom sig.

Sådant kallas inte framryckning.

Det brukar benämnas flykt.

Artiklar

”Förlorad är varje dag då man inte dansat”*

Boris Benulic

"Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare."

Jan Jönsson är socialborgarråd i Stockholm.

Jan Jönsson är ledsen.

Jan Jönsson känner sig hotad och missaktad.

Det får vi veta över en helsida i DN.

Åldringar dör i sjukvården, människor mördas för att de har en mobiltelefon, skjutningar, sprängningar, rånare tränger in i hem.

Men det som oroar media och politiker mest är vad de själva betecknar som ”trakasserier, hot och våld”. Detta anses på något sätt vara värre än alla andra former av ”trakasserier, hot och våld” eftersom det påstås hota hela samhällets grundval.

Men så är det ju inte. 

Det är tvärtom. 

Mord, misshandel, sprängningar, våldtäkter och rån som drabbar den vanlige medborgaren är ett hot mot hela samhällets grundval. Det hotar den inre ordningen, det hotar den sammanhållning som i grund och botten ska finnas där.

”Trakasserier, hot och våld” mot journalister och politiker hotar inte samhällets grundvalar. Det är tyvärr en del av tillvaron. Bara att hacka i sig om man valt den karriären.

Den går inte att reglera och propagera bort. ”Våld” mot journalister i det här landet är ju dessutom synnerligen, synnerligen ovanligt. Att man från Journalistförbundet har mage att gnälla när det tillhör vardagen för kollegor i andra länder – som Mexiko – att riskera att bli mördad eller misshandlad är bortskämt självupptaget.

De som har fått makt som politiker, statstjänstemän eller journalister har myndighet och möjlighet att påverka människors liv. Det kommer alltid att finnas individer i samhället som inte kan hantera detta på annat sätt än att de skickar hotfull e-post eller illaluktande snigelpost med avföring; sin egen eller kattens.

Det får man ta.

Det hör till jobbet. Tyvärr.

Om man inte begriper att verkligheten ser ut på det sättet och att det alltid kommer att finnas människor som inte kan artikulera sitt missnöje på ett vettigt sätt – vare sig missnöjet är berättigat eller inte – är man olämplig att leda människor (som politiker) eller skildra människor (som journalist).

Man blir inte politiker eller journalist för att bli omtyckt av alla. 

Många fiender, stor ära är ett bra motto om man är politiker och journalist. Och alla bör inte ägna sig åt dessa verksamheter, vilket vår riksdag och vårt medielandskap bevisar. De veka, rädda och osjälvständiga har i årtionden befordrats till kommandohöjderna just därför att de har dessa egenskaper. Och det får alla andra lida för. Makt har man tilldelats därför att man förväntas kunna bruka den, inte för att man ska dansa fram frid likt en schaman omskolad från regnmakare till fredsmäklare.

Om de som är politiker och journalister inte tar ett fast grepp om verkligheten och dess problem utan fortsätter gnälla över hur synd det är om dem och hur hotade och missförstådda de känner sig … då upphör förvisso säkert hoten mot dem.

Då tar folk saken i egna händer och löser problemen.

Och det är nog i vilket fall den bästa lösningen.

Och just det. Jan Jönsson, hur var det med honom?

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det för att Jan Jönsson inte ska känna sig hotad och förolämpad, men att vara socialborgarråd i en stad med de problem som Stockholm har … och visa upp sig lyckligt skuttande i Stadshuset iförd solglasögon innebär inte att (som de som e-postar honom hävdar) att han är ”omanlig” och ”fjollig”.

Det innebär att han saknar verklighetsförankring på ett sätt som gör det troligt att hans begåvning är av det mer begränsade slaget och att han därför är olämplig för sitt uppdrag.

Eller så hade H P Lovecraft rätt: ”Nästan ingen dansar nykter, såvida de inte är galna.”

Om det stämmer och gäller Jan Jönsson innebär det inte att han blir mer lämplig för sitt uppdrag. 

Men självklart vill jag honom inte något ont, jag vill bara att han lämnar sitt uppdrag så att andra inte lider skada av hur han sköter sitt uppdrag.

*Rubrikens citat är förstås Friedrich Nietzsche. Men jag tror inte Jan Jönsson är inspirerad av den gamle tyske filosofen eftersom denne menade att dansen var ett uttryck för människans vilja att röra sig i samklang med andra, och ett uttryck för att man var herre över sin kropp och över skeendet.

Men han talar också om att dans ibland kan vara uttryck för raka motsatsen, för individens inre kaos.

Kommentarer

Deponidansörer

Boris Benulic

Överhetens budskap om att katastrofen hotar och att vi måste lita på dem har förändrats något. Nu är katastrofen oundviklig. Därför ska vi än mer lita på dem. Säger de.

Det behövs två för en tango. I dag i AB är det Nina Bjjörk som bjuder upp Jonathan Jeppsson. Bilden visar vad vi förmodar är deras danslärare.

Antag att du sitter och dricker en dubbel espresso på ditt vanliga kafé. Plötsligt uppenbarar sig en uppenbart påstruken person vid ditt bord. Han tittar kritiskt på dig och din kaffekopp, tar sedan fram en fickplunta ur innandömena på sin lindrigt rena kavaj. Han sveper några rediga klunkar, suckar belåtet. Stoppar undan pluntan, fäster sina vattniga ögon på dig och börjar sluddrande föreläsa om hur farligt koffein är.

Du kommer förstås inte att fästa någon större vikt vid det han säger.

Av samma orsaker behöver du inte läsa Jonathan Jeppsons i dagarna utkomna: ”Åtta steg mot avgrunden.” 

Titeln är förvisso utmärkt. ”Åtta”, eller ”ocho”, är kanske det viktigaste steget i en tango och bygger på dissociation; att över- och underkropp rörs på ett sådant sätt att de verkar oberoende av varandra – hjärnan skiljs från stora delar av kroppen.

Ungefär så vill Jeppson att vi ska röra oss mot avgrunden.

Om jag läst boken?

Nej, men jag har läst Nina Björks hyllande recension i AB i dag, och den gör mig förvisso nyfiken på detta verk.

Men …

Så kommer jag till en redaktionell förklaring efter artikeln.

”Jonathan Jeppsson är nyhetschef på Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Nina Björk, författare, fil dr och skribent i Dagens Nyheter.”

Jag har inget behov av att läsa en bok som handlar om att ”vi – på djupet – måste omdefiniera alla värden. Synen på framsteg, utveckling, liv. Och att ett sådant förändrat synsätt likväl är värt noll och intet om vi inte också praktiskt ändrar grunderna för våra samhällen.”.

Varför skulle jag läsa en sådan bok om den är skriven av en person som är nyhetschef på Aftonbladet? Med den födkroken livnär man sig på att dagligen i en ansvarig position skapa en tidning vars innehåll bidrar till den tilltagande idiotiseringen av samhället. Man sitter i en redaktionell miljö där det produceras skvaller om ”kändisar” som i ett normalt samhälle vore okända och sensationsjournalistik om brott (såvida de inte är begångna av etniska minoriteter som ledarredaktionen funnit speciellt skyddsvärda, då skrivs det inget alls).

Arbetar man med sådant är man medskyldig till den mentala försumpning som präglar det svenska samhället. Då har man förverkat sin rätt att predika för människor om hur samhället ska bli bättre.

Men nu kanske du invänder … AB har ju också en ledarsida och kultursidor.

Och?

De är ju bara ytterligare ett verktyg för att förinta förnuftet. Kultursidorna ska sprida hopplöshet, uppgivenhet och upplösning av alla normer. 

Ledarsidorna ska förklara för oss att bara vi litar på Stefan Löfven och hans drabanter anförda av Bolund och Lövin kommer allt att gå bra.

Självklart skriver förstås en DN-skribent som Nina Björk positivt om ett verk av en nyhetschef på AB. Kollegialitet. De arbetar ju som maskar i samma avfallshög, och försöker lindra sina samveten med att säga till varandra att de bidrar till att skapa kompost av soporna.

PS. Och jo, jag kommer ändå att läsa boken – så slipper ni. Någon måste offra sig. Återkommer i ämnet.

Artiklar

Annika Medström Melin lugnar oss: Inte kan det bli som i Amerika

Boris Benulic

Uppenbart finns det vissa luckor i Annika Ström Melins kunskaper. Kanske dags att fylla på i bokhyllan där bakom?

För några årtionden sedan sattes de lite trist skrivande journalisterna på att redigera bridgespalter, hålla koll på lagfarter samt göra födelsedagsintervjuer. Var tidningen stadd vid kassa och skribenten hade kontakter som gjorde att man inte kunde göra sig av med honom eller henne kunde man alltid skicka dem som korrespondenter till EU. Där gjorde de ingen skada eftersom det i alla fall inte hände något i Bryssel som det var värt att rapportera om.

Men verkligheten förändras. I dag spelar EU en stor roll, och även om man är okunnig och en klen skribent så har plötsligt de där åren man tillbringade i Bryssel plötsligt gjort att man betraktas som en auktoritet.

Alltså skriver i dag Annika Ström Melin ännu en text på DN:s ledarsida om hur fint EU utvecklas.

På Dagens Nyheter har man sedan en tid slutat ägna sig åt att försöka skildra verkligheten. Det är för slitigt och de är ju inte så pigga av sig på Gjörwellsgatan. Vem vill väl bemöta ständiga påståenden om att man inte beskriver det som sker spå ett sanningsenligt sätt? Eller rätteligen anklagas för att man undviker att tala om vissa saker?

Nöden är uppfinningarnas moder, och latheten deras fader. Eftersom någon nöd inte präglar tillvaron för DN:s skribenter, så är det alltså en slags liberal letargi som drivit fram den nya journalistiken på tidningen.

Man lämnar det lite för mödosamma producerandet av falska fakta bakom sig och skapar istället falsk historia.

Det är inte lika lätt för läsaren att kolla.

Om man skriver att frid råder i Sverige, att vi lever i ett mångkulturellt paradis där alla lägger sig vinn om att arbeta, studera och rå sig själva … ja, då räcker det för rätt många medborgare att de vandrar på sin stads gator för att upptäcka att så inte är fallet.

Men om man istället börjar göra historiska jämförelser kan man intala läsaren att han befinner sig i den bästa av världar. Ett vanligt sätt att göra detta har länge varit att påminna oss om forna tiders farsoter, krig, och naturkatastrofer.

Den modellen, vi kan väl kalla den för den ”Johan Norberg-skolan för gestaltning av historia och utveckling” har nu tjänat ut. Orsaken till detta är att överheten för att kunna ta mer kontroll över våra liv hotar oss med nära förestående död; pandemier, smälta polarisar.

Då fungerar det inte längre att tjata om att det var värre förr.

Dagens Nyheter har under Peter Wolodarskis visa ledning börjat manövrera sig ur den här knipan genom att inte bara omgestalta mänsklighetens historia till oigenkännlighet utan också uppfinna kontroverser kring denna påhittade historia. Givetvis går DN:s skribenter alltid segrande ur sådana debatter – underligt vore det annars eftersom de bara existerar i deras egen sinnevärld. Men att besegra sina egna hjärnspöken kan väl ses som en framgång om man har ett mycket begränsat förstånd. 

Ett utmärkt exempel på detta är Annika Ström Melin när hon i dagens DN ska lugna oss inför det faktum att EU-kommissionen sett till att den kan låna upp 500 miljarder euro. 

Många oroas över den makt kommissionen nu skaffar sig. Med de medlen tillgängliga kan de kuva, hota och muta regeringar i motspänstiga länder.

Eller som Annika Ström väljer att beskriva det:

”Kommissionen ska låna upp 500 miljarder euro till en stor återhämtningsfond som ska fördelas som bidrag till investeringar i särskilt krisdrabbade delar av EU.”

Hon medger att:

”EU skulle inte längre vara en inre marknad, en tullunion och en valutaunion, utan också få drag av en ”fiskal union”.”

Men hon delar inte din och min oro, eftersom hon tagit sig en titt på amerikansk historia.

Va? Jo, hon menar att de som oroar sig gör det för att de fruktar att det ska gå som i USA:

”År 1790 drev Hamilton igenom att en amerikansk centralbank skulle inrättas och att de amerikanska delstaterna skulle tillåtas låna pengar gemensamt. Hamiltons idéer bidrog till att de förenade amerikanska delstaterna utvecklades till ett mer federalt styrt USA.”

Men det kommer inte att hända i Europa och inom EU fortsätter hon eftersom:

”Återhämtningsfonden ska för det första vara tillfällig. Det handlar om en tidsbegränsad åtgärd inför en djup ekonomisk kris.”

Här vill hon oss att få oss att tro att om en liten grupp byråkrater och politruker plötsligt får 500 miljarder euro till sitt förfogande, om de har fått rätten att låna medel för samordning och styrning så kommer de en dag att säga avhända sig denna makt?

Annika Ström Melin inser väl själv att det låter lite för tokigt så hon drar till med påhittad historia:

”Dessutom går det inte att jämföra det tidiga statsbygget i 1790-talets USA med 2020-talets EU. Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

Och i ett slag omskapar hon amerikansk historia mellan 1790 och 1860.

De amerikanska delstaterna i södern ville – och tänkte – också vara kvar som delstater med starkt självstyre. Men nordstaterna krossade denna vilja och denna tanke och lade sydstaterna öde. 

Kampen mot Hamilton och dem som ville skapa en stark centralmakt fördes i årtionden innan inbördeskriget bröt ut av invånarna och deras företrädare i sydstaterna. Många av dem som pläderade för rätten för delstaterna att styra sig själva formulerade dessa tankar vida bättre än vad företrädare för europeiska nationalstater förmår i dag. Och mer kraftfullt.

Alltså: sjuttio år av hårda politiska strider som avslutas med ett blodigt inbördeskrig var den historiska verkligheten i USA.

Centralmakten segrade.

Men vi ska vara lugna för att … vi tar det igen:

”Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.”

PS. Självklart väntar jag mig mothugg från EU-kramare och sådana som Annika Ström Melin och de kommer förstås att börja tjata om att jag behandlar amerikanska inbördeskriget utan att nämna frågan om slaveriet. Tanken på det får mig att fundera på om jag kanske är orättvis. De här människorna är inte medvetna propagandister som inser att de skriver om historien för att tjäna vissa syften. 

De har bara inte kunskaper och förstånd till något annat. 

Slaverifrågan var av synnerligen begränsad betydelse i de politiska striderna under de årtiondena  det gäller – både för nordstaternas och sydstaternas ledare. Historien har sedan kommit att skrivas som om det hela handlade om att befria de svarta.

När EU-kommissionen framöver än mer kommer att försöka minimera nationalstaternas självstyre kommer det också förstås att vara med hänvisning att det är frågan om ett befrielseprojekt, inte om att ge en ny centralistisk politisk byråkratkast i Bryssel ännu mera makt.

Vi får väl se vad det är de säger sig vilja befria oss ifrån.

PPS. Lite märkligt är det också att Annika Ström Melin börjar diskutera amerikansk historia istället för alla de konkreta och aktuella argument som framförs ute i Europa mot en utvidgning av EU:s centralmakt. Argument som utgår från vår verklighet och teorier om vikten av fria individer, nationer och marknader utan överstatlig kontroll.

Artiklar

Anders Lindberg, den politiske tungvickaren

Boris Benulic

"Socialdemokratins genuina ointresse för om medborgarna lever eller dör blev i kombination med den statliga byråkratins indolens och inkompetens den svenska linjen under inledningen på coronautbrottet. Den var inte resultatet av en medvetet vald strategi, den var följden av att man lallade på som vanligt."

Aftonbladets politiske chefredaktör har åter hyllat det egna partiets storslagna tilltro till medborgarna.

På foton ser man att Anders Lindberg väldigt ofta lite i smyg håller på och petar med tungan mot kindernas insida. Om han försöker hålla tungan rätt i mun? Kanske. Eller försöker han få bort en dålig smak som hans egna ord lämnat kvar efter sig i munnen? Har han alltså ändå kanske ett slags samvete? I så fall lär den Lindbergska tungan vispat runt som borstarna på en sopmaskin modell större efter det att han lämnade in dagens ledare i Aftonbladet. Där skriver han om vikten av att tro på ”vetenskapen” och den svenska vägen under pandemin:

”Sveriges strategi bygger på att staten litar på medborgarna, vi har ingen massiv övervakning av folks privatliv och ingen militär patrullerar på gatorna. Starka politiska krafter vill gärna dra slutsatsen att detta var fel. Att mer auktoritära metoder alltid är bättre.”

Men detta är ju helt sinesförvirrat, verkligheten är ju en helt annan. Den ideologi som är den moderna svenska socialdemokratins utmärks av att den inte litar på medborgarna. Vi antas inte kunna ta hand om oss själva och förvalta de pengar vi arbetar ihop. Därför tar staten två tredjedelar av de pengarna och organiserar barnomsorg, skola, äldreomsorg, sjukvård, socialvård, skola och utbildning, försäkringskassa och bygger upp en mängd kontrollinstanser som ska säkerställa att vi tänker de riktiga tankarna om kön, familj, och kultur. Detta innebär givetvis övervakning och kontroll. 

Det samhälle socialdemokratin skapat från 1960-talet och framåt är inte ett samhälle som litar på medborgarnas förmåga att rå sig själva. Det är ett samhälle som frånerkänner individen makt och myndighet.

På ett område är det rimligt att kräva att staten verkar med fasthet – när det gäller att garantera yttre och inre ordning.

Men när det gäller den yttre säkerheten har det ju i 30 år varit så att den svenska modellen inneburit att man avskaffar krigsmakten. ”Welcome refugees” föregicks av ”Welcome enemies!”.

När det gäller den inre ordningen vet vi alla hur det sett ut i 15 år. Staten tillåter anarki när det gäller medborgarnas säkerhet. Bränna upp bilar, bränna ner skolor, spränga restauranger och bostadshus, mörda åldringar, förnedringsråna barn, våldta, mörda … det är aktiviteter som staten inte lagt ner någon större kraft på att bekämpa.

Så självklart upprätthåller inte polis och militär något regelverk under pandemin. Det är ingen fråga om ett medvetet val regeringen gjort, man har bara låtit den gamla linjen fortsätta vara i kraft, den som kan sammanfattas: vad bryr vi oss om medborgarna dör, bara de betalar skatt när de lever och tänker som vi vill att de ska tänka, helst ska de inte tänka alls.

Socialdemokratins genuina ointresse för om medborgarna lever eller dör blev i kombination med den statliga byråkratins indolens och inkompetens den svenska linjen under inledningen på coronautbrottet. Den var inte resultatet av en medvetet vald strategi, den var följden av att man lallade på som vanligt.

Nu kan detta ha inneburit en i sig var en tämligen rationell linje, förutom för dem som haft oturen att bli så gamla att de befinner sig i äldreomsorgen. Den starka stat som lovat ta hand om oss från vaggan till graven menar nu att det i det finstilta samhällskontraktet står att för människor som är över sjuttio år inkluderas inte tillgång till syrgas, svensktalande personal med skyddsutrustning och definitivt inte plats på intensivvården.

Men vad rör det Anders Lindberg i ryggen. Han tycker vi ska vara nöjda så länge det inte kommer in soldater och aktivt kväver de gamla och sjuka på äldreboendena.