Artiklar

Ett samhälle utan hjärta

Boris Benulic

Det är i samhällen där uppgivenheten breder ut sig som man letar efter enskilda personer som syndabockar.

Obduktionen (Enrique Simonet 1890).

Ett knarkarpar i Norrköping har kunnat ta sitt eget barn av daga med aktiv hjälp från myndigheterna. Till och med på Aftonbladets ledarsida blir de lite griniga vid tanken på det och toppar med rubriken: ”Sparka de ansvariga för Lilla Hjärtats död”.

Skribenten vill se huvuden rulla, eller vad som är motsvarigheten till det i dagens Sverige. Att ”sparka de ansvariga” byråkraterna innebär väl därför att de får lämna sin tjänst med ett avgångsvederlag.

Det är uppenbarligen en dag för ansvarsutkrävande på kvällstidningarnas ledarsidor när det gäller hur vård och omsorg sköts.

För på Expressens tycker att man att det är ”skandal” att en del äldre klassats in en grupp som som ska betraktas som dödsdömda om de får covid-19 och som därefter får minimalt med hälp och lindring.*

Maciej Zaremba skildrar utmärkt i DN en av de grundläggande förutsättningarna för detta: hur man i Region Stockholm tillsätter den socialdemokratisk yrkespolitikerna som Christoffer Bernsköld som ansvarig för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen. Han var den sökande till tjänsten som hade minst kompetens.

Vad är Expressens slutsats?

”Äldreboendena behöver ett sjukvårdslyft.”

Kraftfullt eller hur?

Vare sig AB eller Expressen är i närheten av att kunna tänka tanken att det inte räcker med att sparka en eller två byråkrater.

När det gäller ”Lilla Hjärtat” måste vi väl rimligen vilja straffa alla inblandade i processen; alla de personer i socialtjänsten och rättsapparaten som deltog i att återförpassa barnet till ett nedskitat helvete med kanyler, piller och droger.

Eller?

Och måste vi inte börja ifrågasätta själva det system och de strukturer som ger dessa människor makt över andra?

Vad är det grundläggande felet?

Och kan vi verkligen nöja oss med att säga att det är fel på den och den byråkraten?

Och är det verkligen bara fel på statsapparaten och rekryteringen till dess kommandopositioner på olika nivåer?

Begrunda det här citatet ur Expressens ledare:

”Det har saknats grundläggande hygienrutiner och kanske kompetens att ignorera idiotiska riktlinjer.”

Märk väl. ”Grundläggande” hygienrutiner. Det kan bara tolkas som att personalen inte bryr sig om att ens tvätta händerna.

”Kompetens att ignorera idiotiska riktlinjer” innebär i praktiken att den här typen av samtal utspelat sig:

”Gamla Lisa på rum 17 har fått mycket svårt att andas och hon har panikångest och väldigt ont.”

”Jaja, du kan väl riktlinjerna. Hon slutar snart att andas och då har hon heller inte panikångest eller ont.”

Märker inte Expressens ledarskribent den obegripliga motsättningen i sin egen beskrivning av situationen på äldreboenden?

Först beskrivs personalen som så tröga i huvudet att de inte fixar det här med att se till grundläggande hygien sköts.

Därefter beskrivs de som nitiska läsare av sjukvårdsdirektiv – och det är därför de låter gamla dö under plågor.

Ibland bryr sig samma personal inte alls (tvättar inte händerna), ibland bryr de sig väldigt mycket (läser direktiv väldigt ordentligt och följer dem). Det går inte ihop.

Enda sättet att få det här att gå ihop är att tänka sig personal som egentligen inte bryr sig utan alltid följer minsta motståndets lag.

Men är verkligen alla vi andra, som inte är direkt inblandade utan skuld?

För några månader sedan avslöjade Eskilstuna-Kuriren delar av det Zaremba nu berättar.

Rullade några huvuden? Blev det demonstrationer?

Kommer det att bli det efter Zarembas artiklar?

Nej, alla nöjer sig med att mumla.

Det räcker inte med bättre direktiv för hur vården ska fungera.

Det behövs direktiv för hur man botar ett sjukt samhälle.

*Nej, det är inte så att jag tror att alla de tusentals äldre som dött under coronan kunde räddats. Kanske kunde ingen alls ha räddats.

Men det är ju inte det frågan gäller utan om under vilka förhållanden människor i vården ska gå hädan.

Artiklar

kan moralkakor mätta?

Boris Benulic

Det finns antagligen ett samband mellan det vi äter och våra rättsuppfattningar.

Jordgubbstarte döpt efter framstående frihetskämpe.

Strömmingen är hotad i Östersjön och EU vill nu se ett förlängt förbud mot fiske med trål. Men sillstimmen har dragit sig bort från Östersjön tidigare i historien. Det skedde periodvis under medeltiden och då var den allmänna övertygelsen att det berodde på människors syndfullhet, i första hand på otrohet och äktenskapsbrott.

Kanske är EU därför helt fel ute med sina åtgärder? Är det Paolo Robertos fel att stimmen minskar i Östersjön? Gjorde han det medvetet för att kunna öka marknadsandelarna för sina italienska matprodukter; typ: ”Va! Är det slut på tomatsillen i hyllorna!? Men se där Paolos pasta med tomatsås. Ska vi inte ta det istället?”

Strategin gick väl inte så bra. Nu är både hans pasta och snart sillen borta.

Förr saltade man sillen för att den skulle bevaras. I framtiden finns det kanske inget att bevara.

Man var lite rådigare på det området förr i tiden. Mark Kurlansky berättar i sin ”Salt: A world history” hur man i 1600-talets Frankrike hade problem med att en del fångar dog innan de kunde ställas inför rätta. Man var ju inte så noga med förhållandena i fängelserna. Däremot var man noga med formalia i rättsprocesserna. Var man åtalad skulle man också ställas inför rätta. Död eller levande.

Men man kan ju inte riktigt släpa in en ruttnande kropp i rättssalen, alltså utgick 1670 ett påbud om att personer som dog i fängsligt förvar innan de kunnat ställas inför rätta skulle saltas in i väntan på rättegång.

Med tanke på överfulla svenska fängelser och långa väntetider kan detta kanske vara något att överväga för Morgan Johansson.

Nu var de franska juristerna inte några nydanare på området. 

I Jenny Linfords ”The seven culinary wonders of the world” lär jag mig att i det gamla Egypten användes salt när man skulle mumifiera avlidna – metoden brukades av dem som inte riktigt hade råd att göra den mer grundlig mumifiering som man bestod faraoner och rika personer med; där användes natron, 

Kanske kan vi lära även av detta i dagens Sverige?

Våra kommunalpolitiker vill som vi alla vet gärna resa monument över sig själva – framförallt i form av badhus och idrottsarenor. På så sätt föreställer de sig att minnet av dem för evigt ska bevaras bland bygdens invånare. Men ska vi inte istället erbjuda dem en balsamering med salt och så kan de få ligga i stadshusets källare för evig beskådan? Låt oss inte vara snåla – vi erbjuder dem en natronbalsamering! Extra allt.

Och eftersom vi är inne på världens galenskap, stora män, fängelser och minnesmärken kan vi väl lika gärna prata om Tadeusz Kosciuszko som i juni i år fick sin staty i Washington vandaliserad av Black Lives Matter-demonstranter. Något orättvist kan man tycka eftersom denne tappre polack tog sig till USA för att strida på upprorsmakarnas sida. Hans militära begåvning och skicklighet i fält gjorde att han blev generalmajor och George Washingtons adjutant.

När Kosciuszko lämnade USA beordrade han att all hans egendom i landet skulle säljas och pengarna skulle användas för att friköpa slavar och bekosta deras utbildning.

Men det kände liksom inte Black Lives Matter-demonstranterna till. Eller så brydde de sig inte.

Efter äventyren i USA ledde han kampen för ett fritt Polen mot preussare och ryssar. Militärt var han nästana alltid framgångsrik – vilket dock inte hjälpte.

Nåväl, även om statyn över Kosciuszko vanhelgades lever hans minne kvar i form av jordgubbstårtan som skapats till hans ära och som bär hans namn. 

Ett synnerligen sympatiskt sätt tycker jag själv att bli hågkommen på, och att det skulle bli en jordgubbstårta i Kosciuszkos fall var väl  självklart med tanke på det folkets förhållande till det röda bäret (eller korrektare: fruktförbandet med nötter). Kanske kan jag själv tycka att polackernas relation till jordgubben dock är ett exempel på kärlek som övergått i passionens galenskap. Eller vad ska man säga om den polska maträtten ”Jordgubbssoppa med makaroner”? Eller ”Makaron z serem i truskawkam” som är makaroner med färskost och jordgubbar?

Och se där, vi har kommit tillbaka till vår utgångspunkt.

Sillen. Moralen.

Östersjölandet Polen är nämligen en gammal matkultur där salt och inlagd sill är självklara delar och det finns till och med de som upprätthåller den gamla traditionen att symboliskt begrava sillen på påskdagen vid fastans slut. Seden kom sig av att man var innerligt trött på att ha ätit så mycket sill under fastan då ju kött var förbjudet.

Och kan man inte misstänka att den polska regeringens kulturkonservativa, strängt katolska hållnng i moralfrågor beror på att de ser det som ett sätt att rädda sillbeståndet i Östersjön genom att människors syndfullhet bekämpas?

Artiklar

Flugornas herrar

Boris Benulic

En fluga gör att ingen somnar. Och det är bra. Vi bör hålla oss vakna i dessa tider.

Det skämtas en del kring flugan som uppenbarade sig och satte sig på Mike Pence huvud under nattens debatt med Kamala Harris.

Vi som har Jacques Collin de Plancys ”Dictionnaire Infernal” som nattlektyr är mer oroade än roade. Detta standardverk i demonologi ger en antydan om vad vi har att göra med.  

Mike Pence är inte den första amerikanske politiker som framträtt med en fluga.

I den andra debatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump 2016 landade en fluga mitt emellan ögonen på Hillary, som inte verkade bry sig utan fortsatte som om inget hänt.

Under Mike Bloombergs tal på demokraternas konvent i år landade en fluga på hans huvud …

Och en flugga surrade kring Barack Obama under en TV-intervju 2009.

I  ”Dictionnaire Infernal” konstateras att Belzebub, en av helvetets sju prinsar också bär namnet ”Flugornas Herre”. När en fluga uppenbarar sig i ett oväntat sammanhang är det ett tecken på att Belzebub är närvarande.

Ser man en fluga på en tavla målad under renässansen, och flugan surrar över huvudet på en prelat eller adelsman symboliserar det att vi har att göra med en korrumperad och moraliskt förfallen person. Donald Trump bör alltså inte lita på Mike Pence, flugan tyder på att Pence egentligen är demokrat.

Möjligen är William Blake den som bäst uttryckt det allmängiltiga förhållandet mellan människa och fluga i dikten ”The Fly”:

For I dance

And drink and sing,

Till some blind hand

Shall brush my wing.

If thought is life

And strength and breath,

And the want

Of thought is death,

Then am I

A happy fly,

If I live,

Or if I die.

Tanklösa människor är som flugor, säger Blake, och vem skulle tankösa människor flockas kring om inte Belzebub.

Och då går det som det går … eller som hertigen av Gloucester konstaterar i Kung Lear:

‘As flies to wanton boys are we to the gods;

They kill us for their sport.’

Några slutsatser man kan dra av detta när det gäller svensk politik?

Ja, om inte annat ska man väl akta sig för Ardalan Shekarabi.

Artiklar

Nobelpris, litteratur och läsning som läkemedel

Boris Benulic

Utsiktstorn uppfört 1912 på den plats där Tuckerman brukade betrakta naturen och försöka förstå sig själv. Sedan gick han hem och skrev. För sin egen skull.

Nu börjar spekulationerna om vem som ska få Nobelpriset i litteratur. På kultursidorna gissas, trissas och dissas.

Ett uttryck som många av de tipande kritikerna använder är att en viss författare bör få priset därför att han eller hon ”ökat vår förståelse”.

En del av namnen som nämns anses prisvärdiga därför att de ”ökat förståelsen” för människor som hör till en viss kultur. Andra för att de ”ökat förståelsen” för människans villkor så där i största allmänhet.

Jag antar att med ”ökad förståelse” menas att läsaren efter att ha kommit till sista sidan i boken ska ha fått veta mer om hur det är att vara kurjak i Sibirien eller  att tillhöra Nukakfolket i Colombia och därför kan berätta för andra hur det är när diskussionen kommer upp i fikarum eller vid middagsbjudningar.

Men finns det inte i sådana tankegångar en oerhörd förmätenhet? Min egen förståelse för vad det innebar att tillhöra en religiös kult som rör sig från judendom mot kristendom i 1700-talets Polen ökade inte efter ett jag läst Olga Tokarzuks ”Jakobsböckerna”

Om det var ett stort läsäventyr?

Jo, det var det.

Men jag vet inte riktigt vilken ”förståelse” hos mig det ökade.

När jag läser förslagen och förhoppningarna inför årets utnämning av pristagare känns det mer som om författare ska prisas för att de skrivit om grupper som inte någon skrivit romaner eller dikter om tidigare: nigerianska kycklinguppfödare, västindiskt trasproletariat, eller kenyanska daglönare.

Lina Wolffs hållning i Aftonbladet sammanfattar väl den här hållningen:

”Jag hoppas på någon vars litteratur kan hjälpa oss att överbrygga klyftor och komma närmare varandra samtidigt som idén om berättelsen vidgas. Gärna från en del av världen vars narrativ vi inte är vana att ta del av. Världen blöder och allt spelar roll, icke-politiska vakuum existerar inte. Jag hoppas på något lika otippat som storartat.”

Här finns den där märkliga övertron på ”ordet”. På ”berättelsen”.  Läs och du blir en upplyst, varmare, finare och mer medkännande människa därför att du förstår andra.

Och det är häri förmätenheten ligger.

Jag kommer adrig att kunna föreställa mig eller i verklig mening ”förstå” hur det är att vara nigeriansk kycklinguppfödare, och det beror på att ingen berättelse kan bära den förståelsen till mig.

Och det vore respektlöst mot den nigerianske kycklinguppfödaren om jag sa: ”Nu har jag läst Chigozie Obiomas “An Orchestra of Minorities” och jag fattar precis hur du har det.”

Det moderna västerländska samhället gör oss rotlösa eftersom det kräver ständig förändring av oss. Samtidigt skapar det individer som på alla livets områden kräver omedelbar behovstillfredställelse. Allt nu. Extra allt nu!

Inställningen finns överallt, även bland läsande människor som ser kultur, litteratur och konst som något viktigt. Det kan då ta sig uttryck som Lina Wolffs rop på romaner som berättar om ”hur världen blöder”. Då kan man vara med i diskussionerna, och därmed har man gjort det som behövs. Tror man.

Varför läser jag själv då i sådana mängder att det kan kategoriseras som litteraturmissbruk? Kanske för att jag ständigt behöver en ny fix ”oförståelse” som rusar genom kropp och själ? Jag behöver ruskas om, påminnas om att jag inte vet tillräckligt, att tillvaron är ett mysterium – och att jag aldrig kommer att veta tillräckligt. Det finns ständigt saker att upptäcka. Den som säger att han förstått har inte förstått så mycket.

Jag har föga förståelse för dem som förklarar att den och den boken, den och den författaren gjort att de nu ”förstår”, ”vet att” eller att ”de kommit närmare”.

Och den författare eller tänkare vars verk man vet att man inte riktigt förstått bär man med sig, i hopp om att en dag kunna förstå dem lite, lite mer.

De stora verken är aldrig direkt tillgängliga, omedelbara – även om de kan ge dig en direkt lustupplevelse.

Sådanan långvariga förhållanden till författare och tänkare har vi i allmänhet inte längre i västerlandet. Författarskap är säsongvaror. Mode. Trender. Precis som människor famlar efter rätt sorts plagg i klädbutikerna, tröjan som gör att de passar in, famlar andra efter rätt sorts bok som gör att de ska passa in, vara en del av sin tid.

Att fördjupa sig i litteraturen på det sättet är egentligen bara ett sätt att fly undan den där rösten i ditt inre som hela tiden envist tjatar om att du faktiskt vet allt som du behöver veta om vad som är rätt och fel, rösten som gnatar om att du är feg som inte vågar yttra avvikande åsikter utan väljer att försöka tycka, tänka och vara som alla andra. (Att ljudböcker blivit så populärt beror kanske på att människor upptäckt att de är ett mycket effektivt sätta att överrösta den där inre rösten.)

Den rösten fanns inom dig redan innan du kunde läsa.

Mina egna alltid tvärsäkra påståenden om att demokrati inte är världens bästa idé, eller att religionsfrihet inte är en absolut frihet, eller att mångkultur inte fungerar beror inte på läsning. Det är ståndpunkter som kommer sig av att jag utgår från det den inre rösten säger till mig: du ska arbeta och lita till dig själv. Du skall icke ligga andra till last så länge du har hälsa och förstånd i behåll. Du ska inte mörda, våldta eller titta lystet på grannens nya Lexus. Ungefär så. De där gamla budorden ni vet. På ett ungefär i alla fall.

Mer läsning, (eller mer diskussioner om värdegrunder) gör dig inte till en bättre människa. Du blir dock inte en sämre människa om du läser den som blir årets Nobelpristagare i litteratur.

Jo, kanske förresten – om du tror att det i sig gör dig till en bättre människa.

Aftonbladets Kristofer Andersson vill se kiowa-indianen N Scott Mommaday som pristagare, och anser att han ska få utmärkelsen för romanen ”House built in the morning”.

Och visst kan man väl ge Mommaday Nobelpriset i litteratur, men då ska det vara för hans doktorsavhandling om poeten Frederick Goddard Tuckerman (1821 – 1873). Även om det stör mig att Tuckerman sakta men säkert arbetar sig in i den amerikanska litteraturhistorien och diktantologierna. 

Jag vill ha honom för mig själv.

Tuckerman gav ut en diktsamling som föga uppmärksammades, vilket inte verkade störa honom. Han drog sig tillbaka och levde ett stillsamt familjeliv. Intresserade sig för naturen som han skildrade med den exakthet som bara kan uppnås av den som verkligen betraktat ett träd eller ett blad och framför sig sett ett mindre underverk. Men om naturen realistiskt och precist besjungs i hans lyrik, är det lite annorlunda med skildringen av människorna. Som Edmund Wilson konstaterade i ”Patriotic Gore”:

”Ett av de märkligaste dragen i Tuckermans verk är hans vana att anspela på, inte bara på karaktärer från Bibeln och antiken, som är så okända att man inte tror de existerar förrän man finner dem i en konkordans eller ett antikt lexikon, utan där finns också figurer som inte existerar därför att de bara finns i författarens fantasi.”

Alltså, exakthet i skildringen av naturen, och samtidigt en strävan efter att skildra bortglömda personer, historiens bifigurer … men dessutom föra in individer som kanske skulle kunna ha funnits … eller som kanske finns fast deras berättelser inte skrivits. Allt finns att utforska om vår yttre verklighet, naturen kan vi närma oss en förståelse av, men människan? Aldrig.

Tuckerman förstod uppenbarligen själv att han var en stor poet, men gjorde efter ungdomsåren inga försök att att övertyga världen om detta. Han arbetade med sina växtsamlingar, skrev sina sonetter. Drog sig alltmer tillbaka från omvärlden efter hustruns död. Men växtsamlingarna växte. Sonetterna blev fler.

När han dog var han helt bortglömd som poet.

Emily Dickinson var nära bekant med några av Tuckermanns släktingar, men det kanske säger oss något om Tuckermanns karaktär att Dickinson inte hade en aning om att det det bara tre mil bort från henne hade funnits en lika framstående poet som hon själv.

De stora läsupplevelserna vill man ha för sig själv.

Tuckerman gick ett steg längre, och kanske är det ett logiskt steg. 

De bästa texter man skriver, dem vill man ha för sig själv.

En inställning värd att prisa.

Artiklar, Tre Bojor

“Va! Tog du den sista biten baklava!?”

Boris Benulic

Jag drar mig till minnes att det bland muslimer kan var helt oproblematiskt att anse att deras religion kanske inte är det bästa som hänt sedan hjulet uppfanns.

Det offentliga samtalet i friheten präglas av mindre frihet än internsamtalen innanför murarna. (Tillgången på baklava var däremot en känsligare fråga. Dock var även då diskussionerna stillsammare än de mellan Schillinger och Kareem Said i Oz).

Märkvärdigt ofta kommer jag på mig med att sakna trätorna med muslimerna på kåken. Det sker alltid när jag här på utsidan kritiseras för att vara alltför fientlig mot islam.

Under många och långa diskussioner innanför murarna mötte jag aldrig den kritiken från muslimer. Det enda som kunde göra dem irriterade på mig var de gånger jag kom åt att köpa de sista bitarna baklava på Tre Bojor. Att bränna Koranen skulle de betraktat som en mindre förseelse i jämförelse med detta.

Nej, istället är det så att de som kritiserar min fientlighet nästan alltid är svenskar som har märkligt begränsade kunskaper om den sociala verklighet islam alstrar. Kunskaperna är ofta lika begränsade som deras umgänge med muslimer. Det närmaste de kommit en muslim är när de sett någon göra hummus i ett matlagningsprogram i TV.

Oavsett om jag därinne munhöggs med personer som på utsidan hade skyddsväst som vardagsplagg – eller mer stillsamma personer utsedda av sina trosbröder att leda fredagsbönen – har jag från muslimer bara mött förståelse för min hållning. Inte så att de delat mina åsikter. Tvärtom (milt uttryckt). Men de har förstått dem.

De tänker inte ändra på sina seder, bruk och sin mentalitet bara för att de kommit till ett nytt land.

Och de har total förståelse – och respekt – för att jag inte tänker ändra på mig.

Vad de inte förstår sig på är hur alla andra tänker, de som tror att kulturella skillnader inte spelar någon roll.

Mitt motstånd bemötte de lite godmodigt överseende. Kanske därför att de egentligen redan är övertygade om att de vunnit.

Alltså … några minnesanteckningar i ämnet från samtal på Tre Bojor.

Artiklar

Säg hej till dig själv och hejdå till verkligheten

Boris Benulic

Är det förvirrade själar som diskuterar rekryteringen till statstelevisionen. Eller är de förtvinade?

Jag är fortfarande övertygad om att någonstans, i någon sopcontainer, väntar ett par fotbollspjuck av det slag som Benny Guldfot hittade ... och de väntar på just mig.

Att jag blivit så konstig som jag är beror väl på att jag i barndomen identifierade mig med D´Artagnan, kapten Nemo och Benny Guldfot.

Nåja, jag blev väl inte konstig. 

Jag måste varit det från början.

Ett litet invandrarbarn i Sverige på 1960-talet kan väl inte rimligen identifiera sig med en musketör bördig från Gascogne i 1600-talets Frankrike, eller med en indisk prins som tillbringar livet på en ubåt, sittande i ett stort bibliotek där han konspirerar för att störta världens stormakter, eller med en kille i södra England som hittar ett par gamla fotbollskor med magiska egenskper?

Hade BUP funnits på den tiden hade jag säkerligen påtvingats ett klippkort.

För man kan ju bara identifiera sig med dem som ser ut precis som en själv.  ”Indisk prins i en u-båt!? Ge grabben allt vi har i medicinskåpet!”

Tanken på att det ska vara som att se sig i en spegel när man tittar i TV-rutan är själva förutsättningen för trätorna om den mångfald som anses vara bristande på statstelevisionen.

Så här säger Hanna Nyberg, Journalistklubbens ordförande på statstelevisionen:

”Det handlar inte bara om var man är född. Men vi jobbar med tv, att folk kan identifiera sig med fler de ser i rutan är jätteviktigt. Det är precis det här vi ska prata med Eva Beckman om. Det handlar om etnicitet, men också om vilken dialekt man har, var man kommer från i Sverige. Det känns som att det är en lite trött rekrytering när det handlar om vilka som får klättra och synas, som får de riktigt bra posterna.”

Kring det här har det redan utvecklats omfattande politiska debatter om huruvida det finns rasistiska strukturer på statstelevisionen.

Men själva debatten är ju rasistisk.

Den förutsätter att jag som invandrare i TV-rutan måste se någon som ser ut precis som jag, som låter som jag,

Annars kan jag inte ”identifiera mig”.

Jag har svårt att föreställa mig något mer nedåtande, fördomsfullt och rasistiskt sätt att se på människor. 

Problemet med Carina Bergfeldts rapportering är inte att hon är albylvit utan att hennes inslag är så okunniga att de ger mig huvudvärk. 

Men kunskap och förutsättningslös nyfikenhet är inte inslag i den här debatten.

Och det är just kunskap och förutsättningslös nyfikenhet svensk journalstisk saknar. Det är det som gör den färglös, grå och trist.

Och jag har svårt att förstå att många utan knot och med självklarhet accepterar tankegångar som Hanna Nybergs.

Förr tänkte jag att det berodde på att de inte vågade yttra sig, och säga emot dem som hävdade att kunskap är kopplad till pigmentering och ursprung. Men nu fruktar jag att de som håller med gör det därför att de inte har några drömmar, inte kan identifiera sig med någonting annat än sin spegelbild. 

De saknar existens i verklig mening, de vet inte varför de finns till och måste se någon som ser ut som dem själva för att tro på att de finns.

Undrar om det finns platser kvar på kapten Nemos ubåt?

Essäer

Vad hände med Woody?

Boris Benulic

Kan den som alltid skämtar om våra vanföreställningar behålla greppet om verkligheten?

I början av sin karriär gjorde Woody Allen allt för att slå igenom. Här boxas han med en känguru 1966.

Det var väl med ”Vicky Cristina Barcelona” som jag förlorade intresset för Woody Allen som filmskapare. I den filmen upplevde jag hur hans distanserade hållning till äldre män som begapar sig i mycket yngre kvinnor förlorade det tidigare självironiska bettet. Nu hade det gått över i ren gubbsjuka. Helt utan självironi.

Hans tidigare muntert stoiska filmer som utspelade sig i USA kom allt oftare att bli sängkammarfarser med handlingen förlagd till Rom, Paris eller Barcelona.

Han hade förlorat handlaget.

Eller möjligen sig själv.

Så det var med ett visst intresse jag började läsa Woody Allens nyutkomna självbiografi ”Apropå ingenting”. Kanske skulle jag få svaret på hans utveckling här? Jag gissar att det är rätt många som kommer att läsa denna bok, men att de flesta kanske gör det för att få reda på mer om en av filmvärldens mest utdragna skandaler och få nya detaljer om vad som egentligen hände mellan Woody Allen, Mia Farrow och Soon-Yi Previn. 

Boken börjar i ett furiöst tempo, det är som om Woody Allen funnit tillbaka till sin ungdoms språk som stå-upp-komiker samt författare av skämt åt andra. Humorn skapas genom spänningen mellan det extrema (händelserna och det tempo i vilket de skildras) och stramheten i själva framförandet och alla underdrifter. Pappan som när han ska berätta godnattsagor skildrar hur han bevittnat gangstermord och lille Woody finner det mycket mer givande än att få höra om Kalle Kanins äventyr.

Skildringen av uppväxten i en judisk familj hör till de bättre barndomsskildringar jag läst – och den ger en nyckel till förståelsen av Allens framtida skapande. Pappan livnär sig i den judiska maffans periferi – den kontrollerar ju bland annat det illegala (och legala spelandet) och klubbar. Inkomsterna drygas ut med långa arbetspass som servitör. Det är i dessa tuffa miljöer i det judiska Brooklyn den unge komikern formas.

Den Woody Allen vi möter i filmerna är en lite klen, försagd, intellektuell och smågnällig typ.

Den unge Woody vi möter i ”Apropå ingenting” är en livshungrig valp som idrottar (en utmärkt short-stop i baseball), spelar poker, jagar flickor (mindre framgångsrikt) och uppträder som trollkarl.

Men Woody vill bort från Brooklyn, han har förtrollats av Manhattan, han vill bo i en takvåning vid Central Park, och betrakta utsikten medan han dricker cocktails med kvinnor som ser ut som Rita Hayworth. Han inser att dit kommer aldrig en spänstig ung pokerspelande judisk grabb. De släpps helt enkelt inte in.

Han måste förvandla sig, och vad kunde egentligen vara enklare för någon som ägnat mycket tid åt att lära sig magiska tricks? Det gäller att skapa en illusion, publiken ska tro på det de tror sig se, inte upptäcka det som verkligen sker. Se vem han verkligen är.

Den judiska humorn blir hans väg. Han anträder den redan i tonåren, medan han går i skolan (vilket är ganska sporadiskt) börjar han leverera skämt till tidningskolumner och artistagenturer som behöver PR-onliners som deras klienter kan använda på galapremiärer för att framstå som smartare än de är.

Woody har en manisk arbetsdisciplin, och har dessutom en förmåga att skämta om allt han ställs inför – vare sig det är en krånglande brödrost eller en oförskämd hovmästare.

Han har snart skrivit sig över Brooklyn Bridge och sitter på Manhattan, dock bara i en etta med kök. Det kommer att ta ett tag innan han har den där takvåningen – men han kommer dit.

Skildringen av de årtiondena är mycket givande läsning. Vi får en inblick i de mekanismer som förklarar hur judisk humor på många sätt kom att bli amerikansk humor, för att inte säga västvärldens humor (och därmed också leda till att stå-upp-komiker numera inte är speciellt roliga … någonstans.)

Men vad är judisk humor? Jag tror man kan säga att dess grunddrag är en blick för det lite vackert fåfänga i människors försök att förhäva sig själva.

Humorn kan ta sig uttryck i ett stillsamt skämtande med utgångspunkt i den egna erfarenheten (den mest vanliga formen), eller så kan den ta sig uttryck i ett brutalt ironiserande över andras uppblåsthet (lite mindre vanlig, på grund av sin farlighet . Även för utövaren).

Woody Allen representerar och fulländar den första traditionen, Lenny Bruce den andra.

Bröderna Marx förenade båda traditionerna.

I det moderna samhället känner sig människan konstant hotad, i stort som smått, det gäller att visa att man hänger med på alla livets områden.

Om man då på scen eller i en film ställs inför en person som skämtar om sina egna tillkortakommanden och misslyckanden kommer man att känna igen sig själv och de egna problemen, men skratta befriat därför att man ju möter någon som är mer misslyckad än man själv. Och människor skrattade åt Woody Allen. Från de inledande årens gapskratt till de senare årens småmysande fnitter.

Att Lenny Bruce aldrig kunde få samma genomslag beror förstås på att de flesta människor inte riktigt uthärdar att få det påpekat för sig att kejsaren är naken – man skrattar först åt kejsaren, men sätter skrattet i halsen när man inser att man skrattar åt sig själv också. Möjligen är det så att den sortens judiska humor som Lenny Bruce levererade tyvärr aldrig kan växa sig stark, den som framför den kommer att gå under därför att det inte finns något socialt sammanhang där ett ständigt ironiskt ifrågasättande av allt är möjligt. Konträra komiker är en utrotningshotad art, aldrig blir de rödlistade av miljöorganisationer, däremot svartlistade av överheten … och de flesta andra.

Man kan säga att Lenny Bruce medvetet begick ett socialt självmord, som han sedan följde upp med ett fysiskt när han tog en överdos.

Woody Allen begår faktiskt också ett socialt självmord, dock omedvetet – och han verkar faktiskt inte riktigt förstå varför ... verkar det som när man läser självbiografin.

Han beskriver ingående sitt förhållande till kvinnor. Och förutom sitt första äktenskap verkar han dras till kvinnor som har allvarliga psykiska problem. Nåja, kanske det gäller den första hustrun också – det tyder väl inte på den bästa mentala balansen att gifta sig med Woody Allen de inledande åren av hans skrivarkarriär (och då utgår jag från den beskrivning han ger av sig själv vid den tiden); en man som arbetar dygnet om för att etablera sig som komiker, driven av ett mindervärdeskomplex som i storlek motsvaras av de där skyskraporna på Manhattan som lockar honom.

Han är alltid förvånad över att kvinnor vill ha honom, och är tacksam. Hans andra fru är bipolär, konstant otrogen, störd i sina relationer till de flesta (hon berättar inte för Woody Allen att hans svärmor tagit livet av sig), därefter kommer Dianne Keaton in på scenen. Här visar sig åter Allens märkliga partiella blindhet. Han har en skarp blick för sina egna och andras svagheter, men vissa saker ser han bara inte. Han berättar om hur han under deras tid tillsammans förundras över hur Keaton kan äta så mycket. De kan vara ute på restaurang och hon äter mer stek själv än de andra runt bordet gör tillsammans. När de kommer hem ställer hon sig direkt och gör en gigantisk sats pannkakor och trycker i sig dem. Allen konstaterar glatt förundrat att hon ”hade aptit som en skogshuggare”.

Först när han långt därefter läser Keatons självbiografi förstår han att hon långa perioder lidit av bulimi.

Han som om och om igen för in biobesökare i en magisk värld han skapat, och som i det verkliga livet förtrollar de vackraste kvinnorna verkar varit den som själv låter sig dras in i en illusion. Som någon som betraktar en magiker och som vill tro på det han ser; det är säkrast så.

”Apropå ingenting” låter oss möta en man som så länge lever på att skämta om våra vanföreställningar att hans liv helt kommer att domineras av dessa. De blir hans verklighet. En sådan människa kommer med nödvändighet att få problem i sitt eget verkliga liv, verkligheten finns inte eftersom han livnär sig på att röra sig i det som är våra vantolkningar av verkligheten.

Woody Allen visar därför också en total oförmåga att beskriva det som sker under hans äktenskap med Mia Farrow. Inga varningsklockor ringer när han möter henne, han funderar inte över att hon har sju adoptivbarn, ser bara att hon är vacker, bildad, rolig.

Han förstår heller inte riktigt varför det blir sådant liv om att han i sinom tid inleder ett förhållande med ett av adoptivbarnen.

Vi får här kliva in i en helt sjuk miljö, och ingen av parternas utsagor förtjänar någon större tilltro. Som att komma in på dårhuset och försöka medla mellan två personer där den ena anser att jorden är platt som en pannkaka, och den andra anser att den faktiskt är en pannkaka.

Den som alltid ägnar sig åt att skämta om människors beteende riskerar till slut att inte ta något på allvar, inte ens de mest elementära regler som gäller förhållande mellan människor.

Ungefär det hände Woody Allen.

Ändå ger mig den här självbiografin tillbaka en del av min ursprungliga känsla för Woody Allen. Kanske för att jag kan föreställa mig verket filmatiserat, och i en tillskrvien slutscen står Woody vid Brooklyn Bridges brofäste på Manhatten. Han står med ryggen mot Brooklyn. Det småregnar. Han drar ner kepsen i pannan för att skydda glasögonen. Drar kavajen tätare omkring sig. Rycker på axalarna.

Vänder sig om och börjar gå över bron. Tillbaka hem. 

Han muttrar för sig själv på Brooklyn-jiddisch: ”Vad hade jag väntat mig? Jag är en schlepper, en yokel, en rube. Till slut trodde de att de såg igenom mig och sa att jag var en gonif. Men jag är ju bara en schmuk.”

Och när han nått till brons högsta punkt har han redan kommit på vad nästa film ska handla om. Han ska börja om. De är envisa, de som har rötterna i den delen av New York.

Kommentarer

Rockstjärna? Snarare rockvaktmästare…

Boris Benulic

Var Stephen Hawking den teoretiska kosmologins Ian Dury?

Rockstjärna? Snarare rockvaktmästare…

Min misstänksamhet väcks alltid när media utnämner tänkare till ”rockstjärnor”. Nu senast är det den svenske filosofen Martin Hägglund som betecknas så i tidningar och TV.  Tidigare var det ekonomen Thomas Piketty.

En del vill kanske hävda att det inte säger något om kvaliteten och djupet hos de båda tänkarna, det enda som bevisas är att journalister numera har väldigt begränsat ordförråd och samma begränsning gäller deras erfarenheter. Deras enda referens är ”rockstjärna” när det gäller någon som får uppmärksamhet. Och de tror sig inte kunna få läsare av intervjuer och recensioner annat än genom att utgå från att läsaren lockas av att få veta att X är som ”en rockstjärna”.

Men man ska i sig se upp för filosofer som kan betecknas som ”rockstjärnor”.

Filosofer ska leverera bistra sanningar om tillvaron, deras ord ska inte få folk att hoppa upp och ner, deras tankar ska få människor att sätta sig ner och tänka efter och inse att livet kräver ansträngning och möda. Riktiga filosofer ska inte få dig att omedelbart ”må bra”, och förnöjt acceptera tillvaron.

Riktiga filosofer kan därför aldrig få beteckningen ”rockstjärna”. Deras tankar är för besvärliga, kanske till och med för motsägelsefulla och svårbegripliga för att kunna få konsertbesökare att crowdsurfa.

Jag har inget mot rock.

Och om Martin Hägglund nu absolut måste beskrivas som något från rockmusikens värld så påminner han väl mest om Jon Bon Jovi. 

På alla sätt. 

Tyvärr.

Artiklar

dryghet som dygd

Boris Benulic

Vi försöker förstå om en kortväxt man är så stor som skribent som han själv alltid framhäver.

Jan Guillou är den svenska journalistikens motsvarighet till politikens Carl Bildt. Guillou talar liksom Bildt långsamt och med ett mjukt eftertryck, ett slags debattens lågaffektiva bemötande. Lite överlägset och långsamt.

Det får människor och tro att de båda tänker efter samtidigt som de talar. och att de tänkt efter innan de talar.

Vi tror ju gärna det bästa om andra.

Liksom vi tror dem när de säger att de är bäst på det de gör och vet vad de talar om.

Och båda skrockar de skorrande som forna tiders torgmadamer på Östermalmstorg gjorde om man försökte pruta – på så sätt skapar de intryck av att motståndaren troligen är lätt sinnesförvirrad eller i bästa fall bara extremt okunnig.

Och dessa tekniker har fungerat.

På måndag inleds en serie om Jan Guillou i mitt dagliga nyhetsbrev. (Det blir Carl Bildts tur senare).

Nyhetsbrevet kommer ut dagligen och du prenumererar här.

Varje brev innehåller texter jag inte publicerar någon annanstans och de handlar om allt från svensk inrikespolitik till mellankrigstiden i Centraleuropa eller Hollywood på femtiotalet.

Några matskedar franska filosofer då och då. Dagboksanteckningar.

Brevet kommer också framöver att innehålla intervjuer och reportage.

Ibland infamt. Alltid rabulistiskt.

Artiklar

På Fårö får de alla plats

Boris Benulic

Ett vitt pappersark är tomt på innehåll. Det gäller det som kallas vitt privlegium också.

Olof Palme håller tal på på Fårö, den svenska nomenklaturans motsvarighet till Jalta. Det kan bli trångt bland raukarna för den nomenklaturan i framtiden.

Den svenska överheten har de senaste årtiondena predikat för oss att vi måste vara förändringsbenägna.

Det innebär att vi utan knot, gnäll och gny ska acceptera:

– att arbeten rationaliseras bort på grund av teknisk utveckling

– att arbeten försvinner till andra länder

– tanken på att arbeta längre upp i åren

Eftersom arbetslösheten bland svenskar är tämligen låg trots de snabba omställningarna i samhället visar detta på en nästan obegriplig förändringsberedskap. Man omskolar sig, man byter bransch, man tar jobb där de finns. Man byter ort. Bryter upp.

Man skjuter sina tvivel åt sidan, tränger undan tankarna på om det verkligen är bra att gamla svenska industrier övergår i utländsk ägo och förtvinar här men växer i andra delar av världen. Man undviker att fundera över om allt det som kallas teknisk utveckling och digitalisering verkligen är av godo. Man har inte tid att grubbla över vad det gör med människor, liksom man undviker att bekymra sig över döda stadskärnor och döende landsbygd.

Man har annat att göra, man måste hänga med i utveckingen och se till att man kan försörja sig.

Och stannar man upp så hör man mässandet från politikerna (oavsett partifärg): ”Förändringsberedskap, flexibilitet, utveckling!”.

Och människor hör och lyder. De bryter upp går, går vidare, lämnar det som är vant bakom sig. Låter själ och självförtroende gröpas ur lite till. Börjar om.

Arbetslösheten bland svenskar och inrikes födda är ungefär fyra procent.

Budskapet om förändringsberedskap, flexibilitet och utveckling riktas däremot aldrig till de hundratusentals människor som kommit till Sverige efter år 2000.

De ställs aldrig inför stenhårda krav på att överge alla vanor, sedvänjor och kulturella mönster som kan lägga hinder i vägen för att de arbetar.

Deras vanor, sedvänjor och kulturella mönster ses i stället som en tillgång i ett Sverige där de infödda väntas vara beredda på ständiga omställningar.

Arbetslösheten bland utrikes födda i Sverige är 26,7 procent om de kommer från Afrika.

Arbetslösheten bland utrikes födda i Sverige är 22 procent om de kommer från Asien.

Det Sverige där de infödda förväntas följsamt underkasta sig varje förändring som följer av det som sker i politiken och på börsen är också ett land där de utrikes födda anses undantagna från dessa krav.

Och överhetens krav på att vi ständigt ska vara beredda på att ställa om våra liv är förstås följden av att de måste vara beredda att försörja dem som inte vill ställa om sina liv.

Dessutom tillåts de att ställa till ”stök” (som politikerna kallar det) på skolor, i förorter och snart sagt i hela samhället.

Det var därför vi i gårdagens sändning uttryckte vår uppskattning för den brittiska ministern Priti Patels förslag om att placera landets flyktingar på en ö. Det möjliggör en förnuftig kontroll av vilka det är möjligt att släppa in i samhället och det omöjliggör för dem som inte kan släppas in att vålla samhället sår som det tar lång tid att läka.

Det gäller bara att bestämma sig för vilken ö Sverige ska välja.