Det finns kanske bara en sorts böcker vars syfte inte kan ifrågasättas ...

Jessie & Joseph.

I dag skulle jag provköras. Hur många hundra meter kunde jag stappla mig fram i mitt nuvarande tillstånd?

Inte många visade det sig. 

Får nog skjuta på framtida tänkt deltagande i ett ocr-lopp … kanske 2023?

Men möjligen ansträngde jag mig inte tillräckligt eftersom jag inte luktade konserverad tonfisk och öl efter den mycket korta promenaden.

Den amerikanske boxaren Tony Galento hävdade nämligen att när en man verkligen tog ut sig helt, när han mobiliserade sina sista krafter, i till exempel en match (eller någon annan fysisk aktivitet där mycket …. kanske allt … står på spel) … då skulle med nödvändighet svett plötsligt börja spruta ut ur varje por i hans kropp, svett som just luktade tonfisk och öl. 

Om – och när – det inträffade var man oövervinnelig. 

Förste man i ringen att lukta som en pizza ”Al tonno” och en stor stark vinner alltså på knock-out. I Galentos fall uppnåddes detta oftast genom att han vevade till med sin vänsterkrok (nåja, han var inte så noga med reglerna, kom han åt med en skallning var han inte främmande för det).

Tony Galentos tränare förklarade långt senare att allt det där bara var struntprat. Galento brukade upphöra med att tvätta sig och sin kropp en vecka innan match, och kvällen innan holmgången åt han enorma mängder tonfisk som sköljdes ner med 12 flaskor öl.

Psykologisk krigföring. Han ville lukta så illa att motståndaren inte kunde koncentrera sig.

Galento var en av de få som lyckades golva Joe Louis … möjligen kan det då alltså ha berott på att den elegante ”The Brown Bomber” distraherades av odörerna från Galentos kropp.

Korridorerna här på avdelningen och alla utrymmen jag upptäckt är däremot extremt doftfria. Egentligen ska jag väl vara mycket tacksam för det … eftersom jag befinner mig på ett sjukhus.

När jag efter den övervakade provpromenaden sakta får hasa mig tillbaka till mitt eget rum känner jag dock plötsligt starkt doften av sardiner i olja.

Vad innebär det? 

Har jag trots allt tagit ut mig så att jag närmat mig Galento-stadiet, men inte riktigt nått ända fram? Sardiner är kanske en nia på en tänkt tiogradig Galento-skala.

Eller är det bara så att någon av de andra patienterna sitter på sitt rum och frossar i sardiner?

Eller är det bara Joseph Conrad som vill påkalla min uppmärksamhet igen? 

Han låter mig allt mer sällan vila sedan jag hamnade här. 

Sardiner i olja hörde ju till standardkosten i handelsflottan på Conrads tid och  dyker ofta upp i hans noggranna beskrivningar av kosthållet till sjöss; skeppsskorpor, lutfisk, torkat kött, sardiner i olja, eller … tonfisk i olja. Och minsann känner jag inte plötsligt också en doftförnimmelse av just tonfisk. Tänk om det faktiskt är så att alla de andra patienterna här har smygparty i något av rummen och kalasar på en typisk brittisk sjömansbuffé från förförra sekelskiftet. Jag har noterat att några av dem ser ut som gamla skeppare.

Som jag berättat tidigare utlöser det mesta jag läser eller upplever numera minnet av en – eller av flera dofter – det är lukterna som numera ordnar mina idéer och länkar den ena tanken till den andra.

Men ibland flyter allt runt i mitt huvud utan att på minsta sätt kopplas ihop till det mest självklara i min situation. 

Konstigt nog.

Min första någorlunda medvetna kväll, efter det att jag vaknat upp på intensiven, visar en av TV-kanalerna filmen ”Everest”.

Jag tittar. 

Mest för att jag inte orkar byta kanal.

Tänker inte så mycket mycket på att filmen till stor del handlar om människor på väg att dö eller bli galna av syrebrist. 

På eftermiddagen följande dag lyssnar jag på en utmärkt dokumentär i statsradion – den handlar om djuphavsdykare, det är lungor som exploderar, lungor som kollapsar, lungor som imploderar.

Jag kommer inte förrän flera dagar senare att tänka på att det är lite märkligt att jag kan konsumera sådana berättelser utan obehag medan mina egna lungor befinner sig i extremt miserabelt skick.

Människan har en mycket märklig förmåga att intala sig att allting alltid kommer att bli bra.

Eller att det rentav är bra.

Det farliga, och onda finns inte på riktigt. 

Och gör det ändå det så är det bäst att inte låtsas om det.

Någonstans skriver Joseph Conrad:

”Det skulle ta alldeles för lång tid att förklara hur sambanden mellan motsättningarna i den mänskliga naturen gör att kärleken själv ibland antar svekets desperata form.”

Och så kan jag för mitt inre se hur Conrad liksom rycker på axlarna innan han avrundar med orden:

”Kanske finns det förresten ingen möjlig förklaring.”

Fast där smiter han, han har själv i andra sammanhang pekat på en möjlig förklaring: människor förmår inte att som individer förhålla sig till verkligheten och vad den kräver av dem, utan de väljer lösningar som gör att de lättast möjligt får någon slags lindring.

Den de därmed ytterst sviker och förråder är sig själva … och förstås också dem som skulle behöva dem. De gör det av kärlek, välvilja, godhet.

Vår förmåga, även givetvis min egen, till irrationellt beteende är obegripligt stor.

Jag tror det finns en mening med att Joseph Conrad invaderar, för inte säga koloniserar, mina tankar här på intensiven. Han har alltid suttit bidat där i skuggorna och tålmodigt väntat på att jag ska bli mogen att förstå vad han har att säga mig. Och nu är jag ju tämligen orörlig. Kommer inte undan.

Om vi antar att Joseph Conrad har rätt … som art består vi mestadels av varelser oförmögna att förstå vårt eget bästa … vad hjälper det då att i varje givet läge ropa på demokrati, och att hävda att bara vi alla lyssnar på varandra och röstar på ett parti så ska det bli lycka och hallonkola och lakritssnören åt alla.

För vi vet ju att det inte blir så.

Om du ber fem totalt döva människor lyssna efter syrsors sång kommer deras möjligheter att höra något inte att öka om du lyckas hitta ytterligare fem totalt döva personer som får utöka den grupp som redan finns.

Men man får aldrig förledas att tro att Joseph Conrad hade en svart syn på livet. Tvärtom. Han fann alltid glädje i det självklara. 

Hårt arbete. Mat. Kärlek. Familj. Ordning.

Joseph Conrads texter om litteratur och andra författare lämnar dig ofta med en känsla av att han inte riktigt vill berätta allt för dig – och att han gör det av medlidande; han tror inte du kan bära det han har att säga. Det finns ett undantag, det är när han skriver:

”Av alla de böcker som skrivits och skapats av mänsklig förmåga och ihärdighet alltsedan de mest avlägsna tider, är det bara de som behandlar kokkonsten som – från en moralisk utgångspunkt – inte kan ifrågasättas. Avsikten med varje annat stycke prosa kan alltid diskuteras och även misstros; men avsikten med en kokbok är en och bara en. Dess mål kan inte vara annat än att öka mänsklighetens lycka.”

Raderna är hämtade ur hans förord till en liten vacker volym; ”A Handbook of Cookery for a Small House”, som utkom i London 1923. Kokboken var skriven av hans fru Jessie Conrad och verket fick uppskattande recensioner och omdömen både i Storbritannien och USA.

Jag undrar hur Jessie Conrad skulle betraktat mina lukthallucinationer. Hon diskuterar nämligen i sin praktiska bok frågan om ett hem verkligen alltid måste dofta mycket mat eftersom det är en plats där familjens måltider tillreds och råvaror förvaras. Här styckas, saltas, kokas, steks och syltas.

Inte alls, säger Jessie. Doftar det från annat än från det som för tillfället tillreds och ska serveras beror det på att husmodern slarvat med renlighet och ordning.

Precis som maken hade styrt sina skepp med fast hand, skötte hon hus, kök och hem som om hon befann sig på en kommandobrygga.

En gång lyckades Joseph Conrad med nöd och näppe hindra henne från att köra Ford Madox Ford på porten. Denne hade dristat sig att lägga sin trilbyhatt på tork i ugnen … men där fanns också söndagssteken som Jessie skulle bjuda på. Och en blöt hatt på tork bredvid steken riskerade att störa perfektionen i tillagningen.

(Inte blev denna text den text jag hade tänkt skriva från sjuklägret i dag. Det blev en avvikelse från det tänkta spåret, möjligen en nödvändig sådan inför den kommande diskussionen om vem som egentligen står mot vem i Sverige och Europa.)

En del skepp har redan avseglat. Vi missade dem. Föga båtar det att inbilla sig att vi egentligen ändå hann ombord.

Ibland talade Joseph Conrad om ”moralisk ensamhet”. Nej, jag tror inte vi ska tolka det som att han bara avsåg vad vi väl alla ibland kan uppleva; en känsla av att vara ensam i vår uppfattning om vad som är rätt eller fel. 

Tänk om Conrad egentligen och istället talade om ett tillstånd som är mycket värre än så, en tillvaro där man upptäcker att man överhuvudtaget inte ingår i någon annans moraliska universum. Ingen bryr sig egentligen om dina göranden och låtanden, inte ens turken som har kvartersbutiken på hörnet – än mindre de personer som har möjligheten att upprätta regler, lagar och förordningar – och vad som ska föreställa en rättsordning. De inte bara struntar i vad du tycker, de bryr sig inte ens om att reglera och försöka styra ditt beteende och åsikter. De vet att vi i slutändan gör och tänker som vi är tillsagda. För vi fruktar alla det Conrad kallade ”den verkliga ensamhetens nakna skräck” som gör att:

”Även den mest utstötta usling håller fast vid ett minne eller en vanföreställning. Ibland kan ödesdigra och fatala omständigheter riva bort slöjan för ett ögonblick. Bara för ett ögonblick. Och ingen människa kan betrakta detta den moraliska ensamhetens landskap utan att bli tokig.”

När jag och andra talar om att världen drabbats av galenskap och vanföreställningar … är det inte så att vi också missar det Conrad såg för mer än 100 år sedan? Den människa som vet att hon är i verklig mening är ensam kommer att välja vilken illusion som för att slippa hantera denna insikt.

Visst gnölar vi och gnäller över olika politiska förslag – men när det gäller ifrågasätter vi aldrig själva den ordning inom vilken förslagen upprättas. Vi är rädda att hamna utanför.

Vi håller fast vid våra illusioner.

Någon gång i slutet på mitt andra dygn på intensiven lockas mitt medvetande upp till ytan av en röst som talar dalmål. Jag kan inte avgöra varifrån rösten kommer, det är helt mörkt i rummet. Jag är inte så förvirrad att jag inte vet var jag är, och jag vet varför jag är uppkopplad mot en massa maskiner … men … vem är det som står i mitt rum och på dalmål tjatar om samer, judar och svenskar?

Är det en radio- eller tv-sänd högmässa jag hör? 

Men brukar ens svenska kyrkans präster vara så repetitiva …. för nu kom det igen: judar, samer, svenskar.

Vad vill den här predikanten som talar dalmål säga mig egentligen? Och varför börjar han plötsligt prata om grisar och minkar. Vad säger han? Man kan inte göra en mink av en gris? Är det någon som någonsin trott det? Ens i Dalarna?

Någon del av mitt medvetande bestämmer sig dra ner mig under ytan igen. Vissa saker har man ingen nytta av att förstå.

De kommande dagarna kommer jag att bättre begripa vad det är jag hört under mitt tillfälliga uppvaknande på söndagskvällen.

Om och om igen spelas nämligen i media klippet upp från vad som ska föreställa en debatt mellan Peter Hultqvist och Jimmie Åkesson.

Det är egentligen alltså inte dalmål jag hört utan Hultqvists Stora Tuna-mål,  en dialekt som väl närmast kan beskrivas som västmanländsk gnällbältessvenska modulerad efter dalmålets mer allmänna och grundläggande intonation och prosodi; en tungomål skapat för värnpliktsvägrare som försöker hålla brandtal för att mobilisera andra.

Hade det här hänt när jag varit frisk hade jag reagerat som vanligt. Några rader om förfallet i den politiska debatten, en örfil åt var och en av deltagarna och så en avrundning om att frågan om hur man definierar svenskhet varit uppe och fått sin lösning redan första gången SD:s Björn Söder virrat runt i ämnet för ett decennium sedan.

Men jag vet ju att frågan faktiskt inte fick sin lösning den gången. 

Jag har bara låtsats. 

Jag med.

Det här med svenskhet är inte så lätt.

Joseph Conrad föds 1857 som Józef Teodor Konrad Korzeniowski  i en nationalistiskt sinnad polsk familj i dåvarande Ukraina. Hans föräldrar kämpar mot det ryska tsardömet och den tuberkulos som plågar dem bägge.

De förlorar striden i båda fallen, och den föräldralöse – och i alla avseenden klene – pojken sänds till barnhem och internat och hamnar slutligen i lära på skepp i den franska och engelska handelsflottan, och han blir i sinom tid kapten … men framförallt kommer han att erövra han ett nytt språk i vuxen ålder och bli en av de det engelska språkets stora författare. Han överger sina förhoppningar om ett fritt Polen och blir en i alla avseenden lojal undersåte i det brittiska imperiet.

En självmedveten sådan.

I en diskussion med en infödd engelsman förklarar Conrad för denne att han – Joseph Conrad, född Józef Teodor Konrad Korzeniowski – är mycket mer engelsman än den infödde eftersom Conrad medvetet valt att bli engelsman, att forma sig till en sådan, medan den andre bara råkat bli född på öarna.

Och om man liksom Joseph Conrad skaffar sig ett så fast och mästerligt grepp om sitt nya hemlands kultur, språk, koder och seder som han hade … då kan man uttala sig på det sättet.

Liksom jag – i den meningen – kan se på vem som helst i Sverige och förklara att jag är mer svensk än honom eller henne – var de än är födda och hur svensk deras stamtavla än är.

Men det skulle jag aldrig komma på tanken att göra.

Svensk blir jag aldrig, även om ingen behärskar den kulturen, det språket eller de koderna bättre än jag.

Inte för att jag inte vill bli svensk, utan för att det helt enkelt inte är möjligt. Sedan kan man trixa med juridiska formuleringar och definitioner bäst man vill.

Det vore bara att försöka klamra sig fast vid den där illusionen för att man ska känna sig oproblematiskt tillhörig något.

Och engelsman blev Conrad heller aldrig. Egentligen. Inte på riktigt.

Joseph Conrad har börjat flyta runt i mitt feberridna medvetande redan de två veckorna innan jag transporteras till intensiven. Min aptit är de dagarna obefintlig. Det blir te och skorpor och kanske är det just det magra kosthållet som på något sätt får alla verken av Conrad att lösgöra sig från de platser där de legat så orörda så länge och nu göra sig påminda årtionden efter det att jag läst dem för första gången.

Jo, det är nog skorpor och te som startar processen; den lungklene unge Conrad brukade i brev till vänner klaga på att han länge tvingats leva på skorpor och te (eftersom han festat upp pengarna i Marseille).

Och medan jag sitter där, lite överhettat hopsjunken, med redan pipande lungor, och doppar kardemummaskorpa efter kardemummaskorpa i mitt kanelte,  börjar jag förstå vad Joseph Conrad egentligen talade med oss om. 

Sisådär några årtionden försent kanske.

Men allt kan man inte förstå första gången man läser det.

Och det viktiga är att Conrad ger oss en anvisning om hur vi ska leva, när han skriver:

”Jag tycker inte om arbete – det gör ingen människa – men jag älskar det som är förborgat i arbete – din möjlighet att finna dig själv”.

Vi kan bete oss som den där utstötta, nästan vansinniga personen, som väljer att hålla fast vid vilken illusion som än erbjuds för att slippa se den moraliska ensamhet han befinner sig i. Vi kan vandra in i och bli en del av vår tids galenskap.

Eller så kan vi göra som Conrad; om så behövs välja oss ett nytt språk, en ny kultur –och skapa oss ett liv där arbetet är grunden för familj, kärlek, vänskap. Conrad gjorde det mycket medvetet, införstådd med att han aldrig skulle bli en riktig engelsman, liksom han aldrig skulle kunna bli polack igen; eller som han skrev i ett brev till en vän efter det att han redan skaffat sig greppet om allt det det där engelska: 

”… vart jag än seglar, seglar jag egentligen mot Polen.”

Väl medveten om att han aldrig skulle komma fram.

Även om den på sätt och vis alltid skulle fortsätta att gå.

Det är därför det Hultqvistska Stora Tuna-gnölet blir så mentalt förlamande – det utgår från att vi alla ska klamra oss fast vid illusionen om att vi är lika mycket värda för varandra, att alla kulturer är lika bra och att alla som vill kalla sig svenskar också egentligen är det.

Men så är det ju inte. Att tänka så är inte att vara storsint. Det är att förminska sig själv som människa.

Det är att vägra att inse att livet också är smärta, förlust och oväntade nederlag.

Det är att tro att allt blir bättre bara regeringen skriver en förordning så att Gröna Lund kan hålla öppet i sommar trots covid-19.

(I morgondagens brev från intensiven: Var löper den egentliga rågången mellan oss och de andra? Och vilka är ”de andra”? Och vilka är ”vi”?)

Onda komplex, goda människor och en obegriplig lukt av svart skokräm.

Jag har aldrig kommit på tanken att jag ska pryda mig med en massa armband eller smycken. Känns onaturligt för min del. Till och med reflexbrickor är på gränsen. 

Betraktade därför med en viss motvilja under eftermiddagen min egen kropp när sköterskan tvättade, och donade med alla dessa kranar och slangar som sedan några dagar finns i mina armveck, på handleder och i halsen. Gula, blå, röda och färglösa slangar i knippen. Der ut som om jag förberetts för att genomgå en initiationsrit, som ska innebära att jag överlämnas till en högre makt.

Den högre makten visar sig faktiskt finnas, och materialiserar sig i form av den trevlige läkare som dagligen brukar komma in och förklara för mig vad som händer.

Han är alltid omgiven av en doft av djupfryst apelsinjuicekoncentrat och stekt fläsk. Inte så att han konstant kalasar på dessa ting innan han inträder på mitt rum, det har enbart att göra med att min hjärna har börjat sortera minnen, fakta och lästa texter på grundval av luktassociationer.

Jag blir stadigt bättre får jag veta, och vi kan raskt därför gå över till det jag tror intresserar läkaren mest. Vad hände egentligen innan jag bad Lina ringa efter ambulans? Varför väntade jag i två veckor med att kontakta vården? Jag och läkaren har diskuterat det tidigare, och jag svarar som jag gjort vid de föregående tillfällena att jag faktiskt då tyckte att jag blev bättre för varje dag. Och att anfallet som innebar att jag inte kunde andas kom mycket plötsligt och oväntat. 

Men det är ju inte sant. Till och med jag fattade att jag inte blev bättre. 

Men jag försökte intala mig det.

Läkaren betraktar mig lite förundrat som om han försöker förstå om det kan vara så att jag verkligen menar att en massa blodproppar plötsligt och oväntat bara liksom uppstått i mina lungor sent en fredagskväll. Därefter har dessa blodproppar sett sig omkring och kommit fram till att det var ju ett tråkigt ställe de hamnat på … och därför bestämt sig för att …. typ: nu ger vi juggen vad han tål. 

Jag känner hur lukten av djupfryst apelsinjuicekoncentrat och stekt fläsk blir allt starkare medan läkaren fundersamt tittar på mig.

Jag har nästan börjat säga som det är och är därför på väg att inleda ett litet tal med orden: ”Det hela är lite komplicerat…” när läkaren kallas i väg till mer behövande och antagligen mindre konstiga patienter.

De sista åren av sitt liv fick Ivan Illich ofta använda frasen ”Det hela är lite komplicerat” i samtal med människor som ställde sig frågande till hans utseende … och beteende.

Låter det oartigt att ställa sig frågande till någons utseende? Kanske inte i det här fallet. 1983 diagnosticerades Ivan Illich med en form av cancer i ansiktet. Han vägrade alla typer av behandling, accepterar inte läkares förslag på vård och deklarerar:

”Jag är inte sjuk. Det här är inte en sjukdom.”

När Ivan Illich dör nästan 20 år senare har tumören fått växa fritt på hans ena kind. Den är så stor att den inte bara är smärtsam, ibland framkallar den vad som verkar vara epileptiska anfall.

Men i två decennier framhärdar Illich: ”Det är lite komplicerat. Men jag är faktiskt inte sjuk”.

För dem som inte känner till Ivan Illich sedan tidigare kan det jag nyss berättat få honom att framstå som en något märklig figur.

Jag upptäckte själv hans verk i sjuttonårsåldern, och fullkomligt förtrollades av dem. Långt senare förstod jag att han kom att forma mig som person mycket mer än min ungefär samtidiga läsning av en annan Illich – Vladimir Illich Lenin. 

Jag tror att jag just den perioden på min fotbollstränares inrådan (eller snarare order) tryckte i mig extra stora mängder C-vitamin, protein och fett, därav doftförnimmelserna av apelsinjuice och fläsk varje gång Ivan Illich ande svävar över mina samtal, tankar eller texter.

Man kan alltid använda den senare Illichs (alltså Lenins) uppfattningar och teorier för att försöka göra världen bättre. Vi är ju rätt många som försökt med det.

Hur det gick? Kanske för tidigt att säga.

Jag förundras dock över att den enda koppling Lenin har i mitt nuvarande tillstånd till en doft är den till svart skokräm. Jag tänker inte utforska det spåret vidare för då slutar det bara med någon blackface-grej och jag får BLM på mig. Har vare sig tid eller ork med det riktigt nu.

Att försöka använda Ivan Illich till projekt för att förbättra världen blir genast knepigare. Han förväntar sig nämligen att du först ska ändra på dig själv i första hand, inte på världen.

Du måste lita till dig själv, förklarade Ivan Illich – och det gällde vilket ämne han än behandlade: skolan, transporter, eller sjukvård. 

Du får inte ge upp och låta stat och institutioner ta hand om dig eller gå med på deras erbjudanden om att lindra dina bördor. Det gör dig till en sämre människa.

Lidande och smärta hör till livet, deklarerade han i början på 1970-talet i sitt verk ”The Medical Nemesis: The expropriation of health” – där bombarderas läsaren med statistik och exempel på hur det gigantiska industriella komplex som utgörs av läkemedelsindustrin i förening med sjukvård ofta förvärrar människors hälsotillstånd eller till och med ger dem nya sjukdomar, skador eller beroenden.

Egentligen är det samma sak som Joseph Conrad förklarar för oss när han säger: frågan är inte hur du ska botas, frågan är hur du ska leva.

När man ställs inför sådana tankegångar i dag kanske man tycker att det mest låter som om Bertil Enstöring sagt hejdå till Skrotnisse för att ge sig ut i världen och profetera om folkhälsa.

Men så tänker man på opiodkrisen i USA, eller massförskrivningen av preparat till alla barn i Sverige som fått en diagnos.

Illich menade att en bättre sjukvård och folkhälsa inte hade så mycket att göra med den tekniska utvecklingen utan mer berodde på individens vilja och förmåga att ta hand om sig själv.

Friska människor behövde meningsfulla arbeten, starka familjer, kulturella aktiviteter, ritualer för fest och för sorg, nationell samhörighet … och riktig mat.

Friska människor var för Illich självständiga människor – som just därför att de var autonoma individer – kunde upprätta starka kollektiv.

Och varje gång jag de här dagarna försöker förstå min situation bättre, förstår jag mer och mer hur viktig Illich varit för mig, och jag begrundar det i ett rum där isolering och slussar inte håller undan de där starka dofterna från apelsinjuice och nystekt fläskt.

Det finns en vantolkning av Illich som går ut på att han menade att själva storleken på, och tillväxten av, vårdapparaten gjorde att den befolkades av anställda som av likgiltighet, okunskap eller oförmåga inte förmådde ge verklig hjälp och vård.

Visst finns sådana exempel.

När Lina sent på kvällen för snart två veckor sedan ringer efter ambulans därför att jag håller på att kvävas, tvingas hon två gånger ringa och mana på larmcentralen och förklara att det är bråttom, att jag är på väg in medvetslöshet. Vid det andra samtalet kan de inte hitta någon notering om det första samtalet, eller hennes mobilnummer.

Efter en kvart blir hon uppringd.

”Vi är här nu. Kan ni komma ner”.

”Nej, det kan vi inte. Min man kan inte andas. Han kan inte röra sig.”

”Jo, men han måste komma ner. Vi kan inte komma upp. Du har ju covid.”

”Jag är frisk och förresten har min man också covid. Hur har ni tänkt er det här? Ni måste hämta honom.”

”Jaja, vilken våning?”

Alla uppgifter som behövs för att de ska kunna ta sig upp till vår våning har redan lämnats till larmcentralen. Det blir ett varv till, men ambulanspersonalen får inte upp porten och min fru får lämna mig och ta sig ner och släppa in dem.

När de väl kommer upp till sjätte våningen försöker de kommunicera med mig, för att säkerställa att jag verkligen behöver vård – men till och med de inser att det är ungefär lika görligt som att försöka lära en månsten prata spanska.

Provtagningen visar också att det nog är bäst att omgående ta mig till Karolinska, och att jag behöver syrgas och det med en gång. 

Men syrgasen har de lämnat kvar i ambulansen.

Den måste först hämtas.

Vid det laget är jag helt väck.

Lina berättar att när de forslar ut mig pekar en av dem på saker som de lämnat efter sig på hallmattan och förklarar för Lina att hon kan slänga ”skräpet”.

När de åkt städar Lina i sitt chockade och förvirrade tillstånd upp efter dem. Åker ner på gården och kastar soporna.

Åker upp igen. Sätter sig klarvaken på sängkanten och väntar på att någon ska ringa och berätta vad som händer.

Klockan två på natten ringer hennes mobil.

”Ja, hej, det är X från ambulansen. Det var vi som var och hämtade din man.”

”Ja…”.

”Jo, vi glömde en del saker …”

”Men du sa att jag skulle kasta dem.”

”Va, har du kastat dem? Det var ju stetoskop och blodtrycksmätare.”

”De ligger i sopcontainern”.

”Går det att komma åt dem.”

”Jo, kanske, den var ganska full så påsen ligger högt upp.”

”Fint. Kan du inte komma ner och möta oss. Vi är där om 20 minuter.”

Halv tre på natten får min fortfarande chockade fru hjälpa ambulanspersonalen att fiska upp sin utrustning ur en sopcontainer.

Hon samlar sig och undrar om inte hela operationen är lite ohygienisk, men får svaret att det löser de, och att det blir ett sådant liv om det slarvar bort mätutrustning.

Visst kan man finna många sådana exempel i de svenska vårdkomplexens myrstackar.

Men det är inte Illich poäng.

Poängen är att de flesta som arbetar i dessa gigantiska komplex är precis som de som tagit hand om mig sedan jag kom till intensiven: kunniga, starka, goda. 

Vårdsektorns elitsoldater.

Och det är här det skär sig i mitt huvud.

För Illich har ju rätt – den där sektorn som är en del av den stat som vill göra dig beroende av politiker, parlament och byråkrater är samtidigt befolkad av många goda människor. Det är därför den växer.

Människor som ser till att även ursinnigt envisa, statsfientliga personer som jag överlever.

Men överlever samhället – om vi nu vill se ett samhälle befolkat av fria, starka och frimodiga människor – denna apparats och detta komplex fortsatta tillväxt?

(Och berättelsen fortsätter i morgon).

Vad är det egentligen vi är på väg att förlora? Eller har det redan skett ... på ett sådant sätt att de flesta inte förstår vad de går miste om.

Det är bara när vi drömmer som vi närmar oss sanningen om oss själva och våra liv, säger Joseph Conrad i ”Mörkrets hjärta”. Och –  eftersom Conrad alltid vill göra det lite extra besvärligt för oss – låter han den som för ordet konstatera att vi aldrig kan förklara denna sanning för någon …. eftersom vi är ensamma i drömmen. Liksom i livet. Men han påtalar att där också finns en skillnad; när drömmen upphör finns det riktiga mödosamma, kanske rentav smärtsamma, livet kvar.

Medan jag feberhibernerade i hemmet – de två veckor som förflöt innan jag hamnade på intensiven – drömde jag allt oftare att min sedan länge döda mormor hällde i mig hemgjorda dekokter. De gånger jag vaknade till försökte jag följa med i nyhetsflödet. Fann efter hand detta nyhetsflöde allt mer obegripligt – vad pratade de om? Hade jag verkligen varit en del av detta och brytt mig om att försöka kommentera, sätta in i historiska sammanhang och försöka få människor att tänka självständigt? Varför?

Mormors magra, kalla hand på pannan blev allteftersom dagarna gick allt mer verklig i jämförelse med det dödvatten vi kallar nyhetsflöde.

Väldigt många verkar dela en speciell erfarenhet efter att ha drabbats av covid-19; de förlorar lukt- och smaksinnet. Ena sekunden doftar världen nygräddad kanelbulle, i nästa ögonblick doftar tillvaron ingenting, som om varje yta och skrymsle blivit överdraget med Apotekets doftlösa deodorant. 

Att mista förmågan att känna dofter kan väl kanske vara en fördel om man är materialförvaltare för ett hockeylag, annars är nog den sortens förlust mest till besvär.

För min del upptäckte jag dock tvärtom att mina sinnen för smak och doft förstärktes. Jag kunde på lukterna från köket avgöra vilka råvaror Lina tog fram ur kylskåp och skafferi. Och jag upptäckte  skiftningar, och en rikedom av nyanser till och med i den lukt som kom från lite för gamla råa rödbetor; i ena änden av spektrat fanns stråken av kola- och lakrits, som om någon karamelliserat de gamla rödbetorna med muscovadosocker … och i andra änden en aggressiv syrlighet … som om någon kokat och mosat den lätt skrumpna rödbetan och sedan – av en för mig obegriplig anledning – rört ihop den med ättikssprit.

Min förstärkta förmåga att urskilja dofter och smaker blev allt mer tydlig ju mer de första två veckorna av covid-attacken i hemmet fortskred. Jag låg i feber och halvdvala 16 till 18 timmar om dygnet, och för mitt medvetande dessa dagar fungerade allt, precis allt, som en madeleinekaka. Det kunde räcka med en bild i en tidning eller på skärmen för att molnformationer av dofter skulle dyka upp i mitt minne och därefter fylla rummet med mycket påtagliga luktsensationer och sedan flöt associationerna på. 

När jag vaknar efter min första natt på intensiven doftar det gran. Eller mer korrekt, det doftar färska granskott och honung. En doft som de senaste dagarna innan jag hamnat här blivit alltmer påtaglig och verklig när jag feberhibernerat hemma. 

Det är där mormor kommer in i bilden.

För jag har legat så här utslagen en gång tidigare i mitt liv.

En stor del av min barndoms somrar tillbringade min familj på mina morföräldrars gård i Slovenien. Den sommar då jag var 13 år, blev jag nästan omgående sängliggande efter ankomsten. 

Feber, allmän och allomfattande svaghet. Jag låg liksom bara och glödde.

Läkare kom och gick. Ingen kunde riktigt förklara vad jag led av av. Jag tror malaria dryftades som en möjlighet. Barntuberkulosen fanns där som ett latent hot förstås, men ansågs inte ha brutit ut. 

Till och med byns kloka gummor slog sina lovar runt mig. Hade de fått chansen hade de nog åderlåtit mig. Eller inte. För eftersom de var kloka gummor visste de att om man ska åderlåta någon bör man man veta vilken sjukdom man bekämpar så att åderlåtningen sker när stjärnorna står rätt. Annars kan man förvärra patientens tillstånd.

Och då … när allt stillat sig sent på kvällen och jag låg ensam och glödde i mitt rum kom mormor alltid in. Hon lade ett kamomilldoftande våtvarmt omslag på min panna och ett på mitt bröst. Sedan lade hon en arm under mitt huvud, lyfte det lite uppåt och hällde i mig ett snapsglas med en söt, oljig dryck som doftade gran.

Sedan slocknade jag.

Samma procedur kväll efter kväll.

Först ganska många år senare förstod jag att det jag fick att dricka sent varje kväll var en mycket potent likör gjord på granskott. En dryck som hör till husapoteket i många bondehem i det forna Jugoslavien. Liksom förstås ”borovnicka”, spriten som görs på blåbär; lugnande för både mage, tarmar och själ. Och så alla de andra dryckerna, de som destillerades av mäsk gjord på sura körsbär, eller fläder, eller kvitten, eller vad som nu fanns tills hands. Man drack dem för att bota fysiska eller andliga åkommor och krämpor.

Sedan fanns förstås spriten gjord på malört – pelinkovac – men ett jämnt och stadigt intag av den är väl närmast att betrakta som palliativ vård.

Ville man koppla av eller rusa sig höll man sig till plommonbrännvinet.

Efter fyra veckor hade min feber till slut sjunkit till en nivå som gjorde det möjligt för oss att åka hem. Men egentligen tror jag inte att det var febern och min svaghet som mest oroade mina föräldrar och min omgivning de där veckorna. Det som skrämde dem var att jag inte ens orkade läsa.

Tänker jag nu hävda att det faktiskt var mormors granskottslikör som botade denna märkliga feber läkarna inte kunde förklara?

Nej, det tänker jag inte. Möjligen gjorde likören att jag fick sova djupt och lugnt. Vilket säkert bara var bra.

Alldeles i början på färden tillbaka till Sverige passerade vi Postojna. Där hade vi stannat till under resan ner till mina morföräldrars by för att att vandra i de stora grottsystemen. Mer fladdermöss där än i Bruce Waynes källare.

Tänker jag nu hävda att jag var den förste i världen att drabbas av fladdermussjukan … mer än 50 år innan den uppträdde i Wuhan?

Självklart inte.

Jag antar nämligen att andra, långt innan mig drabbats, av virus från fladdermössflottiljerna i Balkans grottor, liksom av fladdermusburna sjukdomar i nordvästra Italien. För att inte tala om Kina.

Patient 0 finns alltid längre tillbaka i tiden än vi vill tro, eller kanske ens kan begripa. Vilken sjukdom det än gäller.

Vi ser vad vi vill se.

Vi ser vad vi vågar se.

Det verkar vara förutbestämt, säger Joseph Conrad, att vi ska vara lojala mot de mardrömmar vi valt att göra till våra.

Vi väljer vad vi ska frukta.

Och vi blir allt sämre på att göra de valen.

Vi vill inte se de verkliga problemen.

Andra dagen på intensiven, när jag fortfarande är ett kolli men ändå börjar bli ett lite mer kontaktbart kolli, frågar sköterskan om jag vill ha TV:n på.

Jag nickar jakande. 

När hon slår på den hamnar vi i inledningen på statstelevisionens ”Fråga doktorn” och de hurtiga programledarna förklarar för oss tittare att nu ska vi få lära oss hur man kan lära sig att uppleva orgasm i h-e-l-a kroppen, oavsett om man är man eller kvinna.

Sköterskan förstår att jag nog inte anser att just den frågan är vad som intresserar mig mest för stunden, så hon zappar vidare.

Det slutar med det blir statsradions P1 som får stå på, och på ganska hög volym för att höras över all utrustning i rummet.

Och när jag än vaknar till då och då under de kommande dagarna och lyssnar på rösterna som svävar runt hör jag politiker, byråkrater, professorer och varjehanda experter diskutera samma sak – en framtid där pandemier anses vara givna och självklara inslag i våra liv. Det rösterna ibland bråkar om är att hur våra liv ska regleras, en grundläggande enighet råder mellan dem om att de har den rätten.

De talar om den tredje vågen, den fjärde vågen, om mutationer.

Om vem som kan bygga den bästa äldreomsorgen.

Som den italienske filosofen Giorgio Agamben försökte få oss att förstå när coronan kom: nu förstår ni väl att det makten alltid, alltid strävat efter är att kontrollera allt i våra liv. 

Om det behövs hotar makten oss med död och pest om vi inte överlåter oss helt i dess händer.

I Sverige är vi redan så vana vid att överlåta allt till staten att regleringarna inte behöver bli så hårda. Och statens effektivitet är ändå inte sådan att den skulle kunna genomdriva större nedstängningar.

Maktens mål är inte att skydda oss. Maktens mål är att utvidga sin makt.

För om de ville skydda oss skulle de där rösterna diskutera det som är det verkliga problemet.

Vi kommer aldrig undan det faktum att influensavågorna alltid om och om igen kommer att uppstår i Kina och Sydostasien.

Och så har det varit i årtusenden – här har grisar, höns och ankor levt nära, för att inte säga, tillsammans med människor. De bevattnade risfälten har varit naturliga habitat för flyttfåglar som för med sig nya virus hit, och för att sedan föra dem vidare bort efter det att det de hade med sig hoppat mellan gris, människa och tillbaka, och muterat i olika avseenden.

Och så fladdermössen. Alla dessa fladdermöss.

Visst. Covid-19 är inte Digerdöden 2.0. Den är inte livsfarlig för alla, bara för vissa av oss. En flunsa som som slår brutalare mot en del grupper.

Om detta borde man kunna ha en rask och effektiv diskussion och så vidtar man nödvändiga åtgärder för att skydda dem som behöver skydd.

Så är det klart.

Eller?

De urgamla strukturerna i södra Kinas jordbruk kommer inte att förändras, och om inte nästa influensa som kommer därifrån är Digerdöden 2.0, så lär det bli nästa, eller nästa.

Men pratar de som ska föreställa våra ledare om detta?

De gruffar istället om vad den möjliga tredje vågen ska innebära. 

De ifrågasätter inte en världsordning som bara fungerar om människor underkastar sig vad som kallas utveckling och avsäger sig sin frihet och autonomi … och sin särart, som individer, folk och nationer.

Kanske är det inte så att många människor förlorat sin förmåga att känna smak och lukt när de fått covid-19. Kanske är det mer än fråga om att allt bromsat upp, saker går lite långsammare, är lite annorlunda. Det är då man ser det man annars inte ser. Eller på andra sätt märker det man inte märkt tidigare.

Som att samhället och tillvaron inte doftar något längre.

Men man väljer att tro att det är man själv som förlorat en förmåga.

Man är lojal mot den mardröm man kan uthärda.

(Del tre i morgon: Varför blir man sjuk?)

Det är först när man varit lite väl nära sitt eget sista andetag, som man inser kraften i sin egen – och andra människors – förmåga att undvika att se verkligheten som den är. Det må gälla den egna syrebristen eller den i samhället. Vad som tar en först får man se.

När en individ drabbas av hypoxi kan den låga syremättnaden i blodet göra att kroppsdelar och hud blåfärgas. Samma sak gäller antagligen ett samhälle som drabbats av hypoxi. (Alexander Dejneka ”Blå skymning”. 1960.)

”Havet förändrar sig inte, och hur det fungerar är ett stort mysterium, oavsett vad människor påstår sig veta om det”, skrev Joseph Conrad i kortromanen ”Tyfon”.

För precis 14 dagar berättade jag skämtsamt här på FB att Lina förklarat att jag såg ut som en papegoja som nyss flugit genom en tyfon. Detta efter att jag vacklande och kraxande rest mig upp från sjukbädden efter tio dagar med covid-19.

Blev därefter sakta men säkert bättre dag för dag.

Trodde jag.

För inte visste väl jag att det det också fanns kategori-5-tyfoner (medelvindstyrka minst 69,3 m/s), och att någon för mig okänd kraft tydligen ansåg att jag borde flyga genom en sådan också … bara för att liksom. Kanske för att ge mig en läxa (dock ännu lite oklart för mig i vilket ämne) … och att den fostrande flygturen borde genomföras på Karolinskas intensivvårdsavdelningar.

Men nu är det gjort. Nästan färdig.

Och nej, det började inte ”som en skakning på nedre däck”,  det kom mer som den stora lavinen i Huascaran 1962. Det slog bara till. Ingen tid att känna mer ”häpnad än skräck” eller lyssna på fartygsorkestern. Eller för den delen smutta på ett glas gratis champagne. 

Klockan är strax efter 23.30. Jag har nyss filat till det sista på dagens nyhetsbrev och sänt ut det till prenumeranterna. Lite självbelåten … som vanligt. Totalt 22.000 tecken under dagen. Inte illa för någon som nyss haft covid-19. 

23.40 …. Börjar plötsligt, mycket plötsligt, bli tungt att andas.

Strax därefter vacklar jag in till Lina: ”Jag … kan … inte andas … ambulans”.

Innan jag helt försvann i lavinflak av snor och slem som lösgjordes i lungorna minns jag hur Lina lyckades manövrera vad som verkade vara ambulanförarkårens svar på Laurel&Hardy genom deras uppenbara förvirring och liknöjdhet. (Och nej, jag kommer inte att ägna mig åt utfall på den offentliga sektorn, från och med det att Laurel&Hardy väl fått mig avlämnad på Karolinska befann jag mig i synnerligen goda händer. Men jag ska i kommande texter förklara vad min fruktan för de stora sjukvårdsapparaterna egentligen beror på. Alla har inte ett pansartåg till fru vid sin sida när lavinen kommer.)

Alltså … med utgångspunkt från detta tänkte jag skriva ett antal små stycken de närmaste dagarna;  övningar i väntan på att vingpennor och fjäderskrud återställs, så att jag blir tillräckligt presentabel för att kunna skickas hem.

Det mesta kommer att utgå från vad som händer i en hjärna som förlorar kontrollen över sin kropp; kanske för att det därför blev lättare för mig att förstå hur mycket vi alla egentligen redan förlorat av denna vår kontroll och mer därtill …. även de som inte liksom jag legat med huvudet i en vindtunnel.

Det kommer möjligen att bli en märklig serie texter, men de många ämnena hänger faktiskt ihop, vare sig det handlar om granskottssprit, Alexander Hamilton, pianodragspel, eller tomtarna på loftet (ja, det är de som bygger de där minnespalatsen du tror att du själv skapat … i alla fall är det så i mitt fall).

Om jag tror att mina betraktelser från sjukbädden är speciellt märkvärdiga?

Nej då. 

Inte alls. 

Det är de inte.

Men det som förvånar mig är att de flesta andra betraktelser om covid 19 – och vad den innebär – som jag kunnat läsa i magasin, på kultur- och kultursidor eller fått se gestaltat i någon form … har varit så andefattiga. Många stora ord, mycket rädsla, mycket om liv, död och kärlek – men ingen riktig täckning i det som berättas. 

Det beror på att skribenter, kulturarbetare av varjehanda slag, samt de flesta som livnär sig på att inta en ståndpunkt först nu börjar ana att de förlorat något. Människorna som skriver om pandemin har uppenbarligen inte fattat att de redan är döda själar eftersom de upptäcker det först när de måste sluta dricka sprit på krogen klockan 20.00. Deras kött rör sig förvisso, men ….

Covid-19 är en livsfarlig sjukdom för vissa av oss. 

Men att en mycket liten del av oss löper vida större risker än andra är inte Sveriges verkliga problem ... utan det är att vårt samhälle sedan länge lider av tyst hypoxy, i en slags social form. Tyst hypoxi är en av de möjliga följderna av covid-19; syremättnaden är så låg i blodet hos en individ att de inre organen skadas. Men individen märker det inte. Han kör på.

Hos oss i dag kan vi se hur den tysta hypoxin uppträder som en samhällelig sjukdom som angriper institutioner, kultur och allt det som byggts upp.

Och vi kanske egentligen inte märker något förrän det är försent och samhället ligger i respirator.

Och egentligen handlar väl hela serien att om att det är dags att sluta hoppas, att bli allvarlig, och att börja förbereda den där marschen mot Stockholm.

För hur länge ska vi tjafsa om huruvida Ebba Busch bör köpa ödekåken av gamlingen, om Åkesson är en sminkad gris, om Löfven, Ygeman och Hallengren kan rädda oss (från allt), hur länge ska vi låtsas att politiker och partier spelar någon roll?

De har tjänat ut.

Om vi börjar tala om de stora frågorna med varandra; om gott, om ont, om rätten att värja sitt, sig och de sina, om nödvändigheten av naturliga samhällen och hierarkier där alla som vill och kan arbeta har en plats … om vi börjar tala om de sakerna – kan du föreställa dig Löfven eller Lööf eller de andra politikerna delta i det samtalet?

Nej, just det.

Någonstans säger Joseph Conrad att havet aldrig inneburit något gott för människan. I bästa fall har havet genom sin medbrottslighet underlättat människans rastlöshet.

Vad menas egentligen? Och varför är jag nu så fixerad vid havet att jag tycker mig känna doften av det här inne i mitt isolerade rum?

Och varför yr Conrad-citat omkring i mitt huvud som vore de lösgjorda av Hamilton-apparatens virvelvindar?

Förhoppningsvis förstår jag det själv när sista delen är skriven.

I svenskt kulturliv blir besvärliga personer först riktigt användbara i och med sin bortgång.

Nekrologer i det svenska kulturlivet är väl till sin karaktär inte så mycket minnesord om den hädangångne och dennes betydelse, som en möjlighet för den som skriver eller talar att lyfta fram sig själv.

Först talar man om den avlidnes genialitet, sedan förklarar man hur man själv transformerats av den dödes verk och gärning. På så sätt kan man själv återuppstå i ny, ädlare och visare skepnad, smord till storhet med hjälp av stoftet från den hänsovne.

Ett exempel på detta är Jonas Gardell som i Expressen skriver:

”Jag var rädd för honom. Och jag ville bli älskad av honom. Ville få hans godkännande. Faktum är att jag ville bli knullad av honom.”

Den brunstige Gardell följer upp med:

”Något år senare jobbade jag som hemsamarit på Kungsholmen och på Ica Kungsholmstorg stod Norén plötsligt bakom mig i kön till kassan. Jag förstår att det inte är okej, men jag vände mig till honom när vi samtidigt packade våra varor. Jag stammade, starkt rodnande, att han var helt fantastisk och om han ville, kunde vi inte, snälla, men kanske vi kunde gå hem till honom och knulla?

Han hade mjuk röst, svarade tyst men vänligt, och han log faktiskt när han sa nej.

Fan, jag hade velat bli penetrerad av Lars Norén.”

Man förvånas inte över att Lars Norén några år senare skrev en roll speciellt för Gardell som skulle gestalta en: ”babblande psykopat”.

I Aftonbladet passar Lidija Praizovic också på att bli smord för egen hand med den dödes aska.

Även hon har ju känt Lars Norén. Bekantskapen börjar med att hon skriver en text där hon kalla Norén ”gubbe” och deklararer att hon inte vill skriva som denne (som om hon skulle kunna även om hon ville.)

Norén hör av sig och frågar vänligt om de inte kan träffas och prata. Ett möte blir av med Norén, Praizovic och den också inbjudna Dimen Abdulla.

Norén vill veta vad de har för tankar om teater. Om de fick bestämma, vad skulle de vilja göra?

Praizovic berättar:

”Jag minns att vi babblade på om sprutande orgasmer live på scen.”

Kanske inte så nyskapande, det är ett gammalt koncept på illegala porrklubbar.

Efter det är kontakten mycket begränsad.

Han mailar ibland uppmuntrande. Hon svarar ”kort och artigt”.

Det beror förstås på att vi då befinner oss i en period där Norén inte längre är en kungamakare i svensk teater. Hans förakt, för att inte säga hat, mot kotterierna gör att han ständigt river upp de strukturer som finns omkring honom, de strukturer som behövs om man vill ha makt eller göra karriär. 

Praizovic behöver en stadig stege att klättra på. Det Norén erbjuder är lektioner i bouldering.

Nu rör sig inte Norén längre. Då passar hon på att kliva upp och ställa sig på honom.

Obegripliga är också alla dessa hyllningar från svenska skådespelare som berättar vad Norén betytt för dem. Hur han som person – eller möjligheten att få spela hans pjäser – ”transformerat” dem (väldigt ofta talas det i minnesorden om just ”transformation”, eller hur han ”förlöst” dem) – inte bara som skådespelare utan också som människor.

Men det är lögn.

Begrunda några av de karriärer som nådde sina höjdpunkter i Norén-uppsättningar: Michael Nyqvist, Peter Andersson, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Göran Ragnerstam. 

De har aldrig varit bättre än i Personkrets 3:1. Där visade de sin kapacitet. (Jag skulle kunna ytterigare 30 exempel. Minst.)

Och det var väl då de ”transformerades”.

Inte till det bättre i alla fall.

Sedan dess har de medverkat i oändligt långa svenska deckar- och thrillerproduktioner, de har sålt sin förmåga.

När dessa och andra skådespelare hyllar Noréns betydelse för dem själva låtsas de heller inte om den glödande kritik Norén riktar mot dem i sina dagböcker; för hur de förfallit i sin skådespelarkonst – inte bara genom att de deltar i ”Beck 47” eller ”Wallander 79” utan också när de står på Stadsteaterns eller Dramatens scen.

Inte var jag överens med Norén om mycket, men han var aldrig en örontasslare och trappspringare … som de som i dag hyllar honom.

Varje nation måste ha en krigarkast. Ibland kan man tvingas rekrytera från oväntat håll.

Benjamin och Meyer – räddande radarpar.

Reuven Dafni var en härdad hårding. Han hade släppts bakom fiendens linjer ett antal gånger under andra världskriget.

Men nu var han nervös. Mannen som hade presenterat sig som Smiley hade förklarat att hans chef ville träffa Dafni.

Tid och plats bestäms och Dafni möter Smiley på restaurang LaRue. Ja, vi befinner oss förstås i Los Angeles. Året är 1946.

Smiley för Dafni in i ett avskilt tomt rum längst bak i restaurangen, han avlägsnar sig och in i rummet kommer två mycket stora män som metodiskt genomsöker det.

Nu sitter Dafni där ensam. Som sagt något orolig. Vad ska ske.

In kommer en man, han sätter sig mitt emot Dafni och frågar vad denne gör i Los Angeles.

Dafni förklarar att han befinner sig i USA på uppdrag av Haganah för att samla in pengar till vapen till kampen för en judisk stat.

Mannen verkar förvånad över förklaringen, han sitter tyst och begrundar det Dafni sagt, säger sedan:

”Du försöker säga mig att judar kämpar?”

Ja, svarar Dafni.

Den andre mannen lutar sig bakåt. Jag föreställer mig att han tar fram sitt cigarrfodral  i guld. Det som är graverat med en menora och som han fick som tack när han organiserade likvideringen av Salvatore Maranzano. Han tänder en av sina Partagas, betraktar Dafni och lutar sig slutligen framåt igen, ställer en ny fråga:

”Med judar som kämpar menar du judar som kämpar för att döda?”

Ja, svarar Dafni.

”OK, då är jag med.”

Den andre mannen var Bugsy Siegel. Maffians man på västkusten som hade fått sin förläning efter lång och trogen tjänst i Murder, Inc och som Meyer Lanskys torped.

Siegel såg till att Dafni varje vecka fick en resväska fylld med fem och tiodollarssedlar.

Men den ännu ej bildade judiska statens samarbete med maffian i USA började inte med det här mötet.

David Ben-Gurion hade tidigare sänt Yehuda Arazi som sin emissarie till USA för att inhandla det armén behövde: jaktflyg, stridsvagnar, artilleri, och luftvärnsjäser.

Pengarna finns, för i det underjordiska judiska nätverket i USA ingår tusentals människor. Men hur ska man få vapnen till Israel? USA har utfärdat ett vapenembargo riktat mot både judar och arabstater.

Ledningen för det judiska nätverket har tidigare avvisat att ta emot hjälp av den judiska maffian. Omtalat är det möte då två välklädda män dyker upp på Teddy Kolleks kontor i New York (då var han samordnare för insamlingsarbetet, senare blev han Jerusalems borgmästare.)

De två männen presenterar sig artigt, frågor om Kolleks organisation behöver någon hjälp, De erbjuder sina tjänster och avrundar med:

”Om ni vill ha någon mördad sätt bara ihop en lista så fixar vi det.”

Den förskräckte Kollek tackar förskrämt men belevat nej.

Yehuda Arazi är gjuten i en annan form än Kollek, han har varit Haganahs agent i Ungern, Rumänien och Italien under kriget. Vapnen måste skeppas. Han kontaktar Meyer Lansky.

Lansky talar med Albert Anastasia och Joe Adonis som kontrollerar hamnarbetarfacket och allt som sker i hamnen. De maskerar all materiel som ska till de judiska styrkorna, och ser till att inga frågor ställs och inga kontroller görs.

I morgon är det Förintelsens Minnesdag, en dag som väl rimligen ska vara en dag då judar samlas och ihågkommer sina döda.

Men med åren  har det blivit något helt annat av det hela, mer av ett spektakel där politiker tävlar om att få synas och höras. 

I morgon sker det genom att Stefan Löfven framträder, och så ska Margot Wallström tala om våldtäkter.

Några historiker ska tala om hur historia används och hur man kan förhindra uppkomsten av nya folkmord.

Förhindrandet av nya folkmord är mycket enkelt.

Man utgår från att i denna värld kommer det alltid att finnas människor, rörelser, och stater som vill erövra mer (av vad det nu vara månde), och de är beredda att förinta det som står i deras väg.

Alltså måste varje människa, och nation vara beredd att kunna försvara sig. Varje människa, och nation har den rätten om de är hotade. 

Om någon hotar ditt folk med utplåning dödar du honom.

Det är vad vi kan lära av Förintelsen. Meyer Lansky och Benjamin Siegel förstod det utan att ha bevistat Förintelsens Minnesdag.

Men det är som om den dagen numera är till för att komplicera frågan och tuta i människor att vi pratar för lite med varandra, att vi måste visa större förståelse, och så måste vi se till att Margot Wallström alltid har ett jobb i FN.

Då blir det inga mer folkmord.

En sådan inbilsk aningslöshet gör att vi kan vara säkra på att det sorgligt nog kommer att grävas nya massgravar i framtiden.

Om icke-judiska svenskar vill diskutera lärdomarna av Förintelsen bör de rimligen avhandla hur landet ska stå starkt för att kunna skydda sig mot yttre och inre fiender.

Det finns en märklig tro på att man kan prata ihop sig om allting. Att det går att hitta principer som gör alla nöjda … bara alla följer dem.

För det judiska folket fanns inget annat alternativ 1945 än att kapa ett land. 

Det innebär inte att varje given handling för oss som befinner oss utanför den direkta konflikten framstår som berättigad.

Men historien är inte rättvis. Och historien finns inte där för att vi ska kunna visa oss rättfärdiga när vi uttalar oss om den.

Det gäller dock att se till att orättvisorna inte drabbar en själv.

Och att när man segrar ... så är man ridderlig. Om så är möjligt.

Den gamla ursprungliga krigarkasten i Haganah hade nog med avsmak betraktat hur den israeliska regeringen hanterar situationen på Gaza och i Västbanken.

Men nu styrs landet av politruker avlönade av casinomiljardärer, dessa politruker som ska samla röster, inte för att säkra sin nations existens utan sin regeringsställning.

Och så finns det ett problem till med Förintelsen. Det är att den används som ett verktyg för fördumning och skrämsel.

Lärdomarna av Förintelsen är som sagt enkla.

Men sedan några år har de som överlevde Förintelsen blivit bärare av en slags högre visdom, en djupare kunskap; just därför att de är överlevare.

Men att ha överlevt ett helvete gör dig inte klokare än andra. Du kan berätta för oss andra om hur det var. Men vi blir inte i egentlig mening klokare av det.

Det är därför märkligt när de som överlevt Förintelsen menar sig besitta speciell kunskap som gör att de kan förklara vad som händer i Europa och i Sverige i dag. Och de gör det inte i egenskap av att de är historiker, sociologer eller ekonomer. De gör det i egenskap av just överlevare.

Visst finns det judar som på olika sätt undkom Förintelsen och som har något att lära oss om Europa under 1900-talet och i dag. Men det beror på att de studerat ämnet; historiker som Sternhell, Yehuda Bauer och Arno Mayer.

En av programpunkterna i morgon är ”Demokratifrukost”. Där avhandlas:

”Julie Lindahl talar. Hon är författaren till boken Pendeln. Där utforskar hon sin familjs förflutna med en morfar som tidigt gick med i nazistpartiet och SS. Julie anger som en drivkraft för bokens tillkomst att "när en generation ansvarig för ondskefulla handlingar frånsäger sig sin skuld kryper den försåtligt in i hjärtan och sinnen hos barn och barnbarn". 

Dessutom berättar Hédi varför vi måste minnas och Adolphson & Falk framför specialskriven musik.”

Hashtagen är ”Vimåsteprata”.

Jamenvisst, låt oss samlas till psykoanalytisk frukostkramfest och fördriva de onda andarna genom att lyssna till personliga berättelser.

Det är som om en del vill att historien ska upprepa sig.

Förintelsen har blivit något som utnyttjas av svenska politiker för att de vill underbygga sin inrikespolitik. 

Inte så mycket bättre än att välta gravstenar på Norra kyrkogården.

Man ska inte gå över ån efter vatten. Inte heller över Atlanten för att få politik och kultur.

Jag brukar försöka komma ihåg att ska jag undvika att ge mig in i diskussioner om abort, veganism och Ulf Lundell. De som är förespråkare för dessa tre företeelser är så fanatiska att rationella diskussioner oftast blir omöjliga. Nej, inte så att jag får hotfull e-post eller sms av typen, ”Vi vet var du bor, din jävel.”

Det vore snarast uppiggande.

Det är mer frågan om ett evigt malande i uppskruvat känsloläge, som jag föreställer mig ett death-metal-bands musik och texter om medlemmarna vore troende Jehovas Vittnen.

Nyssnämnda lista på frågor som ska undvikas har de senaste två veckorna fått utökas med en företeelse till: Jordan B Peterson.

Sedan jag började min lilla serie invändningar mot Petersons idéer är det nästan märkligt många som förklarat för mig att jag inte ska hålla på och peta i den kanadensiske professorns idévärld. Grundargumentet har varit att: ”Jaja, det ligger kanske en del i vad du säger – men Peterson står ändå på rätt sida”.

Tanken är alltså att eftersom Peterson ger sig in i debatten och tar striden med dem som vill begränsa yttrandefriheten, och med rörelser som hävdar de mest märkliga saker om ras, moral och sex så bör man ligga lågt med kritik av Peterson för att inte försvaga hans position. Och så uppmanas jag att ha i minne att han får unga män att städa sina rum, sträcka på sig och kliva ut i världen.

Problemet för mig är dock att jag anser att Petersons positioner i sig inte är hållbara. Visst har han vunnit en och annan TV-debatt mot sina motståndare – men det har han gjort genom att tala högre, snabbare och mer artikulerat än sina kontrahenter. Det är förvisso en prestation att tala högre och snabbare än någon som försatt sig själv i ett hysteriskt tillstånd, stort plus till Peterson där. Att artikulera invändningar mot brister i fakta och logik i motpartens resonemang är dock däremot inte så svårt – och sammantaget har Peterson därför haft en ovanlig förmåga att få genomslag.

Det är när Peterson själv ska få till förklaringar om allt från Big Bang till i dag som det blir obegripligt. Och jag kan inte föreställa mig en kulturell motståndsrörelse där Petersons utläggningar är byggstenar.

Men … när jag då får dessa märkligt många e-brev om Peterson börjar jag förstås fundera. Har jag missat något? Förstår jag inte hans utläggningar därför att jag är för dum för att begripa?

Eller vill jag inte förstå därför att jag tycker så illa om hans framtoning och uppträdande?

Va? 

Skulle sådant spela roll?

Det gör det alltid och det förvånar mig att de som deltar i diskussioner inte låtsas om det – och att de uppenbarligen inte granskar den egna motviljan mot meningsmotståndares utseende, sätt att tala, uppträda eller klä sig.

Menar man allvar med sin strävan efter att försöka förstå världen och olika förklaringar av den bör man lägga en  del tid på introspektion och granska sina egna reaktioner och grunderna för dessa … när man ställs inför personer och tankar man upplever sig tycka instinktivt illa om.

Alltså – under alla mina historiska resonemang om vagheter och svagheter i Petersons förklaringsmodeller finns faktiskt hos mig en reflexartad motvilja; innan han ens öppnar munnen ryser jag som om jag vore ställd inför en försäljare av många gånger begagnat hårvattnen.

Så de senaste två veckorna har jag gått tillbaka och sett om en del föreläsningar med Peterson och upptäckt en del nya och verkligen försökt se om jag missar eller missförstår saker han säger.

Svaret är nej.

Jag anser fortfarande att han svamlar när han lägger ut texten om politik, litteratur, samhälle och kultur. Han vet inte vad han pratar om – och överdriver uppenbarligen ofta om sin beläsenhet. Eller … så har han en total och fundamental oförmåga att förmedla denna beläsenhet med hjälp av fakta, exempel och underbyggda, logiskt sammanhållna teorier.

Dock upptäckte jag den grundläggande orsaken till min motvilja mot Peterson.

Det är att han är så amerikansk.

Han må vara en kanadensisk psykologiprofessor, men han rör sig helt och hållet inom den debattkultur som uppstått i hela Nordamerika, och sedan spritt sig till Europa och resten av västerlandet.

Här fick jag stanna upp och börja reflektera över varför jag numera finner den amerikanska debattstilen så motbjudande. Jag har ju länge sett USA som frihetens stamort på jorden. Det var alltid en befrielse när man deltog i debatter i svensk vänster att veta att därborta på andra sidan Atlanten fanns det en vänster som var mer frihetlig och individualistisk i sitt sinnelag.

Och jag kände mig ofta mer hemma rent kulturellt i USA.

Men var det inte därför att de platser jag kom att uppskatta egentligen var som Europa var förr? På New Yorks Lower East side fanns de sydslaviska och ukrainska kvarteren där kulturen bevarades, i Brooklyn fanns ryssarna i Brighton Beach och polackerna i Greenpoint, ett äldre ursprungligt Italien hittade man i de undangömda området kring Arthur Avenue i Bronx, portugiserna fanns i Queens och därutanför New York fanns alla de små samhällena och städerna i mellanvästern och sydstaterna präglade av tyskar, fransmän, slaver och skotsk-irländare.

Egentligen var det väl inte ”den stora smältdegeln” jag uppskattade utan att det istället var tvärtom – att där fanns så mycket bevarat av det som var europeisk kultur samtidigt som Europa i sig alltmer amerikaniserades … och därmed fördummades.

Samhällsutveckliingen i USA har dock sedan 1960-talet rört sig med accelererande hastighet mot en utplåning av de europeiska enklaverna i USA. Den arbetar- och medelklass som har haft europeiska rötter – och som byggde upp USA – är också den som drabbats hårdast av finanskriser, krig och exporten av arbeten – liksom av att demokraterna driver en klientpolitik för att säkra röster bland de stora, senare invandrade, icke-europeiska folkgrupperna och bland ättlingarna till svarta slavar.

Det kulturkrig som det talas om i USA är inte en akademisk fråga – det är en fråga om ett kulturkrig mellan å ena sidan europeiska värden och kultur burna av invandrad arbetar- och medelklass mot kultur som uppstått i getton och tredje världen.

Överklassen på östkusten har alltid fört krig mot den europeiska arbetar- och medelklassen i USA, och nu har den fått stödtrupper – som genom sina röster gör att demokraterna (som representerar östkustetablissemanget – och numera de nya demokratiska eliterna i Kalifornien) kan säkra de viktigaste funktionerna i politik, stat och förvaltning.

Därför presenteras de som kommer från icke-europeiska länder i USA i dag som offer, som personer som USA har en skuld till, och de betraktas som personer som bär på vishet och kunskap som vi européer saknar just därför att de är offer.

Och debatten har därför kommit att präglas av just det som präglar den politiska debatten i tredje världen; gap, skrik, tårar. Offermentalitet och brutalitet i farlig förening. Glorifiering av gettot.

Allt, precis allt, det här har spillt över till Sverige. 

Och problemet med Jordan B Peterson är att han rör sig i den debatten, han utgår från de förutsättningar motståndaren sätter upp, han ger sig in i skrikmatcher med obildade, narcissistiska och överspända personer – och han bemöter dem på samma sätt. Det kan bero på att han hade de personlighetsdragen själv från början eller att han formats av sin kamp.

Vad vi står inför är att bryta oss loss ur dagens offentliga samtal och dess diskussioner och debatter. De är en del i gettoifieringen av kulturen.

Tyvärr ser inte Jordan B Peterson detta, han är den försumpade, farliga kulturens fånge – även om han försöker bekämpa den.

Och det blir aldrig rätt när någon som är fånge i denna kultur ska bygga teorier med hjälp av europeiska tänkare och författare som han sällan läst, och när han gjort det har han inte förstått så mycket. Peterson griper sig an Dostojevskij, Nietzsche och  Solzjenitsyn med en mentalitet formad av den nutida amerikanska kulturen.

Och då kan det bara bli fel.

Vi måste bryta oss loss ur den amerikanska kulturens och politikens grepp om våra samhällen och upphöra med denna morbida fascination över vem som har makten i det imperiet. 

Den svenska överheten är som den amerikanska – och har därför nytta av att vi diskuterar som om vi var i USA och var amerikaner och inte européer.

(I nästa avsnitt – som läggs upp i eftermiddag ska jag mer konkret diskutera Petersons syn på Solzjenitsyn.

I kvällens nyhetsbrev (som kommer kring midnatt) ska jag resonera vidare om Solzjenitsyn och intellektuellas roll och ansvar och förklara varför de i Sverige mest av allt påminner om medlemmarna i Sovjetunionens författarförbund.

Nyhetsbrevet kan du prenumerera på här.)

Tittelitut i rutan, statstelevisionen kan du klara dig utan.

... och när Televinken växte upp blev han TV-journalist.

I Östeuropa kunde man under 1980-talet uppleva hur makthavarnas drängar i media ljög allt sämre. De hade tidigare stretat och slitit med att få ihop orden och budskapet med verkligheten och det ska villigt erkännas att en del av dem var skickliga.

Men i efterhand blev alla ord och fraser utslitna och eftersom verkligheten som omgav dem var än mer sliten gav de upp alla försök att försöka skapa en bild av att realsocialismen var som Skara Sommarland … fast ännu lite bättre, typ: åkbandet var gratis.

Nyhetsuppläsare och skribenter bara fortsatte att mala på, de struntade nu i om det de sade var ologiskt eller omöjligt – de visste att ingen ändå lyssnade eller läste. Och om någon gjorde det så trodde de i alla fall inte på något av det som framfördes.

Nu väntar sig alla att jag ska skriva att så där har det blivit i Sverige också.

Men det har det ju inte blivit.

Märkligt nog.

Fortfarande är det många som använder sig av DN eller statstelevisionen och statsradion för att få veta hur verkligheten ser ut och för att underrättas om vad de ska tycka.

Vilket blir allt mer märkligt för varje dag som går eftersom de som är verksamma i Bonnierpress och statsmedia uppvisar samma beteende som journalisterna på Neues Deutschland eller Izvestija kring 1985; de bryr sig inte länge. De förmedlar bara maktens olika budskap utan att försöka fullgöra sin tidigare funktion; att få de olika budskapen att inte alltför uppenbart vara motstridiga i sin beskrivning av verkligheten. 

Ändå fortsätter en del människor i Sverige att lyssna på dem eller läsa dem.

Och tro på dem.

Betrakta bara dagens svt.se.

Först ett inslag om att Kina trots alla löften de avgett och avtal de undertecknat om att minska utsläppen kör på för fullt. Den ledande principen verkar vara att varje kines ska få ett eget kolkraftverk.

Som andra inslag ännu en rapport om att utsläppen ökar och att prognoserna säger att temperaturerna kommer att stiga till ohållbara nivåer om vi (alltså du och jag) inte gör något.

I det tredje inslaget konstaterar Erika Bjerström, ”klimatkorrespondent” att:

”2020 var en bra start. Då minskade världens kol- och oljeproduktion med sju procent , framtvingat av coronapandemin.  Användningen av olja-och kol måste fortsätta att minska med sex procent om året. Men flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen.”

Det här är ett exempel på det jag inledningsvis talade om, man bryr sig inte längre om att få budskapen logiskt begripliga.

Ett ”bra” år är ett år då:

– nedstängningar slår ut produktion och näringar så energiförbrukningen minskar och människor ställs utan försörjning

– flera länder planerar att öka sin användning av fossila bränslen (länder som Kina)

Jag har lite svårt att förstå vad Erika Bjerström skulle beteckna som ett ”dåligt” år. Ett år då ebola muterar och kan spridas via 5G-nätet?

Det var så här de uppgivna journalisterna gjorde till slut i Östeuropa. De berättade på ett ungefär vad som hände. Men förklarade att det var ”bra”. Det var ändå sist och slutligen alltid ”bra”.

Men inte satt vanligt folk runt kaféborden i Östberlin och höll med och sa att det är nog ”bra”. Det sa de ju på ”Aktuelle Kamera” i går. (Aktuelle Kamera var ungefär DDR:s Agenda).

Den avgörande likheten är dock det som alltid avslutade en ledarartikel eller en nyhetsuppläsning i statsmedia i öst – budskapet att även om läget kanske var lite, lite besvärligt skulle man lita på ledarna så skulle allt lösa sig.

Erika Bjerströms slutkläm blir:

”Men nu när det börjar bli dags att summera 2020 kan man konstatera att det absolut inte är kört. Om politikerna håller sina löften vill säga.”

På så sätt uppmanas vi till lydnad och lojalitet.

Om regeringen säger att vi måste betala mer för plastkassarna för att inte polarisarna ska smälta så ska vi göra det för att underlätta för dem att uppfylla sina löften.

Och flyg inte någonstans (såvida du inte är generaldirektör på MSB) – då sprider du både virus och bidrar till öknarnas utbredning.

Gör som du är tillsagd så blir allt bra. 

Ifrågasätt aldrig.

I DDR kunde många ta in västtysk TV, helt omöjligt var det i dock i trakterna runt Dresden  – och det området kom att kallas ”De aningslösas dal”.

Märkligt många i Sverige verkar frivilligt mentalt ha förflyttat sig till den sänkan.

I mitt dagliga nyhetsbrev i kväll (runt midnatt) kommer jag bland annat diskutera allt beröm som medströmsmedia öser Joe Bidens klimatlöften. Prenumererar gör du här.

Människan har förflyttat sig långt bort från djungel och skog. Men mytens mekanismer finns kvar och berättelserna handlar nu om annat än oss, naturen och djuren. Men en del namn verkar återkomma.

Ett av de första mötena mellan Mowgli och Shere Khan. I sinom tid kommer deras bekantskap att sluta med att Mowgli dödar och flår Shere Khan.

Joseph Amrito Lal Singhs ändrade sin berättelse. Först hade han 1920 fått de två flickorna i gåva av en man som höll dem i en bur.

Några år senare kom han att hävda att han räddade flickorna från vargar.

”Räddade” tycks mig som en ganska orättvis benämning på handlingen eftersom Singh (oavsett vilken variant av berättelserna vi vill tro på) påstod att de två flickorna måste ha övergivits och sedan hade tagits om hand av vargar. 

Singh var föreståndare för ett hem för föräldralösa i indiska Bengalen och sade sig under tio år ha fört dagbok där han noterade sina resultat av försöken att återbörda de två förvildade flickorna till mänskligt beteende.

Enligt dessa noteringar var de två förvildade flickorna nattvarelser som brukade yla mot månen. De åt bara rå föda och gick alltid på alla fyra.

Singhs försök att lära flickorna ett mer mänskligt beteende rönte föga framgång, och den ena av dem dog 1921 av en njurinfektion. Den andra dog ett åtta år senare i tuberkulos – men hon hade enligt Singh då börjat kunna gå på två ben korta stunder, och lärt sig några få ord.

Eftervärlden fick lita på Joseph Amrito Lal Singhs berättelser om de två vargflickorna; och många ville göra det. Vi har ju en märklig förmåga att vilja tro på – och skapa – berättelser och myter om barn som fostrats av djur; från Romulus och Remulus till Mowgli.

Där finns sentida berättelser som den om Ivan Mishukov som rymde hemifrån vid fyra års ålder och levde med en flock vilda hundar. Han infångades 1998 och kom senare att tjänstgöra i Rysslands armé. 

Världen har många berättelser om barn som fostrats av djur; motivet finns i de allra första berättelserna och under antiken, och århundrade för århundrade återkommer historierna; litauiska björnpojkar på 1600-talet, de nutida fallen med strutspojken Hadara i Sahara, och den chilenske pumapojken Vicente.

Och visst finns det ibland ett visst mått av sanning i berättelserna, annat vore konstigt. Genom historien har barn – som av olika skäl setts som en börda – satts ut i skogarna av föräldrarna, andra barn har blivit lämnade ensamma när föräldrarna dött eller så har barnen rymt. De har blivit förvildade, och ibland tytt sig till djur. 

En del av barnen har från början behandlats som djur av föräldrarna och förpassats till hundgården eller fått leva med getter eller får.

I de fall som är äkta har de lärt sig överleva – och den nyssnämnde Ivan Mishukov blev till och med alfahanne i sin flock av vilda hundar.

De berättelser som är falska har ofta skapats av människor som vill ha uppmärksamhet och pengar.

Så hur var det med de två indiska vargflickorna?

Det tog några årtionden – men sedan kunde det bevisas att Singh ljugit. De dagboksanteckningar han sade sig ha fört under sin behandling av barnen skrevs efter det att båda flickorna hade dött och foton som ska ha visat de två vargflickornas beteende togs nästan tio år senare – med hjälp av barn som fick låtsas bete sig som vargar.

Det verkar som om han iscensatte det hela för att kunna få pengar för att driva sitt barnhem vidare. Förvisso i sig en vällovlig handling.

Människans behov av att skapa myter om människor uppkommer för att verkligheten ska bli mer hanterlig eller till och med för att man ska kunna hantera denna verklighet i så hög grad att man får kontroll över den. 

Myten är ofta till för att en del ska få makt.

Hade Joseph Amrito Lal Singhs vargflickor några namn?

Ja, han döpte den ena till Amala.

Och den andra till Kamala.

Det känns lite konstigt att även vår tids mest kända Kamala är ett påhitt.

Denna gång dock inte i ett vällovligt syfte.

....

*Rubriken har lånats från Povel Ramels låt "Hej på dej naturen" som skrevs 1965 till revyn "Ta av dej skorna". Förstastämmans avslutande rader lyder så här:

"Tju’fyra vandringsmän,

tvåtusen vandringsmän,

ökat antal!

Mantalslängderna skrivs

av så’na som oss!"

Känns som en aktuell och korrekt beskrivning av hur det går till i en del val.