Artiklar

När de döda håller minnestal över de levande

Boris Benulic

”Det var en dag då jag skulle förbereda ett tal som skulle lovprisa kejsaren; det skulle komma att bli många lögner i talet och de skulle komma att applåderas av dem som visste att det var lögner”. (Augustinus: Bekännelser)

En paus i föreställningen. (Honoré Daumier, 1858)

Statstelevisionens kulturnyheter håller sig med en redaktör vid namn Per Andersson. Hans uppgift är egentligen att agera lots för alla dem som inte riktigt vet vad de ska förväntas tycka för att inte gå på grund i samhällsdebatten och gå till botten i debatthavet. Och därefter någon gång flyta iland som en vrakspillra på Kulturarbetsförmedlingen.

Häromveckan uttryckte Andersson sin stora förståelse för att tingsrättens dom mot Ann-Sofie Hermansson skulle prövas i hovrätten:

”Sedan, efter att med dessa studentikosa vändningar ha avvisat en närmare granskning av hur Hermansson använder termerna extrem och extremist i sina inlägg, ägnar rätten ändå flera sidor av domskälet åt att beskriva en rad extrema ställningstaganden från Doubakil och Abdullahi. Extrema men på inget sätt lagstridiga. Inte ens i närheten. Det är svårt för mig att förstå relevansen, däremot förstår jag att Hermanssons expertvittnen från antiterrorvärlden gjort djupt intryck på rätten.”

Ett märkligt utlåtande – Hermansson var ju inte stämd inför rätten för att hon påstått att de två muslimska kvinnorna begått något ”lagstridigt” utan för att hon betecknat dem som ”extremister”.

Nu ska Andersson i sin lotsgärning peka ut för oss hur menigheten ska manövrera förbi Lars Vilks död utan att behöva reva de islamofila seglen.

Han gör det tämligen elegant. Där finns försvaret för Vilks rätt att yttra sig och skapa konst bäst det honom gitter.

Men samtidigt mjukas de muslimska angreppen på Lars Vilks hela tiden upp med små näpna ord:

”… den muslimska världens stingsliga våldsverkare”.

”Stingsliga”?

Det är samtidens påbjudna språkbruk, typ: ”stökigt” när 50 våldsamma tokfransar går loss på varandra på Lunds gator och torg.

Per Andersson levererar också följande sats:

”Det kunde finnas avsevärd hårdhet i konflikterna kring hans verk, men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

”Avsevärd hårdhet?”

Kanske ser vi här en idé som lagstiftarna kan ta till sig? Muslimska terrordåd skulle fortsättningsvis kunna inrangeras i ett nytt lagrum för ”handlingar utförda med avsevärd hårdhet”.

Maximistraffet blir att man får framföra någon av sitt hemlands traditionella danser på den svenska nationaldagen – en slags samhällstjänst till nytta för det mångkulturella samhället.

Böter kan dock utdömas om den som utövat en ”handling med avsevärd hårdhet” efteråt slänger en fimp på marken.

Men den mest intressanta passagen är den sista i det citerade stycket, alltså (vi tar det igen):

”… men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens.”

Problemen här är två.

För det första kom Lars Vilks sällan till tals i någon begriplig mening. Han var förhindrad att vara en i verklig mening offentlig intellektuell och fick leva under nedbrytande förhållanden. Här skapar Per Andersson – säkert mycket medvetet – bilden av en konstnär som kunde verka fritt och vinna folks hjärtan.

För det andra är det underförstått att man för att accepteras som konstnär och intellektuell måste besitta ”mjuk charm”. På så sätt kan man ju ur debatten förpassa alla som inte är i besittning av en ”mjuk charm”. (Jag vet, jag ligger lite pyrt till här.)

I och för sig störs jag också över många av de minnesord som kommer från dem som beundrade Lars Vilks konstnärsskap och mod. Även de betonar hans mildhet och humor. Men vad skulle de säga om Lars Vilks istället efter ett år av påtvingat underjordiskt liv blivit en rasande galning som tuggade fradga varje gång svenska intellektuella kom på tal och som skulle vara beredd att starta ett råkurr om han ställdes inför någon av dem i verkliga livet? (Vilket hade varit en fullt begriplig reaktion. Mjuk charm kan man visa mot sitt hjärtas dam. I övrigt är det överskattat.)

Som Sverige ser ut kan vi inte villkora ett godkännande av debattörer på grundval av deras mysighetsfaktor.

Vad vi ser är en manöver för att oskadliggöra minnet av Lars Vilks gärning. Medströmsmedias lotsar kliver nu fram var och en och talar om att mer borde ha gjorts från medias sida för att befria Lars Vilks från det muslimska hotet.

Man talar om att ”de andra” i media borde ha gjort något kraftfullt och skapar på så sätt intrycket av att man själv skulle varit beredd till något sådant.

Paradexemplet på detta fick vi se i gårdagens TV4-nyheter. Robert Aschberg diskuterar Lars Vilks död med Expressens kulturchef Karin Olsson.

Aschberg säger att landets tidningar samfällt skulle masspublicerat Lars Vilks teckningar. På så sätt skulle alla de där ”stingsliga” personerna drabbats av utmattningssyndrom inför tanken på hur många människor de nu måste mörda. Och så kunde Lars Vilks fått vara ifred.

Karin Olsson nickade konstant instämmande.

Här står två personer med makt i media – Publicistklubbens ordförande och Expressens kulturchef – och klagar på att ”tidningarna” inte gjort tillräckligt.

Vad försökte de själva utifrån sina kommandopositioner att åstadkomma på området?

Aschberg ägnade sig åt att jaga ”troll” och Olsson åt att omvandla sin kultursida till interntidning för medlemmar i Miljöpartiet och RFSL.

När man hör lotsarna lägga ut kursen påminns man om ett samtal i Neil Gaimans ”The Graveyard Book”:

“Name the different kinds of people,’ said Miss Lupescu. ‘Now.’

Bod thought for a moment. ‘The living,’ he said. ‘Er. The dead.’ He stopped. ”

Bod hade rätt. Det finns egentligen bara två sorters människor. 

De levande och de döda.

Lars Vilks tillhör den första kategorin.

Sådana som Robert Aschberg, Per Andersson och Karin Olsson den andra.

Artiklar

“Du kan inte studera mörkret genom att dränka det i ljus”*

Boris Benulic

Än en gång till frågan om det svarta hål som utgörs av den svenska skolan.

Nu vill liberalerna skotta in 14 miljarder i skolan för att alla ska lära sig svenska.

Om man kommer till ett nytt land där man fått en fristad är det första man gör att lära sig det nya landets språk och man ser till att barnen lär sig det.

Om inte den viljan finns, om man inte har den grundläggande anständigheten att lära sig det nya språket – då hjälper det inte ensmed 140 miljarder kronor mer till skolan.

De som kommer till Sverige är omgivna av det svenska språket, även om de bor i Rosengård eller Botkyrka. Om svenska treåringar kan lära sig nästan obehagligt bra engelska genom att se på TV och vistas på internet så … ja, ni förstår.

Ett utmärkt tecken på hur det mentalitet och debattklimat i Sverige förändrats är den här kolumnen jag skrev i Metro för 20 år sedan.

Efter den hörde rätt många av barnens lärare och dagispersonal av sig och tackade och sa ungefär att det var ett ord i rättan tid. Andra föräldrar uttryckte samma ståndpunkt.

Men nu? 

Nu antar man att allt beror på att det skottats in för lite av skattebetalarnas pengar i skolsystemet.

Texten kan väl också vara bra läsning för dem som underligt nog tror att jag ändrat hållning i de grundläggande och viktiga frågorna. Och texten gäller förstås oavsett föräldrarnas härkomst.

Föräldrarna tar för litet ansvar

Måndag 11 juni, 2001

Varannan vecka kommer det en ny larmrapport om hur illa ställt det är i skolan. Allt fler av dem som lämnar grundskolan kan inte läsa, skriva eller räkna.

  Snart får man väl godkänt om man kan knyta skorna själv. Att snyta sig när man är snorig innebär ett VG.

  Men det mest märkliga med alltihop är förklaringarna till att skolan i dag producerar analfabeter. En del förklarar det med skolans bristande resurser. Men det är ju rent nys. Den svenska skolan har bäst resurser i världen. Bra lokaler, bra böcker, datorer, internetuppkopplingar och fungerande skolbespisningar. Visst finns det brister — men inte jämfört med resten av världen. Förvisso har inte alla den allra senaste historieboken eller skolatlasen med rätt gränser utritade — men det kan väl inte förklara att de inte kan läsa? Abc-böcker och ”Första läseboken” har väl alla?

  Efter revolutionen på Kuba genomfördes en alfabetiseringskampanj. Alla skulle lära sig läsa och skriva, och man lyckades på tre år, med urusla resurser och med oskolade lärare. Man satt i plåtskjul och ritade upp alfabetet på jordgolvet. Varför är det tvärtom i Sverige? Med bra resurser och utbildade lärare får vi i stället analfabeter som resultat.

  En del förklarar det hela med att det är fel på läroplanerna. Också rent nys. Det spelar väl ingen roll vad som står i en läroplan? Läsa, skriva och räkna är ju elementärt. Det lärde man ungarna i Bosnien under brinnande krig, det lär man ungarna i Uganda och Pakistan. Så varför inte i Sverige?

En del menar att det är lärarnas fel, att de inte är duktiga nog. Också nys, för lärare kan inte trolla. Och det krävs trolleri i dag för att skapa intresse för undervisningen hos eleverna, för att så många av dem inte har folkvett nog att sitta stilla under lektionerna, och lyssna och lära. För det stora problemet i sammanhanget nämns ju aldrig.

  Föräldrarna.

  Man undrar hur det är ställt med de föräldrar vars barn går ut nian som analfabeter. Har föräldrarna under nio år inte märkt att deras barn har problem? Om föräldrarna är så oengagerade i sina barn, så finns det inget skolan eller lärarna kan göra.

  Men politikerna tiger i denna fråga. Föräldrar är ju väljare, och då kan man inte gå ut och säga: En hel del av er är extremt usla föräldrar — därför har vi problem med skolan. För även en förälder som är för lat för att bry sig om sina ungar kanske masar sig i väg till vallokalen för att rösta mot den politiker som har ställt krav på föräldern.

  Och lärarna vågar inte ställa krav på föräldrarna för att då kommer delar av föräldraskocken att vandra i väg till rektorn och klaga på läraren.

Så låt oss vända på debatten och säga så här: Samhällets uppgift är att tillhandahålla anständiga lokaler och personer som förmedlar kunskap. Föräldrarnas uppgift är att se till att barnen sköter sig i skolan — att de inte skolkar, att de kommer i tid, att de gör sina läxor och att de sitter tyst och stilla.

  Om någon vandrar ut ur skolan som analfabet, så är det inte skolans eller samhällets fel — det är förälderns. För det är ju mycket enkla saker vi talar om — att lära barn läsa, skriva och räkna. Det klarar man själv vid köksbordet på kvällarna om man bryr sig.

  Så låt oss slippa de här stora, stora debatterna om skolans budget, läroplanens utformning eller lärarnas utbildning. Det är bara rök och speglar som döljer det verkliga problemet: att politiska partier och folkrörelser inte vågar ställa krav på de medborgare som är föräldrar, och kräva att de tar sitt ansvar.

....

Och den som vill läsa alla mina Metro-krönikor i samlad form kan beställa dem här.  220 krönikor och nästan 800 sidor. 

* Rubriken är ett citat av den amerikanske anarkisten och miljökämpen Edward Abbey.

Artiklar

Ett tillstånd utan undantag

Boris Benulic

”När liv och politik – som ursprungligen är skilda, och förenade av undantagstillståndets ingenmansland – börjar förenas, då blir allt liv heligt och politiken undantaget.” Giorgio Agamben

Giorgi Agamben (mannen med den höga pannan): ”I maktens ögon – och kanske är det med all rätt – finns det ingenting som påminner så mycket om en terrorist som den vanliga människan”.

När jag i början på året tillbringade några veckor på intensiven på Karolinska hann jag fundera en hel del. Nu är det inte det lättaste när man forslats in med en syresättning av blodet på 64 procent och ligger med ett syrgasmask där flödet skulle kunna användas för vindtunneltestning av en Airbus A380.

Men det föll sig då faktiskt ganska naturligt att fundera på vem jag egentligen är. Och vi grubblar väl lite mans alldeles för sällan på den frågan. Varför skulle det vara naturligt när man ligger som ett covid-19-kolli på intensiven? I mitt fall kanske mest för att det i början inte fanns så mycket annat att fundera på. Man blir väldigt närvarande i sig själv, ett medvetande innesluten i en tämligen orörlig kropp. En slags av omständigheterna påtvingad meditation.

Nu förordar jag inte att man ska vänta med att filosofera över dessa ting tills man befinner sig i ett sådant tillstånd, det bör man göra ständigt. 

Men det gör de flesta i verklig mening nästintill aldrig.

Och det är därför debatterna om covid-19 och restriktioner blir så underliga. De förs inte utifrån utgångspunkten om vad det är att vara människa, vilka friheter man har rätt till – och vilka skyldigheter … om man nu vill leva i en fungerande gemenskap.

Istället träter vi om medicinska frågor och virusspridning och låter våra tankar begränsas av personer som i kraft av sin yrkesutövning utnämnts till experter, samt av politiker … som vi privat inte skulle låna ut vår dammsugare till … men som ändå stiftat de bestämmelser som under en lång period kommit att styra våra liv.

Visst anser jag att covid-19 kan utgöra en dödlig fara; för mig och för en liten grupp. Men jag har mycket svårt se det som sker i stora delar av världen som ett rationellt svar på covid-19.

Oavsett vilken ståndpunkt man intar måste grundvalen för en diskussion ändå vara den där lilla knepiga frågan de flesta alltför ofta undviker; vem är jag egentligen? Och vilket samhälle vill jag ha?

Om man duckar för de frågorna … ja, då kan man lika gärna singla slant om vilken ståndpunkt man ska inta när covid-19 och restriktioner diskuteras.

Just de frågorna ställer den italienske filosofen Giorgi Agamben i ”Vilken punkt har vi nått?” – en samling av hans texter om pandemin som nyss utkommit på svenska.

Jag kommer att från och med i morgon – och under några dagar – att diskutera hans tankar i mitt nyhetsbrev.

Parallellt med detta kommer jag också att resonera kring historikern Keith Lowes ”The Fear and the Freedom”. En bok som avhandlar andra världskriget – och den värld och mentalitet som skapades ur ruinerna. Jag finner kopplingen intressant eftersom Lowe diskuterar de former av inskränkningar människor i de olika länderna levde under – och det hot om att mista livet som ofta fanns närvarande.

Kan vi se ett samband mellan hur de styrande krafterna agerade då – och hur de agerar i dag? Det är en av de frågor jag kommer att grubbla på.

Nyhetsbrevet utkommer dagligen och du prenumererar på det här.

Artiklar

Billjett? En enkel till en sämre plats

Boris Benulic

Här är mannen med tre stavar och här är Hjulet, / och här är den enögde köpmannen, och detta kortet, / som är blankt, är något han bär på ryggen / som jag inte får lov att se. Jag hittar inte / den Hängde. Akta er för döden genom vatten. / Jag ser en mängd människor som går runt i ring. (T. S. Eliot ”Det öde landet”)

När Bill Gates hade gett världen Windows bestämde han sig för att ge afrikanerna mat. Därför skapade han 2006 AGRA (Alliance for a Green Revolution in Africa).

Gates lovade att organisationen skulle dubbla avkastningen i jordbruket och inkomsterna för 30 miljoner familjer i Afrika.

Målet skulle vara uppnått 2020.

AGRA samlade in donationer på 10 miljarder kronor – bland annat från människor nästan, nästan lika rika som Gates.

Hälften av medlen användes i olika program som skulle lära de afrikanska jordbrukarna att använda konstgödsel, bekämpningsmedel, och genetiskt modifierade grödor.

Gates har talats gåva, och han lyckades övertala ett antal regimer i Afrika att tillsammans årligen bidra med ytterligare miljarder för att subventionera inköpen av kemikalier för användning i jordbruket och utsäde. Inköpen gjordes – förstås – från de gigantiska företag i USA och Europa som omvandlat jordbruk till storindustri.

Fantastisk affärsidé. 

Lova att förbättra afrikanska jordbrukares liv, dra in donationer, programmera jordbrukarna till att de måste använda sig av produkter som bara kan köpas från multinationella företag, få regeringarna i de länder där jordbrukarna bor att subventionera inköpen.

Hur har det då gått?

En studie från Tufts University i USA som gjordes 2020 visade att antalet människor i närheten av svältgränsen hade ökat med 30 procent i de 13 afrikanska länder där AGRAS program hade genomförts.

Orsaken bedömdes vara att bönderna övergett sitt traditionella jordbruk där man odlade flera olika grödor, för att istället övergå till monokulturer; man satsade alltså allt på att odla en enda gröda; som majs eller sojabönor.

Därmed förlorar man möjligheten att livnära sig av det man åt förut, samtidigt som man blir beroende av världsmarknaden och hur priset på majs och sojabönor går upp och ner. 

Allt hungrigare vandrar man år för år in i en skuldfälla.

Tack för det Bill Gates.

Nu tycker man förstås att Bill Gates borde ha förstånd nog att dra sig tillbaka från alla försök att mätta världens hungrande. 

Men inte.

23 september genomfördes den internationell konferensen UN Food Systems Summit. Huvudarrangör var FN:s program för livsmedelshjälp – FN:s World Food Programme. Medarrangör var World Economic Forum som ordnar den där stora årliga konferensen i Davos där världens mäktiga samlas för att staka ut sin framtid – och därmed tyvärr också vår. Deras budskap de senaste åren har varit att vi måste stänga ner världen på grund av växthuseffekten och covid-19. Vi måste börja om. Vilket kan uttolkas som att alla vi andra definitivt måste gå tillbaka till ”Gå” och stå still där – som de 30 miljoner afrikanska familjerna som redan inlett sin vandring dit. Eller så får man gå i fängelse. Världen som ett Monopolspel, där sådana som Bill Gates kontrollerar de dyraste gatorna … och tillhandahåller falska tärningar.

Och vem deltar som FN:s generalsekretares speciella sändebud på den stora konferensen om inte Agnes Kalibata. Hon leder AGRA:s verksamhet sedan 2014, och borde väl därför inte vara särdeles meriterad för uppdraget. 

Dokumenten inför konferensen verkar skrivna av Greta Thunberg. Här talas det mycket om vikten av att gå mot noll när det gäller utsläpp av växthusgaser och att man därför behöver utveckla en marknad som ska belöna dem som driver jordbruk på ett sådant sätt att växthusgaserna binds. Det ska bli en viktig intäktskälla för jordbrukaren (Bidens administration har lanserat idéen även i USA).

Det innebär att den där lille afrikanske familjejordbrukaren hamnar än mer i händerna på världsmarknaden och krafter han inte kan kontrollera. För att få en ersättning för att odla jorden på ”rätt” sätt kommer han att tvingas handla än mer produkter från jättarna i jordbruksindustrin. 

Dessutom är forskarna inte överens om hur effektivt det är, att genom att försöka bruka jorden på ett speciellt försöka binda växthusgaser. Likaså råder inte enighet om huruvida det går att etablera effektiva ersättningsmekanismer till jordbrukarna.

Vi kan ju betrakta hur det ser ut med utsläppsrättigheterna inom industrin. Ingen tycker de är effektiva – ändå har systemet funnits länge och borde väl nu börjat fungera.

Och har de svenska elcertifikatavgifterna fört något gott med sig?

Men för Bill Gates och hans vänner kommer det att fungera utmärkt. Deras kontroll över oss ökar.

Artiklar

Myteri mot myterna

Boris Benulic

Det är inte ledartröjan människor kämpar om, de slåss om att få trä på sig offerkoftan.

Mitt dagliga nyhetsbrev handlar om det mesta; där diskuterar jag varför jag föredrar lövträd framför barrträd, olika länders historia, aktuell politik och bortglömda filosofer … samt matkultur genom tiderna … eller sovjetisk och tysk 1930-talskonst. Det mesta alltså.

Och numera avhandlar jag också böcker jag nyss läst.

De kommande dagarna kommer jag – förutom andra ämnen, och annat som faller mig in – också skriva om följande böcker:

Keith Lowe: The Fear and the Freedom. Vi lever i en tid av myter, hysteri och vanföreställningar. Många som försöker behålla förnuftet menar att nedmonteringen av logik och rationalitet började någon gång på 1960-talet.

Lowe förklarar för oss att mytbildningarna som nu håller så många fångna började skapas direkt efter andra världskrigets slut. Det som omger oss i dag tar sin början där. Offerkoftorna började stickas 1945, blev klara kring 1970, och nu finns de i en mängd kulörer och storlekar och många slåss om att få bära dem.

Giorgio Agamben: Vilken punkt har vi nått? Den italienske filosofen Agamben förflyttar frågan om covid-19 från att handla om antal vaccineringar, restriktioner och smittrisk till att gälla frågan om individ, liv och frihet. En helt nödvändig läsning för alla som dras in i en diskussion om hur man undviker döden … och därför glömmer bort att fråga sig vad livet är och vad de vill göra med detta liv. Eller så vill man inte ställas inför den frågan.

Matt Siegel: The secret history of food. Många som tror sig äta sund kost äter inte det de behöver utan det som är lönsamt för matindustrin att producera. Siegel avtäcker de ekonomiska intressen som gör att vi äter sådant det nog inte är meningen att vi ska stoppa i oss … som müsli till frukost. 

Nyhetsbrevet beställer du här.

Artiklar

“Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till”*

Boris Benulic

”Ormen som inte kan ömsa skinn är dömd att dö. Detsamma gäller medvetanden som hindras från att byta ståndpunkt; de upphör att vara medvetanden”. (Friedrich Nietzsche)

(Scen. Stefan Löfvens tjänsterum. Han sitter vid sitt skrivbord och försöker förtvivlat installera en parkeringsapp. Tittar förskräckt upp när han hör ettriga men svaga dunkningar på dörren. Som om det vore små barn som stod därute och ville bli insläppta.)

Stefan: Kom in!

(Morgan Johansson rusar in med ett lyckligt leende. Slänger en Expressen på statsministerns bord.)

Stefan: Vad är det nu då?

Morgan: (Pekar på en rubrik.) Läs!

Stefan: ”Kenny, 21, förnedrades av rånarna i sex timmar.” Jaha? Och varför i h–e ser du så glad ut?

Morgan: För att jag vet hur vi ska hantera alla de här förnedringsrånen.

Stefan: Ja, vad sägs om att du får fart på polisen?

Morgan: Du är rolig du. De är mitt inne i en ny omorganisation.

Stefan: En till? Hur ska den meddelas de berörda, nu och framöver? Jag såg att de ska sänka inträdeskraven lite till för att man ska kunna komma in på polishögskolan. Vad är nästa steg? Ta bort kravet på läskunnighet?

Morgan: (Skruvar på sig.) Ingen kanske berättat det, men i praktiken är det redan borta. Det räcker om man kan skilja på enkla geometriska figurer.

Stefan: Som?

Morgan: Kvadrat. Cirkel. Trekant.

Stefan: Öööh?

Morgan: Ja, jag vet. Lite lågt. Jag föreslog att de åtminstone skulle kunna skilja på kub, sfär och fyrsidig pyramid. Men då tyckte ledningen för utbildningen att vi inte skulle blanda in för många dimensioner. De mumlade något om: ”Vill ni ha 10 000 nya poliser eller inte”.

Stefan: Men för f–n! De har väl ändå gått ut grundskolan?

Morgan: Gått ut och gått ut. Det har de väl. Men de är inte godkända.

Stefan: Så den nya rekryteringsbasen är icke-godkända grundskoleelever. (Reser sig upp, går fram till fönstret. Tittar ut).

Morgan: Nej, nej, hoppa inte!

Stefan: (Vänder sig om. Ser uppenbart rörd ut.) Tack för omtanken, Morgan. Men jag ville bara öppna fönstret och få lite luft. Du trodde jag tänkte …

Morgan: Ja, jag har ju parkerat min nya Audi S8 direkt nedanför.

Stefan: Audi S8? Hur når du upp. Kuddar? Eller sitter du i knät på Anita?

Morgan: Jag har tagit bort förarstolen. Jag kör stående.

(Man ser hur statsministern försöker bearbeta upplysningen och är på väg att ställa en fråga men bestämmer sig för att gå vidare. Tar ett djupt andetag).

Stefan: Tillbaka till förnedringsrånen. Hur har vi kunnat låta dem bli så vanliga.

Morgan: Det började på Dan Eliassons tid. 

Stefan: Allt verkar ha börjat då.

Morgan: Dan förstod aldrig vad kåren var orolig för. Polischefer har berättar för mig att de kom till honom med rapporter och förundersökningar för att få honom att fatta. Men han bara bläddrades sig igenom mapparna. Mycket sakta dock. Stannade upp ibland och smackade med läpparna. Så slog han ihop mapparna, tittade upp och sa: ”Men det här brukar jag ju få betala för att få vara med om.” Sedan reste han sig upp med glansig blick, drog på sig en svart, lång skinnrock och försvann ut genom dörren med orden: ”Mina herrar, jag kom just på att jag har ett möte inbokat strax”.

(Statsministern sänker blicken. Mumlar något.)

Morgan: Vad sa du? Filéer. Är du sugen på lunch redan?

Stefan: Jag sa filer. Filer! De där som Dan har. Och de blir bara fler och fler. Jag förstår inte hur han får veta allt. Jag letar efter avlyssningsutrustning överallt. Till och med i bastun hemma.

Morgan: Har du kollat inuti rörstagen som håller upp aggregatet?

Stefan: Va?

Morgan: Ja, jag hörde att Ygeman hittade en mikrofon där i sin bastu.

Stefan: Då blir jag imponerad. Visste inte att grabben var så vaken.

Morgan: Nåja. Han snubblade när han skulle in i bastun och rev ner hela aggregatet och stagen lossnade och ut ploppade mikrofonen.

Stefan: Varför har han inte berättat något?

Morgan: Beror på att han blev så förbannad att han rusade ner iförd bara en frottéhanduk, slängde sig i en taxi och åkte raka vägen hem till Dan för att konfrontera honom.

Stefan: Jag gissar att Dan blev förtjust. Det ringer på dörren och där står en halvnaken svettig Ygeman och vill in.

Morgan: Jo, jag kan föreställa mig scenen. Men Dan lyckades lugna honom och förklarade att eftersom han numera var ansvarig för Myndigheten för Säkerhet och Beredskap måste han ta ansvar för ministrarnas hälsa.

Stefan: Eh?

Morgan: Så Dan sa att den lilla svarta ploppen Ygeman höll i handen var en temperaturkontroll som slog ifrån aggregatet om det blev farligt varmt i bastun. Man kan ju bli dåsig och somna och då gick larmet till MSB.

Stefan: Och det gick Ygeman på?

Morgan: Om han gjorde. Han berättade för mig mig att han till och med tackat och frågat om Dan kunde skicka någon som satte ploppen på plats igen.

Stefan: F–n, jag tror jag hoppar i alla fall. Det känns ändå lite statsmannaaktigt att plattas till mot en Audi S8. (Ruskar på sig.) Nej, jag måste ta mig samman.

(Morgan glider fram och ställer sig mellan statsministern och fönstret. För säkerhets skull.)

Stefan: Nej, nu ska vi vara konstruktiva. Vad var det för idé du hade om hur vi ordnar upp helvetet med förnedringsrån?

Morgan: Vi kallar dem för förändringsrån. Vi byter bara plats på två bokstäver. Ingen kan ändå skilja på ä och e. Vare sig när de talar eller skriver.

Stefan: Men …

Morgan: Låt mig citera vad du sade i ditt tal till nationen 22 mars 2020.

”Var beredd på att detta kommer pågå under en längre tid. Var redo för att läget kan förändras snabbt. Men du ska också veta att vi som samhälle möter denna kris med hela vår samlade styrka.

Nu har vi alla ett stort eget ansvar.”

Där satte du tonen.

Stefan: Men det där gällde ju pandemin.

Morgan: Förnedringsrånen är på väg att bli en pandemi.

Stefan: Men …

Morgan: Inga men. Kom också ihåg att näringslivet i årtionden tjatat om förändringsbenägenhet. Att man måste vara beredd på förändringar annars fungerar man inte i det nya samhället. Man ska lära sig att acceptera typ: ”Jaha, där försvann mitt jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann också nästa jobb till Kina” och ”Jaha, där försvann min A-kassa”.

Folk är redan programmerade på att de kan bli av med arbete och sociala förmåner.

Stefan: (Eftertänksamt.) Ja, det är ju faktiskt ett slags rån.

Morgan: Du börjar fatta. Och det här är faktiskt ett sätt att gå in med full fart i mötet mellan olika kulturer. Och vi är väl ändå överens om att det är den stora och viktiga förändringen?

Stefan: (Skakar på huvudet.) Men, men … nej, jag vet inte. Tortyren då? Vi snackar om verklig förändring. De pissar på offren. Slår dem. Sparkar på dem. Filmar dem. Våldtar dem.

Morgan: Du är sååå gammalmodig. Även det är en förändring. Vi rör oss framåt. Vi bryter upp. Även från de heterosexuella normer som håller oss fångna. Förändring är att upptäcka nya sidor av sig själv. Att till och med inse att man kanske tycker om smärta.

Stefan: (Med uppspärrade ögon.) Vilket brandtal. Är det din nya talskrivare? 

Morgan: Nej, jag mindes plötsligt bara vad Anita sa när jag var på min första middag hemma hos henne och hon efteråt tog mig i handen och ledde mig in i …

Stefan: (Ryter.) För h–e Morgan, ta dig samman. Jag sover dåligt nog ändå. Jag vill inte veta!

(Morgan ser ner i golvet. Skrapar med foten.)

Stefan: (Stryker med handen över pannan.) Men kör i vind. Tar du Agenda på söndag och talar om förändringsrånen som en pandemi vi måste möta tillsammans för att kunna stå starkare i framtiden. Ju mer det du säger sjunker in, desto mer ser jag det logiska. Förändring är bra. Förnedring är förändring. Förnedring är alltså bra.

Morgan: Inser du att där har du temat för vår nästa valkampanj?

Stefan: Men behöver vi i så fall några nya poliser?

Morgan: Kanske några då. Som skyddar min nya Audi så ingen repar lacken. Vill du inte ta en provtur förresten? Vi kan åka till Günters och ta en korv. 

Stefan: Ja! En zigenarvurre med surkål och hojhojsås!

(Statsministern ser en plötslig panisk blick i Morgans ögon och den följs av en uppenbar dysterhet som lägger sig över hans ansikte.)

Stefan: Förlåt! Jag glömde mig där. Jag menade förstås en romsk korv.

Morgan: Nej, nej. Det var inte det. Jag kom bara på att jag inte får äta surkål för Anita för att då …

Stefan: Snälla, berätta inte! Nu går vi.

*Rubrikens citat är ett av järnkanslern Otto von Bismarcks visdomsord.

Artiklar

Skala som klingar falskt: do, re, #metoo

Boris Benulic

Varför dyker alltid misstankar om sexuella övergrepp i politiken upp när det är politiskt användbart, inte när det är moraliskt nödvändigt?

De politiska ungdomsförbunden brukar betecknas som plantskolor och drivhus, men det är väl lite oklart på vilket sätt och vad växterna har för användningsområden.

Det är dessutom också lite svårt att förstå varför unga människor söker sig dit, det innebär att man ute i vårt samhälle kan höra utrop av det här slaget:

”Men kolla! Ett växthus fullt med gödsel och kompost! Där vill jag hålla till!”

Vad säger ni? Jaha, ska jag inte ta det där med drivhus så bokstavligt? Varför inte? Betrakta dem som vandrat in i den vuxna politiken efter karriären i olika ungdomsförbund. Ett rimligt antagande är att de har en dragning till komposter.

I dagarna har Moderaterna berättat att de utreder en riksdagsman för att han vid upprepade tillfällen ska ha haft sexuellt olämpliga kontakter med flera unga kvinnor inom Moderata ungdomsförbundet. Minst en av dem var under 18 år när kontakten inleddes. Kontakterna ska ha skett på sociala medier.

Hur gick sådant här till innan mobiltelefonen? Hur fixade knäppa män det där med dick-pics? Gjorde de en streckteckning som de sedan färglade med en anilinpenna och så skickade de en lapp vidare i publiken till sin utvalda, allt medan de satt på ett ungdomsförbundsseminarium och lyssnade på ett föredrag om skattesatser?

Min fru hävdar att det är dick-picen är det som gjort att blottarna försvunnit ur stadsbilden. Det innebär att man måste tänka sig att det fanns rätt många politiker bland dem som förr förevisade sina företräden på skolgårdar och vid busshållplatser. En faktiskt inte het orimligt tanke.

Det där med seminarier och kurser i ungdomsförbundens regi visar att medlemmarna tidigt ungdomen uppvisar märkliga tendenser.

För ungdomsförbunden är ju också kända för sina vilda fester och ett utbrett samlagande.

Lite perverst eller hur?

Först sitter man på en kurs på Bommersvik och lyssnar på hur den speciellt inbjudna stjärnföreläsaren Magdalena Andersson pratar budget, man blir upphetsad och på kvällens fest med de andra SSU:arna raggar man frenetiskt. Visst blir man lätt upphetsad i den åldern men Magda i kombination med budgetfrågor borde för en normal ung människa vara extremt avtändande, typ: ”Nej, jag ska inte vara med på festen. Jag går och lägger mig med en påse ostbågar och lyssnar på P2.”

Men så är tydligen inte fallet, utan i det här fallet har en vuxen riksdagsman fortsatt tråla efter partners i sitt ungdomsförbund. 

Det känns onaturligt nog på något sätt naturligt. Så ser det ut i de där miljöerna.

Men drar vi verkligen de rätta slutsatserna av det vi ser?

Om vi vänder blicken mot USA och New York kan vi kanske få ett annat och bättre perspektiv på förlopp av det här slaget.

Guvernören Andrew Cuomo tvingades nyss avgå efter en rad anklagelser om ständiga sexuella framstötar och trakasserier mot kvinnliga medarbetare.

Nu var det här inte något okänt fenomen, ryktena hade cirkulerat länge, New York Post hade skrivit om hans i allmänhet rubbade uppträdande – även på andra områden som rör hur man beter sig.

Men plötsligt drog partiapparaten undan sitt stöd – till och med Biden uttalade sig i frågan.

Orsaken var inte att Cuomo passerat en gräns utan att fraktionsstriderna i partiet i delstaten New York nu utvecklats så att Cuomos motståndare – i andra frågor än hur man förhåller sig till kvinnor – stärkt sina positioner; och då kunde de inleda en attack med  #metoo-fanan i täten. 

Rimligen borde Cuomo fått gå tidigare på grund av sitt ljugande om antalet döda under pandemin, eller på grund av sitt megalomana snabbtågsprojekt mellan LaGuardia-flygplatsen och östra Queens (som om det blir av blir historiens och världens dyraste projekt i sitt slag – och som inte för de anländande från flygplatsen till Manhattan utan till en del av Queens med ganska begränsade kommunikationer).

Att använda sexuellt olämpligt beteende som ett politiskt vapen är vanligt i kampen om makten i delstaten.

För två år sedan tvingades delstatens justitieminister Eric Schneiderman att avgå. Genom åren hade han misshandlat sina partners (fyra stycken), ägnat sig åt rasistiska sadomasochistiska sexuella rollspel (demokratiska justitieminister drömmer tydligen om att vara slavägare) och så förföljde han sina partners med dödshot varje gång de lyckades ta sig loss.

Finfin justitieminister.

I det offentliga var han en hård förkämpe för kvinnors rättigheter och en drivande kraft i #metoo-rörelsen, han försökte dra filmbolag inför rätta i Weinstein-affären. Han kämpade också mot sociala media-jättar. Han blev en nationell symbol och älskad av radikaler: ”Det där är vår kille”.

Cuomo tycker dock Schneiderman börjar ta för mycket plats. Och plötsligt efter att ha tigit och lidit i några år kliver de fyra misshandlade kvinnorna fram och förser media och demokraternas internutredning med berättelserna om de helveten de fått utstå.

2018 gör Cuomo ett offentligt uttalande där han fördömer Schneiderman och kräver att denne lämnar in sin avskedsansökan. Pikant nog ägnar sig alltså Cuomo själv samtidigt för fullt åt att tafsa på och trakassera kvinnor.

I sammanhanget kan det vara intressant att studera svenska mediers USA-bevakning. Genom åren har DN haft ett tiotal artiklar där man lyft fram Schneidermans roll som förkämpe för kvinnors, medborgares och konsumenters rättigheter.

När Schneiderman avslöjas som en sexniding och får gå blir det en notis på fem rader.

Media är en villig medspelare i politiska maktkamper – speciellt när anklagelser om sexövergrepp blir ett vapen. De tiger still om om själva den sjuka miljö som drar till sig perversa typer.

New Yorks delstatsparlament I Albany är känt för sina sexskandaler. Listan på demokrater och republikaner som utretts det senaste årtiondet efter sexanklagelser är lång: Jeff Klein, Sam Hoyt, Steve McLaughlin, Dennis Gabryszak, Angela Wozniak, Greg Ball, Sheldon Silver, och Vito Lopez.

Och det är bara de som avslöjats.

Men i USA och i Sverige vägrar man se att politik (och kulturliv) är sjuka företeelser som uppenbarligen drar till sig moraliskt defekta varelser.

Man ser varje från sin post avsatt sexmissdådare som en seger.

Men man förmår inte – eller vill inte – se den fortsatta existensen av ett snuskigt system som ett nesligt nederlag.

Och i Sverige vägrar man i media att diskutera varför Centerpartiet uppenbarligen har blivit lägerplats för pedofiler och varför det inte används som ett vapen i den politiska kampen.

Svaret är givetvis att de andra partierna inte vill gunga båten – och se hur rykten som länge funnits om deras egna ledare länge beläggs och används för att gå till motattack. Centern är för användbar som koalitionspartner för båda blocken. Därför tiger man om bland annat Federley-affärens sammanhang.

När sexuella illgärningsmän avslöjas i partier är det för att man vill rensa i de egna leden och bli av med besvärliga personer … och det är väl ett exempel på det vi ser idag hos Moderaterna.

Artiklar

Där trollen blir räddade*

Boris Benulic

Jag har åter avlyssnat ett samtal i de maktens moduler där vår framtid planeras.

(Scen: Märta Stenevis tjänsterum. Hon sitter med ryggen mot skrivbordet och stirrar ut genom fönstret. Dörren slås upp och in rusar Per Bolund)

Märta: (Vänder sig hastigt om. Spärrar upp ögonen) Men fy fan, vad du stinker Per. Och varför är du så sotig i ansiktet? Har du varit på maskerad igen och kört med black-face? Du vet hur förbannad Alice blev senast?

Per: Nej, nej, nej, inte alls. Inget party. Lyssna nu! Det här kommer du att gilla.

Märte: (Suckar) Jaha …

Per: Jag har vaktat en kolmila hela natten.

Märta: En kolmila?

Per:  Ja, du vet man skottar upp en sjujävla hög med jord, torv, gräs och sand och så destillerar man virke därinne och till slut får man träkol. Det får pyra tills det är klart.

Märta: Nej, nej, nej. Destillera! Jag visste det hade något med sprit att göra när jag såg dig komma in.

Per: Sprit?

Märta: Ja, man gör ju aktivt kol av träkol, så man kan rena sitt hembrända.

Per: Va, kan man rena det? Ska kanske prova det någon gång. Men på sätt och vis är du något på spåren för nu fick jag en idé. Vi ska kalla det här projektet för ”Hembränt 2.0”.

Märta: Vilket projekt?

Per: Men alla bråkar om elbristen.Vi satsar på att det ska byggas en massa kolmilor. Över hela landet. Överallt! Vi ska ta fram ritningar och instruktioner så att man till och med kan bygga en pytte-pytte-liten kolmila på balkongen. Då behöver man inte ha infravärme där.

Märta: Har du infravärme på balkongen? 

Per: (Rodnar.) Jooo, jag har ju en del känsliga plantor i lådorna…

Märta: Jag börjar förstå varifrån du får dina idéer. Först en klunk ofiltrerat och sedan ut på balkongen.

Per: (Rodnar igen.) Men ser du inte fördelarna? Ingen el behövs för uppvärmning i det här landet. Alla värmer med sitt eget träkol i sin egen lilla kamin.

Märta: Kanske har du ändå kommit på något. Alla fordon kan ju köras på gengas. 

Per: Ja, och det här funkar utmärkt ihop med det vi snackat med Stefan om … att vi kanske måste coronastänga landet en gång till. Riktigt ordentligt den här gången. Då måste alla ändå sitta hemma, och då kan de lika gärna vaka vid sin mila.

Märta: På det här sättet kan vi spara på el vid all uppvärmning, och omställningen till elfordon som skulle slukat el blir inte av eftersom vi ska köra på gengas.

Vi har nog ordnat det här med elbrist nu.

Per: Och tänk på intäkterna!

Märta: Intäkterna?

Per: Ja, vi ska givetvis beskatta träkolsproduktion i hemmet. Magda kommer att bli jätteglad.

Märta: Men hur ska man kunna beräkna det?

Per: Vi kör med en schablon beräknad på antal kvadratmeter man bor på och hur stor bil man har.

Märta: Men hur ska vi lansera den här idéen?

Per: Jag har faktiskt tänkt på det. Vi behöver en kampanjlåt som dessutom visar att vi står för det svenska, det är inne numera.

Märta: Och då hade du tänkt dig? Något med ABBA?

Per: Skärpning! Dan Andersson förstås. 

Märta: Någon speciell dikt av honom?

Per: (Sträcker på sig. Ser lite solenn ut.) Helgdagskväll i timmerkojan ur Kolvaktarens visor.

(En lyckligt leende avlöser Märta Stenevis alltid bistra min. Hon ställer sig upp, går runt bordet, ställer sig framför Per Bolund, ser honom djupt i ögonen, fattar hans händer och tillsammans börjar de sjunga.)

Märta & Per: Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,

vik, bekymmer ur snöhöljda bo!

Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,

här är helg, djupt i skogarnas ro!

(Dörren slås upp, Alice Bah Kuhnke träder in. Flämtar.)

Märta: Va? Är inte du i Bryssel?

Alice: (Andfådd.) Var tvungen att komma hem och styra upp saker och ting.

Märta: Så du flåsar. Har du sprungit ändå från Bryssel? I den klänningen?

Alice: Nej, för fan. Men som vanligt är problem med den där killen som sköter av bevakningen i porten. Han vill alltid att jag ska signera ett gammalt numer av Café där jag är med. Den här gången fick jag springa uppför trapporna för att komma undan.

Per: Ah, du menar det där numret där du är lite avklädd och blossar på en cigarr och … signerar du det gamla numret? Kan du vänta här … jag har ett ex på mitt rum. (Rör sig mott dörren.)

Märta: Per! Du går ingenstans! (Per stannar med en olycklig min). Förklara Alice, vad ska du styra upp?

Alice: Magda, den bitchen.

Märta & Per: Öh?

Alice: Vi kan inte låta henne leda sossarna. Hon är helt oemottaglig för mjuka värden och miljö och anti-rasism. Hon kommer att ge oss ministerposter där vi inte kan utöva makt.

Märta: Alice, Alice. Du har nog aldrig riktigt förstått vår strategi. Som sossarnas regeringslag ser ut vill vi inte ha någon verklig makt. Allt vi vill genomföra med tvångsåtgärder ordnar de med allmän inkompetens. Landet avindustrialiseras i snabbt takt. Ygeman ordnar så att vi får elbrist på alldeles egen hand till exempel.

Vi vill bara sitta nära makten så att vi kan ta över när allt rasat …

Per: (Bryter in.) … för då kan vi få gehör för våra småskaliga lösningar.

Alice: (Ser förvirrad ut.) Eh…

Per: Som kolmilor!

Märta: Ja, alla ska framställa träkol i sina hem så behöver vi inte el för uppvärmning.

Alice: Men alla de som bor i miljonprogrammen då. Var ska de få trä ifrån?

(Märta & Per tittar dystert på varandra.)

Alice: (Triumferande.) Tänkte ni inte på va! Men jag har lösningen!

Märta & Per:(Mycket dröjande.) Jaha …?

Alice: Slaveriet! Ni vet allt det där med att alla vita svenskar måste kompensera oss svarta för att de hade lite slavhandel någon gång, jag minns aldrig riktigt när, och så det där med Linné, han som uppfann rasismen.

Per: (Harklar sig.) Nu kanske man inte riktigt kan säga att Linné uppfann rasismen.

Märta: (Lågt morrande.) Käften Per! Tänk på partilinjen. Linné uppfann rasismen. Låt höra Alice, vad hade du tänkt dig?

Alice: Alla svennar bor ju i villor med mycket träd omkring, och så har de alla ett torp mitt i granskogen. De får kompensera oss för slavhandeln och Linné genom att ansvara för att varje vecka såga ner några av alla de där träden de har omkring sig och forsla till oss i orten.

Per: Oss i orten? Har du flyttat?

Alice: (Lägger handen på hjärtat, anlägger en högtidlig min.) Härinne bär jag alltid orten med mig.

Per: Det här kan bli något väldigt fint Alice. Tillsammans frigör vi oss. Svenskar, svarta och utlänningar. Vi möts när vi svennar släpar timmer till dem orten och travar den vid tunnelbaneuppgångarna! Och mötet befriar oss från vårt beroende av el och den svenska skulden för slaveriet.

(Alice lägger nu även den andra handen över bröstet, vänder blicken mot taket.)

Per: Och jag har en idé till. Vi inleder den här stora omställningen med att som en samlande symbolhandling göra en kolmila av Linnémuséet i Uppsala!

(Märta & Alice tittar på varandra och sedan på Per och deras blickar är fyllda med ömhet.)

Märta & Alice: Se där, du kan om du vill!

Märta: Nu går vi in till Stefan och lägger fram det här och förklarar att vi har en idé som kommer att göra att alla minns hans sista tid som statsminister.

Per: Och jag har en idé till slogan för kampanjen.

Märta& Alice: Låt höra! I dag har du flow Per!

Per: Som kolare blir vi alla coolare!

(De fattar varandras händer och med hoppsasteg lämnar de rummet).

*Rubriken syftar förstås på de sista raderna i Dan Anderssons ”Kolvaktaren”.

Artiklar

Det är inte lagar som saknas, det är vilja

Boris Benulic

Ska man klättra uppåt i rättsapparatens byråkrati måste man hela tiden studera signalerna från dem däruppe i toppen.

Thomas Couture: ”En sovande domare” (1859)

När nu tre IS-kvinnor återvänder till Sverige förklarar regeringens representanter att lagarna inte riktigt räcker till för att hantera medlemmar av terroristorganisationer. Mikael Damberg säger att man helst sett att de tre kvinnorna fått en rättslig prövning på plats i Syrien, men då de nu är utvisade kan Sverige ”inte göra annat än ta emot dem”.

Åklagaren har häktat två av de tre kvinnorna som misstänkta för terrorbrott. Mot den tredje sägs det inte finnas några misstankar. Åklagaren deklarerar i DN att de två misstänkta:

” … kommer att höras under dagen tillsammans med försvarare. Vi har en frist på oss som är fram till klockan 12 på torsdag. Innan dess ska vi givetvis ta ställning till om de kan sättas på fri fot eller begäras häktade, fortsätter hon.”

Nu ska det bli intressant att se hur rättsväsendet agerar.

Deras möjligheter att agera hårt mot misstänkta terrorister är vida större än vad politiker och rättsväsende brukar låtsas om.

Kommer ni ihåg Jonas Falk? Han satt häktad i 3,5 år. Fulla restriktioner hela tiden. Total isolering förutom griniga häktesplitar. Ingen i Sverige har suttit häktad så länge.

Häktningen förlängdes gång på gång av rätten efter det att åklagaren förklarat att utredningsläget var mycket besvärligt och att Falk skulle kunna förstöra bevis om han försattes på fri fot.

Så där höll det på i mer än tre år.

Han var misstänkt för att vara en av ledarna för en internationell narkotikaliga.

Givetvis kan åklagaren även i fallet med de tre IS-kvinnorna hävda att utredningsläget är besvärligt och att kvinnorna riskerar att frisera berättelser, kontakta och tubba vittnen, samt förstöra bevis om de inte sitter häktade.

Långa häktningar med fulla restriktioner är något som åklagare ofta begär när de vill knäcka den misstänkte; de hoppas att han ska bli småtokig och uppgiven av isoleringen och vika ner sig. Som t.ex Leif GW Persson påpekat är det ett vanligt förfaringssätt när man vill knäcka eko-brottslingar och personer som opererar i grossistledet inom narkotikahandeln.

Men märkligt nog tillgriper man mer sällan den metoden när man ska ge sig på misstänkta mördare, våldsmän och våldtäktsmän.

Hur många gånger har ni inte i sådana fall läst formuleringen ”… släpptes på fri fot men misstankarna kvarstår”. Som:

”De sju personer i 20-25-årsåldern som anhölls under helgen misstänkta för olaga frihetsberövande och grov stöld i en by i Kramfors kommun har släppts ur polisarresten. Misstankarna kvarstår.” Eller ”Trio släppt på fri fot – men misstankarna om inblandning i mordet på Violstigen kvarstår”.

Uppenbarligen saknar vad som ska föreställa rättsystem i Sverige viljan att nyttja alla möjligheter att isolera, utreda och i sinom tid straffa terrorister (och dem som inom riket ägnar sig åt våldsbrottslighet). Hur många av de återvändande IS-terroristerna har suttit häktade någon längre tid? Samtal och fika med socialtjänst lär ha upptagit mer av deras tid.

Det som antagligen händer på torsdag är att rätten kommer fram till att det inte finns skäl att hålla IS-kvinnorna häktade. De försätts på fri fot och åklagaren förklarar att misstankarna kvarstår och att utredningen fortsätter.

Och om ett halvår är den nedlagd.

Det har redan lagts ner ett tiotal förundersökningar mot misstänkta terroristturister.

Artiklar

Förhoppningar dansar bäst på skallig mans huvud*

Boris Benulic

Allt är inte vad det synes vara, eller så är det det. I vilket fall är rätt mycket - om än inte allt - inte vad det borde vara

Morgan Johansson kommer instörtande på Stefan Löfvens tjänsterum

Morgan: Var är lagboken? Har du sett lagboken?

Stefan: (Tittar upp) Och här kommer du inrusande med håret på ända. (Skrockar, stirrar förnöjt på Morgans flint). Men så får man väl inte säga i det här landet. Förresten, när vi ändå är inne på ämnet … hur ser man när du är rädd? Ditt hår kan ju inte resa sig på ditt huvud. Har du någon annan signal man ska titta efter?

Morgan: Varför skulle jag vara rädd?

Stefan: Har du inte sett dina popularitetssiffror?

Morgan: Jag har försökt. Men det verkar inte som om de hade frågat om mig i senaste mätningen.

Stefan: Jo, det hade de. Du ska inte titte på de andra staplarna. Du ska titta under strecket. På minussidan.

Morgan: Åh fan, jag trodde den stapeln var liksom ett stödben för diagrammet.

Stefan: Du behöver stödben.

Morgan: Men hur kan man få minustal på en popularitetsmätning?

Stefan: Det undrade jag också. Så jag ringde institutet och de sa att det var helt unikt. Men de visste inte hur de skulle hantera de svar de fick när de frågade om dig. Man ska ju svara med mycket bra, bra och så vidare neråt på skalan. Alla som svarade följde mönstret tills utfrågaren kom till ditt namn – då blev det istället svärord, könsord och någon lät tydligen som om han begick seppuku. Så de bestämde sig för att föra in alla som använde … vad ska vi kalla det … nedsättande kraftuttryck … i en negativ stapel.

Morgan: Man kan inte lita på sådana mätningar. Kan vi inte be Brå göra nästa mätning?

Stefan: Brå?!

Morgan: De brukar ju leverera rapporter och undersökningar som vi vill ha dem.

Stefan: (Bekymrat) jag tror inte du läst den senaste.

Morgan: Klart jag inte har. Behövs inte. De har sagt samma sak i 15 år.

Stefan: (Ännu mer bekymrat) Om du tror det förstår jag dina uttalanden efter den senaste rapporten. Men jag kan berätta för dig att man kan inte riktigt lita ens på Brå längre.

Morgan: Vad är det som händer? Har Jerzy gått i pension?

Stefan: Har inte Jerzy egentligen alltid befunnit sig i ett pensionsliknande tillstånd? Ja, i den meningen att han inte gjort sitt jobb. Men det har vi ju haft nytta av.

Morgan: Det var värst vad filosofisk du är i dag.

Stefan: Jag känner lugn. Allt är förutbsetämt. (Harklar sig. Fortsätter med mörk röst). Antagandet att allt är absolut förutbestämt är själva grunden för all vetenskaplig undersökning.

Morgan: Va?

Stefan: Max Planck.

Morgan: Max Planck? Finns det en Mini Planck också?

Stefan: (Tittar åter bekymrat, men nu samtidigt roat, på Morgans kala hjässa) Jag förstår att inget kan växa i den jordmånen. Max Planck var fysiker. Jag har börjat läsa på om kvantteori. Du vet … nej, det vet du förstås inte … men det har att göra med att saker både kan vara och inte vara. Jag vill ge vår politik en mer vetenskaplig framtoning.

Morgan: Men då fattar jag. Anita är en sådan där kvant eller vad det nu kallas som du pratar om. Ibland är vi ihop och ibland är vi det inte. Det beror på vem du frågar.

Stefan: Mhm. På sätt och vis har du väl rätt. Hon är i vilket fall en naturbegåvning i det här sammanhanget. Hon kan hävda två helt olika uppfattningar om en och samma sak i ett och samma uttalande. Hon har gjort politisk konst av Schrödingers katt.

Morgan: Det där beror ju bara på att hon har så dåligt minne. Hon minns inte från den ena minuten till den andra vad hon sagt.

Stefan: På tal om dåligt minne … jag börjar visst själv få det. Jag glömde alldeles bort ditt ärende. Du ville ju ha fatt på lagboken. Du kan ta mitt exemplar. (Pekar på stor blå bok i hörnet på skivbordet).

Morgan: (Tittar med visst obehag på den stora blå boken). Men tok heller. Inte den. Den tittar jag aldrig i, då får man bara prestationsångest och mardrömmar. Jag menade den där boken om inläggningar. Det finns en massa recept på olika sorters lag där. Anita säger att om man smörjer in huvudet med samma lag som man lägger in rödbetor i så börjar håret växa.

Stefan: Om det är någon här som ska läggas in så är det du. Pallra dig iväg nu så jag får fortsätta läsa Schrödingers ”The Historical Development of Quantum Theory”.

*Och den här gången har vi ett e.e. cummings-citat som rubrik.