Artiklar

Religiös lortaktighet

Boris Benulic

Centerns och moderaterna representanter klipper sina sista band till verkligheten.

Nu står det nya utomhusbadet i Järva färdigt. Jo, jag vet vad ni tänker. Är verkligen frånvaron av ett utomhusbad dessa områdens stora problem?

Men det finns vissa praktiska fördelar. 

När bilbränder ska släckas behöver inte brandkåren rycka ut och riskera att bli utsatt för stenkastning utan stadsdelsnämndernas politiker kan organisera langningskedjor från badets pooler till de parkeringsplatser där bilar brinner.

På tal om langning ger det nya badet en praktisk fördel för en del av dem som bor i området. De behöver inte längre ta bilen in till stan för att ge någon ståplats i Nybroviken efter en gänguppgörelse. 

Det här badet är ett exempel på hur politikerna och byråkraterna gått från välmenande anpassning inför muslimska invandrare till en total underkastelse inför islam.

En del av er tycker nu kanske att jag överdriver.

Men betänk då följande.

Utomhusbadets 50-metersbassäng som är delad i två avdelningar har fått ett unikt och speciellt vattenreningssystem.

Och vad utmärker detta vattenreningssystem?

Jo, på i ett av premiärreportagen i lokalpressen får man veta att:

”… reningssystemet är anpassat för bad med kläder på.”

Så alla dessa kvinnor som vandrar runt som enmanstält ska kunna plumsa direkt ner i poolerna.

Fint va?

Eller tämligen snuskigt.

I årtionden har det i svenska badhus varit en självklarhet att man tvagar sig utan badkläder innan man hoppar ner i det badvatten som man delar med andra. Liknande förhållningsregler har gällt i badhusen.

Självklart, enkelt, förnuftigt, hygieniskt.

Men numera står sig renlighetskrav slätt mot efterblivna religionsutövares krav på frihet.

Politikerna som var med på invigningen verkar på fullt allvar tro att de gjort något bra:

”Eftersom Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta har varit de enda stadsdelarna som saknar tillgång till ett utomhusbad nära sig, är Järvabadet mycket välkommet. Barnen kommer att få fler möjligheter att lära sig att simma och därför fyller badet en oerhört viktig funktion. ”, sa Centerns Karin Ernlund vid invigningen.

”Järva har fram tills idag varit ett område utan utomhusbad. Sedan 70-talet har diskussionen pågått och nu har vi äntligen nått fram. Jag hoppas att badet kommer att bli en somrig samlingsplats för hela Järva, och bidra till att fler lär sig simma, myste moderaternas Dennis Wedin vid samma invigning.

Bristen på utomhusbad har alltså varit ett av de stora problemen för Rinkeby och Tensta enligt politikerna?

Nu ska gängbildningar, arbetslöshet, bidragsberoende och usla skolresultat sköljas bort i utomhusbadets vågor.

Härligt.

Eller komplett idiotiskt.

En gång i tiden var svenska politiker ense om att landet måste röra sig framåt. Lubbe Nordström reste runt i slutet på 1930-talet och rapporterade om ”Lort-Sverige”, om misär baserad på okunnighet.

Då fanns en grundläggande enighet över partigränserna om kamp mot bristande hygien.

Numera verkar den enigheten gälla nödvändigheten av att återinföra Lort-Sverige.

Och när den här satsningen för ungefär en kvarts miljard visar sig bara skapa fler problem kommer politikerna säga något i stil med: ”Det kunde man ju inte förutse.”

Men även en enkel balkanbonde kunde för rätt många år sedan förklara varför idéerna om behovet av ett utomhusbad i Järva mest förde tankarna till väl använt diskvatten i den här texten om historiska erfarenheter och den här om den totala oförmågan att ta itu med de verkliga problemen, antagligen beroende på en kombination av feghet och dumhet.

Artiklar

Radio Bubbla: Mördaren är nästan alltid svart

Boris Benulic

"White silence is violence" får vi nu lära oss. Men det är fel. White silence is suicide.

I onsdagens program diskuterade vi det mycket tragiska och märkliga fallet Jessica Doty Whitaker.

Tragiskt är fallet för att hon mördades ur ett bakhåll när hon promenerade hem genom Indianapolis i sällskap med sin fästman och två andra personer. De hade deltagit i firandet av USA:s nationaldag.

De kom i gräl med en grupp svarta män, som skriker ”Black Lives Matter”. Någon i Jessicas grupp yttrar orden ”All Lives Matter”. Efter ytterligare ordväxling går grupperna åt var sitt håll. De svarta männen rör sig uppför en backe mot en bro som går över kanalen.

Skott avlossas från bron. Jessica Doty Whittaker träffas och dör strax efter sin ankomst till sjukhuset. Hon lämnar en treårig son efter sig.

Detta är det tragiska.

Det märkliga är att det inte uppmärksammas i media. Det tar mer än en vecka innan en större tidning tar upp det – och då är det engelska Daily Mail. 

Men i medströmsmedia annars är det tyst.

Man kunde nästan tro att de inte bryr sig om ifall en småbarnsmamma mördas ur ett bakhåll.

Inte om hon är vit.

För nu är det ”Black Lives Matter” som gäller.

Alla dessa svarta som sägs mördas av vita poliser ni vet.

Men som vi kunde berätta i programmet har vi tittat lite närmare på mordstatistiken i just Indianapolis. Staden där Jessica Doty Whitaker mördades.

Det är en rå och brutal stad. Ligger på en vanhedrande fjärde plats i antal mord per 100.000 invånare.

För året 159 mord.

De flesta av morden med kända förövare utfördes av svarta som mördade andra svarta. 

Därefter kom svarta som mördade vita.

Antal svarta som mördades av vita?

0.

Noll.

Zero.

Ingen.

Däremot är det alltid ett antal vita som mördas varje år.

Ofta kvinnor.

Varje år. År ut och år in.

En del av dem mördas på obeskrivligt brutala sätta. Mest uppmärksammat blev kanske fallet med Amanda Blackburn för fem år sedan. Ung, vit, gravid, gift med en pastor. Hon befinner sig ensam hemma med sitt ett år gamla barn när är gäng unga svarta män tränger sig in i hennes hem, våldtar henne och avslutar med att skjuta henne i huvudet.

Någon för dödsstraff?

Så här skulle man kunna fortsätta uppräkningen. Problemet är enligt all tillgänglig statistik för Indianapolis inte att vita dödar svarta. Hävdar man det är man inte riktigt frisk i huvudet. Problemet är att mördarna nästan alltid är svarta. De dödar vita.

Men de dödar framförallt sina egna.

PS. I statistiken ingår inte personer som skjutits av polisen i Indianapolis. Och då skulle man förstås kunna tänka sig att det antalet är så stort att det är det som driver BLM-pöbel och den vita Starbucks-vänstern ut på gatorna i staden för att demonstrera. 

Och att den svarte Dreasjon Reed sköts till döds av polisen i staden 6 maj utlöste förvisso demonstrationer.

Men det är en fullt rimlig hållning av poliser i Indianapolis att hela tiden vänta sig det värsta i sin tjänsteutövning. Några timmar efter att Reed skjutits, dödas en annan ung svart man av poliser. Det är 19-årige McHale Rose som larmar polisen, de rycker ut och när de anländer öppnar han eld mot dem. De besvarar elden. Rose dödas. Poliserna rullade alltså in i ett förberett bakhåll.

9 april i år skjuts den kvinnliga 24-åriga polisen Breann Leath. Småbarnsmamman mördades när hon skulle avfyra ett lägenhetsbråk.

Hon var dessutom svart.

Med tanke på sådana händelser är det nästan underligt att poliserna i staden ligger så långt ner i statistiken när det gäller personer som dödats av poliser. 

Och nu ställs om och om igen kraven på ”Defund the police.”

Jamenvisst. Då kan Jessica Doty Whitakers mördare avrätta fler vita kvinnor.

PPS. Och till den som stör sig över mitt repeterande av ordet ”vit”. Betänk att vi nu sedan några månader fått lära oss att hudfärgen på offren spelar roll. Ja, rentav är det avgörande.

Liksom hudfärden på den som dödar. Det är därför jag så ofta använt ordet ”svart”.

Jag följer bara – för en gångs skull – PK-manualen.

Artiklar

Kolsvart privilegium

Boris Benulic

Kolkraftverket i Lethabo. Sydafrikas stora – och ökande – användning av kol verkar inte ses som något problem. Det är bara när vita eldar med kol som miljön är hotad. Kanske ses det som en form av appropriering och därmed som förkastligt?

Många afrikanska länder planerar nu storskaliga satsningar på kolkraft berättar statsradion i dag. I Asien har Kina dessutom redan bestämt sig för att det ska byggas minst 500 kolkraftverk. I Indien deklarerade premiärminister Modo för två veckor sedan att man ska uppmuntra privat investerare att gå in i ett projekt som innebär att man öppnar 41 nya stora kolgruvor för att säkra landets energiförsörjning

Och under tiden låtsas man i delar av Europa att det spelar någon roll vilka personliga val du gör: om du inte har rätt sorts kylskåp smälter polarisarna! 

Varför flänger Greta mellan konferenserna i västvärldens metropoler? Det är väl Nairobi, Maputo, Lagos och Lusaka hon ska besöka?

Va, är hon inte välkommen där? Jaja, då får väl vi ställa upp och lyssna en gång till på vilket hot Sverige är mot jordens överlevnad.

För det är uppenbarligen ett svart privilegium att få öka mängden växthusgaser.

Som vanligt kommer det att dyka upp kommentarer om att en svensk förbrukar mer energi på olika sätt än en afrikan.

I sig är det helt ointressant eftersom Greta & Co påstår att planeten kommer att dö om inte utsläppen minskar. Och om utsläppen måste minska då måste ökad kolkraftsanvändning stoppas i Afrika – för att inte tala om Kina och Indien. Sådana kampanjer kommer dock inte miljörörelsen att ägna sig åt. Miljöpolitik är inte till för att rädda miljön, den är till för att ge överheten i västerlandet mer makt över oss.

En överhet som i Sverige inte är kompetent att utforma vettiga ramar för energipolitiken.

Oförmågan att upphandla något så relativt enkelt som en transformatorstation gjorde ju att elkraft från norra Sverige inte kunde distribueras till södra Sverige och Skåne.

Enligt planerna skulle stationen varit igång 2015.

Den kanske fungerar i höst. Fem år senare.

Sedan återstår det delikata problemet om elnäten har tillräcklig kapacitet för att distribuera den kraft som behövs från Lund till Malmö, Helsingborg och Trelleborg.

Nej, men se man på, det har de antagligen inte.

Följden har hittills för Skånes del blivit höjda elpriser, företag kan inte bygga ut sin produktion och så har två avstängda kraftverk i Skåne fått startas upp igen. Ett drivs med olja och ett med gas.

Och politiker som intestrukturminister Ygeman och byråkrater som de i ledningen för Svenska Kraftnät är samtidigt de som förklarar för oss att vi måste tänka på hur vi beter oss i vår vardag: Låt bli plastpåsarna! Promenera till jobbet!

Politikerna talar om hur vi har några få år på oss att rädda världen.

Men de kan inte skapa sådana strukturer att man få en transformatorstation i Skåne att fungera på fem år.

Varför lyssnar människor på dessa politruker, dessa skråpukar som hotar oss med domedagen?

Visst ska nationen ha en miljöpolitik, men den kan inte få utformas av personer som tror att allt ont här i världen är västerlandets fel – och att om bara européer får det sämre så innebär det att världen blir bättre.

Artiklar

rätten att behandla “illa”

Boris Benulic

DN lanserar tanken på att ingen ska "kunna behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet". Inte? När blev det en absolut sanning? Charlie Manson applåderar från sin plats i Helvetet.

Stormöte under gruvstrejken i Kiruna 1970. Och nej, med tanke på textens innehåll är inte bildvalet underligt.

Konferensprostitution är ett problem för västerlandet.

Och nej, då menar jag inte damer som flockas i städer där stora tillställningar hålls för försäljare eller politiker (vem kan förresten numera skilja dessa grupper åt?).

De damerna är mer att beteckna som ett privatmoraliskt problem.

Jag talar om konferensprostituerade i samma mening som Arthur Koestler gjorde i ”Call girls”, personer som åker runt i världen och uttrycker åsikter som bekräftar konferensinbjudarnas allmänna inställning. Givetvis kan man också ägna sig åt åsiktsprostitution genom att skriva på ledar- och kultursidor. Jag antar att det väl då är mer att likna vid att utföra chatsex–tjänster. Läsaren får den egna värdegrunden bekräftad – ibland också utvecklad.

Systemet bygger på att det finns vissa saker som anses som omöjliga att diskutera. Lika lite som man kan diskutera jordens form; platt eller rund – kan man diskutera påståenden som detta på dagens ledarsida i DN:

”Att erkänna och bekämpa orättvisor och rasism med alltifrån samtal och upplysning till rättsskipning är nödvändigt. Ingen ska behandlas illa på grund av sin grupptillhörighet eller sitt utseende och det är viktigt att vara vaksam på eventuella ökande tendenser till diskriminering.”

Det här är bara ord som skribenten yttrar utan att fundera på vad det är hon säger. Ord som behövs när man ska uttrycka en accepterad åsikt.

Börjar vi alla bete oss i enlighet med de orden detta bryter vi med grundläggande folklig visdom som i århundraden ansamlats i alla samhällsskikt – och då tagit sig lite olika uttryck – men det har funnits starka förenande drag.

Ett av dem är tanken på att man med självklarhet kan behandla människor illa ”på grund av … grupptillhörighet.” Med ”illa” antar jag ledarskribenten menar fängsla, utvisa, förbjuda innehav av vissa arbeten, neka anställning eller andra rättigheter som tillkommer befolkningen i stort.

Och visst kan man behandla grupper illa på detta vis.

Denna utstötningsmekanism har – om vi håller oss till min del av det sociala och politiska spektrat – varit en självklar sak för arbetarrörelsen när den växte fram. Man bekämpade dumhet, efterblivenhet, våldsamhet mot kvinnor och barn, dryckenskap, lathet.

Den som inte trots förmaningar, uppsträckningar eller ibland en och annan dagsedel (jodå, det förekom) hyfsade till sig stöttes ut. Det gamla bondesamhällets grundläggande normer överförda och anpassade till en ny tid.

Inget underligt i det.

En fråga om sammanhållning för bevarande av kulturen och samtidigt utvecklande av välståndet. En fråga om överlevnad.

Varför skulle det arbetande folket i dag inte kunna återgå till gamla hållning när de ställs inför kulturer och individer som uppvisar beteenden som inte är möjliga att förena med den traditionella moral och kultur som en gång gjorde det arbetande folket och nationen starkt?

Om det en gång var riktigt och nödvändigt att avlägsna individer och grupper som innebar ett hot ur den egna kretsen och närheten; en utstötning av dem som hävdade sin rätt att vara lata, oföretagsamma och leva av andras arbete eller än värre –leva av andras olycka – varför skulle det inte vara riktigt i dag?

Om det en gång var riktigt och nödvändiga att avlägsna människor ur sin närhet som hävdade rätten att förtrycka kvinnor och barn, och även fysiskt misshandla dem, eller begå andra övergrepp mot dem, vare sig de tillhörde familjen eller var främlingar – varför skulle det inte vara nödvändigt i dag?

”På många sätt är vi ett generöst och vidsynt land och det ska vi vara stolta över.”

Den svenska kulturen och det arbetande folkets moral har historiskt sett präglats av just sin vidsynthet. Den vidsyntheten tog sig uttryck i att man inte brydde sig särdeles mycket om vad folk gjorde så länge de arbetade och skötte sitt.

Det är verklig vidsynthet. Den finns människor bland människor som har fullt upp med att sköta sitt och faktiskt inte orkar bry sig om vad andra gör så länge det inte utgör ett hot för dem själva.

Nu vill DN:s ledarsida att denna vidsynthet ska utvidgas till att gälla dem som anser att mitt är deras och att deras religioner och kulturer har samma rättigheter som den kultur, tro och moral som det folket och nationen gemensamt arbetat och slitit sig fram till. 

Och tidigare försvarat.

Den vidsynthet ska alltså uträckas till individer och kultur som inte i någon mening själva präglas av vidsynthet i svensk, traditionell mening.

Den vidsyntheten behöver vi inte.

Den behöver bara den del av överheten som vill uppgå i en global elit. De låtsas omsorg om de invandrarbarn som till exempel växer upp i en muslimsk miljö – även om en sådan uppväxt innebär att barnen kommer att bli mindre vetande och intellektuellt och moraliskt sett sämre människor.

Jag som lider med dessa barn hade velat se ett kulturkrig mot efterblivenheten i förorten. Jag hade velat se dessa barn assimileras i en europeisk kultur och bli produktiva.

Men sorgligt nog är den möjligheten försutten.

Återstår att skydda, värna och återuppbygga svensk kultur.

Artiklar

Manlighetens sista suck, snart ska Du vara eunuck

Boris Benulic

Abraham Lincoln – en man med tydligen föredömliga sovvanor. Åtminstone i ungdomen.

Det gäller att lägga sig före i trenden och vara tidigt ute med att anamma av överheten påbjudet beteende. Så alla män som känner sig osäkra och möjligen ensamma ska här få ett tips.

Skaffa en hund.

Men nöj dig inte med att ta promenader med jycken.

Sov med den också.

Jag sätter nämligen en slant på att det blir nästa krav som ställs på oss män för att vi ska visa att vi verkligen funnit oss själva.

Vad som följer efter det är jag dock lite osäker på.

Kanske att man anmäler sig till en brodyrkurs hos Hemslöjdens vänner.

Då kan trenderna flyta ihop. Man broderar ett monogram på hundens örngott.

Det här verkar bli en sommar då kultursidorna i tidningarna fylls med extra mycket material om ”mansrollen”.

Det är väl inledningen på slutoffensiven.

Det avgörande slaget utdelas kanske om en två, tre år då det yttersta beviset på att man är en modern man är att man kapar kulorna på sig själv och matar hunden med dem.

Målet uppnått.

Den vite mannen kan inte längre reproducera sig.

Om jag överdriver? Läs Niclas Vents artikel på AB:s kultursida i dag. Han menar att:

”Många män i dag mår dåligt. För framförallt de äldre beror det ofta på att de är ensamma och känslomässigt isolerade. De har helt enkelt inga kompisar. Och ju mer traditionellt maskulina deras värderingar är – ju mer de betonar autonomi och självtillräcklighet – desto mer isolerade blir de, visade sociologer vid University of Michigan i en studie tidigare i år."

En självklar första invändning är förstås att en ”traditionellt maskulin värdering” inte är att man är ”autonom” och ”självtillräcklig” – det är att man är en fungerande och bärande del i en familj.

Hela Vents text ångar av oro över att män är isolerade från andra män. De är ensamma.

Det här visar hur överhetens kulturkrig haft en sådan framgång att familj och tvåsamhet helt försvunnit ur diskussionen och frågeställningen.

Om en man är ensam och känner sig isolerad finns inte kvinnor med som en del i lösningen av problemet.

Istället ska mannen förändra sitt beteende och dela säng med andra män – sov tillsammans, fast bara som vänner då förstås. Händerna på täcket. Så gjorde Abraham Lincoln när han var ung och fattig berättar Vent för oss. Jag väntar bara på att han ska gå vidare och säga ”… och han blev ju president.

Men allt är inte elände menar Vent:

”Samtidigt är det svårt att frigöra sig från tanken att vi parallellt upplever den positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt. Män har trots allt, åtminstone i teorin, insett värdet av att själva vårda sina relationer. Män har kvinnliga kompisar. Män är närvarande föräldrar, tar pappaledigt. Män kramar andra män, ibland även utan direkt inflytande av sport och alkohol.”

Det är till att ha lågt ställda krav på män.

Ha kvinnliga kompisar och krama andra män – då når man ”mansrollens absoluta historiska höjdpunkt”. 

Män som ”närvarande föräldrar” räknar Vent också upp i sin lista över positiva faktorer.

Visst, man ser ju män gå runt med barnvagn på stan på väg till ett kafé. Även en lattepappa är en slags pappa.

Eller inte.

Föräldraskap innebär rimligen att man fostrar och är ett föredöme, att man deltar i barnens utveckling, ser till att de läser, bildar sig, man deltar i formandet – och beskyddandet.

Men den som studerar samhällsdebatten, ser att det moderna föräldraskapet mest tar sig uttryck i skrianden om: ”Men varför gör inte skolan något! Varför gör inte förskolan något! Varför finns det inga tider i ishallen! Varför ser staten och politikerna inte till att det här fungerar!”

Att tala om män som ”närvarande föräldrar” i ett samhälle där föräldraskapet överlåtits på den offentliga sektorn och staten är ju bara fånigt.

Och att tala om att ”män är ensamma” i ett samhälle där tanken på familjen som en samhällets urcell bekämpats av överheten sedan 1930-talet närmar sig ren kretinism.

Vad ska män bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Vad ska kvinnor bli i ett sådant samhälle annat än ensamma?

Men barnen, de finns i statens förvar – förvisso inte alltid den tryggaste platsen.

Här ser vi lömskheten i kulturkriget.

Först några årtionden av kampanjer mot familjen som en plats för förtryck. En kampanj som stegrats de senaste 20 åren med bittra kvinnoromaner om usla män och än uslare förhållanden. Begränsningarna är stora hos denna genre när det gäller allmängiltighet och litterärt värde. Problemet kan i det fallet sägas vara att kulturkvinnor äktat kulturmän och mindre ljuv musik har uppstått – ur detta dras slutsatser som anses gälla för mänskligheten i stort. Den gamla vanliga förmätenheten alltså hos många i kultursfären. Och jag förstår ilskan hos kvinnor som dragits med män som ägnar sig åt ”kultur” i modern, svensk mening. Men jag ser inte poängen med att låta detta drabba det manliga släktet i sin helhet.

Parallellt med att kriget mot familjen intensifierats har lovsångerna i media ökat om ensamhushållet och singellivets fördelar har också blivit en självklarhet.

Istället för att diskutera hur tvåsamhet och familj ska kunna återuppstå hyllas ”tjejgänget” och ”killgänget” där man träffas och umgås.

I ”tjejgänget” diskuterar man alla fel hos män.

I ”killgänget” diskuterar man också alla fel hos män.

Det Vent betecknar som den ”positiva mansrollens absoluta historiska höjdpunkt” riskerar att bli slutstationen för den västerländska civilisationen.

Det blir för få barn gjorda, och de som ändå kommer till världen fostrar staten på ett sådant sätt att det i nästa generation blir än färre födslar.

Men vi kan ju alltid öka importen.

PS. I den här texten diskuterar jag en annan av överhetens angreppslinjer på familjen; påståendet att ett samhälle där heterosexualitet dominerar skulle innebära förtryck av hbtq-personer. Det är tvärtom.

Artiklar

Ljusnande framtid? beror på vad det är vi får se brinna

Boris Benulic

"Han verkar blunda när han är ute på någon av sina många resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten."

Lasse Berg hoppfull – och proppfull av märkliga uppfattningar.

I en värld där de flesta ständigt får det bättre borde det inte finnas något behov av lovsånger till globalisering och framsteg.

Ändå ständigt detta propagerande för att vi aldrig haft det så bra som nu, och dessa löften:; bara vi inte klagar och protesterar så ska vi få det ännu bättre.

I dag rycker Lasse Berg in för att täta luckorna i leden hos framstegsoptimisterna, och han gör det i form av en text på DN Kultur.

Han inleder med att påminna oss om att allt var sämre förr – typ: vi inte behöver jaga mammutar ner i tjärgropar längre för att få mat för dagen, och det ska vi vara tacksamma för. 

Det har gått framåt. Och det kommer det att fortsätta att göra om vi inser följande:

”Då är det bra att minnas att vi som individer i stället för att ständigt sukta efter större stenyxor och fler grävkäppar har ett medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men låt oss vara konkreta. Diskutera utvecklingen som den ser ut här och nu.

Vi har ett antal stater i världen där islam är den statsbärande religionen: Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Qatar, Pakistan, Turkiet.

Sedan finns där andra rangens islamska stater som Afghanistan, Sudan, Somalia. 

Och så har vi islamistiska rörelser som utgör ett växande hot i länder i Afrika och Asien som inte ingår i den muslimska kulturkretsen.

Och då har jag ändå hoppat över en hel del länder och regioner.

Det kännetecknande för islam är att dess utövare inte har något behov av att bli ”sedda” i den mening Lasse Berg lägger i ordet, alltså betraktade som jämlikar och personer i förhållande till vilka man ska vara beredd att jämka och anpassa sig.

De vill bli sedda som företrädare för en överlägsen kultur och religion som inte ska behöva anpassa sig.

Nu kommer en del att invända att jag generaliserar. Visst gör jag det. Vi talar ju om möten mellan kulturer – då måste man utgå från de grundläggande dragen i kulturen som den uppenbarat sig genom historien, och beteendet och drivkrafterna hos dem som kontrollerar staterna i de olika kulturkretsarna. Något speciellt behov av att bli ”sedd” i Lasse Bergs mening kan jag inte upptäcka.

Om det är någon som generaliserar är det Lasse Berg som uppfordrande påpekar att för några årtusenden sedan använde vi stenyxor. Nu har vi bättre redskap. Vad har hänt däremellan. Jo, globalisering. Leve globaliseringen!

Generande generaliseringar.

Borttrollade är krigen, folkvandringarna, folkfördrivningarna och massmorden under årtusenden.

Ska vi dra de stora linjerna i historien kan de istället beskrivas som att Europa skapar och därefter för upplysning, teknik och civilisation ut i världen. Förlorar dock efter andra världskriget mer och mer av sin styrka. Trängs tillbaka till sitt urområde vars länder nu också försvagas av en folkvandring från den muslimska kulturkretsen i Västasien och Afrika.

Att världens teknologiska utveckling ständigt pågår (och vi slipper jaga mammutar) innebär inte med automatik att den civilisation som en gång var förutsättning för denna utveckling – den europeiska – inte går bakåt och därmed är hotad.

Utan att skriva ut det erkänner Lasse Berg dock Europas grundläggande betydelse för utvecklingen i världen i sin egen historieskrivning:

”För tio tusen år sedan började människorna byta allt detta som gällt så länge till ett bofast liv med jordbruk och senare boskapsskötsel. I dessa hierarkiska samhällsbyggen skedde utveckling av teknik och vetande i en rasande takt, jämfört med tidigare. Men också under dessa årtusenden var stillastående levnadsvillkor massornas regel. Produktionen per person var jorden runt i stort sett konstant under årtusendena fram till kolonialhandel och industrialisering.”

Och vad var den drivande kraften i ”kolonialhandel” och ”industrialisering”?

Europa. 

I det accelererande kaos som nu kännetecknar delar av Europa vill Lasse Berg att vi ska predika för dem som skapar kaoset att de ska betänka att vi alla har ett: 

”… medfött behov av jämlika sammanhang, av att vara sedda, respekterade, ha vänner, närstående som gör oss väl och vilka vi får göra väl.”

Men han tycker vi ska tala med om detta betraktar inte ens sina egna kvinnor som ingående i ett jämlikt ”vi”.

Lasse Berg ger inga exempel från vår nutid på hur stater och folkgrupper i den muslimska kulturkretsen skulle vara intresserade av att sitta runt eldstaden och diskutera på Lasse-Bergskt vis med oss. Eller det är väl snarare framför skärmarna och plattorna och mobilerna vi ska placera oss för att kunna kommunicera:

”Vår art har haft en oslagbar fördel framför andra apor. Alla djur kan kommunicera. Men vi kan prata, skapa kunskap hos den andre om sådant hon inte känner till. När man på det sättet kopplar ihop människors hjärnor får man ett fantastiskt verktyg för problemlösning. Dessa samtal när man byter idéer kan vi nu, i skriftlig eller elektronisk form, föra med miljarder andra. Det är bara dessa samlingar runt en global lägereld som kan rädda oss.”

Men det finns inget ”oss”. De ”andra” vill inte ingå i detta ”oss”. När Lasse Berg reser i Afrika och Asien ser han asfalterade vägar och TV-apparater:

”Bilar parkerade vid trevåningshus. Det stinker inte längre.”

Men han ser inte de förtryckande aggressiva regimerna.

Och om de nu fått det så förtvivlat bra i tredje världen som Lasse Berg hävdar – varför vill de alla till Europa? De verkar inte märka att de fått det bättre. 

Visst en del av vägarna i Uttar Pradesh har fått asfalt.

Men hela Syriens infrastruktur är borta. 

Det är en drömmare och fantast som för ordet i Lasse Bergs artikel. Han måste blunda när han är ute på någon av sina resor. Man får hoppas att det inte är han som sitter vid ratten.

Hur kan han vara så hoppfull?

Jo, men förstår ni, den här internationella dialogen som ska ge oss alla mer fred och välstånd har redan börjat. Har ni inte märkt det? Dialogen som ska ge oss en globalisering som är skonsam mot miljön dessutom.

Vilka tecken finns då på att detta samtal inletts?

Lasse Berg kan berätta för oss att:

”För ett år sedan tillkännagav Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern att alla regeringens nya satsningar måste fylla kravet på att öka befolkningens välbefinnande. Det rörde sig om saker som gemenskap, psykisk hälsa, jämlikhet, hållbarhet. Tanken är att så småningom ska alla statens utgifter handla om välfärd snarare än tillväxt.”

OK?

Är det allt?

Nya Zeeland ska satsa på att staten blir alla invånares ömma mamma, satsa allt på medborgarnas välfärd.

För Lasse Berg räcker detta:

”Jacinda Arderns exempel kan vara ett tecken på att samspråket på allvar redan börjat.”

Det är till att dra stora växlar på en premiärministers inrikespolitiska uttalande i ett örike med fem miljoner invånare.

Jag är inte ens säker på alla hennes egna medborgare deltar i det där ”samtalet”.

Men så här blir det när globalisterna ska argumentera. De får lämna det globala perspektivet och krama något litet hoppfullt tecken i världens utkant.

PS. Men Kina då undrar kanske någon?

Jo, de kan heller inte tänka sig att delta i något internationellt peace-and-love-samtal?

Varför skulle de göra det?

De koncentrerar sig på att kunna avlyssna alla samtal som pågår.

Artiklar

Fronten breddas med en nyfiken liberal

Boris Benulic

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Detta modiga generalangrepp på Bonnierpressens försök att stävja alla försök att utforska verkligheten innebär med säkerhet att Mattias Svensson tvingas söka sig till andra arbetsgivare.

Mattis Svensson framför en sympatisk tankegång på DN:s ledarsida i dag.

”Ju mer jag tänker på det, desto mer verkar det som att nyfikenheten fattas i samhället i stort. Det anses barnsligt att vara nyfiken på hur världen fungerar, och direkt provocerande att inte direkt och entydigt ta avstånd från uppfattningar och beteenden som väcker ogillande. Undra på att världen samtidigt börjat kännas tråkig, snäv och hotfull.”

Problemet är kanske bara att den tankegången framförs i största allmänhet. Vem eller vilka krafter riktar den sig mot?

Jag känner mig delvis apostroferad eftersom jag är förmäten nog att räkna mig till upplysningens vänner, och dem är Mattias speciellt bekymrad för:

”Till och med upplysningens vänner – jag frestas att säga: särskilt upplysningens vänner – tycks ha glömt hur viktig nyfikenheten har varit.”

Min nyfikenhet och vetgirighet har dock ändå fört mig till samma slutsats som Mattias: ”världen börjar känna snäv och hotfull”.

I mitt fall har det konkreta orsaker.

Islam kontrollerar i dag en obegripligt stor del av världens stater vilket innebär att vi har samhällen där nyfikenhet är förbjuden. Allt finns utlagt och förutsagt i den heliga boken och mentalt mörker råder i dessa riken. Där riskerar du att dödas om du är nyfiken, eller beter dig på otillåtet sätt. Denna efterblivna religion ser det som självklart att expandera och erövra nya områden. Det må vara förorter i europeiska förorter eller oljerika enklaver i Mozambique. 

Överallt skaffar man sig brohuvuden.

För att utvidga sitt inflytande och sin makt.

Problemet är också att bärare av denna religion och kultur – denna mentalitet – blir alltfler i Sverige, därför blir tillvaron också här insnävad och hotfull för dem som är nyfikna. Man behöver inte ens vara speciellt nyfiket lagd för att känna sig hotad.

Nyfikenhet och vetgirighet innebär att man utforskar det man inte riktigt begriper, bara för att man vill veta. För att det är en drift.

Men vi behöver inte utforska islam. Vi i västerlandet har i 1500 kunnat samla kunskap om vad som händer där islam breder ut sig. 

Där utsläcks nyfikenheten. Om så är nödvändigt genom att liv släcks.

Om man verkar i upplysningens anda handlar man när man vet tillräckligt mycket för se vad som är uppenbara hot mot den egna friheten.

Och eftersom Mattias Svensson är en klok karl antar jag att det är precis det han vill ha sagt med sin lite kryptiska ledare.

Läge att jubla således. Äntligen får jag och Mattias Svensson åter stå på barrikaderna tillsammans. Till försvar för frihet och nyfikenhet.

Denna gång i kamp mot islam. 

Efter det får vi ta oss an Kina.

Artiklar

Pirat Schori fortsätter försöka kapa nationen

Boris Benulic

"Sanningen är alltid konkret och undertecknarna bortser medvetet från ett litet problem. Om man erkänner ”alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter” – vad gör man då med människor som inte gör det? "

Pierre Schori – förespråkar human flyktingpolitik efter att i årtionden stött regimer som leder till att folk flyr.

Inom delar av socialdemokratin verkar man ha haft en jätte-zoom-videokonferens för att få till ett manifest om vikten av att hävda den totala och allomfattande asylrätten. 

Alla ska med i internationell skala. 

Låt oss hoppas att det inte finns mänskligt liv på andra planeter. Och om det finns det låt oss då be en bön för att det rör sig om fredliga civilisationer där medlemmarna inte för krig mot varandra; annars kommer vi snart få höra att det är en självklarhet att flyktingar från den tempererade superjorden GJ180 ska få politisk asyl i Sverige. 

Kanske kommer Daniel Suhonen som gärna hämtar sin verklighetsbeskrivning från serietidningar att anlitas för att skriva et nytt manifest där det anförs att vi faktiskt en gång gav Stålmannen asyl?

I det manifest som nu är publicerat i Aftonbladet och undertecknat av 233 ”debattörer” förklaras att:

”Klassisk socialdemokratisk politik innebär en solidarisk flyktingpolitik som står upp för de internationella konventionerna. Dessa har till syfte att garantera alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter.”

Jag kan i många avseenden nog visa hur jag ansluter mig i praktiken till en ”klassisk socialdemokratisk politik”, eftersom jag antar att ”klassisk” definieras som den politik socialdemokratin stod för från sin uppkomst fram till och med 1950-talet. Därför kan jag också konstatera att här har vi inte att göra med ”debattörer” utan med ”posörer”.

Bland undertecknarna finns Pierre Schori, en person som stött många diktatorer som skapat flyktingströmmar och förödda samhällen. Han är inte en representant för klassisk socialdemokrati, han är en representant för de krafter från överheten som tog över arbetarrörelsen och började romantisera och stödja brutala, efterblivna ”befrielserörelser”.

Sanningen är alltid konkret och undertecknarna bortser medvetet från ett litet problem. Om man erkänner ”alla människors lika och okränkbara värde och rättigheter” – vad gör man då med människor som inte gör det?  

Undertecknarna tar inte upp det problemet, vilket gör att vi har många invandrade personer som anser att alla människor inte har samma rättigheter – och de har släppts in på grundval av en politik som utgår från att alla människor har samma rättigheter.

Problemet med det öppna-famnen-manifestet är att det inte gör skillnad på asylsökande på grundval av deras ståndpunkter. Man bryr sig bara om huruvida man är förföljd för sina åsikters skull eller inte. Att man är förföljd är själva grunden för asylrätten i dessa moderna socialdemokraters värld.

Vilket får den absurda följden att Sverige kan ge fristad åt medlemmar i shiamuslimska miliser när sunnimuslimska miliser tagit kontroll över tidigare shiadominerat territorium och börjat jaga militanta shiamuslimer.

De båda riktningarna må hata varandra, men båda riktningarna hatar också västerlandet.

Att släppa in representanter för den ena eller andra riktningen beroende på hur krigslyckan skiftar innebär att man öppnar dörren för krafter som är fientliga till allt det som gör att Sverige är en lugn och skyddad hamn.

Och det leder i sin förlängning till att Sverige inte kommer att förbli en sådan hamn.

Asylrätten kan inte bedömas utifrån ”internationella konventioner”. De måste sägas upp för Sveriges del. Möjligheten att söka och att kanske få asyl kan enbart bedömas utifrån om den asylsökandes inställning och politiska hållning är kompatibel med det svenska samhällets. Man bör inte ge asyl åt personer som har en grundläggande fientlig inställning till europeiska värden och europeisk kultur, eller är bärare av en kultur som inte är kompatibel med västerländska värden..

Det finns inga allmänt och internationellt omfattade humanitära principer att utgå från i asylpolitiken. Att hävda det är att propagera för nationellt självmord.

Av min ironiska inledning på texten ska man inte förledas att tro att jag intar en tillbakalutad, överseende hållning gentemot dem som har undertecknat manifestet. De har fullt medvetet ställt sig på samma sida som nationens och det arbetande folkets fiender, de har gjort det genom att försöka framställa sig som mer ”humana” än de som vill begränsa asylpolitiken så att inte västerlandets, frihetens och upplysningens fiender släpps in.

Med dessa "debattörer" finns inger att debattera – de är att betrakta som islamismens och mörkrets propagandacentral. Det talar om hur viktigt det är att "Sverige ska vara en humanitär stormakt", föga bryr de sig om att det leder till det arbetande folkets vanmakt.

Artiklar

Oh, Oshun won’t you buy me a Mercedes Maybach?

Boris Benulic

Dags är dags att ställa frågan med vilket mål Expressens kultursida driver sin envetna kampanj för kulturell efterblivenhet.

Sugen på en ny bil? Fram med apelsinerna och kanelstängerna.

Svensk musik som hyllar Oden, Tor och Freja och vikingar betraktas med viss misstro på kultursidorna. Vad annat att vänta i ett land där det kommer statliga rapporter som betecknar runskrift som ett sätt för högerextrema personer att signalera (dock är det lite oklart i i den färska rapporten vad som signaleras).

På kulturredaktionerna tänker man väl något i stil med: ”Börjar folk ägna sig åt asatro vet man ju aldrig hur det slutar. De kanske börjar bygga långskepp och färdas längs med Volga, hamnar i Istanbul, plundrar och då får vi problem med Erdogan.”

Observera att denna försiktiga inställning bara gäller svenska förkristna uppfattningar.

Om en svensk artist skrev en låttext som beskrev Sveriges ”fantastiska kulturarv” men stannade vid det sista blotet 1084 i Uppsala, skulle han eller hon betraktas som lite vrickad.

Beyoncé talar i sin senaste låt också om rötter och ursprunglig kultur, men möts inte med misstänksamhet på kultursidorna. I Expressen är Juliet Atto djupt berörd av Beyoncés senaste text:

”Den trap-influerade låten lyfter svarthet bortom rasism och diskriminering. Istället för att sjunga om förtrycket av svarta väljer Beyoncé att belysa svarta personers rika kultur och historia.”

”Beyoncé är uppvuxen i den amerikanska södern där västafrikanska traditioner lever vidare bland stora delar av den svarta befolkningen. I låten nämner hon Oshun, en orisha, eller gudinna, från Yoruba-folkets religion i Nigeria. Med Oshun, som representerar kärlek, fertilitet och feminin energi, hedrar Beyoncé sin svarta kvinnlighet och samtidigt sina afrikanska rötter.”

Nå, nu har jag läst Beyoncés texten ett antal gånger, och jag har inte upptäckt något om ”svarta personers rika kultur och historia.”

I det kulturella arv som Beyoncé sjunger ger henne styrka räknas följande upp:

Gudinnan Oshun, dashikin (ett klädesplagg), en Ankhamulett samt Nag Champa-rökelse.

Redan där blir min förvirring total. Nag Champa-rökelsen kommer ju från Indien. Ankha-symbolen från det forna Egypten – förvisso fint att Beyoncé kan hämta styrka ur att bära en sådan eftersom inte ens egyptologer är riktigt säkra på vad symbolen antas föreställa, men i vilket fall är de tämligen överens om att den står för livgivande … på något sätt. 

Och allt det här är ju bara så sorgligt.

Det är väl bra om människor kan hämta styrka i sin historia. Men om det enda de kan gå tillbaka till är en mytologisk gudinna som vill ha mycket apelsiner som offer, batikkläder, en amulett samt från Indien importerad rökelse, då kan man nog inte räkna med att få tillräcklig styrka för att möta utmaningar här i livet.

Det som Beyoncé kallar för ”svart kultur” präglas av sin rundgång. Det ansågs i Nigeria vara lite efterblivet att vandra runt i en traditionell dashiki, men så började svarta i Harlem gå omkring i färggranna kaftaner på 1960-talet och den nigerianske musikern Fela Kuti berättar att:

“We were even ashamed to go around in national dress until we saw pictures of blacks wearing dashikis on 125th street.” 

Typ: oj, kolla vad de har på sig i New York. Vi måste bli lika hippa som de, tillbaka till våra rötter.

Beynoncé hyllar alltså efterblivenhet och vidskepelse som vägen framåt för svarta.

Jag tvivlar starkt på att dyrkandet av Oshun kan göra svarta friare och starka.

Oshun-kulten är ju en viktig del i den karibiska Santerian, och inte har de svarta på öarna fått det bättre av att de på nätterna smetar in varandra med hönsblod, dricker sig medvetslösa på usel rom samt har initiationsriter där man begravs levande under en natt.

Kan kanske vara kul, men skapar väl inte så mycket välstånd vad jag kan se.

Men kanske tycker Beyoncé faktiskt att Haiti är lyckoriket hon drömmer om.

Eller Brasilien där Oshun också åkallas inom Candomblé.

På dessa platser i världen lever allt det kvar bland svarta som Beyoncé menar ska ge dem styrka i USA och västvärlden.

Vill man som Juliet Atto beteckna detta som ”rik kultur”, så varsågod och lycka till.

Det går säkert jättebra. Om Oshun-kulten breder ut sig i Sverige kommer ju snart alla svarta vara välmående och förmögna. Allt man behöver göra är att att åkalla Oshun och genomföra den ritual som ger rikedom.

Det som behövs är fem apelsiner, ett gult ljus, en vit tallrik, kanelstänger, honung och en bild av gudomen.

Tänd ljuset, lägg apelsinerna på tallriken, droppa honung på dem, lägg dit kanelstänger och låt det hela stå framför bilden av Oshun i fem dagar.

Jag antar att du sedan kan lämna bostaden och upptäcka att därutanför står en Mercedes Maybach GLS 600. Kylskåp med plats för champagneflaskor är standard.

Men förlåt. 

Ett allvarligt menat ”förlåt”.

Jag vill egentligen inte håna folkliga föreställningar eller uråldrig tro.

Alla nationer kan hämta styrka ur mytologier som vävs kring sådana föreställningar.

Men det farliga är om man som svarta gör idag stannar där och talar om sin ”rika historia”.

Det är som om jag som enkel balkanbonde skulle skriva en hyllningsdikt till slavernas förkristna gudom Crnobog samt lyriskt besjöng vår böjelse för att göra sprit på plommon och aprikoser och sammanfattade detta som ”slavernas rika historia” ur vilken jag hämtade styrka.

Självklart skulle jag angripas som inskränkt och okunnig. 

Många skulle säga: Nikolaj Tesla då! Bara för att ta ett exempel.

Och där har vi hela problemet.

Den samlade svarta kulturen kan genom historien inte uppvisa någon motsvarighet till Tesla.

Det kanske den i sinom tid kommer att kunna göra den dag de svarta inser sin kulturs svaghet, och överger den för att lära av Europa.

Men Expressens kultursida verkar nu göra allt för att svarta ska förbli okunniga, förvirrade och känslostyrda.

Vad är syftet?

Artiklar

Politikens svar på den förarlösa bilen: Saabuni

Boris Benulic

"Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar."

Nyamko Sabuni –beredd att göra plats i bagageutrymmet för ännu en "skuld".

Det här med syskonrivalitet är inte lätt.

Man får förstå att Nyamko Sabuni är sur.

Och desperat.

Här har hon äntligen lyckats bli partiledare. Hennes tid i rampljuset väntar. Presskonferenser. Kanske en ministerpost i någon form av regering? Alla möjligheter står öppna.

Men så börjar opinionssiffrorna rasa. Varje gång hon numera ska läsa en sådan undersökning fasar hon för tanken att det inte ska finnas en egen stapel märkt ”L” utan att hennes parti försvunnit in under ”Övriga”.

Samtidigt syns hennes bror Kitimbwa Sabuni mer och mer i media som ordförande för Afrosvenskarnas Riksorganisation. Medan däremot inte ens Agenda ringer henne.

”Det finns ingen rättvisa”, tänker Nyamko Sabuni. ”Brorsan leder ju en organisation som om möjligt har ännu färre medlemmar än vad vi har i Liberalerna. Och han är inte svartare än jag”.

Hon grubblar. Vad har han kommit på som inte hon har fattat?

Hon nagelfar broderns uttalanden, studerar de märkliga påståendena och försöker finna en koppling till verkligheten samt logik, vilket visar sig tämligen svårt. Men Nyamko Sabuni ger inte upp, hon är tränad för uppgiften efter harvandet med det egna partiets program och kongressmotioner och kan därför läsa texter utan logik och koppling till verkligheten.

Till slut inser hon att det hela mer är en fråga om känslor. Det gäller att hitta rätt ord, besvärjelsen som får alla att falla på knä. I alla fall om de är svenskar.

Och ordet är ”skuld”. 

Men hon inser att hon inte rakt av kan ta över broderns idéer, det gäller att framföra dem som om det som ska lanseras hade växt fram ur Liberalernas eget program.

”Vi i Liberalerna talar ju alltid om integration”, tänker Sabuni. ”Och så kopplar man ihop det med skuld. Då får man integrationsskuld. Sverige har en integrationsskuld till invandrare. Bingo-superjackpot-royal-imperial-straight-flush! Integrationsskuld! Nu ska vi upp i tio procent”.

Dags för en artikel på DN Debatt.

Den som orkar ta sig igenom Sabunis artikel i dagens DN kommer att mötas av påståenden som:

”En sådan (plan för att minska integrationsskulden. Min anm.) bör bland annat innehålla åtgärder för kunskaper i svenska språket, morötter för kvinnors deltagande i arbetslivet, åtgärder för att till exempel bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck, förenklade villkor för små­företag och samverkan för upprustade förorter.”

Men vad har hon för ”plan” för dem som inte är intresserade av att lära sig svenska språket eller ta ett arbete? Det är ju det grundläggande problemet. ”Morötter”?

De som behöver morötter för att lära sig svenska eller ta ett jobb kan förslagsvis söka efter dem i grönsaksland mer söderöver.

”Integrationskulden innebär ett enormt svek mot varje människa som kommit till vårt land utan att ges chansen att lyckas här och mot varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden utan förhoppningar att lyckas i skolan eller att få ett bra jobb.”

Har man fått komma till Sverige har man fått chansen att lyckas. Sverige sviker inte ”varje enskilt barn som växer upp i utsatta områden”. Dessa barns föräldrar sviker sina barn om de håller dem kvar i efterblivna kulturella och religiösa mönster.

”Vi ska inte vara ett delat land med ett utanförskap som föder förakt, frustration och konflikter.”

Stora grupper invandrare väljer att ställa sig utanför samhället – det skapar delningen. Det är bland de invandrare som kommit de senaste 20 åren det finns en motvilja till att anpassa sig till det svenska samhället – det skapar det ”delade landet”.

Dessutom, om vi ska laborera med Nyamko Sabunis tanke på att man ska börja redovisa ”Sveriges” olika skulder till dem som befinner sig innanför Sveriges gränser, vad sägs om att ta tag i följande skulder:

”Pensionärsskulden”. Vad gör vi åt det faktum att människor som arbetat ett långt liv och betalat skatt i tron att de ska få en pension de kan leva på nu upptäcker att den pensionen är skamligt låg?

”Våldtäktsofferskulden”. Alla de kvinnor som blir våldtagna men får se sina förundersökningar nedlagda eller inte ens inledda?

”Rånofferskulden”.

”Äldreomsorgsskulden”?

”Vårdskulden”?

Nyamko Sabuni har fräckheten att uttala sig om ”Sveriges” skuld, samma fräckhet som Löfven eller för den delen Kristersson eller Lööf visar när de talar om vad ”Sverige” är skyldigt att göra gentemot olika grupper: invandrare i Akalla eller isbjörnar i Arktis. 

Alla de skulder de vill att vi ska betala är skulder de uppfunnit för att vi ska fortsätta betala skatt till överheten så att de kan fortsätta bygga ut staten, denna eländets dysfunktionella stat som bara skapar nya problem och därmed nya ”skulder”.

De enda som har en skuld i det här landet till medborgarna är politikerna, byråkraterna och deras ”kulturarbetande” hovnarrar.

Dags att skicka räkningen.