En halvtimme in i Lukas Moodyssons nya film Tillsammans 99 börjar jag hoppas på en massaker, och att jag ska få se en splatterrulle. Mitt hopp om detta väcks när den i verklig mening rubbade Lena börjar dra upp tältpinnar ur marken. Tanken att hon skulle hugga ner de andra deltagarna på återföreningsfesten kändes faktiskt inte som en helt orimlig utveckling (inte ens för den som inte är galen som Lena).
Och i sina bästa stunder har ju Moodysson genom åren uppvisat en svärta även i mer humoristiska scener, så varför inte? Att filmen hade premiär fredagen 13:e kanske var avsiktligt tänkte jag; en blinkning till skräckfilmserien Fredagen13:e? Skulle Lena likt Jason dra på sig en hockeymask innan hon började hugga tältpinnarna i den outhärdlige Göran och de andra festdeltagarna?
Tyvärr inte.
Men landets filmkritiker har ändå varit mycket välvilligt inställda i sina recensioner, många har hyllat Tillsammans 99. På AB:s ledarsida förklaras att filmen är en ”väckarklocka” som visar vad som händer utan ett ”vi”. Expressen: ”Oväntat rolig”… ”en mysig och meningsfull uppföljare…”. DN: ”… en befriande galen och underhållande återträff…”.
Värst är kanske tidningen Arbetaren: ”Njutbart oförutsägbar återförening i Tillsammans 99”.
Beröm över hela linjen är nu inte så konstigt – det är en film där flumvänstern och 68-vänstern får syndernas förlåtelse, och filmkritiker i Sverige är ofta flumvänsterns ättelägg i början av karriären eller äldre, lite malätna medlemmar hämtade från kultur&nöjessidornas planktonstim .
Därför bejakar de alla filmens budskap; flumvänstern kanske var lite naiva, och nu är de lite fåniga – men de ville väl, och vill fortfarande väl. Det är det som räknas och ska hållas dem till godo.
Vad kritikern i Arbetaren menar med ”oförutsägbar” är svårast att förstå. Hade filmen stoppats var tionde minut och någon bett mig berätta vad som skulle utspela sig de kommande tio minuterna så hade jag kunnat göra det med så stor precision att den som lyssnade skulle trott att det var jag som skrivit manus.
Historien är enkel. Det gamla kollektivet som en gång splittrades återförenas efter sisådär 20 år för att hylla veganschamanen Göran som fyller år. Denne bor fortfarande i ett kollektiv – ett väldigt litet sådant dock – den andra medlemmen i kollektivet är textilkonstnären Klasse.
Görans lite uppgivna – och nästan övergivna – dröm om att än en gång få bygga upp ett kollektiv väcks till liv när han ser det gamla gänget dyka upp. Kanske vill någon eller några av dem ansluta sig igen?
Det trista med filmer – och böcker – som har tema som återförening är att man vet vad som kommer att hända – alla deltagare har utvecklats åt olika håll, och det förstärker förstås de motsättningar och spänningar som funnits där i begynnelsen. Efter bråken och uppgörelserna som därför med nödvändighet skildras kommer slutet; och det kan vara av två slag.
Den ena varianten är att den en gång mobbade triumferar och står som segrare och alla inser hur misslyckade de egentligen är jämfört med honom eller henne. Eller så försonas alla när de nyktrat till och grälat klart, och det blir en försoning i bakrusets tecken i gryningen när alla gråtmilt inser att de egentligen alltid gillat varandra och att saknaden varit stor efter dem man en gång skilts från.
Återföreningsfilmer påminner därför ofta om 1930-talets pilsnerfilmer, där biran ersatts av vin.
Moodysson har satsat på variant två. Sådant kan vara uthärdligt och rentav charmigt om det rör sig om en Hollywoodfilm om en highschoolklass som träffas igen efter 25 år.
Men här är det ett gäng mycket självupptagna pyramidala puckon som återförenas – en har blivit veganschaman och leker med sitt plasttotemdjur, en har vigt sitt liv åt vävstolen, en är uppburen demonregissör, en är på väg in i Svenska Akademien, två arbetar på Svt, och Lena (hon med tältpinnarna) är en är misslyckad målare som väckt mest uppmärksamhet genom att spotta på en tavla av Lena Cronqvist, i övrigt har Lena mest ägnat sig åt att få elchocker och sitta på hispan. Tro för allt i världen inte att jag ser ner på just Lena. Hon är filmens ljuspunkt och har den bästa repliken:
”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Och snart börjar tredje världskriget och det ser jag fram emot”.
Lena var lite rubbad när hon en gång i tiden kom till kollektivet, och hon är spritt språngande galen när hon nu kommer tillbaka för att vara med på återträffen. Ska man ha psykiska problem tycker jag de ska vara av Lenas slag. Det är mer rekorderligt, och sympatiskt, än de andras psykproblem; illa dold självupptagenhet och strävan efter makt. När en person som Lena hamnar i ett kollektiv av det här slaget blir resultatet att de tillfälliga rubbningarna övergår i ett permanent skov.
Det har tjatats i 25 år om att det finns ett nazistiskt hot i Sverige, men det verkliga problemet är inte nazismen utan narcissismen (som allt mer breder ut sig). Det paradoxala är att ett kollektiv alltid kommer att dra till sig en ansenlig samling av narcissister – för där finns det ständigt människor, och det ger därför en möjlighet att konstant få uppmärksamhet och stå i centrum; och det skapar spänningar som till slut spränger kollektivet – eller så vinner en av narcissisterna och det hela omvandlas till en kult eller sekt.
Givetvis använder sig Moodysson av standardgreppet att låta utomstående dyka upp på återträffen; i det här fallet är det demonregissörens unga älskarinna – som efterhand träter alltmer ilsket med demonregissörens första fru Anna (från tiden i kollektivet). En 68:a ställs alltså mot den följande generationen och anklagar den yngre för att inte ha behövt kämpa – för det sägs 68:orna gjort och enligt den avlagda frugan är det den generationen som fixat alla friheter i dagens Sverige.
Själv kliade jag mig i huvudet och funderade vilka friheter hon (och Moodysson) avsåg.
Men allt blir uppenbart när de två kvinnorna till slut försonas genom att den yngre medger att den äldre har rätt, och därför hovsamt tackar henne och hennes kamrater för allt de gjort. Den unga skådespelerskan har under diskussionen insett att om inte flumvänstern erövrat media, och kulturinstitutioner, kanske hon aldrig fått spela på Dramaten.
Och det är så ett samhälles kvalitet avgörs bland dem som arbetar med kultur – finns det plats för mig? Får jag uppmärksamhet? Får jag anslag och stipendier och tjänster och uppdrag?
När filmen är slut och ljuset tänds i salongen ser jag att merparten av publiken är i min ålder. De ser lättade och glada ut. De har fått sin bekräftelse genom filmens budskap, de har genom rörliga bilder meddelats att de åstadkommit något stort trots lite stolligheter i ungdomen. De har förändrat.
När man kommer ut från Filmstaden i Råsunda har man Hallonbergen en kilometer till höger, till vänster en kilometer bort ligger Blåkulla. I båda områdena har gängen kontroll. En kilometer rakt fram ligger Skytteholmsparken där fotbollsplanerna nu ska stängslas in för att gängen inte fritt ska kunna rekrytera bland pojklagen som spelar.
Lite svårt att förstå den lättade stämningen i salongen när filmen är över … när man betänker den verkligheten.
Det man gjort som kulturarbetare ska inte bedömas med hjälp av ett sentida folklustspel som Tillsammans 99.
Det ska bedömas med hjälp av hur verkligheten ska se ut.
Alla i salongen skrattade glatt åt Lenas ord om att hon skulle ”onanera och tänka på döden”. Sicken tokig en, va?
Men hennes reaktion på tillståndet i världen är – trots att hon är rubbad – mycket begripligare än ryggdunkandet 68:or emellan.
Det är milt uttryckt lite oklart vad av värde vi åstadkom.
Alltså måste man fortsätta arbeta för att vrida tiden rätt.
Inte likt de i filmens slutscen förenas runt grötfaten och skicka runt burken med körsbärssylt … som förklaras vara lika god som man själv anser sig vara.