Hos dem som försöker beskriva Charles de Gaulles liv och gärning brukar det vanliga vara att man betonar komplexiteten i personligheten, det motsägelsefulla, de många fasetterna.
Men är det inte egentligen en fråga om att man försöker passa in De Gaulle i vissa givna mönster för hur en ledare ska vara – och man har glömt andra former för ledarskap, eller snarare förträngt dem. Därför ser man De Gaulle som en solitär, en person som skiftar karaktär och åsikt beroende på sammanhang. Man väljer att framställa honom som ”mångfasetterad” och ”motsägelsefull” därför att man annars skulle riskera att framställa en anti-demokrat i positiv dager.
Och det går ju inte för sig numera.
Under en middag där Winston Churchill och Charles de Gaulle deltar diskuteras de senaste månadernas krig på kontinenten. Churchill säger vid ett tillfälle:
”Vi kämpar mot nazismen”.
De Gaulle stelnar till. Lägger ner besticken. Ser på den brittiske premiärministern och replikerar:
”Nej, vi kämpar mot Tyskland.”
De Gaulle såg historien och politiken som en kamp mellan nationer, kulturer, civilisationer och raser.
Där fanns gallerna och germanerna. I öster slaverna.
Det var en kamp som pågått länge, och som skulle fortgå. Det gällde att upprätta allianser som gjorde att krig kunde undvikas.
De politiska system som avlöste varandra i de olika länderna såg De Gaulle som ointressanta. Skum på historiens vågor. Han refererade alltid till Sovjetunionen som Ryssland. De spelade för honom ingen roll att bolsjevikerna tog makten 1917. Ryssland var Ryssland, och hade sina grundläggande intressen oavsett vem som vandrade i Kremls korridorer, och Ryssland var på grund av dessa eviga intressen geopolitiskt sett en allierad till Frankrike, ansåg han.
De Gaulles sätt att se på politik hade inte passat in i dagens värld där människor fått för sig att kampen står mellan demokrati och diktatur, och mellan vänster och höger. Generalen befann sig bortanför och utanför den diskussionen.
Han såg med förundran och förakt på hur de europeiska staternas politiker nästan glatt ägnade sig åt kortsiktiga ränker och intriger för sin egen makts skull, alltmedan deras länder gled in i kaos.
Det gjorde dock inte att han lockades av tanken på att ansluta sig till den franska högern, även om han sympatiserade med stora delar av dess samhällssyn. Problemet var för honom att han fann denna höger alltför tyskvänlig – och germanerna var för honom arvfienden.
Han hade ingen förståelse för vänsterns samhällssyn, men kom i den praktiska politiken under sin korta tid i regeringen innan kapitulationen att samarbeta med extremt marknadsvänliga liberaler som Pierre Reynaud och vänstermän som Georges Mandel. De var som han motståndare till eftergiftspolitik och hade tidigare stött De Gaulles krav på att den franska krigsmakten skulle moderniseras och mekaniseras, mer flygplan. Mer stridsvagnar. Mer lastbilar. Rörlighet.
De Gaulle mätte människor och partier med med nationens väl och ve som måttstock. Vad de kallade sig själva var för honom underordnat.
De Gaulle kunde under andra världskriget reta allierade som Churchill och Roosevelt genom vad de betraktade som fransmannens förmätenhet. Hans land var ju ändå ockuperat och han ledde styrkor i exil, och i början av hans tid som ledare för motståndet fanns det en stor tveksamhet hos en del brittiska politiker. Skulle man verkligen stödja De Gaulle? Skulle man inte istället rikta in sig på att försöka få Pétain att inte totalt underkasta sig tyskarna? Pétain var ju dessutom formellt sett Frankrikes ledare och hade stöd i parlamentet.
Vid ett tillfälle får De Gaulle den impertinenta frågan:
”Vem representerar ni egentligen? Vem har valt er?”
De Gaulles svarar lugnt: ”Vad jag vet valde heller ingen Jeanne d´Arc.”
Här ser vi anti-demokraten De Gaulle. Vad som är bäst för nationen avgörs inte alltid i demokratiska val.
I mytologiseringen av andra världskriget framställs det ofta som en strid mellan demokrati och diktatur.
Nåväl. Var placerar vi då in De Gaulle? En man som i princip helt ensam 1940 vågade säga att han, och bara han förstod vad den franska nationen behövde.
Och vem kan i efterhand säga att han inte hade rätt?
Många fann också De Gaulles vana att tala om sig själv i tredje person som något förmätet. Men generalens vana ska inte förväxlas med dem som gör så på grund av att de tror att de är märkvärdiga och speciella, i de fallen har vi att göra med uppblåsthet, som hos en del kända fotbollspelare.
De Gaulle började tala om sig själv i tredje person efter en resa i Nordafrika då människomassor kantade vägarna och skanderade hans namn. Han berättade efteråt att: ”När jag hörde dem ropa mitt namn kom jag att tro att det fanns en De Gaulle utanför mig och att jag blivit hans fånge”. Att tala om sig själv som ”De Gaulle” och inte ”jag” eller ”vi” blev för honom ett sätt att bevara sig själv och därmed den sorts person som en gång ensam vågat ta upp kampen mot angriparna. Han ville bevara den enkla, djupt troende mannen, fadern som vägrade lämna bort sin handikappade dotter.
Han blev statschefen som under sina resor bad chauffören stanna bilen så att han och hans fru kunde ha en picknick vid vägkanten. Givetvis tillsammans med chauffören.
Hellre en sådan samvaro i all enkelhet än det ståhej som skulle uppstå vid ett restaurangbesök i nästa stad.
Anti-demokrat? Jo, det var han förvisso.
Men behöver vi inte fler ledare av De Gaulles slag?