Katrine Marcal har upptäckt ännu en konspiration riktad mot kvinnor. Eller så är det en slags strukturellt övervåld hon anser sig ha blottlagt.
Eller både och.
I DN i dag förklarar Marcal att att resväskor på hjul inte fick något genomslag förrän 1972.
Konstigt, tycker hon. Människan har ju länge använt sig av hjulet.
Hon börjar undersöka det hela och minsann …:
”På 1940-talet fanns till exempel en engelsk produkt med hjul i remmar som du kunde spänna fast på din väska för att få den att rulla fram och på en mässa i London för hushållsprodukter presenterades på 50-talet en väskmodell med långa ben som du kunde dra efter dig.”
Hon förstår nu vad det rör sig om:
”Det fanns rullväskor på marknaden redan innan produkten officiellt uppfanns. Men alla dessa väskor var nischprodukter för kvinnor. Och att en idé ”för kvinnor” skulle kunna ta över världen var inget som någon kunde föreställa sig.”
Marcal hävdar att mäns ovilja att framstå som omanliga och svaga – i kombination med att de inte kunde tänka sig en kvinna som reste utan manligt sällskap – gjorde att resväskor med hjul inte fick genomslag förrän just 1972.
Marcal kan inte föreställa sig att män antog att om kvinnor var ute och reste ensamma skulle andra män vara lika självklart artiga som de själva var och hjälpa kvinnorna med deras bagage. Jag anar att artiga män som hjälper kvinnor inte är så vanligt i Marcals umgänge.
Och det är ett självklart manligt drag att bära. Man kan göra det i en bag, i väskor eller genom att axla en ryggsäck. Vi män är genetiskt kodade att göra det, och en riktigt man vill inte se ut som Anne Rambergs mamma på väg till NK för att handla.
Det är en självklar reflex, vi är kodade att visa styrka och att vi kan klara oss själva.
Varför skulle det inte vara en positiv egenskap?
1972 är märkesåret för Marcal, då började den hjulförsedda resväskan rulla över allt i sin väg. Hon ser det som resultatet av listiga reklamkampanjer, som övervinner mäns dumhet och blindhet.
Men en reklamkampanj fungerar inte om den inte talar till något som finns i mottagarens själ, om än i små mått, och kanske rentav bara omedvetet.
Alltså måste något ha börjat hända vid den tiden, något i mäns mentalitet måste ha börjat förändras.. Och visst var det så, ett tilltagande förvekligande börjar bryta igenom vid den tiden. Mannen skulle nu vara vek, gråtmild, svag … en liten påse av obearbetade känslor.
När den förändringen börjarde omfatta allt fler män – ja, då öppnades marknaden för väskor med hjul.
Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser och numera också fylld med väskor på hjul.
Det blir viktigt för allt fler män att visa för den växande kvinnorörelsen att de som män inte är en del av de strukturer som de kvinnorna anser sig förtryckta av.
Att självständighet och styrka inte längre är något som anses vara attraktivt hos män har länge varit feminismens officiella linje – fast de betecknar de dragen som ”machokultur”.
Och eftersom sanhällsutvecklingen i sig avmuskuliniserar mannen blir många män påverkade och formade från två håll, egentligen numera bara från ett håll, för feminismen har blivit en självklar del av statens ideologi och en del av värdegrunden.
Feminismens aggresivitet och anspråk har inte blivit mindre för det, den blir liksom aldrig nöjd.
Ju mer allt fler män anpassar sig, desto mer angrips manssamhället och dess struktur.
Det är något märkligt med det hela.
Det kan bero på att feminister i vardagen är missnöjda med de män som står dem till buds, män vars formande de själva bidragit till. Denna frustration tar sig uttryck i angrepp på de rester av ”manssamhälle” och ”machoideal” de ständigt tycker sig upptäcka. Men de ser inte att de skapat det som i grund och botten gör dem frustrerade.
Och så vinner de en seger till, och ännu några män feminiseras, och den där frustrationen växer. Det blir en nedåtgående spiral, en malström där uppenbarligen inte bara männen dras ner.
Kan vi ta oss upp till ytan igen? Kanske, om vi inser en del saker … som jag diskuterar här i Nätmagasinet.