Det kommer en ny dag även om tuppen inte gal.
(Gammalt balkanskt talessätt)
I Tyskland dödas varje år 45 miljoner tuppkycklingar efter kläckningen. Nej, det är inte ett resultat av att det där uppstått en aggressiv radikalfeministisk strömning bland hönorna som anser att hönor klarar sig utan tuppar. Det är vi människor som mot allt förnuft och på grundval av vissa ekonomiska kalkyler dödar tuppkycklingarna. Det kan ske genom att man gasar dem eller kör ner dem i en gigantisk kvarn … levande. Lite nypressad tuppkycklingsjuice någon?
Så här förfar man inte bara i Tyskland utan även i Sverige och i alla andra länder där kycklinguppfödning är industri. Nu kommer det förslag i Tyskland och annorstädes på att man ska införa analysmetoder som gör att man kan avgöra könet på kycklingen innan den kläcks och därmed förhindra miljonmassakrerna.
I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi det grundläggande problemet – vilket kanske inte är hankycklingarnas lidande. Deras öde är mer en funktion av en orimlig ordning och av att den moderna människan hela tiden blir lite mindre mänsklig.
Hönsuppfödarnas har två argument för masslakten på tuppkycklingar.
För det första lägger de inga ägg. Slutsats: dö, tuppkyckling dö!
För det andra lägger de på sig kött för långsamt för att det ska vara ekonomiskt lönsamt att föda upp dem. Slutsats: dö, tuppkyckling dö.
Tuppars oförmåga att inte lägga ägg är det inte så mycket att göra åt. (Fast det förvånar mig förstås att det inte dykt upp krafter som hävdar att kategorierna tuppar och höns bara är sociala konstruktioner som uppstått i människans medvetande och sedan omsatts i en diskriminerande praktik i kycklinguppfödningsindustrin.)
Det obegripliga argumentet är förstås det där med att det tar för lång tid för tuppkycklingen att lägga på sig kött.
Helt frånvarande i det resonemanget är frågan: hur smakar ungtupp? Försvinner en delikatess ur vårt kosthåll om man inte kan köpa ungtupp till söndagsmiddagen? Och går vi miste om denna läckerhet bara för att det tar för lång tid att föda upp den?
Uppfödarna har en enkel kalkyl; maximalt med köttmassa ska till minimal kostnad och på snabbast möjliga tid födas upp, slaktas och levereras. Smaken är underordnad.
Volym! Kvantitet! Därför är det inte bara ungtuppen du inte hittar i köttdisken, där finns heller inte höna och tupp (perfekt för soppor och grytor som ska puttra länge). Det som finns är kycklingar som fötts upp enligt ovan angivna principer, det som skiljer dem åt är vad de fötts upp på och hur pass fritt de fått röra sig. Får de spatsera lite friare och får bättre kost blir de ekokycklingar och lite dyrare än löpande-band-kycklingarna.
Smak, upplevelse, dräglig djurhållning och ett levande lantbruk? Glöm det.
En ungtupp som fötts upp naturligt är givetvis en större smakupplevelse än någon av de kycklinglik som erbjuds i livsmedelskedjornas diskar i dag.
Och när hade du senast möjligheten att köpa och tillreda en kapun och njuta av dess möra, feta och smakrika kött? En kapun är en kastrerad tupp och givetvis är det något mycket få uppfödare är intresserade av att tillhandahålla.
Det talas alltid om att vi får det bättre, och bättre och bättre.
Ändå nöjer sig människor med att fredagstacos blir veckans höjdpunkt, och de har vare sig kunskaper och vett nog att sakna möjligheten att förtära en mustig soppa på ett gammalt kokhöns, eller en ungtupp i rödvin eller en ugnsstekt kapun kryddad med persilja, oregano och dragon och öst med madeira.
Människor blir vad de äter.
Och det märks att de inte längre äter tupp.
PS 1. Och vi talade också om det patetiska i att Kronfågels VD nu ska avgå för att det uppdagats att några kycklingar skållats till döds i levande tillstånd.
Som om det var det som var problemet,
PS 2. Studera bilden nedan. Begrunda den skönhet som försvinner ur vår natur och kultur när det inte sprätter omkring en tupp på varje gårdstun. Skulle inte vår tillvaro i verklig mening bli rikare om alla de färger och den prakt som alla de olika raserna erbjuder var en del av vårt samhälle och att fler levde så att det var självklart att man väcktes av tuppen och inte mobiltelefonen.
Kulturkrig har numera inte så mycket med kultur att göra.
Det är väl därför vi behöver ett riktigt kulturkrig.
Kön spelar ingen roll när man vill stå först i kön.
Självupptagenhet och känslan av att inte vara förstådd och uppskattad kan vara mäktiga drivkrafter. Genom historien har dessa känslor varit orsaken till dåd som gjort att det rests segerkolonner runtom i Europa efter segern i något krig. Vi kan anta att Siegessäule som numera står i Berlins Tiergarten uppfördes på grund av ett kollektivt tyskt mindervärdeskomplex. Varför skulle en nation på 1800-talet annars resa ett monument för att fira segern över Danmark?
Det vore ju som om man i Sverige reste en staty för att markera nationell stolthet över att Tre Kronor besegrat Danmark i ishockey-VM. (Fast med tanke på det senaste resultatet vore det kanske värt ett litet monument … om Tre Kronor nu någon gång i framtiden vinner mot grannlandet i söder).
Men eftersom Sverige de senaste 200 åren haft en historia utan större krigiska triumfer – inga segerkolonner. Tyvärr.
Men vi har ju kulturkrig och segrar där kan leda till att den självupptagne inte får en egen kolonn uppförd framför sin favoritkrog, men väl en kolumn i någon av de där tidningarna som knappt någon läser längre.
För många skribenter är det svårt att år ut och år in dra ut i fält i kulturkriget. De flesta av dem har efter några inledande år i skyttegravarna fått en tjänst i staben eller trossen, långt bort från dagliga bataljerna. Där sitter de fridsamt på sina stolar, och avger då och då ett strupljud för att visa att de inte somnat in för evigt och att även nästa månadslön därför bör betalas ut … liksom ersättning för resor och restaurangbesök.
Några vägrar dock envist – likt en japansk elitsoldat på en söderhavsö för 70 år sedan – lämna de skyttegravar de klev ner i redan i 20-årsåldern. Deras självupptagenhet och känslan av att inte vara förstådd och uppskattad kräver ett tillstånd av ständig strid; när en fiende är nedkämpad dyker det alltid upp en ny som inte dyrkar den mark man går eller den bädd där man sover … och som därför måste förintas eller åtminstona lida ett förnedrande nederlag.
Expressens kulturchef Karin Olsson (som i sin rödkindade och äppelkäckt okunniga framtoning är märkligt lik en nyss avkliven kulturchef på AB, både till utseende och beteende) hyllade häromdagen tre eviga skyttegravssoldater:
”Få har undgått vilka som skrivit veckans mest omtalade texter. Det är Jan Guillou i Aftonbladet. Det är Linda Skugge i Expressen. Och det är Alex Schulman , nyligen rekryterad till Dagens Nyheter. Tre ärkeproffs vars texter man skulle känna igen om de så publicerades helt utan byline. Jag vill aldrig sluta läsa Guillou, Skugge och Schulman.”
Jag vet själv rätt många texter jag skulle känna igen utan skribentens byline.
Och?
Det i sig säger inget om kvaliteten på texterna.
Och visst är vi många som läser krönikor och texter av ren nyfikenhet; vad för dumt ska han eller hon få ur sig i dag?
Men det säger heller inget om kvaliteten på texten, möjligen något om vår egen brist på självdisciplin. En del äter smågodis eller dricker för mycket sprit, andra läser Skugge, Schulman och Guillou.
Men Karin Olsson är inte intresserad av vad som är en bra och dålig text. Hon är intresserad av klick på sin kultursida och om det genererar många besök att Linda Skugge förtäljer oss att hon läst in en ljudbok med en vibrator placerad i en av de två nedre kroppsöppningar där solen aldrig skiner … ja, då är det en bra text och Skugge är ett proffs. (Eftersom jag själv är tämligen professionell måste jag justera utsagan om en plats ”där solen aldrig skiner” … med tanke på Skugges exhibitionism är det faktiskt fullt möjligt att man om man passerar fel skärgårdsklippa en varm dag i sommar upptäcker att solen visst kan skina in i de mest oväntade skrymslen och vrår).
En del har förfasat sig över Skugges recension av Kristina Sandbergs bok om kampen mot den egna cancern, andra har hyllat Skugges text, som Aftonbladets litteraturredaktör professor Sven Anders Johansson:
”Tvärtemot den kritikerkår som tydligen rasar på Facebook tycker jag att Skugges recension är briljant. Inte bara för att den är underhållande och modig, utan också för att den är innehållsrik, precis och textnära: hon kritiserar användningen av kursiveringar, hon lyfter fram hembygdsromantiken, påminner om dödens banalitet, uppmärksammar skrivarkurssyndromet, synliggör namnens funktion, visar på sexskildrandets fallgropar, för in ljudboksfrågan och levererar en smärre marknadsekonomisk analys, citerar och parodierar... På ett begränsat utrymme gör hon vad en recensent ska göra: beskriva, tolka och värdera, alltihop integrerat i en subjektiv enhet.”
Må vara att Johansson är väldigt kunnig när det gäller Deleuze, Adorno eller frågor som djurblivande eller Jantelagens aktualitet … men han har uppenbarligen aldrig läst Linda Skugge tidigare, därför blir hans karaktäristik av hennes recension något missvisande.
Vi tar det bit för bit.
Beröm 1: ”… hon lyfter fram hembygdsromantiken …”.
Men det som stör Skugge är ju inte att vi står inför ett romantiserande av något, för Skugge själv är en skribent som romantiserat olika faser av sitt liv.
Skugge har i sitt tidiga skrivande ägnat sig åt ”indiepopskribent-i-fanzine–som-gärna-vill-skriva-i-stor-tidning-romantik”. Då handlade det ofta om att pojkarna inte ens ville hångla med henne såvida de inte var berusade, och skulle det bli något mer än hångel verkade det krävas att de drack illa filtrerad träsprit så de förlorade inte bara synen utan också sina andra sinnen, typ Linda, en tjej för blinda. Och jag kan förstå att en sådan ungdom sätter sina spår. Men samtidigt visade den här perioden vilken driven entreprenör Skugge är, hon visste att hon inte var ensam om sin upplevelse av sig själv och sina drömmar och skapade sig ett varumärke som sedan kompletterades med en tidsanpassad feminism (se ”Fittstim”).
Det Skugge kritiserar hos Sandberg är en speciell form av romantik, hembygdsromantiken.
Men på vilket sätt skulle hennes eget tidigare romantiserande av den egna rotlösa ungdomstiden vara bättre? Att romantisera något är en fullt rimlig mänsklig reaktion, och ett förhållningssätt som får oss att uthärda. Vi är nog många som finner hembygdsromantik vara mer tilltalande en backstageromantik.
Beröm 2: ”… påminner om dödens banalitet”.
Visst, Skugge tycker att det är tjatigt med Sandbergs dödsångest, men vi som läst Skugge vet att hon själv får en hypokondriker att verka stoisk. Ni minns väl period två i hennes liv, när hon är ensamstående mamma. De ständiga krönikorna om vinterkräksjuka, influensor, förkylningar och hur oförsiktiga alla andra föräldrar var som inte köpte nya tandborstar varannan dag. Man skulle kunna tro att Skugge utövade sitt ensamma föräldraskap i N’Zerekore i sydöstra Guinea där man hade ett av de senaste stora ebolautbrotten. Att år ut och år in i text efter text framställa sig själv som den enda ansvarstagande föräldern i Stockholm det är att ägna sig åt vad vi väl kan benämna barnsjukdomarnas banalitet, att tjata om något vardagligt.
Att som Sandberg om och om komma tillbaka till den egna fruktan för att dö ifrån sina barn och den man älskar … det finner jag inte speciellt banalt utan som den enda möjliga hållningen; sedan hanterar alla tänkande människor det på olika sätt när de märker att Körkarlen börjar röra sig runt kvarteret.
Beröm 3: ”… visar på sexskildrandets fallgropar”.
Jag har lite svårt att förstå hur Skugge skulle kunna visa oss på sexskildrandets fallgropar eftersom hon fortfarande befinner sig på botten av dem hon grävt åt sig själv och därefter drullat ner i.
Här kommer vi till period tre, den senaste, och den där Skugge uppenbarligen försöker bli vår tids Kerstin Thorvall med berättelser om hur hon swischar en femhundring till en ung man så att han ska råd att komma till henne och därefter komma i henne i baksätet på en bil eller vilken plats som helst (det pockar på verkar det som efter alla dessa påstådda år av ensammamamman-celibat). Skugges samlag numera genomförs gärna i miljöer som hon tror är vågade och väcker anstöt, som en bibliotekstoalett. Att hon väljer en sådan plats är väl för att hon tycker att det där knepiga blå skenet får hennes kropp att framstå i en mer smickrande dager.
Linda Skugges eget skrivande genom decennierna är ett exempel på den stora fallgropen när man skriver om sex – och det är att man skildrar sex på ett sätt som man tror säljer, och ett vanligt sätt sedan länge bland mindre begåvade skribenter är att man berättar om sitt eget samlagande.
Alltså; vad Sven Anders Johansson inte ser och förstår är att Linda Skugges kritik av Kristina Sandberg inte är principiell, Skugge är bara irriterad över att Sandberg romantiserar andra saker än hon själv, skriver om sex på ett annat sätt och är rädd för döden istället för calcivirus och vinterkräksjuka.
Vi står alltså inför en person som aldrig växt upp, och som aldrig kommer att göra det och som irriterar sig över en författare som tydligen visar mer återhållsamhet och värdighet ställd inför hotet om att dö än vad Skugge själv visar när hon får vänta för länge i en kö.
Men som sagt, Sven Anders Johansson har inte läst Skugge, och kan därför inte se att han står inför en text som bara är till för att stärka skribentens varumärke genom att fixa mer klick … eller så förmår han inte se det därför att han själv är i färd med att stärka sitt eget varumärke genom att stötta Skugge … för han måste ju också fixa klick till sin tidnings kultursida … annars ryker han som litteraturredaktör på AB och får gå tillbaka till att föreläsa om subjektivering och reifiering.
Vi bör också lägga märke till en annan sak i Skugges kritik – den hade aldrig varit möjlig att leverera om det varit en manlig författare som skrivit boken. I mer än hundra år har de egna krämporna varit ett självklart ämne för manliga författare – framförallt när de börjar bli lite till åren. All denna prostataprosa, och detta jämrande över kroppens skröplighet betraktas på något sätt som viktig litteratur hur gubbgnällig den än är.
Och här måste man tassa försiktigt – ingen skulle våga skriva på Skugges sätt om en manlig författare som har en dödlig sjukdom. Inte ens en skildring av pungbråck skulle man få skämta med.
Inte ens Skugge skulle våga göra det. Hon vet precis var gränserna är dragna och överskrider dem aldrig.
Att hon nu ger sig på Sandberg beror på att hon vet att medelålders kvinnor som drar åt det hembygdsromantiska, som skriver romaner där folk heter Dagny och har män som klipper gräsmattor … de är lovligt byte i alla sammanhang i Sverige i dag … och det har definitivt aldrig riktigt varit meningen att de ska ta plats på den litterära parnassen.
Skugge ställer gärna upp och håller rent, och skriker ”Schas med er!”.
Kanske hon som belöning då äntligen får hångla med någon rktigt känd kulturman.
PS. Vill man läsa mer om just de självupptagna manliga författarna kan man beställa det digitala magasinet QLN där hela det första numret ägnas åt min text om Jan Myrdal, Lars Norén, Ulf Lundell och Alex Schulman. Beställer gör du här.
Kön spelar ingen roll när man vill stå först i kön.
Det har grävts en del skyttegravar i miljödebatten.
Snart kanske det grävs riktiga sådana.
"Det är bra att du bekänner och ber om förlåtelse för att ni hade sugrör av plast på din dotters födelsedagskalas."
Allting ska i framtiden gå med elektricitet och den ska vara grön som beläggningen på ett mycket gammalt kyrktak av koppar. Eller, när jag tänker efter, kanske ska det gröna mer påminna om färgen på tungbeläggningarna hos en delegation från Vänsterpartiet som haft planeringsvecka på ett all-inclusive hotell i Varadero på Kuba.
Alla de som ska föreställa ledare för västvärldens länder tävlar numera om vem som kan utlova den tidigaste gröna omställningen av olika områden i det egna landet. Vid den och den tidpunkten ska alla bilar vara eldrivna. Vid den och den tidpunkten ska all användning av fossila bränslen för produktion av värme eller kraft upphöra. Från och med den och den tidpunkten ska det inte längre användas material som ens avlägset påminner om plast. Från och med det och det datumet ska alla dagar utom julafton vara köttfria (24:e december ska vi nämligen som tröst för alla umbäranden ändå få äta en skiva julskinka. En skiva som dock måste vara så tunn att den knappt syns, annars riskerar vi att haram-polisen kommer och tar oss … för det är klart att inrättandet av en sådan polis kommer att vara en del i den gröna omställningen eftersom grönt ju är islams färg. Skulle se illa ut annars).
Och så vidare … det finns alltid ett nytt miljölöfte, eller en ny hållbarhetsdeklaration, att avge.
I gårdagens Radio Bubbla talade vi om det som så lätt glöms bort när man beskriver den där övergången till ett grönt och klimatneutralt samhälle, det samhälle vi för enkelhetens skull kan kalla Sparvarnas Rike (jodå, den oro du känner när du hör benämningen är befogad … förbered dig på att naken få genomlida en skamvandring om ditt ekologiska fotavtryck är för stort, alltmedan Greta står vid vandringens mål och ropar ut sitt fördömande över dina illdåd mot Moder Natur).
Men en sak glöms bort i allas deliriumliknande förtjusning över att vi ska snart inte ska behöva bryta kol eller pumpa olja och naturgas ur jordens inre. Övergången till ett grönt samhälle kräver faktiskt att vi fortsätter plundra jorden på dess ändliga resurser.
Alla dessa batterier till elbilar, alla dessa vindkraftverk och solcellsanläggningar kräver råvaror för att fungera; kobolt, koppar, litium och nickel och till det kommer alla de sällsynta jordartsmetallerna. Det är metaller som till exempel cerium, praseodym, neodym, gadolinium, ytterbium och lutetium.
Och om kampen om kontroll över olja orsakat krig … vad tror ni inte kampen om de här metallerna kommer att leda till när en oherrans massa länder ska tävla om vem som blir grönast först?
Tillverkningen av en elbil kräver sex gånger mer av de här metallerna än vad än konventionell bränsledriven bil gör.
Många gruvhål blir det, ofta i länder där ordet ”miljöhänsyn” inte återfinns i ordboken (eller någon annanstans heller). I Demokratiska republiken Kongo bryts 60 procent av världens kobolt, och här finns också stora tillgångar av i sammanhanget viktiga ämnen som germanium, coltan, volfram. Vad det redan plågade Kongo behöver är förstås än fler krig genom ombud om de rikedomar som finns i landet.
I dag importerar EU 99 procent av de sällsynta jordartsmetallerna från Kina som är totalt dominerande på världsmarknaden. Vad kommer det att innebära för relationen mellan USA och Kina? Och hur kommer det att påverka resten av världen?
Men som vanligt såg vi själva bara stora möjligheter för Sveriges del. Vi har bra tillgångar på sällsynta jordartsmetaller i Bergslagen, och Småland och de kan också utvinnas ur det som i dag betraktas som avfall vid LKAB:s gruvor.
Det är dags att sätta spaden i backen och börja återindustrialisera det här landet. Vi avrundade programmet med att ta upp några självklara moment i detta nödvändiga projekt.
"Det är bra att du bekänner och ber om förlåtelse för att ni hade sugrör av plast på din dotters födelsedagskalas."
Två alternativa förklaringsmodeller, låt oss hoppas att den mest konspiratoriska är den som stämmer bäst med verkligheten.
Har Orbans folk skickat en sleeper agent in I ett ungdomsförbund av sömngångare?
Joakim Andersen analyserade i går Tolnai-affären och visade att det handlar om mer en än ungdomlig förlöpning. Den nästan obehagligt hurtiga lilla videofilmen ger oss en bild av hur överheten tänker:
”När man associerar ett svenskt namn med något negativt kan man utsättas för reaktioner, men dessa härrör till övervägande delen från vanliga människor och påverkar bara marginellt fortsatt karriär inom etablissemanget. Så inte om man associerar invandrarnamn med samma saker.”
Han pekar också på hur videofilmen pekar på hur det pågår förändringar i den ideologi överheten använder för att kontrollera oss:
”Ofta tycks de genuint övertygade om ideologins riktighet, exempelvis när Märta Stenevi (MP) uttryckt att ”ska utlandsfödda kvinnor få makt, då kommer vita inrikesfödda kvinnor behöva flytta på sig”.”
I går ansågs alla kvinnor vara offer för patriarkatet, och det fördömdes.
I dag ska en stor del kvinnor tydligen likt Britt-Marie offras, dock inte för mäns skull utan för andra kvinnors skull.
Och detta ska inte fördömas utan förstås berömmas. Joakim Andersens artikel läser du här.
Även om jag är tilltalad av hans analys är jag ju själv mer lagd åt det konspiratoriska hållet och tror att det är andra krafter i spel.
Kompetensen hos Viktor Orbans propagandaministerium ska aldrig underskattas. Det gäller i synnerlig grad sektionen för utrikes operationer.
I andra östeuropeiska länder kontrollerade av illiberala regimer använder man finniga asociala tonåringar som sitter i trollfabriker och hamrar på tangentborden för att styra tankarna på oss i Västeuropa.
Orbans folk är mer av den gamla skolan.
När Orban tröttnade på västeuropeiskt gnäll om utvecklingen i Ungern aktiverade ministeriet den yngsta medlemmen i sleeperfamiljen Tolnai som en gång i tiden skickats till Sverige för att vara beredda att utföra påverkansoperationer.
Uppdraget: knäck alla liberala strömningar i Sverige som tjatar om hur hemskt det är i Ungern, Polen och Ryssland. Se till att de partier som är tongivande i sammanhanget isoleras från alla utom dem som kan tänka sig att ta en fika med Fredrick Federley för att diskutera om han vill ställa upp som barnvakt.
Budskapet ska andas förakt mot medelålders svenska kvinnor (yngre svenska människor ska tänka: de jävlarna, de är ute efter min mamma. Medelålders män ska tänka: vad i helvete, bråkar de med min fru?)
Den som framför budskapet ska också arrogant stoltsera med sin okunskap om Sverige (typ: jag har ingen aning om vilka namn som är vanliga i olika åldersgrupper i ert land men jag vet hur ni bör ordna er arbetsmarknad).
Personen som framför budskapet ska också ge ett så obehagligt, känslokallt och överlägset intryck att människor tänker:
”Jaja, klart hon inte är kvar i Ungern. Familjen blev väl utkastad, och det får man förstå. Den där Orban kanske inte är så tokig som Annie Lööf påstår. Nej, nu får det bli slut på gnället på Orban och Ungern. Där slänger man ut folk som vill bråka med 45-åriga kvinnor”.
Uppdraget är slutfört, det räckte med en mycket kort filmsnutt.
I kväll är Réka Tolnai inbjuden till ungerska ambassaden (hon får smyga in källarvägen förstås) till en sluten ceremoni där hon ska dekoreras för sina insatser. Man kommer att skåla i anständigt ungerskt bubbel, kanske Kreinbacher Prestige Brut Magnum 2011 och i sin lättnad över att man fått ett starkt folkligt stöd i Sverige hyllar man den unga kvinnans offer med att unisont känslosamt framföra psalmen. ”Trygga Réka ingen vara”.
Har Orbans folk skickat en sleeper agent in I ett ungdomsförbund av sömngångare?
En del saker bör man inte göra. Oavsett vad man tycker sig få stöd för i Bibeln eller Koranen.
På Expressens kultursida i dag visar Nalin Pekgul – utan att riktigt förstå det – varför jag har rätt och varför det är rimligt att begränsa utövandet av islam i Sverige och Europa.
Nalin Pekgul diskuterar i sin text ett allvarligt problem för en del muslimska föräldrar i Sverige; de kämpar för att hindra sina barn från att ansluta sig till IS eller muslimska andra terrorgrupper.
Nalin Pekgul berättar om när en panikslagen mor kontaktar henne och hennes man; modern har upptäckt att sonen tittar på rekryteringsfilmer för IS och nu vill hon ha hjälp att stoppa radikaliseringsprocessen … och det går bra förtäljer oss Pekgul:
”Han var fortfarande mottaglig för argument. Ett viktigt skäl till att han lyssnade på oss var att vi kunde ge en annan bild av vad islam står för, samtidigt som vi fick honom att fundera över om de våldsbejakande islamisternas metoder – som att mörda och våldta kvinnor i Irak och Syrien – verkligen kan vara försvarbart enligt islam.”
Låt oss anta att Pekgul och hennes man inte hade varit bra på Korantolkningar och på att lägga ut texten om vad hadither och suror egentligen beordrar den troende muslimen att göra.
Då kunde det antagligen sorgligt nog blivit så att sonen rest och anslutit sig till halshuggarsekten.
Och det problematiska är att Pekgul inte ser det obehagliga i sin egen formulering:
”… samtidigt som vi fick honom att fundera över om de våldsbejakande islamisternas metoder – som att mörda och våldta kvinnor i Irak och Syrien – verkligen kan vara försvarbart enligt islam.”
Man måste alltså få gehör för sin tolkning av islam för att unga män av det här slaget inte ska ge sig i väg och massmörda, tortera, våldta och hålla sig med sexslavar. Det räcker inte med att förklara för den klart sinnesförvirrade unge mannen att människor ska ge själva djävulen i att halshugga och våldta varandra. Och fattar han inte får man väl ge honom en omgång eller två och sedan låsa in honom i lämplig källarskrubb.
Jag är synnerligen enkelt funtad och menar att det måste vara något grundläggande fel på en religion där finns en aktuell och pågående diskussion om huruvida man bör döda icke-muslimer eller inte. Typ: ”Men titta nog på den här suran lille Muhammed, den kan faktiskt bara tolkas som att du inte kan få ta kristna flickor som sexslavar eller för den delen våldta dem när du får lust ute på gatan.”
Och – kom inte och säg att det är en nidbild jag ger. Läs Nalin Pekguls text igen. Dagliga diskussioner om att Koranen inte påbjuder ord på otrogna är vad vi får om islam blir en del av samhället.
Det är inte något som jag hittar på.
Och nej, kom nu inte och säg att kristendomen har samma problem. Det finns en och annan dårfink här och där som får monumental uppmärksamhet för att han predikar avlivandet av bögar eller andra för honom misshagliga personer i sin lilla församling på 22 personer där alla är mycket, mycket nära släkt med varandra.
Men då talar vi om företeelser som inte ens är perifera i min tro, och i den kristna kulturkretsen leder sådana tankar till att alla vi andra funderar på om vi ska satsa på tvångströja eller tyngre medicinering. Vi sätter ju inte oss ner med Bibeln och förklarar:
”Hör du Pelle lille, om du läser bergspredikan en gång till så förstår du att Gud faktiskt inte vill att du dödar muslimer. Eller hinduer för den delen. Vad sa du? Nej, för helvete du får inte heller våldta muslimska flickor. Är du inte riktigt frisk i huvudet?”
Ingenstans i kristenheten pågår det sådana hetsiga diskussioner om huruvida vi ska ta livet av muslimska män, ha muslimska barn som trälar och passopper och muslimska kvinnor som sexslavar.
Är det inte dags att vi öppnar ögonen och ser att det finns en kvalitativ skillnad mellan islam och andra religioner?
Är det inte dags att vi inser att det inte finns något som liberala eller moderata eller västerländska muslimer. De må själva vara övertygade om att de faktiskt är det, men det innebär bara att de kommer att bli sittande med mordiskt sinnade unga män som vill halshugga dig och mig … och dessa liberala muslimer måste om och om igen försöka av- och omprogrammera sådana unga män. Den muslimska kulturkretsen alstrar bevisligen ständigt sådana för oss livsfarliga män och kvinnor.
Jag tvivlar inte på att Nalin Pekgul är en god människa och vill gott. Men hennes ständiga kamp inom islam bidrar bara paradoxalt nog till att förstärka en religion som just alltid kommer att alstra terrorism … vad än de goda muslimerna vill. Man kan utrycka det som att det på sätt och vis är en följd av det deterministiska draget i islam, en religion så formulerad att den alltid kommer att fungera som ideologiskt fundament för regimer i tredje världen som är fientliga mot västerlandet och därmed bidra till att skapa nya terrorister innanför våra egna gränser.
Nalin Pekgul listar dem som är ansvariga; svenska politiker och tjänstemän i olika typer av förvaltning och i rättsapparat. Alla har gjort för lite eller fel.
Men ingenstans funderar Pekgul det minsta lilla på sin religion. Kan inte den i sig bära ett ansvar?
Innan vi fick en stor muslimsk grupp i Sverige hade vi faktiskt inte problem med terrorturister som åkte till Syrien och Irak.
Nalin Pekgul och andra goda och sympatiska muslimer bör börja fundera på vad det är för fel på deras religion, inte på vad det är för fel på ett Sverige vars kultur gjorde landet helt oförberett på att det skulle tvingas hantera en trosuppfattning där man istället för konfirmationsundervisning ägnar sig åt att diskutera med ungdomarna om det är rätt att döda otrogna eller inte.
Visst kan vi vänta oss klimatkatastrofer.
Döda hav och skogar. Utsugna jordar. Förintade och försvunna arter.
Livet på jorden drar mot askgrå död.
Just därför måste vi få en miljöpolitik som inte styrs av krafter och makter som är fientliga mot den svenska nationen.
"Isen, Augusta!", röt han till så råttorna dog av chock / Pigan, hon svara, knäppande en vägglus ifrån sin rock / Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn! / Själv är jag lika brydd som herrn och undrar / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen?
(Jag har ingen aning om varför jag ofta när jag kommer i kontakt med svensk miljödebatt för mitt inre hör Povel Ramels gamla schlager … kanske för att den uppblåsta andan hos punschgubbarna passar bra som bakgrundsmusik till Johan Rockströms utläggningar).
Visst kan man frukta mycket här i världen och tillvaron. Men när du känner hur hjärnan står still medan hjärtat travar som Propulsion på upploppet på Solvalla för ett år sedan … det är då du ska besinna dig och betänka att det finns de som vill att du ska vara rädd.
Låt oss gå tillbaka till 1964.
Då befann sig stora delar av västerlandet i ett tillstånd av malande, förlamande oro. Skulle världen gå under i morgon?
Eller redan framåt kvällen?
Det både vanliga människor och ledare fruktade var kärnvapenkriget. Det allomfattande kärnvapenkriget som skulle få Hiroshima och Nagasaki att påminna om brand i ett kolonistugeområde.
1964 hade USA haft bomben i 20 år. Sovjetunionen i 15 år, Storbritannien i tolv år, Frankrike i två år och nu hade också Kina bomben. Och det var Kina som var det egentliga problemet.
Tidigare hade alla ledare för länder med kärnvapen förkastat tanken på preventiva kärnvapenanfall; alltså tanken på att man skulle slå till först innan motståndaren fattade vad som var på gång – och man skulle i ett slag tillintetgöra motståndarens möjligheter till vedergällning.
Ledarna insåg dock alla att motståndaren alltid skulle ha kapacitet att slå tillbaka.
Men det som oroade mänskligheten var att även om alla stormakters ledare avvisade tanken på preventiva kärnvapenanfall kunde man aldrig bortse från risken att någon ansvarig på lägre nivå hade haft en jobbig helg och av misstag tryckte på fel knapp tidigt en måndagsmorgon … och så brakade allt loss.
Den malande oron som tanken på denna risk ledde till … den var illa nog.
Men så sprängde kineserna sin bomb och deras ledare Mao Zedong förklarade att han inte fattade varför man inte skulle satsa på att klippa till först med allt man hade i sin kärnvapenarsenal:
” Jag är inte rädd för kärnvapenkrig. Det finns 2,7 miljarder människor i världen; det betyder inget om några av dem dör. Kinas befolkning är 600 miljoner; även om hälften av dem dödas återstår 300 miljoner”.
Nu ska man inte bara se Mao Zedongs uttalande som ett försök att skrämma alla oss andra, det var nog också ett tämligen ärligt uttryck för hur kinesiska ledare genom historien och fram till i dag ser på sin befolkning … som en förbrukningsvara. Mister du några hundra miljoner kan du alltid hämta fler på lagret.
Och i dag är de inte 600 miljoner utan 1,4 miljarder. De har att ta av.
Men låt oss för en stund lämna just den rädslan och se på ett annat hot.
Bor du utmed Sveriges kuster?
Var då beredd på att de kommande årtiondena langa sandsäckar och gräva diken breda och djupa som Göta Kanal.
Låter det jobbigt?
Klart det gör … men tyvärr måste det tydligen bli så.
Jag drabbas av denna insikt när jag såg på Aktuellt i går, jag drabbades också av dålig nattsömn. Så blir det ofta när man ser statstelevsionens nyheter. Jag kan se vilken film som helst i Saw-serien eller någon klassisk italiensk skräckfilm som ”Cannibal Holocaust” och sedan gå till sängs och njuta den rättfärdiges djupa och vilsamma sömn.
Men efter Aktuellt? Jag antar att rätt många tvingas knapra i sig en extra Lergigantablett för att kunna få lite vila.
Aktuellt är numera mer som en krönika om ett förebådat dödsfall, det enda som är oklart är dödsorsaken. Dödlig epidemi eller klimatkollaps eller kärnvapenkrig? Eller allt på en gång, en sjuhelvetes kärnvapensmäll medan du ligger ebolablödande på ett sjukhus där inomhustemperaturen är 30 grader (luftkonditioneringen klarar inte av det tropiska klimat vi fått).
Att tala om dessa ting som troliga hot gör det möjligt för politiker att ursäkta att de inte tar tag i de problem som medborgarna upplever som akuta … de frågorna kan de vifta bort med att de är fullt upptagna med att planera för det som kanske möjligen kan inträffa kring år 2100.
Ett utmärkt exempel på dessa mekanismer fick vi i gårdagens Aktuellt. Än än gång intervjuades lokala politruker och regionala byråkrater om sina förberedelser för att möta faran för att delar av Malmö läggs under vatten. Risken för att Malmö börjar översvämmas på grund av höjda havsnivåer tror de kanske kan börja göra sig märkbar kring år 2100. Och för säkerhets skull har planeringen redan påbörjats.
Jag tittar intresserat på kartorna och diagrammen som förevisas och ser hur stadsdel efter stadsdel skuggas som en markering av att folk där kommer att vada runt i vatten som når dem till bröstet (om de är vuxna och av normallängd).
Men det är något fel med kartorna. De som ritat dem har inte tagit hänsyn till att om utvecklingen i Malmö fortsätter som nu så bor det inga människor i den staden om åtta årtionden. Om inte annat har den lämnats öde därför att resten av Sverige inte längre vill skicka pengar som de kan köpa rosa enhörningar för. Några lever väl kvar där och har gått in i Mad Max-läge i Rosengård … å andra sidan innebär det ingen förändring … Mad Max-läge råder alltid i Rosengård.
Mest irriterande i Aktuelltinslaget var inte att Erika Bjerström hade värmt upp en gammal nyhet om Thwaites glaciär i Antarktis och förklarade att den smälter fortare än man trodde och att det kan få oanade följder för havsvattennivåerna. I media brukar det gigantiska ismassivet benämnas ”Domesdagsglaciären” bara för att vi ska fatta att när den tippar i havet kommer vi inte längre att behöva ställa frågan: ”Varför är det ingen is till punschen”.
För då finns det ingen is. Allt har blivit vatten och du själv snart en av de drunknade. Av jord är kommen men till vatten ska du åter varda. Inget är sig likt, men alla blir vi förtida lik.
Om det nu inte vore för Johan Rockström. Räddaren och frälsaren. Agronomen som numera är professor i miljövetenskap. Han fick kliva fram i Aktuellt och förklara att de styrande i Malmö handlar alldeles rätt, man måste förbereda sig för att Thwaites glaciär tippar ner i havet och så kommer att ske om ”vi” inte minskar våra utsläpp.
Det är den här typen av uttalanden som utgör grunden för alla dessa förslag och pålagor och åtgärder som påverkar din och min vardag, och vår frihet.
Tanken är att ”vi” alla på jorden måste hjälpas åt att minska utsläppen, och eftersom ”vi” i Sverige släpper ut extra mycket per person måste vi köra extra hårt med oss själva, och straffas för allt vi gör som kan knytas till fossila bränslen, eller djurhållning (de är nu nämligen också ute efter kor, grisar och hästar).
Det finns två (minst) problem med det här.
Första har vi det där med Thwaites glaciär. Det framställs som om alla processer kring den är klarlagda.
Men så här säger Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet:
”Men den goda nyheten är att vi nu, för första gången, samlat data som är nödvändiga för att modellera dynamiken i Thwaites glaciär. Dessa data kommer att hjälpa oss att bättre beräkna isavsmältning framöver. Med hjälp av ny teknik kan vi förbättra beräkningsmodellerna och minska den stora osäkerhet som nu råder kring globala vattenståndsvariationer.”
Det Wåhlin talar om är de data som samlats in av en undervattensfarkost som för första gången tagit sig in under Thwaites glaciär och Wåhlin har varit med och utarbetat den studie som Bjerström och Rockström hänvisar till.
Alltså … stor osäkerhet råder, inga säkra beräkningar finns, men det framställs av dem som inte ens studerat frågan som vetenskapsmän som att vi står inför en katastrof om utsläppen inte minskar.
Det andra problemet är att sådana som Bjerström och Rockström inte låtsas om Mao Zedong-mentaliteten i Kina.
Det spelar ingen roll vad vi i Sverige gör så länge Kina inte tänker ingå i något ”vi” som minskar utsläppen. De kommer att bygga ytterligare några hundra kolkraftverk de närmaste åren och nerifrån helvetet vinkar Mao Zedong uppmuntrande upp till Xi Jinping och ropar:
”Frukta inte klimatkollapsen. Vad spelar det för roll om det dör en miljard kineser – du har i alla fall 400 miljoner kvar.”
Kina deltar gärna på klimatkonferenser och talar om hur viktigt det är med avtal och satsningar på grön teknik och regleringar – för de ser hur det försvagar de länder som försöker leva upp till avtalen och protokollen från Kyoto eller Paris eller Disneyland (va, finns det inte ett från Disneyland … jaja, det är en tidsfråga).
Men visst tror jag att människan håller på att förstöra jorden. Alla dessa knappt tänkande människor som låter sig styras av giriga och korttänkta personer … vad annat kan vi vänta oss än att mänskligheten som art metodiskt men samtidigt tanklöst förstör jord, skogar, hav, sjöar … och allt annat levande.
Och?
Vem vid sina sinnens fulla bruk tror att lösningen är att vi gör allt för att få internationella överenskommelser till stånd.
Sådana avtal är alltid stora makters sätt att få små stater att anpassa sig. Internationellt samarbete i olika internationella organ och glad globalisering räddar inte klimat och miljö, vare sig i världen eller Sverige. Men det garanterar vår nationalstats undergång som suverän och oberoende entitet.
Alltså … om man tror att vi står inför kommande globala klimatkatastrofer – vilket jag gör – är det då verkligen rationellt att underkasta sig begränsningar som andra stater inte bryr sig om? Det försvagar ju Sverige på alla områden och gör det svårare att skydda landets invånare, tillgångar och natur.
En rationell miljöpolitik kan bara föras på det nationella planet, och om vi vill kan Sverige bli en grön ö i en allt mer smutsig värld, en värld som annars möjligen till stora delar är dömd att sjunka ner i barbari.
Exakt hur en miljöpolitik ser ut som värnar Sverige kan vi alltid diskutera – men först måste vi bli ense om att vi bryter oss loss ur Kinas, och globalisternas försök att avhända oss möjligheten att bygga det land vi vill ha.
"Isen, Augusta!", röt han till så råttorna dog av chock / Pigan, hon svara, knäppande en vägglus ifrån sin rock / Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn! / Själv är jag lika brydd som herrn och undrar / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen? / Varför är där ingen is till punschen?
(Jag har ingen aning om varför jag ofta när jag kommer i kontakt med svensk miljödebatt för mitt inre hör Povel Ramels gamla schlager … kanske för att den uppblåsta andan hos punschgubbarna passar bra som bakgrundsmusik till Johan Rockströms utläggningar).
Förr sa vi att de som hade problemformuleringsprivilegiet hade makten.
I dag verkar man inte behöva kunna formulera sig alls för att få makten.
Man ynkar sig lite bara (fast man är vuxen ... och så får man som man vill.
Barn förväntas däremot lida i tysthet.
Antagligen hade de stora planer för honom när de såg sin lilla telning ligga där i vaggan. Därför gav de sin son namnet Attila; hunnerkungen som på 400-talet e.Kr skapade ett imperium i Europa.
Den Attila vi ska prata om har dock inte byggt ett rike som det Attila hunnerkungen skapade; det sträckte sig från Svarta havet in i Centraleuropa, från Donau upp till Östersjön, han trängde in i Frankrike och Italien. Han kallades Guds gissel.
Vår Attila är väl i och för sig ett litet gissel, men han plågar oss inte som anförare för härjande barbarer, han pinar oss istället i sin egenskap av krönikör i Expressen med ”inriktning på jämställdhet”.
Jag har en känsla av att den gamle hunnerkungen inte riktigt skulle gillat att Attila Yoldas var hans namne.
Atilla Yoldas är en usel skribent, men en smart varumärkesbyggare och det är hans marknadsföringsförmåga av den egna personen som gjort att han lyckats skaffa sig ett utrymme i medströmsmedia. Det drar mot det genialiska att satsa på att mestadels skriva om genusfrågor, feminism och allmän snällhet samtidigt som man försöker se ut som en medlem av den yngre generationen turkiska hallickar på Herbertstraße i Hamburg. De flesta tror att Yoldas varit just det (när de ser hans byline) men att han sett ljuset – kanske efter att ha läst Expressens kultursida eller något liknande. Värdegrunden gör att vi alla extra mycket älskar män från tredje världen som lärt sig stycken av PK-manualen utantill och deklamerar dem i tid och otid.
I sin senaste kolumn ägnar Atilla Yoldas sig dock inte åt att propagera för allmän mjukhet i alla sammanhang utan nu vill han få oss att förstå att vi inte får håna dem som pratar Rinkebysvenska eller någon annan gatukorsningsslang kännetecknad av gutturala strupljud och gurglingar.
Atilla Yoldas har sett serien ”Snabba Cash” och…:
”Dagarna efter jag sett ”Snabba Cash” tar jag orden till mig igen, känner på dem. Ord som ”abow”, ”yao” och ”bre”.
Enkla ord som skänkte mig gemenskap i en mångkulturell sfär. Det är ett språk som bygger på integrationen av flera språk, för mig en fantastisk symbol för mångfald.
Samtidigt ser jag nu hur den förvrids i sociala medier. Hur kända, vita komiker gör sketcher där orden enbart används som koppling till våld, hot, kriminalitet. Hur vita influencers skämtar på bekostnad av den socioekonomiska utsatthet som serien skildrar.”
Jo, men vad väntar han sig?
Fast … finns det inte exempel på integration av flera språk som skapar något nytt och vackrare … jo, faktiskt. Se bara på alla sydslaviska språk som genom seklerna utvecklat dialekter som närmast är att beteckna som nya språk, slovenskan har till exempel 48 dialekter som de skiljs åt genom hur de påverkats av italienska, tyska, och österrikiska dialekter, av latin, ungerska, men även genom påverkan från tjeckiska och slovakiska. Ett språk där dualis lever kvar som form.
I USA har vi Texastyska och Pennsylvaniatyska och i Louisiana har vi Louisiana French och Cajun English och så där kan vi hålla på. Människor har ofta befunnit sig på vandring genom historien – för att fly erövrare eller för att själva erövra nya områden. Kulturer och språk skapades.
Jag använder givetvis imperfekt.
Skapandet av språk och kulturer är ett avslutat dåtida fenomen. Numera skapas inget nytt på dessa områden, numera utvecklas inte ens de existerande språken och kulturerna.
Nu skapas bara rotvälska när det gäller språk.
Allt blir fulare. Vi blir dummare. Vi talar och tänker sämre.
Och en del av oss skyller på ”socioekonomiska förhållanden” för att förklara att de på ett, två eller tre årtionden inte lärt sig tala något som ens påminner om riktig svenska.
Det säger något om bristen på förstånd och energi hos de berörda om ”ord som ”abow”, ”yao” och ”bre” leder till ”gemenskap” dem emellan. Om detta skulle vara ”en fantastisk symbol för mångfald”.
Atilla Yoldas störs över att fikonätarnas fikonspråk kopplas till kriminalitet och våldsdåd … men vilka andra aktiviteter kan man ägna sig åt om man har ett ordförådd som består av ljud som blivit över i olika språk, ljud som ingen verkar velat ha? De som knåpar ihop dessa ljud till något nytt och kallar det ett språk kommer att själva hamna i kategorin för ”dem som ingen vill ha”.
Man kan tycka att det är sorgligt.
Jag gör det.
Men än sorgligare är försöken att glorifiera att människor talar som om de tvingats sniffa thinner sedan födseln.
I onsdagens Radio Bubbla behandlade vi Attila Yoldas lite kort inledningsvis för att sedan gå över till att diskutera vad som händer när man lägger ner en skola befolkad av sådana elever som Attila tycker talar ett vackert språk och bussar ut dessa till fyra andra skolor i kommunen.
Det var vad som utspelade sig i Örebro när Vivallaskolan lades ner och bussning inleddes.
Nu har man studerat resultatet under de tre år som gått.
Resultaten visade sig bli sämre för de utbussade eleverna. Gymnasiebehörigheten minskade från 59 procent till 42 procent. Integrationen blev heller inte bättre.
De som författat rapporten tror att den bristande integrationen kan bero på ”negativa förväntningar” hos eleverna på de mottagande skolorna.
Men allt annat hade ju varit underligt.
Om man bor i Örebro kan man i princip dagligen läsa om brott och våldsdåd i Vivalla. Dessutom har väl ingen svensk förort haft lika många terroristturister som åkt till Syrien?
Skulle eleverna på de mottagande skolorna haft ”positiva förväntningar”?
Här har de vuxna i samhället helt misslyckats med att skapa ordning, frid och ro i områden som Vivalla.
Och det slutar med att barn i högstadiet får skulden för den dåliga integrationen därför att de har ”negativa förväntningar”.
*Rubrikens citat syftar på ett uttalande som tillskrivs Attila, hunnerkungen; där förklarar han att han inte bara vill se sina motståndare förlora, utan det ske på det mest skrämmande sätt medan deras föräldrar tvinges åse det hela.
Många barn i Sverige tvingas dagligen vandra iväg till en skola där de förnedras.
Och givetvis sker det i föräldrarnas åsyn. Men de väljer att blunda.
I som här inträden ska inte låta hoppet fara.
Absolut inte.
Inte än.
Jag promenerar under lunchen genom Karolinskas sjukhusområde i Solna. Där finns de gamla stora massiva byggnaderna i mörkrött tegel. Skyltarna talar ordentligt om vad man ägnar sig åt i de olika husen – typ: endoskopi, fostermedicin, hematologi, infektion, koagulation. Ja, ni fattar, jag kan sluta uppräkningen, ni förstår att jag går genom ett område där man ägnar sig åt medicin och läkande.
Människor blir sjuka och skadas.
Människor måste därför helas och botas … på olika sätt.
Det är något tungt och dystert över de här kvarteren, och det beror inte bara på att de ligger alldeles intill den oändliga Norra kyrkogården.
Byggnaderna är befästningar byggda av människor som vet att de står inför en övermäktig fiende; en motståndare man i längden inte kan besegra. Men man kan i alla fall försöka bjuda motstånd.
Förvissningen om att man en dag kommer att förlora förklarar dysterheten – att man avser att ändå försöka försvara sig förklarar stämningen av värdighet.
Men så vandrar jag in i de nyare delarna av Karolinskas sjukhusområde, de som till vissa delar inte är färdigbyggda än.
Byggnaderna är större här.
Mycket större.
Det huvudsakliga byggnadsmaterialet är glas.
Och när jag går in i dessa områden förklarar många skyltar för mig att jag nu träder in i något som är större och mer komplicerat än sjukvård. Jag befinner mig i ”Life City” och här ägnar man sig – enligt skyltarna på alla dessa mycket stora byggnader av glas – åt ”Life Science”.
Medicin är för bönder som fastnat med armen i skördetröskan eller arbetare som ramlat från en ställning, eller manschettproletärer av olika slag som stressats till magsår.
”Life Science” däremot antar jag är till för de lite finare människorna.
”Life Science” är en beteckning som klingar av obehagligt övermod, mycket långt från den värdiga hållningen i de gamla kvarteren.
Att beteckningarna är på engelska är inte bara för att man vill göra sig finare än man är och för att man vill locka investerare … utan också för att det skulle låta för eländigt löjligt på svenska, med utbyten av det här slaget:
A: Och vad jobbar du med då?
B: Livsvetenskap.
A: Huh?
Eller…
A: Var ligger din arbetsplats?
B: I Livets stad.
A: Ööh?
Men mest stör det mig förstås att i ett samhälle där vi nu inte ska låtsas om att vi lät gamla dö … ibland i onödan (så dumt det låter) och ofta i obehövlig ensamhet och vånda … och alltför smärtsamt … i ett sådant samhälle framställer sig de som bygger och bemannar de nya sjukhuskomplexen som de som ska bli herrar över livet.
Varför ska vi sträva efter det när de flesta ännu inte är herrar över döden, eller snarare över förmerna för hur de dör?
Alla dessa människor i västerlandet som på obegripligt många sätt väljer att misshandla sin kropp – och som därmed bjuder in döden.
Alla dessa människor som beter sig och försöker se ut som de fortfarande var 17 år när de är 47 år – och som därmed bryter upp det naturliga förhållandet mellan generationerna och därmed gör att människor inte riktigt fattar att döden är en realitet.
Och paradoxalt nog är det all denna oförsiktighet, all denna förträngning som gör människor så fega, lata och räddhågsna och ovilliga att stå på sig.
Integritet följer av att man inser att ens tid är begränsad och att man måste nyttja den till det yttersta.
De som inte fattar att deras tid alltid är utmätt väljer ofta att vika undan och anpassa sig i tron att allt löser sig, man får vänta till morgondagen och kolla läget då.
Det är detta som gör att jag tror att i ”Life City” är det lika tyst som i ”Death Valley”.
Och kanske kan de som är verksamma i ”Life City” förlänga människors liv med något år eller två – och därmed anse sig faktiskt ha rätt att – åtminstone på personalfesterna – titulera sig ”Livets herrar”.
Men återigen. Det är frågan om vad man gör av detta liv.
PS. Och när jag passerade huset som inrymmer intensivvårdsenheterna i ”Life City” saktade jag in stegen och bugade lätt vid infarten … som en liten gest av respekt för de människor som räddade livet på mig för två månader sedan.
Om min inställning är motsägelsefull?
Jo, det är den väl.
Och?
Att sjukvården alltmer industrialiseras och blir underställd intressena hos de gigantiska bolag som producerar läkemedel och medicinska hjälpmedel hindrar inte att de som arbetar i sjukvården på olika nivåer i kraft av sin kunskaper i många enskilda fall ändå botar människor och räddar liv.
* Rubriken syftar förstås på H L Menckens uttalande om att medicinens mål inte är att göra oss till bättre människor utan att hantera följderna av att vi är dåliga människor.
Gunnar Hedlund, som ledde Centerpartiet på den tid då bönderna ville ha en knipslug man som sin anförare … han brukade säga att:
”Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten”.
Nuförtiden håller sig Centern istället med en bakslug ledare – vilket kan bero på att det inte finns några bönder kvar i partiet, så då fick det bli en lömsk stadsbo istället. Annie Lööf skulle aldrig låta sig vägledas av Gunnar Hedlunds ordspråk eftersom hon skulle anta att det var uttryck för homofobi.
I Annie Lööfs värld är en ”björn” en medlem i den homosexuella subkultur som bäst kan beskrivas som ”stora, håriga, ganska tjocka män som tycker om andra stora, håriga och ganska tjocka män” – och man får väl nästan förstå den motvilja hon känner inför tanken på att man skulle skjuta dessa björnar och därefter sälja skinnet … på Vetlanda marknad eller något liknande. Möjligen skulle hon visa förståelse om den sortens jakt och beteende var del av en i Sverige invandrad kultur. Kan vara denna Annies vidsynthet som gjort att så många pedofiler och sexnidingar sökt sig till hennes parti …vad vet väl jag.
Och på tal om invandrade kulturer och björnjakt kommer man osökt att tänka på rumäner. Nej, inte så att jag menar att de rumäner du ser sitta utanför ICA och Coop smiter i väg på kvällarna för att jaga björn i de svenska skogarna. Eller … förresten, varför inte? De brukar ju faktiskt slå läger i skogarna.
Björnjakt har nämligen gamla anor i Rumänien. Mycket gamla anor. Detta är fallet eftersom en kult där man dyrkade – och offrade – björnar hade en stark ställning i det forntida Rumänien; man har till exempel hittat en grotta med lämningar av mer än 150 björnar som offrats i religiösa riter.
Stora björnar var det också. Det är mycket möjligt att den kulten lever kvar i Transsylvanien, de är måna om att hålla fast vid gamla seder och bruk därnere.
Rumänska brunbjörnar tenderar dessutom lämpligt nog att vara stora, vilket jag gissar kanske kan bero på att de har mycket grottbjörns-DNA i sig. Grottbjörnen dog ut för 25.000 år sedan men i tiotusentals år dessförinnan hade den interagerat med brunbjörnen (ja, ni förstår vad interagerar betyder i det här sammanhanget, jag är lite pryd på måndagsförmiddagarna … och egentligen vill jag inte heller någon annan dag i veckan föreställa mig två kopulerande varelser av familjen Ursidae.)
Grottbjörnen var 30 procent större än en vanlig brunbjörn och en av de sista stora förekomsterna i vår del av världen var just i Europa.
Varför tar jag upp dessa frågor?
Jo, för i gårdagens Radio Bubbla talade vi om att prins Emanuel von und zu Liechtenstein misstänks för att utan tillstånd i Rumänien ha skjutit vad som antagligen var Europas största brunbjörn.
Och vi misstänkte att det inte berodde på att han var ute efter en storståtlig trofé utan att det snarare hade något att göra med att han antagligen är föreståndare för furstesläktens svartkonst-museum. Kan det vara på det viset attbjörnkulten lever kvar i Liechtenstein?
Visst kanske allt detta låter spekulativt … men om vi för tio år sedan hade frågat dig om du trodde att 2021 så skulle män tävla i kvinnlig tyngdlyftning och CIA skulle anse det som meriterande vid rekryteringar att man hade dubbla psyk-diagnoser och ständigt brottades med ångest även när man demonstrerade för BLM eller gick på studiemöten i sin feministiska, intersektionella studiegrupp?
Är det inte dags att öppet och fördomsfritt studera arbetarrörelsens tidiga ledare och lära sig hur man bygger en rörelse som förmår gripa makten och återställa ett organiskt, fungerande samhälle?
Under de närmaste månaderna kommer jag att hålla en serie föredrag om den svenska socialdemokratins uppgång, fall och nutida förfall. Sammanlagt ska det bli sju stycken föredrag.
Men är inte ämnet genomtröskat?
Jo, det kan verka vara på det viset. Partigängare, och politruker har skrivit sina minnen och memoarer. Forskare har sedan präntat sin avhandlingar där de vridit och vänt på dessa hågkomster – skrivna av både socialdemokrater och deras fiender.
Det mesta i avhandlingsväg är skrivet i en moraliserande ton; ljög de? Höll de vad de lovade? Var deras bedömningar riktiga?
Få vågar, vill eller kan diskutera socialdemokratins historia som en vägledning till hur man skapar en rörelse och griper makten. Det beror på att få vågar erkänna att de är intresserade av att erövra makten i verklig menin och på ett så grundligt sätt som socialdemokratin en gång gjorde.
Det borde vara det mest intressanta att studera när det gäller socialdemokraterna – oavsett hur man ser på denna rörelse och partiet.
Man brukar tala om en varg som söker sin flock. I den tidiga socialdemokratins historia är det snarare en fråga om en varg som skapar sin flock.
Eller för att vara mer exakt, vi har att göra med vargar som skapar sin flock och sedan slåss om ledarskapet.
Och nej, jag ser inte detta som något negativt.
Sådana processer ser vi i varje samhälle som går i stå, men som i grunden är friskt.
Återstår att se om vi får se sådana processer i vårt samtida Sverige.
Det inledande föredraget om åren 1880 till 1900 höll jag på första maj och från och med i morgon (söndag 9 maj) publiceras det föredraget i ett antal avsnitt i mitt nyhetsbrev. De kommande föredragen kommer också att publiceras i nyhetsbrevet.
Prenumererar på nyhetsbrevet gör du här – prenumerera i dag så kan du följa serien från början.
Och vad har Kate Winslet med det hela att göra?
I morgon inleder jag också i nyhetsbrevet en serie betraktelser om varför vit arbetar- och medelklass numera nästan alltid skildras som nedgången och demoraliserad i den västerländska populärkulturen, (som till exempel i ”Mare of Easttown” där Kate Winslet har huvudrollen).
Mina dagliga nyhetsbrev brukar på just det här sättet röra sig mellan historia, populärkultur, dagspolitik och matlagning … och en hel del andra ämnen.
