Erika Bjerström, journalisten som är världens första AOI (artificiella ointelligens) – skapad i Svt:s och Bonniers från verkligheten helt isolerade laboratorium – erkänner att hon som reporter är programmerad att ”arbeta i samklang med sina värderingar”

Antagligen är det värsta som kan hända någon av Aktuellts eller Rapports utrikeskorrar att Svt:s Visakort inte fungerar. När det drabbade Erika Bjerström på det minst sagt anständiga hotell hon skulle checkat in på för några år sedan blev hon lite stressad.

Men hon samlade sig, och har berättat att hon gick ut från hotellet, ställde sig med ansiktet mot vårsolen, slöt ögonen och vände sig helt inåt. Efter en stund öppnade hon ögonen, och gick tillbaka in på hotellet – och se; simsalabim hade Svt ordnat det där med Visa-kortet.

Och så här kan man väl egentligen sammanfatta hela Erikas karriär inom public service. Hon får problem – oftast genom att tittare protesterar mot det hon säger; men Svt fixar det hela och förklarar för dem som inte fattar att Erika har rätt.

Det hände också när Erika, i sin egenskap av Svt:s klimatkorrespondent, skulle intervjua Robin Maynard, kampanjchef för organisationen Population Matters.

Hans organisation vill att bistånd från västvärlden i mycket större utsträckning ska gå till familjeplanering i fattiga länder. Det föds för många barn där för att svält- och miljökatastrofer ska kunna undvikas, menar Population Matters. Maynard hänvisade till IPCC:s senaste klimatrapport där FN:s klimatpanel konstaterar att den snabba befolkningstillväxten i tredje världen bidrar till världens klimat- och miljöproblem.

Erika hugger tillbaka:

– Vad har du för rätt som vit, medelålders man i Storbritannien att ge råd till kvinnor i globala syd om deras fertilitet?

Vi som följt Erika genom åren blir förstås smått förvirrade.

Hon har i åratal, i inslag efter inslag, hänvisat till IPCC:s rapporter – som alltid talar om den kommande klimatkollapsen. De är den uppenbarade sanningen för Erika, och hon är dess profet.

För några dagar sedan förklarade Erika att just den här IPCC-rapporten var:

Sista varningen innan världen susar förbi 1,5 grader, vilket skulle innebära att Parisavtalet är kört.

Underförstått då är att vi alla därmed är körda – inte bara Parisavtalet – framtida generationer är dömda att långsamt stekas tillsammans med jorden till en enda stor kebab som roterar runt solen.

Och trots att Maynard stöder IPCC:s syn på befolkningstillväxten som ett problem får han aggressivt kritiska frågor av Erika – för att han är vit och medelålders.

Erika har annars under sin karriär gärna hyllat vita, medelålders män; som till exempel Al Gore.

Erikas chefer har i det här fallet förklarat att hennes fråga var relevanta.

Erikas chefer tycker alltid att det hon gör är rätt och relevant.

Den märkliga och motsägelsefulla inställningen i den intervjun är inte på något sätt ett unikt undantag under Erikas bana som journalist.

Hon gör inte bara nyhetsinslag för Rapport och Aktuellt – hon skriver också reportageböcker. Den som läser böckerna kliver inte in i en märklig värld, utan i flera märkliga världar – som inte har något med varandra att göra.

I Porslinsmålerskan från Limoges beskriver Erika ett Europa som är dömt att avindustrialiseras, och att förlora varje tänkbar form av tillverkningsindustri. Det har Erika kommit fram till genom att resa härs och tvärs över vår kontinent.

Men hon är inte uppgiven i sin reportagebok. Det finns en ljus framtid – och den ligger i kunskapsindustrin. Europa ska satsa på IT, reklam och turism, medan tredje världen tillverkar saker.

I samma bok förklara Erika att Europa ”måste” ta emot afrikanska flyktingar. Många afrikanska flyktingar.

Som läsare ställer man sig förstås frågan. Om nu all europeisk tillverkningsindustri flyttar till Asien, Afrika och Latinamerika – varför ska Europa ta emot afrikanska flyktingar? Kan de inte arbeta i tillverkningsindustrierna som etableras i deras egen världsdel?

Försörja sig?

Och om de kommer till Europa, hur ska de kunna försörja sig i en världsdel som satsar på IT, reklam och turism? Jag ser vissa problem med att gå från Nairobis slumförorter till jobb som copywriter i Frankfurt. Men vad vet väl jag.

Sjukhus och shoppinggallerior

Än mer förvirrad blir jag när jag läser Erikas bok om Afrika; Det nya Afrika.

Det är en reportagebok som är en glödande hyllning till Afrika. Kontinentens ekonomier växer snabbast i världen, de demokratiska staterna blir fler och fler, medan krigen blir färre och färre. Jag får en känsla av att det inte finns en by i Afrika där man inte håller på att bygga ett toppmodernt sjukhus, och det sjukhuset ligger bredvid stora shoppinggallerior – alla går i skola, och många går vidare till universitet. Framtiden är ljus, inget kan stoppa Afrika.

Boken skrevs för tio år sedan.

Vi vet alla hur det ser ut i Afrika i dag (och faktiskt också gjorde 2013).

Här ser vi den märkliga motsägelsefullheten igen. Samtidigt som Afrikas utmålas som en världsdel där snart alla är välbärgad medelklass, kräver Erika att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

När jag läser de två böckerna – som kommer med några få års mellanrum – och plöjer nyhetsinslag och intervjuer med Erika från de följande åren, möts jag av vitt skilda, och obegripligt motsägelsefulla bilder av världen. Jag kommer på mig själv med att oroligt undra: schizofreni smittar väl inte om man läser någons texter eller lyssnar på dem? För det är något som inte är riktigt friskt med hennes oförmåga att ge en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, hon klarar inte riktigt av det ens när det gäller den verklighet hon har direkt inpå sig, på sin arbetsplats.

Erika har i en intervju berättat hur underbart det var att komma till Svt efter åren på Dagens Nyheter, hur fint det var att ett 60-tal personer samlades dagligen för att diskutera gårdagens nyhetssändning. Stämningen var ”generös” och ”lärorik”.

Strax därefter förklarar hon att det är ett stort problem med de bristande resurserna på Svt.

Om 60 personer sitter och mysvärderar vad man gjorde dagen innan tyder det väl inte riktigt på resursbrist?

Det finns de som kritiserar Erika för att hon är en dålig journalist – men de är fel ute. Hon anser sig själv inte vara en journalist.

Hon intervjuas i Hallands Nyheter 2007, inför ett föredrag hon ska hålla i Varberg.

Reportern ställer en motfråga när Erika gått igång under intervjun och förklarat att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

Reportern undrar varför Erika inte berättar om de betydligt större flyktingströmmarna österifrån.

Erika svarar:

Med förlov sagt, de som kommer österifrån drunknar inte.
Erika valde således bort att berätta om de stora flyktingströmmarna österifrån – därför att hon tyckte mer synd om afrikanerna. Hon ville att vi enbart skulle se dem för att vår uppmärksamhet – och vårt medlidande – inte skulle splittras.

En journalist ska iskallt leverera en beskrivning av hela verkligheten så att läsaren, tittaren eller lyssnaren blir informerad och självständigt kan ta ställning.

Men Erika medger att det inte är så hon ser sitt uppdrag. Hon väljer att justera verkligheten hon serverar oss så att vi ska tycka som hon.

Innan Erika var verksam på Svt arbetade hon på DN: Hon spåddes en lysande karriär, och blev Christina Jutterströms högra hand. Hon tillhörde den grupp kvinnor som gick under benämningen ”påläggskvigorna”. Nej, det var inget öknamn som viskades om dem bakom deras ryggar. De som tillhörde gruppen stoltserade med att vara en av påläggskvigorna.

Chefredaktör?

Många tippade att Erika skulle bli nästa chefredaktör på DN, och det sågs som ett smart drag av henne att rekrytera Joachim Berner till tidningen, för att han skulle ingå i ”Team Erika” i kampen om chefredaktörsstolen. Men Joachim visade sig vara en skickligare ränksmidare än Erika och blev själv chefredaktör.

Erika surnade och flyttade till Svt, och där etablerade hon snabbt en dominerande position. Hon har varit utrikeskorrespondent, programledare och nu är hon sedan några år klimatkorrespondent.

Hennes starka ställning på Svt kan bero på hennes klostervistelser.

I mitten på 1900-talet kände sig Erika lite utbränd. Aktuelltchefen Stig Fredriksson rekommenderade att hon skulle ta igen sig på ett kloster.

Erika upplevde under vistelsen att det var precis vad hon behövde, och hon insåg hur hon kunde skapa ett mycket speciellt nätverk. Hon såg framöver till att ett dussin kvinnliga journalister drog sig undan tillsammans med henne några gånger om året. De tillbringade tid ihop i klostermiljö eller på andra platser där de kunde prata och fundera i avskildhet från den krångliga världen därutanför. Här skapades starka band.

Fylla med innehåll

Vad som diskuteras där? Erika har beskrivit det som att man ”diskuterar skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.”

Återigen. En journalist rapporterar det som händer. Förklarar skeenden. Det är slitigt nog.

Förklaras världen bättre av att Erika och hennes systrar kommer överens om vad som ”egentligen” menas med ”skuld, kärlek, människovärde och solidaritet”?

Resultatet har vi sett. Vit, medelålders man får inte ha åsikter om befolkningstillväxten i tredje världen.

Varför inte?

Jo, det beror förstås på att han har en ”skuld”. Han kanske kan trösta sig med att den domen fällts i ett kloster.

Den som förväntar sig fakta och logik i rapporteringen, får nöja sig med det Erika kallar ett ”mera reflekterat förhållningssätt”.

Den som följt Erikas rapportering länge – och kanske lite tyst för sig själv ofta muttrat att hon verkar anse sig som ofelbar – blev säkert förundrad i oktober förra året, då förklarade Erika nämligen att hon haft fel:

”Jag har i flera analyser genom åren lyft att klimatkrisen inte kan lösas på individnivå. Att det är fel att ”privatisera” klimatkrisen, att prata om flygskam. Men jag börjar inse att jag haft fel. Industrier har fortfarande stort ansvar och den gröna omställningen pågår. Men utan större engagemang från privatpersoner är vi chanslösa.”

Erika har ju under åren på Svt undvikit att försöka sprida flygskam – hur mycket hon än förklarat för oss att världen snart går under. Hon har väl insett att det skulle se illa ut med tanke på att hon och familjen gärna åker på semester utomlands – och man tar sig inte gärna till Indien på cykel.

Det här är nog en signal om att vi alla nu kommer att flygskammas av Erika framöver. Familjen kommer att få semestra hemmavid framöver, så att Erika kan kliva fram som ett föredöme, för hon talar i sin artikel om ”…behovet av personligt ledarskap, att klimatkrisen också blir en samvetsfråga för var och en av oss”.

Kommer detta också innebära att Erika å yrkets vägnar slutar flyga till exotiska, varma platser, med milslånga sandstränder – varifrån hon gör inslag om smältande polarisar?

Speciella sinnesorgan?

Nej, det kommer det säkerligen inte att innebära. Redan 2009 förklarade Erika för oss vanliga dödliga varför just hon alltid måste få flyga ut i världen, och flyga långt:

”Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats. Vi tillför viktig information om vår alltmer globaliserade värld.”

Den gången försvarade hon en resa till ett Australien där det rådde rekordhetta. Det var ett fenomen som absolut och nödvändigtvis måste skildras med Erikas ”svenska ögon och öron”.

Erikas man Anders intervjuades av DN på sin 50-årsdag. Han var en gång i tiden med och startade Miljöpartiet, och det var där han och Erika träffades.

Anders har hållit rätt många föredrag om ”papparollen”, och berättat för åhörarna att man inte ska tvinga på barnen sina egna känslor.

Vore kanske fint om Anders pratade lite med frugan om det där. Det är ju uppenbart på det viset att hon betraktar oss som barn – och att hon försöker tvinga på oss sina känslor.

Vi förstår nog världen bättre utan dem.

Hur fungerar världen?

Det finns en felaktig bild av Erika Bjerström. Hon beskrivs ofta som en reporter med en agenda hon medvetet driver, och att den agendan har satts med utgångspunkt från hennes uppfattning om hur världen fungerar.

Men så är inte fallet. Den som studerar de många uttalanden, analyser och rapporter i tidningar, radio och teve, som Erika gjort under sin långa karriär kommer att upptäcka att Erika bara säger det som behöver sägas i varje ögonblick för att främja den egna positionen.

Problemet för Erika är att hon kanske inte är den mest belästa och logiskt tänkande reporter som står att finna. Den som försöker förstå vad som händer i världen med hjälp av Erika riskerar därför att drabbas av mental kortslutning – så motsägelsefulla är hennes beskrivningar av skeenden och förlopp när det gäller politik, ekonomi och klimat.

Problemet med Erika är inte att det Erika säger är fel, utan att det är obegripligt.

Det är som om du frågade en person vad två plus två är, och denne svarade på ett sedan länge utdött språk.

Ändå är hennes ställning som klimatorakel i Svt ohotad.

Vi tänkte egentligen göra en lista med hennes tio mest tokiga uttalanden, men det visade sig svårt att upprätta en sådan liten katalog, eftersom själva åtgärden att göra ett urval riskerar att skymma det som är viktigt; att hennes rapportering är helt förvirrad, och präglas av att hon ofta också säger mot sig själv.

Nu har vi behandlat fem av hennes tokigheter.

Här kommer ytterligare fem.

Bara omsorg om mitt eget förstånd har hindrat mig från att upprätta en 100-i-topp-lista.

Vatten över huvudet, och huvudstaden

Platser med långa sandstränder och många soltimmar ligger alltid Erika varmt om hjärtat, hon reser gärna dit. Maldiverna är en av de platserna.

Men Erika är orolig för ögruppens framtid, och i ett inslag för en månad sedan berättade hon att:

”Maldiverna är världens lägst liggande land och deras dagar är räknade. Isarna vid nord- och sydpolen smälter allt snabbare och enligt klimatprognoserna kommer havet att sluka det lilla öriket innan seklet är slut.”

Erika gillar antagligen inte tanken på att behöva lära sig dyka för att få besöka sina paradisöar, hon verkar vara mer typen som vill ligga i solstol på stranden.

Erika säger i inslaget att:

”I morgon kommer FN:s klimatpanel IPCC med sin senaste sammanfattande rapport om hur det står till med klimatkrisen och den gröna omställningen. Det var nästan tio år sedan sist och den kommer bland annat ge svar på hur världen klarar målet att begränsa den globala uppvärmningen under 1,5 grad. Hur det går innebär skillnad på liv och död för världens lägst liggande länder.”

Erikas flygtur till Maldiverna möttes med mängder av kritik i sociala media – varför fick hon flyga runt i världen och bidra till ökande utsläpp, samtidigt som hon själv predikade avhållsamhet för alla andra när det gällde att ta flyget? Erikas chefer tvingades skrida till hennes försvar på Svt:s hemsida, där de förklarade att:

”Det är relevant för en svensk publik att veta att ett av de länder som drabbats hårdast på jorden, där läget är akut, är Maldiverna. Ögruppen är världens lägst liggande land och huvudstaden Malé håller på att dränkas av de stigande havsnivåerna. Därför bygger man nu en ny stad på en konstgjord ö där hälften av befolkningen ska bo när huvudstaden blir obeboelig, evakueringen har redan börjat. Maldivernas miljöminister, Aminath Shauna, berättar att landet lägger 30 procent av sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Detta är relevant och angelägen journalistik. Maldiverna har blivit sinnebilden för klimatkrisen.

En reportageresa till Maldiverna är ingen lust-tripp. Det är några dagars intensivt arbete för att samla in det material som krävs för att berätta historierna om hur klimatförändringarna påverkar människorna som hotas på öarna.”

Men Erika förbereder sig inte så bra. I inslaget intervjuas alltså Aminath Shauna som säger att hennes land lägger 30 procent på sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Men 2021 rapporterade Svt:s Mathilda Nyberg att Aminath Shauna deklarerade att 40 procent av budgeten användes för samma ändamål.

Och dessförinnan hade Aminath Shauna till amerikanska ABC sagt att 50 procent av budgeten gick till samma ändamål.

En rimlig fråga från Erika borde varit:

”Du Aminath, nu pratar du om 30 procent av budgeten, för några år sedan var det 40, året dessförinnan 50 procent. Om er situation hela tiden blir allt värre, varför sjunker hela tiden er egen satsning på åtgärder?”

En annan relevant från Erika borde ha varit:

”Du Aminath kritiserar ju västvärldens utsläpp, och flygtrafiken i världen bidrar definitivt till utsläppen. Varför bygger ni nu då en ny stor flygplats med kapacitet att ta emot 1,5 miljoner turister per år?”

Men Erika ställer inga kritiska frågor till representanter för Maldivernas regering, hon accepterar fullt ut deras beskrivning av situationen. Sedan finns det en fråga man bör ställa till Erika – varför beskriva det som sker på Maldiverna som om det som händer sker i ett tillstånd av akut panik?

Den nya huvudstaden Hulhumale sägs byggas ”nu” på en konstgjord ö. Men bygget påbörjades 1997 för att få en ny och modernare huvudstad som kunde rymma fler invånare – då projekterades den för att rymma hälften av landets befolkning, och det gjordes som en del i en utveckling som sågs som naturlig. Med tanke på klimatmärkta biståndsmiljarder är det däremot nu listigt att framställa det som en nödåtgärd.

Och är det överhuvudtaget rimligt att använda Maldiverna som exempel för att kräva drastiska åtgärder i hela världen? Det bor mindre än en halv miljon människor på öarna?

Ögruppen består av 1924 öar. 199 av dem är bebodda.

När man säger att en stor del av Maldiverna kommer att ligga under vatten vid nästa sekelskifte är det aldrig definierat vilka öar det kommer att röra sig om. En mycket, mycket stor del av Maldiverna kan hamna under vatten utan att någon människa berörs.

Av de 199 bebodda öarna fanns enligt en FN-rapport 2013 turistanläggningar på 88. I rapporten konstaterades berömmande att det pågick satsningar på att bygga turistanläggningar på ytterligare 20 öar, sedan dess har turistanläggningar tillkommit på 40 öar – en utveckling som fortsatt drivs på av regeringen; samma regering som i andra sammanhang säger att öarna snart slukas av havet.

Vad vi står inför här är enkel teve-dramaturgi. Paradisiska öar hotas av västvärldens utsläpp (som leder till höjning av havsnivån). Vi serveras en enkel och okomplicerad bild, som ska försätta tittaren i ett tillstånd av ånger och ångest, och få denne att sopsortera än mer maniskt och flyga mindre – och förberedda människor på regleringar och åtstramningar: ”Tänk på Maldiverna!”.

Men parallellt med detta satsar Maldivernas egen regering på en drastisk ökning av turistindustrin – vilket innebär långa och många flygturer.

Det gör förstås att Erika inte kan skildra hela bilden. Hon väljer som vanligt det som för stunden passar henne, och hennes syften.

Erika och tre olika Afrika

2017 tog sig närmare 100 000 personer över Medelhavet från Afrika till Europa. Nästan 2000 av dem drunknade under överfärden.

Vilka var de som gav sig ut på den farliga resan?

Det diskuterades i Svt:s Aktuellt i 22 juni 2017. Erika var inkallad som expert på Afrika – för det var därifrån flyktingarna kom.

Hennes svar då var:

– Migrantströmmarna kommer från Västafrika. De här unga männen, för det är nästan bara män, kommer från länder som Senegal, Nigeria, Elfenbenskusten och Gambia. Det är demokratier med en god ekonomisk tillväxt. Men de här unga männen har hört om Europa i rosenrött skimmer, och vill dit för att söka lyckan och ett bättre liv.

– Det stora problemet är att de här unga männen är felinformerade. De ser på Europa som en enda stor bankomat.

Erika utvecklar sedan ett resonemang som slutar i att det egentligen är EU:s fel, som inte sett till att informationsflödet till Afrika är korrekt.

Migrantströmmarna från Afrika har inte minskat sedan dess, inte heller platserna de kommer ifrån. Men Erikas beskrivning av orsakerna till dessa strömmar har förändrats sedan hon blev Svt:s klimatkorrespondent. Nu är det klimatförändringarna som driver människor över Medelhavet, inte lusten att göra ett uttag från ”bankomaten Europa”.

Sommaren 2022 förklarar Erika i Svt:

– I dag är det är fler människor i världen som flyr på grund av klimatrelaterade händelser än krig och konflikter.

Man kan tycka att det de här åren borde det kört ihop sig ordentligt i huvudet på Erika. Dels säger hennes arbetsbeskrivning att hon måste börja förklara allt elände i världen med hjälp av klimatförändringar, och samtidigt måste hon börja tona ner den bild hon själv tidigare gett i böcker och reportage av Afrika som en kontinent som ständigt utvecklas och blir rikare.

Dessutom måste hon utgå från den konstant rådande politiskt korrekta uppfattningen att EU måste öppna sina gränser.

Men Erika klarar det. Hon minns aldrig vad hon sagt tidigare, och går in i varje sändning med en ny uppsättning påståenden som passar för tillfället.

Erika analyserar ett val

Allteftersom Erika märkte att hon kunde säga vad som helst utan att det blev några större invändningar från cheferna började hon hitta på fakta.

Att vara Svt:s klimatkorrespondent innebär tydligen att man får uttala sig om det mesta.

I mars 2018 levererar Erika en analys av det ekonomiska läget i världen. Hon avhandlar tvärsäkert följderna av Trumps införande av högre tullar på vissa områden. Erika förklarar vad det kommer att innebära för exempelvis Kina, EU och Sydostasien. Men också inrikespolitiskt i USA, där hon menar att de kommer att hota Trumps stöd bland väljare:
”Men framförallt är det konsumenter som drabbas när ett handelskrig bryter ut. Trumps egna väljare är låginkomsttagare. De har vant sig vid att kunna köpa billiga produkter från Kina som dammsugare, kylskåp och bilar. Det är varor som nu blir dyrare.”

Ett tvärsäkert levererat påstående. Erika utgår från att Trump är lika korkad som hans väljare är fattiga.

Men Trumps väljarbas ser annorlunda ut än vad Erika tror.

Väljarundersökningarna efter valet 2016 ger en tydlig bild av det faktiska förhållandet.

I de två lägsta inkomstskikten i USA fick Hillary Clinton 53 och 51 procent av rösterna. Trump fick där 41 och 42 av rösterna. I de fyra högra inkomstskikten låg Clinton och Trump närmare varandra, men Trump hade alltid högre röstetal.

Alltså: Ju högre inkomster en amerikan hade, desto troligare var det att han röstade på Trump. Ju fattigare en amerikan var, desto troligare var det att han röstade på Hillary Clinton.

Erika bygger sin analys på ett konstaterande som inte har någon faktamässig grund.

Varifrån Erika hämtar siffrorna för sina analyser är som så ofta oklart, men de passar in i den bild Svt vill skapa; Trumps väljare är obildade, fattiga och inavlade människor som dväljs i träskmarkerna, i Appalacherna och på platser på prärien där inte ens Greyhoundbussarna stannar.

Erika på väg bli förintelseförnekare

I rättvisans namn ska väl påpekas att Erika inte menar att Trump enbart stöds av fattiga och obildade personer. Han har också rika och mäktiga vänner han måste förhålla sig till, krafter som till exempel ”judelobbyn”; för att använda Erikas egna ord.

Det var det uttryck Erika brukade när hon i december 2018 skulle förklara att Trump tänkte flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem:

”Den judiska lobbyn i USA är oerhört stark och har drivit frågan länge.”

Den gången fick Erika smäll på fingrarna av cheferna, och i senare textversioner på Svt:s hemsida fick den där ”oerhört starka” lobbyn beteckningen ”pro-israelisk”.

Erika är alltså inte en förslagen individ, utan mer en glad och naiv person som är övertygad om sin egen förträfflighet, och hon förmår inte riktigt skilja på vad man får och inte får säga öppet.

Där sitter hon vid fikaborden på Svt och pratar med alla palestinakativister som är anställda om hur ”judarna” härjar på Västbanken och på Gaza, och hur de kontrollerar amerikansk politik. Och så kliver hon in i studion och fortsätter prata på det sättet.

Vilket förstås innebär att hennes chefer måste justera det hon sagt – eftersom varje uttalande som förknippar ordet ”judisk” med dolda mäktiga påtryckningsgrupper riskerar att stämplas som antisemitiskt och ett uttryck för latent nazism.

Greta Marx?

Ett annat exempel på när Erika kliver in i studion utan att förstå att hon inte sitter kvar vid fikabordet i tevehuset är när hon stämplar Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”.

Erika konstaterade i ett inslag 2019 att Gretas retorik alltmer rörde sig mot en beskrivning av världen i termer som vänstern använder. Med ”vänsterpopulism” menade Erika Gretas kritik mot stora bolag och de politiker som Greta ansåg tjänade bolagens intressen – och att de alla var mer intresserade av profit och makt än av klimatet.

Med ETC i spetsen påbörjades ett drev i media och sociala media mot Erika. Greta fick inte stämplas som ”vänster”. Att koppla en ståndpunkt när det gäller klimat till en politisk hållning riskerade att spräcka den totala enighet i ord som sedan många år etablerats över hela det politiska fältet. Om höger, vänster och allt däremellan skulle börja bråka i klimatfrågan skulle klimatkonferenser, överenskomna internationella klimatprotokoll och FN-rapporter plötsligt kunna börja diskuteras av alla, det skulle bli en fråga bland alla andra.

Sådant kan inte tillåtas i en västvärld där varje för medborgarna besvärlig åtgärd numera kan förklaras och försvaras med att klimatnödläge råder.

Det är inte tillåtet att diskutera klimatpolitik i termer av höger och vänster, alla förväntas tycka likadant. Det är bara tillåtet att debattera klimatpolitik i form av diskussioner om hur de på olika konferenser uppsatta målen ska uppnås genom gemensamma ansträngningar.

Erikas beskrivning av Greta var ett uttryck för Erikas oro för att den påbjudna totala enigheten skulle sprängas. Erikas tillvaro som klimatkorrespondent bygger ju på att hon ska kunna tala om för oss att vi alla och envar gör för lite. Det är det som ska göra att vi alla går med på att få det sämre – även vi som bor i ett av världens mest miljövänliga länder.

(Det här är det fjärde avsnittet i den omarbetade serie som tidigare publicerats i Morgonposten. Den bygger på att jag våren 2022 plockade fram mina resedagböcker från 1990-talets Ukraina, och från början av 2000-talet och ställde dem mot nyhetsflödet. Har vi lärt något av historien? Här finns första, andra, och tredje avsnitten.)

Om jag i nyhetsflödet ser att Rysslands utrikesminister Sergej Viktorovitj Lavrov hållit presskonferens kollar jag alltid snabbt om det finns några filmklipp från tillfället. De senaste 18 åren har jag fascinerats av hans framtoning vid sådana tillfällen – fångats av hans obehagliga, iskalla attityd. Vad vet han som inte jag vet? Han ser ut på de församlade journalisterna, och man ser hur han tänker:

”Nu små myror ska vi ha roligt. Jag ska peta runt i eran stack.”

Och så drar ett knappt märkbart ironiskt leende över hans läppar. Under hela presskonferensen och intervjun ser man ett roat glitter i hans ögon; som om han förnöjt tänkte:

”Får man verkligen ha så här roligt på jobbet?”

Journalisterna fattar ingenting.

Nyligen framträdde Lavrov i en intervju i italiensk tv. Han ställdes inför frågan om hur Putin kunde tala om Ukraina som ett nazistiskt fäste när presidenten var jude, och Lavrov svarade att historiskt sett var det inte alls konstigt. Hitler hade ju judiskt blod, och det visste väl alla att det fanns inga som kunde hata judar som andra judar.

Det allmänna omdömet på ledarsidor och i kolumner i västvärlden var att nu hade den ryska propagandaapparaten kollapsat – nu sprider de inte bara lömska, listiga lögner, nu levererar de rena fantasifoster.

Men, man bör inte stänga av sin hjärna därför att man motsätter sig Rysslands invasion av Ukraina. De som ser Ryssland som en fiende till Ukrainas frihet kanske skulle försöka förstå hur motståndaren verkligen tänker. Istället består nyhetsflödet ofta av artiklar om hur mentalt eller fysiskt sjuk Putin är. Paranoid, schizofren, bipolär! Cancersjuk eller drabbad av Parkinson, eller både och. Och så alla rubriker som innehåller ordet ”hemliga” i kombination med ”son”, ”dotter”, ”älskarinna”, ”slott”, ”miljarder”, ”yacht”, ”vapen”, eller ”plan”.

Lavrov har ju rätt när han tänker att han står inför myror.

Innan studieperioden i Odessa har jag läst in mig på alla de berömda personer som fötts eller verkat i staden. Mina värdar blir ibland lite förundrade, typ:

”Va, känner du till Tjukovskij?”

Men att jag läst den förtrollande barnboksförfattaren beror på att jag fascinerats av Tjukovskijs ungdomsvän Zeev Zjabotinskij. När jag frågar om det finns några platser i Odessa som minner om Zjabotinskijs verksamhet i staden, blir svaren antingen ett dröjande: ”Men vem är det?”, eller ett korthugget ”Nej!”.

Zjabotinskij växer upp i en någorlunda välbärgad judisk familj i Odessa i slutet av 1800-talet, studerar utomlands, och under sin tid i Italien satsar han helt på journalistik; och det är som skribent han återvänder till sitt Odessa. Där har judarna åter fått uppleva en pogrom. Zjabotinskij engagerar sig i judiska organisationer, men blir nästan omgående en kontroversiell person eftersom han förordar att judarna ska kunna försvara sig själva, och deklarerar:

”Det är bättre att ha ett gevär och inte behöva det, än att behöva ett gevär och inte ha det.

Han uppmanar också judiska ungdomar att lära sig skjuta, och skjuta bra. Han organiserar självförsvarsgrupper i Odessa och på andra håll i Ryssland, och i de baltiska staterna.

Det strider mot den bärande tanken bland de judiska ledarna i tsarens rike. De strävar efter att bli accepterade och skyddade av dem som har makten. Men Zjabotinskij hävdar att bara den som kan försvara sig själv kan få respekt, men inte bara det – han propagerar hårt för tanken på att judarna måste kämpa sig till ett eget hemland.

Visst finns det andra som i sionismens namn också framför denna idé, men Zjabotinskij är inte bara den som hårdast betonar tanken på vapen och erövring av ett eget land, och det ska ske i det Palestina som då kontrolleras av Storbritannien.

Medan andra sionister ser det som ett sätt att undkomma förföljelser i Europa och ställa sig under den engelska kronans beskydd i Palestina, talar Zjabotinskij om vikten av att skapa en ny sorts människa. I hans texter hittar jag avsnitt om hur det gäller att forma en annan sorts judar än de förskrämda varelser han anser sig möta.

Zjabotinskij beskriver hur det gäller att forma och fostra en helt ny sort jude, ett folk av hebréer som är raka motsatsen till vad Zjabotinskij uppenbarligen menar präglar Europas judar: ”fulhet”, ”sjuklighet”, ”svaghet” – den nya tidens jude, hebréen ska utmärkas av ”manlig skönhet”, ”god hållning”, ”massiva axlar”, och ”kraftfulla rörelser”. Hebréen ska vara ”stolt”. Han ska vara ”oberoende”.

Om mina värdar i Odessa av någon anledning inte vill tala om Zjabotinskij – är han däremot mer hyllad i dagens Israel i form av högtidsdagar, medaljer och institut. Och ett antal premiärministrar och militära ledare under de första årtiondena av statens historia hade formats i den ungdomsrörelse Zjabotinskij skapade, den hade tiotusentals medlemmar i Europa. Men den Zjabotinskij som presenteras i Israel – och i de vanligaste uppslagsverken – är en censurerad figur. Där möter vi en person som framställs som liberal och demokrat, inte den Zjabotinskij som skrev romanen Samson 1926 där den starke ledaren hyllades, mannen som upprymt känner hur ”blodet fyller hans hjärta” när han krossar sina fiender.

Mussolinis Italien

Att Zjabotinskijs gren av den sionistiska rörelsen kommer att närma sig Mussolinis Italien är därför inte underligt, och Zjabotinskijs motståndare i den sionistiska rörelsen kommer också att kalla honom för ett ”fascistiskt avskum”.

Givetvis kan Lavrov den sionistiska rörelsens historia i Ryssland och Europa, och det är bland annat Zjabotinskij och hans motståndare han syftar på när han säger att ”ingen kan hata judar som andra judar”, liksom han också förstås anspelar på att Stalin satte in kommunistiska, judiska NKVD-agenter i städer som Lviv, och de deltog utan skrupler i avrättandet eller deporterandet av stadens framstående judar – eftersom dessa var kapitalister.

Så hur obehaglig man än finner Lavrov kan man inte komma förbi att han har rätt när han beskriver historien.

Precis som Zjabotinskij hade rätt när han förklarade att judarna bara kunde lita på sig själva, inte på någon annan – och att de måste kunna försvara sig själva. Under hela 1930-talet reste Zjabotinskij runt på kontinenten och varnade sitt folk: ”Ni lever på randen av en vulkan, den kan få utbrott när som helst, och då kommer miljoner av er att förgöras”.

Han fick rätt där också. Och det motstånd som trots allt gjordes av judiska partisaner under det följande kriget leddes oftast av män från Zjabotinskijs rörelse.

Under 1930-talet utvecklar också Zjabotinskijs rörelse nära band med Benito Mussolinis Italien och med fascismen. I Civitavecchia utanför Rom organiseras en judisk sjökrigsakademi under ledning av en framstående italiensk fascist. Där formas kärnan till det som ska bli den israeliska flottan. Kadetterna deltar i italienska fascistiska parader och högtidsdagar.

Wolfgang von Weisl som skötte rörelsens finanser förklarade i en intervju att han personligen var fascist och att han gladdes åt Italiens seger i Abessinien, och såg det som en stor seger för den vita rasen över den svarta.Respekten var ömsesidig, Mussolini förklarade i ett samtal med Nahum Goldmann, grundare av Judiska världskongressen, att:

”Ska sionismen segra behöver ni en judisk stat, en judisk flagga, och ett judiskt språk. Den person som förstår det är er fascist, Zjabotinskij.”

I slutet av 1930-talet bryts kontakterna mellan det fascistiska Italien och Zjabotinskijs rörelse – banden mellan Hitler och Mussolini gör att rörelsen skiftar allierade – men inte ideologi. Det Israel som växer fram kommer också att ha starka korporativa drag, där företag, fackföreningar, och krigsmakt samverkar för nationens bästa, och alla sätter nationens intressen främst.

I nyhetsflödet från Ukraina har moraliserandet accelererat, si och så gör man inte. Men i den verkliga världen gör de som har makten, eller vill ha makten, precis vad de anser behöver göras.

Boris Johnsson, EU:s kommissionärer och Joe Biden använder alla de ord som anses lämpliga för att beskriva det som sker.

Lavrov struntar i att använda de ord som värdegrunden föreskriver, eftersom han vet att den värdegrunden inte existerar på riktigt. Han beskriver de långa linjerna i historien, och han vet att den som ser dessa linjer och utgår från att makt är rätt vinner.

Öppen fråga

Den som liksom jag vill vill se ett fritt Ukraina kanske därför ska börja se på världen som Lavrov gör – först då förstår man vad som behöver göras. Om Zelenskyj förstått detta är fortfarande en öppen fråga.

En av dagarna i Odessa tillbringar vi på stadens zoo. Trötta, magra, skabbiga djur, och en elefant som ser ut att överväga självmord. Jag får förstår honom.

På kvällen middag i de konstnärskvarter som börjat putsas upp. Alla påtalar som vanligt vilka författare som en gång i tiden dinerat på restaurangen. Rödbetssoppan delikat. Med kött i. Som det ska vara.

Och alla tävlar om att förklara hur västerländskt Odessa alltid varit och är.

Jag är i dag inte särskilt övertygad om att den idéen innebär att Odessa överlever fiendens stormanlopp.

I går slog sex ryska missiler ner i staden.

Visst älskar västerländska journalister att det åter serveras cappuccino på Kievs kaféer och att man spelar cello i tunnelbanan.

Jag tror inte det hjälper så långt i ett krig, även om det gör utlandskorrespondenternas vistelse trevligare.

När jag läst en bok av Naomi Wolf har jag alltid kommit att tänka på en 400-meterslöpare som är först upp ur startblocken … och som är först ut ur första kurvan, och andra kurvan, men i tredje kurvan försvinner hon ut ur banan i tangentens riktning.

Hon blev på något sätt löparlöftet som aldrig infriade förväntningarna.

Och numera får Wolf inte ens komma till start.

Men det beror inte på det där med att försvinna i tangentens riktning.

Eller så gör det på sätt och vis det, tänker jag efter att ha läst Se odjuret i vitögat (Karneval förlag) – hennes självbiografiska bok om försöken att tränga ut henne ur det offentliga samtalet.

Ibland funderar jag på varför litteratur, konst, teater, film är så viktigt för mig i min tillvaro – jag tycker ju nämligen tämligen rätt sällan om de människor som i någon form ägnar sig åt sådant skapande.

De är så ängsliga av sig.

Pengarna ska in, bröd ställas på bordet, bolånet betalas.

Då får man inte förtörna dem som betalar ut arvoden, honorar, bidrag, stipendier och lön till det kulturarbetande skiktet; alltså ylar man med ulvarna, men morrar och visar tänderna åt dem som befinner sig utanför den egna flocken. Det är därför du möts av menskonst i tunnelbanan, och det är därför skönhet, värdighet och stolthet inte har någon plats i den offentliga konsten – eller litteraturen.

Det kulturarbetande skiktet borde utmana och angripa de idéer makthavarna försöker trycka in i våra hjärnor, men istället väljer de flesta i detta skikt att hjälpa till med att utplåna arbetande människors sunda och kritiska förnuft, och deras uppfattning om rätt och fel, gott och ont.

Makthavarna flyttar hela tiden fram sina positioner, och inte alla kulturarbetare hinner riktigt med i offensiven; de håller fast vid vad de tidigare tyckt.

Resultat?

Flocken vänder sig mot dem.

Se odjuret i vitögat är en fascinerad beskrivning av denna flockmentalitet.

I nästan 30 år tillhörde Wolf en av västvärlden mest uppmärksammade och publicerade feministiska författare. Mängder av kvinnor vittnade om hur Wolf öppnat deras ögon för patriarkala strukturer och förtryck … men så skrev hon en tweet under covidtiden där hon deklarerade sin oro för hur mNRA kan påverka kvinnokroppen – hon uttryckte också åsikter om att nedstängningar och social distansering inte var nödvändiga under coronatiden, och att sådana åtgärder var skadliga för individ och samhälle.

Och ungefär där började utstötningsmekanismens kugghjul att snurra. Att covid var som digerdöden och vaccinet vår enda frälsning var evangelium i flocken – för så hade makthavare beslutat.

Wolf fick uppleva hur bokkontrakt revs, redaktörer för stora magasin och tidningar – som tidigare slagits om att få publicera henne – besvarade inte längre hennes samtal eller e-post.

Tidigare vänner tog offentligt avstånd från henne. Slut på inbjudningar till galor och premiären.

Wolfs kamp mot tvångsvaccinering och social distansering ledde för hennes del till en alltmer tilltagande social isolering.

Den som vill läsa en utmärkt fallstudie av hur villkorat deltagandet i det officiellt godkända offentliga samtalet är i länder som USA – och Sverige – ska definitivt läsa Se odjuret i vitögat.

Själv tänker jag efter läsningen – som man bäddar får man ligga; och där ligger egentligen det egentliga, och riktigt stora – värdet med denna bok. Men jag har en känsla av att de viktiga aspekterna aldrig kommer att diskuteras – vare sig i medströmsmedia eller alternativa media.

Den offentliga debatten är alltför förstörd för det.

Men jag gör väl ett försök här.

När jag i början på 1990-talet läste The Beauty Myth – Wolfs första bok – ser jag nu i mina marginalanteckningar att jag uppskattade hennes konkreta kritik av olika moderna skönhetsideal, men irriterades av hennes bristande förmåga att diskutera skönhetsideal historiskt – liksom av hennes totala oförmåga att ens närma sig tanken på att det faktiskt skulle kunna finnas ett skönhetsideal som är så att säga tidlöst. Här ser vi den där tendensen jag talade om i början – Wolf tar ledningen i loppet men försvinner i tredje kurvan, något som också gäller Promiscuities, som kom några år senare. I det verket var det så uppenbart att hon inte var tillräckligt skönlitterärt beläst för att belysa och bevisa sin tes att unga män initieras in i sexualiteten genom att många stora manliga författare skildrat tonåringens och den unge mannens första trevande möten med sin egen sexualitet och det motsatta könet, men detsamma gäller inte för unga kvinnor.

Själva ansatsen är dock intressant, men leder ingenvart, och istället börjar Wolf skutta mellan olika kulturer och historiska perioder, något som slutar med att hon hävdar att kvinnor måste omfamna sin ”inre slampa”. Lite oklart var det för mig varför kvinnor skulle göra det – men visst, jag tillhörde inte målgruppen.

De här två böckerna gjorde Wolf mäkta populär bland många feminister (hennes inflytande började ganska omgående märkas också i Sverige). Problemet jag såg med henne, var att hon – liksom alla feminister – ställde kvinnor mot män. Därmed gick hon överhetens ärenden. De som har makten har alltid velat krossa kärnfamiljen, eftersom den är vanliga människors yttersta värn mot överheten och otryggheten i den värld denna överhet kontrollerar.

De här böckerna, tillsammans med andra verk, gjorde att Wolf fick skriva i New York Times, Guardian, och Politico … och att Oprah hyllade henne.

Men hon hade inte bara en uppburen ställning i det kulturella skiktet – hon hade makthavarnas öron; först var hon Bill Clintons rådgivare när denne kampanjade för att bli president, och sedan fick hon spela samma roll när Al Gore försökte ta sig in i Vita Huset. Hennes uppgift var att hjälpa Bill och Al att säkra kvinnoröster. Man kan förstår tycka att feministen Wolf borde ha hållit sig för god för att hjälpa två män kända för att tvinga sig till sig sex, och för att använda sin ställning och makt för att komma undan med det. Än mer absurt blir det med tanke på att Wolf 2004 offentligt förklarade att hon led av sviterna av att Harold Bloom tjugo år tidigare tagit henne på insidan av låret.

Dock, när jag bläddrar i Vagina: A New Biography från 2012 förstår jag varför jag ändå liksom uppskattar Wolf, och man kan i efterhand se att det är i samband med denna bok sprickan verkligen börjar uppstå mellan henne och resten av det kulturella skiktet. Kritiken mot boken var ganska omfattande, och bestod i påståendet att Wolf försökte reducera kvinnor till varelser styrda av sin vagina och vad den på olika sätt får uppleva.

Kritikerna var mer cerebrala män och kvinnor i ett kulturskikt som redan helt omfamnat tanken på att kön är en social konstruktion. Något som lade grunden för ett totalt avvisande av att biologi spelar någon som helst roll, och där befinner vi oss nu … i ett landskap kännetecknat av att det finns 36 kön … ungefär.

Verket om vaginans historia visar Wolfs styrka – hon står med båda fötterna på jorden, drar slutsatser som är sunda – men när hon ska belägga dem vandrar hon ut i historien och försöker skapa teorier som bevisar att hon har rätt – och hennes teoribyggen är något märkliga och har öppnat för angrepp på henne.

Hennes böcker The End of America och Give Me Liberty – två verk om USA:s utveckling –kännetecknas just av detta problem. Hon pekar tydligt ut hur de stora industriella komplexen (inom medicin, krigsmateriel, vård, IT) kontrollerar politiken och statsapparaten, och marknaden – och allt mer beskär människors frihet (hennes förutsägelser kom att besannas under coronaperioden).

Men tyvärr ska hon försöka underbygga iakttagelserna med hjälp av ett teoribygge, och prompt ska förstås Hitler, nazismen och fascismen släpas in i konstruktionen. Hon är stark nog att beskriva hur den amerikanska staten är på väg att minimera människors frihet, men förmår inte undvika en historieskrivning där fascismen är både utgångspunkten och den hotande slutpunkten (genom sin återkomst). Hon klarar det inte därför att hon inte är tillräckligt exakt och fokuserad på fakta.

Det finns en hel del att lära av att läsa Se odjuret i vitögat, man förstår hur flocken fungerar – ur hur Wolf faktiskt själv fortfarande uppvisar de beteenden som kännetecknar flockens medlemmar. Man märker så tydligt hennes saknad efter den upphöjda ställning hon hade tidigare, och det är just denna denna vilja att tillhöra flocken som en gång gjorde att så många av Wolfs verk aldrig blev riktigt gedigna, aldrig riktigt helt användbara, den amerikanska vänstern och liberalismen har sedan länge avlägsnat sig från 1970-talets klarsynta kritik av det egna landet och den djupa staten. Wolf var en del i vandringen bort från kritiken mot militär- och medicin-industriella komplexen.

Men när det verkligen gällde vågade hon ändå hålla fast vid vissa självklara sanningar om vem som styr USA och vart.

Det har hon all heder av. 

Och även om hon försvunnit ut ur loppet i tangentens riktning fortsätter hon i alla fall att springa.

Till slut når hon säkert något slags mål.

När Emmanuel Le Roy Ladurie vaknade på morgonen och hörde nyheterna klev han ut, satte sig på cykeln – fortfarande iförd pyjamas. Han trampade ner till stadens partihögkvarter och kastade in sin partibok i Parti Communiste Française.

Året var 1956. Det var dagen då Sovjetunionen invaderade Ungern.

Emmanuel Le Roy Ladurie undervisade vid den tiden i historia på universitetet i Montpellier samtidigt som han arbetade på sin doktorsavhandling om böndernas liv i Languedoc under tre sekler; från år 1500 och framåt.

Utträdet ur kommunistpartiet innebar inte att han lämnade politiken, han grundade en egen liten vänstergrupp som senare kom att uppgå i det socialistiska partiet.

Men när han erbjuds en tjänst i Paris på Centre de recherches historiques vid École Pratique des Hautes Études lämnar han Montpellier (och även det socialistiska partiet). Möjligheten att verka i Annalesskolans högborg under Fernand Braudel absorberar honom helt. 

Men det innebar inte att han lämnade marxismens historiesyn bakom sig – han utvecklade och fördjupade den – till den punkt där vänstern kom att stämpla honom som ”reaktionär” och ”höger”.

Jag har rätt ofta sedan Emmanuel Le Roy Laduries död i november förra året funnit mig sittande med en av hans volymer och bläddrat mig fram och studerat de nästan för många anteckningarna i marginalen. Han hör definitivt till dem som bidragit till min – möjligen ändå för begränsade – förmåga att tänka självständigt.

Annaleshistorikerna kännetecknades av sin vilja att koppla ett totalt grepp på historien; jordmån, mineraltillgångar, naturens utseende och beskaffenhet, typ av skog och vattendrag – allt tillsammans formade människors mentalitet – och dessa mentaliteter kunde fortleva långt efter de förhållanden som frambringat dem förändrats. Annaleshistorikerna studerade de långa linjerna i historien, och de strävade alltid efter att gräva ner sig i fakta och anhopa fakta, de utgick från historien som den verkligen utspelat sig. Marxistiska historiker utanför denna riktning tenderade istället att utgå från Marx eller Engels ståndpunkt om en historisk epok eller händelse – och sedan började de leta efter fakta som kunde belägga den etablerade marxistiska ståndpunkten.

Den debatt som kom att utvecklas kring Emmanuel Le Roy Laduries avhandling om bönderna i Languedoc var typisk. Den traditionella marxistiska synen på utvecklingen på den franska (eller engelska) landsbygden var att klasskampen drev utvecklingen framåt; fejder mellan fattiga och rika bönder, eller mellan bönderna som grupp och jordägande adel, och som ytterligare en komponent ett framväxande skikt av industriidkare och handelsmän – Robert Brenner är kanske den som utvecklat den ståndpunkten bäst, och målat upp en bild där historien går som på räls.

Men … konstaterade Emmanuel Le Roy Ladurie … så var det ju inte alls. I sin avhandling kunde han visa hur den franska landsbygden under dessa århundraden genomled cykler av evig misär. Inget rörde sig framåt, allt var en kamp mot förhållanden skapade av en motsträvig natur och en trots allt ständigt växande befolkning. Först när staten och centralmakten i Paris börjar pressa landsbygdens alla skikt med allt större skattepålagor skapas en dynamik på landsbygden, och det gamla börjar brytas sönder, och motståndet tar sig en mängd olika former – mestadels ineffektiva och verkningslösa. Det är historien som kaos, och människors medvetande lunkar trött några steg bakom de krafter som påverkar historien.

Man kan ställa Emmanuel Le Roy Laduries historiesyn mot den som Putin gav uttryck för i intervjun med Tucker Carlsson. Putin utgår från vad han ser som statens intresse när han skriver historien – och den blir därmed obegriplig, möjligen dock användbar för honom.

Och det här är något som kännetecknar i princip all form av ”historia” som används i politiska debatter och offentliga samtal; varje aspekt av andra världskrigets historia kommer att tolkas med utgångspunkt från Auschwitz – och blir därmed dunkel och mystisk, men mycket använder för dagens makthavare.

I Sverige – liksom i många andra länder – kom Emmanuel Le Roy Ladurie med tiden att bli en bästsäljande författare genom sina verk om katharerna i Montaillou samt Karnevalen i Romans, men det var inget som ledde till ett ökat intresse för hans övriga historiska verk. En bidragande orsak till det var antagligen att han gjorde sig omöjlig genom att börja studera den franska statsapparatens historia och maktens mekanismer. Resultatet blev omfattande verk, skrivna helt utan någon form av moraliserande – han ville helt enkelt förstå auktoritetens anatomi.

För mig är det här hans storverk, L’État royal, 1460-1610 och L’Ancien Régime, 1610-1770 (1991) – och de gör att jag bättre förstår hur makt utövas i dag, och hur den har olika komponenter, ideologisk (de styrda tror att makthavarna trots allt vet bäst), ekonomisk (makthavarna sitter på skattkistan), våldsmonopolet (de kontrollerar polis och militär. Men till detta kommer att han också i de verken studerade och beskrev makthavarnas mentalitet; hur de fångas i sina egna seder, och traditioner. Till slut är de så invävda i dessa mönster att de inte förmår för en politik som är rationell, ens med avseende på deras egna intressen.

Alltså; Emmanuel Le Roy Ladurie övergav inte marxismens historiesyn – men hans strävan efter att utgå från fakta gjorde att han hamnade mycket långt bort från vänsterns sätt att se på (och använda historia).

På senare år har dock vissa vänsterteoretiker gjort ansatser att ta Emmanuel Le Roy Ladurie till nåder. Orsaken är hans verk om klimatet.

Redan från början av sin forskargärning kom han att intressera sig för klimatet och hur det påverkar människor och samhälle. I årtionden bedrev han vid sidan av allt annat studier av klimatet, han studerade till exempel utfall av vinskörden i Frankrike under hundratals år.

Ett av målen var att fördjupa vår kunskap om den ”lilla istiden” mellan 1350 och 1850.

Vänsterteoretiker började hylla honom eftersom ”klimatet” för många av dem blivit den stora och viktiga kampfrågan.

Men det enda det egentligen visar är att de inte läst ens hans sammanfattning av klimathistorien Abrégé d'histoire du climat eller det verk som kom på 1980-talet om klimatets historia sedan år 1000.

Det säger sig självt att människans aktiviteter inte kunde ha orsakat den lilla istiden – men den kom att forma människors mentalitet – och ibland förstärktes vidskepelse och efterblivenhet, och domedagstankar eller uppgivenhet.

Ungefär som i dag alltså.

Men mest ska vi nog beundra Emmanuel Le Roy Ladurie för hans glupande kunskapshunger – han ville verkligen veta och förstå allt, inget var honom främmande. Förutom de monumentala verken lämnade han också efter sig ett berg av texter och essäer om de mest märkliga ämnen; symboliska kastrationers betydelse, guldbrytning i Brasilien, platser som fått namn efter helgon, eller studier av häxor och beskattning av salt.

Men min favorit här är nog ändå hans utredning av åsnefjärtens roll i det folkliga berättandet.

Tillfrågad om sin politiska hållning på ålderns höst förklarade han att han nog närmast var att beteckna som en "inte särskilt progressiv katolik".

Och samtidigt höll han fast vid den marxistiska historiematerialismen.

Jo, jag vet, Du tror antagligen att din hjärna är just din hjärna.

Fint om det är så.

Men …

Är du säker på att den inte är koloniserad?

Har du tagit en titt på DN:s kultursidor i dag?

Joni Mitchell till Grammisgalan, Run DMC inför rätta, Pharrell Williams liv ska bli Legofilm, Lil Nas X floppar i realtid, en diskussion om drakryttare och sex med utgångspunkt från en amerikansk fantasyserie.

Denna rad med artiklar inleds av Björn Wiman som knåpat ihop en text med rubriken:

”Kulturen är kanske det enda som kan hålla förnuftet vid liv i en förvriden tid”.

Vi kan lugnt dra slutsatsen att Wiman inte läser de kultursidor han är chef över – vilket väl gör att han väl är som folk är mest, det vill säga inte läser DN Kultur. 

Likt Nalle Puh vandrar Wiman istället runt mellan rummen i Enskedevillan iförd tofflor, murarskjorta och mysbyxor, gnagande på ett Ballerina-kex, stillsamt muttrande likt Nalle Puh … tills han kommer på att det återigen är dags att skriva en text.

Han blir aldrig över sig stressad av detta eftersom det bara finns tre givna ämnen han måste skriva om, och det verkar finnas en given rotationsordning; klimatet, förintelsen, samt att kultur är viktigt.

När han är riktigt i slag knådar han till allt i en enda deg. Det skapar en känsla av utveckling, liksom när han ändrar ordföljd och styckenas placering i en gammal text och låter publicera den på nytt.

Någon gång har väl Wiman också orkat ta sig an ämnet kolonialism – bara för att kunna konstatera att kolonialism inte är bra och att Sverige måste erkänna sin skuld, vare sig det gäller samer eller plantageslavar på en liten ö i Västindien.

Märkligt nog har han aldrig behandlat koloniseringen av den svenska kulturen, och att amerikansk kultur i dag totalt dominerar inte bara Sverige – utan i stora delar av Europa.

Den stora smältdegelns kulturella bottenslam har tömts över vår kontinent.

DN:s kultursida är ett utmärkt exempel på denna amerikanska kolonisering av våra hjärnor – och det innebär att banden också brutits till resten av Europas kultur – där den inhemska kulturen och debatten trots allt är mer levande.

Därför kommer Cultura Aetatis att i det av sina nyhetsbrev som utkommer på måndagarna ta upp viktiga händelser ute i Europa på kulturens område. Avsikten är att i sinom tid varje måndag kunna ge dig en bra bild av vad som händer på kulturens område i Europa – och skildra det som ännu inte amerikaniserats. 

Svettig uppgift?

Ja!

Men … förvisso är Cultura Aetatis resurser mer begränsade än Bonniers, men medarbetarnas hjärnor inte koloniserade.

Vill du bida till kulturbevakningen i nyhetsbreven? Har du specialkunskaper på något område? Kontakta roland@aetatis.se.

Prenumerera gör du här. Scrolla längst ner på sidan så hittar du formuläret. Nyhetsbrevet utkommer måndagar, onsdagar, och fredagar … och är gratis.

"Detta har alltid varit Ukrainas förbannelse, omvärlden ser dem inte som de är utan som en variant på sig själva: ”lillryssar” eller ”lillvästerlänningar”. Men det är ju ett stort folk med en storslagen historia. Inte bara storslagen förresten, den präglas också av förslagenhet."

(Tredje avsnittet i en serie där jag plockat fram sina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Och kan vi förstå vad som händer i Israel och Gaza om vi inte lärt av Ukrainas historia? Läs första och andra avsnittet.)

”Känner du dig inte lite konstig när du jämt ska förklara ukrainarnas historia för dem. Upplever du inte att du är liksom lite dryg då?”, frågar Tommy mig medan han fundersamt studerar en plastmugg med ukrainsk konjak i ena handen. Han grubblar inte på innehållet i muggen, han är antagligen bara osäker på om det verkligen är plast – eller något för oss i västvärlden tidigare okänt material. Det känns inte som plast, men påminner om det. Vi har bara muggar av den sorten på hotellrummet, men vad ska vi göra? Det skulle kännas mer vanvördigt att halsa den fina konjaken.

Ganska ofta kommer vi då i början på 1990-talet i Ukraina att möta material som är märkliga; och ställa oss frågor som: Är det här verkligen glas? Kan det här vara någon slags stål? Av vilket trädslag är egentligen de här möblerna gjorda?

Det är lite som om vi kommit till en värld där materialen utvecklats på ett annat sätt.

Och en värld där människorna inte utvecklats alls, något som Tommy kommer in på i sin nästa fråga:

”Och känner du dig inte ännu konstigare när du ibland börjar förklara för dem du talar med vad en ukrainare egentligen är? Det vet de väl liksom bäst själva?”

Men ett av problemen med Ukraina och ukrainarna är att de inte känner sitt land, eller sig själva.

Och när jag säger att människorna inte utvecklats alls är det inte ett uttryck för att jag ser ner på dem. Tvärtom, jag har en grundläggande beundran för det ursinnigt anarkistiska som finns genetiskt kodat i delar av det folket, alltsedan tidernas begynnelse.

När jag säger att ukrainarna inte hade utvecklats alls under en lång tid är det inte fråga om nedlåtenhet, utan bara ett konstaterande av hur situationen var efter nästan ett sekel av sovjetiskt styre i Ukraina – och i västra Ukraina rörde det sig om ett halvt århundrade.

Många hade växt upp i ett imperium där deras historia skrevs om så att den skulle passa dem som styrde imperiet. Ukrainarna var inte längre ett folk med en egen historia, utan ett folk som var en variant på ryssar – lite annorlunda, men ändå ryssar. Innebörden i tsartidens benämning levde kvar – ukrainarna var ”lillryssar”. Ett tillnamn som användes också i Sverige fordomdags, till exempel Heidenstam talade om ”lillryssarna”.

Man hör på själva klangen i ordet vad som menas; en inte riktigt fullvuxen ryss, man har att göra med en oregerlig lillebror som skulle uppfostras så att han blev som storebror.

Därför kom den sovjetiska historieskrivningen att förklara för ukrainarna att alla folkliga uppror var ett utslag av deras längtan efter att få förena sig med moder Ryssland. Det var därför de om och om igen sadlade sina hästar, och red ut i strid mot polacker, tyskar, österrikare, turkar och tartarer – de ville hem till mamma, och mamma bodde i Moskva

I traditionell rysk historieskrivning – inte bara sovjetisk – har ukrainarnas mamma alltid suttit i Moskva. Den syn på Ukraina och landets folk, historia och kultur som Vladimir Putin gett uttryck för i sina tal och skrifter är på alla sätt i linje med den syn som alltid varit den rådande i Kreml. Katarina den stora, Peter den store och Stalin skulle nickande gillat om de lyssnat på Putin, de skulle tänkt: ”Härligt, det här är vår kille!”

När jag i dag följer nyhetsbyråernas flöde om kriget ser jag också hur ukrainsk historia utplånas på ett annat sätt – och det är i den västerländska rapporteringen. Mycket noga redogörs för alla Zelenskyjs telefonsamtal med västliga statsöverhuvuden, alla hans videotal till olika parlament refereras mycket noga – och budskapet är ständigt detsamma; från Zelenskyj, från dem som lyssnar och från motparterna: ”Ukrainarna är som västerlänningar … möjligen lite fattigare”.

Detta har alltid varit Ukrainas förbannelse, omvärlden ser dem inte som de är utan som en variant på sig själva: ”lillryssar” eller ”lillvästerlänningar”.

Men det är ju ett stort folk med en storslagen historia.

Inte bara storslagen förresten, den präglas också av förslagenhet.

En ung kvinnlig läkare guidar oss runt på det obehagligt stora sjukhus i Lvivs utkanter där man vårdar cancersjuka barn. Varför sjukhuset var så stort? Det berodde på att cancer bland barn i regionen kring Tjernobyl ökade markant efter kärnkraftsolyckan där, och nu vårdades många av dem i Lviv.

Läkaren verkar mycket trött och uppgiven när hon leder oss runt mellan de olika salarna – men varje gång vi går in i en av salarna, sträcker hon på sig och lyser upp – som för att förmedla lite hopp och styrka till de små skalliga liv som ligger där i sängrad efter sängrad.

I korridorerna hänger reproduktioner av klassiska ryska och ukrainska målningar, och porträtt av historiska figurer.

Jag stannar till framför ett tryck som föreställer Ilja Repins Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen.

Tavlan visar hur Repin föreställde sig hur det såg ut när kosackerna svarade på det högtravande, bombastiska brev där den turkiske sultanen Mehmet IV 1676 krävde att de underkastade sig honom.

Kosackernas brev är berömt, orginalet finns inte bevarat, men de olika avskrifterna (som skiljer sig lite åt) ger en aning om kosackernas inställning. De inledande orden gör mig alltid på något sätt lycklig:

”Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna röv? Din armé slukar vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! ”

Det känns lite märkligt att se den tavlan hänga i vad som är ett dödens väntrum som är stort som en gigantisk hangar. Den muskulösa musten i målningen, styrkan, känslan den förmedlar av att ”hela-världen–kan–fara-åt–helvete–vi-gör–som–vi–vill” hör inte riktigt hemma på en plats där så många väntar på att ett under ska inträffa.

Läkaren ställer sig bredvid mig. Tittar på tavlan. Säger: ”Long time ago. No more”.

Och det är den allmänna inställningen jag möter när det gäller de ukrainska kosackerna. De hör till en svunnen tid, en grupp som är utplånad. Värda att hedra som förfäder, men inget av deras arv lever kvar. Det är ungefär som när någon i Sverige i dag refererar till Engelbrekt eller Nils Dacke. Svaret blir: ”Jajaja, men det var då det”.

Till detta bidrar förstås den sovjetiska historieskrivningen – och den påverkas oss i väst också. För de flesta i Europa är en kosack en donkosack, någon som numera sjunger i kör och mellan sångnumren dansar kosackdans. Lite ofarligt pittoreskt.

Men då talar vi om ryska kosacker.

Ukrainska kosacker har få i västerlandet en uppfattning om.

Ändå var de i århundraden bärare av tanken på ett fritt och självständigt Ukraina.

Kosackerna börjar växa fram som en enhetlig grupp under 1200-talet. Tänk dig amerikanska nybyggare som försöker värja sig mot att bli en del av USA och som därför värjer sig mot Washingtons försök att inlemma dem i den stora staten.

Men kosackerna hade inte bara en stor stat att kämpa mot. Den bördiga svarta jorden var eftertraktad av alla deras grannar – vi drar listan en gång till: polacker och litauer, tyskar, österrikare, turkar, tartarer och ryssar. När alla dessa riken och imperier försökte erövra Ukraina riskerade kosackerna ständiga krig på två, eller flera fronter. De hade aldrig bara en fiende att värja sig mot.

Så ibland lierade de sig med polacker mot ryssar. Ibland med ryssar mot polacker. Ibland med ryssar mot turkar.

Ibland splittrades kosackerna och en grupp allierade sig med polackerna och en med ryssarna. Kosack kom att stå mot kosack.

En gång slöt kosackerna till och med förbund med Sverige. Den store kosackledaren Mazepa – en av sin tids mest handlingskraftiga, intelligenta och sluga politiker – hade genom en allians med tsaren lyckats försäkra sig om skydd mot polacker och turkar och samtidigt säkrat ett stort mått av självständighet för den del av Ukraina som kosackerna kontrollerade. Landet blomstrade, administration, skolor och kultur utvecklades. Men efter hand började Peter den store en förryskningspolitik av kosackernas rike. Ryska och judiska ämbetsmän fick alltmer makt. Kosackregementena ställdes under ryskt befäl. Tidigare hade det alltid varit en självklarhet att kosackerna valde sina officerare, liksom de alltid valde dem som skulle leda dem i fredstid.

Mazepa ser vart allt är på väg, och när den unge svenske krigarkungen Karl XII marscherar genom Polen, in i Ukraina, med målet att betvinga den ryske tsaren ser Mazepa en ny möjlig allierad som kan säkra ett relativt oberoende för kosackerna och Ukraina. Karl XII och Mazepa ingår ett förbund.

Men efter slaget vid Poltava i juli 1709 tvingas Mazepa fly till Bender tillsammans med Karl XII. Där avlider Mazepa i september.

Därmed brukar man hävda att drömmen om en republik av fria kosacker dog. De som anser det pekar på hur Mazepas allians med Karl XII inte bara slutade med ett stort militärt nederlag, utan också hur det var början på den stora förryskningen av landet.

När Mazepa går i förbund med Sverige svarar Peter den store med att bränna ner hans huvudstad Baturin – först har man dock slaktat män, kvinnor och barn. Och djur. Återigen den totala utplåningen. Därefter rörde sig Peter den stores härskaror in i den andra delen av kosackriket – Zaporogiska Sitj. Återigen eld och aska.

Visst kommer kosackerna att leva kvar, men aldrig mer kommer de att få ledare som i verklig mening försöker bygga ett självständigt rike. Deras ledare kommer istället nöja sig med att försöka få en personligen så stark ställning som möjligt som hantlangare åt något av grannländerna. I bästa fall kommer de att sträva efter rätten att tala ukrainska och att ukrainare ska få ha ämbeten i staten.

Det är antagligen den synen på den egna historien som får läkaren vid min sida att vara så uppgiven – vårt folk försökte en gång, och se hur det gick.

Men de verkliga upproren för självständighet dog inte med Mazepa.

Det är svårt att tänka sig ett mer förhärjat land än det moderna Ukraina i slutskedet av första världskriget och åren därefter.

1919 kämpar fyra utländska arméer om att ta kontroll över Ukraina. Bolsjevikernas Röda armén, de tsartrogna vita styrkorna, den polska armén samt brittiska och franska förband som vill förhindra att oktoberrevolutionen sprider sig till övriga Europa.

Vilka inhemska krafter fanns? En svag armé som styrdes från Kiev där man försökt utropa ett självständigt Ukraina. Svagheten hos den visade sig i att huvudstaden Kiev bytte härskare fem gånger det året.

Och så fanns ”anarkisterna”, som de kallas de gånger de omnämns i historieböckerna.

”Anarkisterna”?

I nyheterna nu stöter vi ofta på namnet Zaporizjzja. Där finns ett av Europas största kärnkraftverk, och striderna runt det har varit hårda, medan omvärlden nervöst betraktat utgången.

I regionen fanns Zaporogkosackernas kärnland, men nu omtalar vi det alltså mest på grund av ett kärnkraftverk.

I området finns den lilla staden Huliaipole, och den var från 1918 till 1922 huvudstaden i en fri bonderepublik med sju miljoner invånare.

Uppenbarligen levde arvet från kosackerna kvar.

Republikens ledare var anarkisten Nestor Machno – men jag har alltid tyckt det är lite fånigt att benämna honom som anarkist. Han var egentligen en typisk kosackledare som återskapade och förverkligade tanken på att fria bönder skulle rå sig själva, och ta till vapen och försvara denna rätt när så behövdes. Machnos kosackarmé bestod som mest av 50 000 man, och som en riktig kosackledare visade han sig vara en skicklig militär strateg, och om igen besegrades de främmande herrarnas försök att ta kontroll över jord som inte var deras.

Men det är som om de som skriver historien inte vill bli påminda om att kosackandan kan leva kvar, det är till och med bättre att kalla det för ”anarkism”.

En dag kliver vi in i en butik i Lviv som säljer antikviteter. En märklig anhopning ting. Ikoner, mängder av böcker. Där finns biblar och Stalins samlade skrifter, verk av Gogol och travar av verk skrivna av franska 1800-talsförfattare. Porträtt av Peter den store och Lenin. Rätt många av Nikita Chrusjtjov.

Och så finns det en byst i gjutjärn. Kan man ens göra byster i gjutjärn? Nåja, vi var ändå i de märkliga materialens land.

Det är en stor byst.

Den visar sig föreställa Nestor Machno.

Tommy ser vad jag funderar på och säger snabbt: ”Tänk inte ens tanken. Den måste väga sisådär fyrtio kilo. Du ska hjälpa till att bära mina kameraväskor”.

Jag överger min impuls att köpa den.

Men kanske mest för att jag känner att den inte ska lämna Ukraina.

Den hör hemma där. Som en påminnelse och inspiration för dem som lever, och dör, där i dag. Uppenbart är att det finns kosacker kvar.

Men riskerar de – liksom sina förfäder – att sluta förbund med krafter som bara vill använda dem för sina egna syften?

I nyhetssändningarna under dagen har det talats om hur några tusen demonstranter i Italien gjort den förbjudna ”romerska hälsningen”, alltså sträckt ut armen på samma sätt som man gjorde i det landet under de år då Mussolini uppenbarade sig på olika balkonger.

Reportern säger att det omgående skapat en hård debatt i Italien – med krav på att upplösa organisationer som betraktas som fascistiska – och reportern konstaterar att ”Italien länge brottats med det fascistiska arvet”. Det sägs nog inte på grund av att reportern vet något om italiensk historia, utan mest för att så ska man säga.

Och väldigt många i dag i Sverige har talat länge om att vi måste lära oss av 1930-talet för att förstå vilket reellt hot fascismen sägs utgöra just nu i Sverige, låt oss då tala om 1930-talet i fascismens Italien – och vad som hände därefter.

För det finns faktiskt sådant vi kan lära av detta – men det har inget att göra med det där lite allmänna dillandet i medier och talarstolar.

Alltså … 

Den italienske filmregissören Roberto Rossellini anses inte bara vara en skapare av ”neorealismen”, och därmed en förnyare av filmkonsten – han var också en stor stjärna på den internationella kulturvänsterns himmel. Med sin ”Rom – öppen stad”, etablerade han sig 1945 som en nyskapande regissör, och som en skildrare av fascismens fasor, och människors kamp mot förtryck. Själv har jag – trots att jag sett om filmen – inte kommit över min ungdoms första intryck; en Disneysentimentalisering av liv, politik och samhälle, för mycket känslor och tårar. Mer en bild av hur någon avskild från människors liv föreställer sig att människor är. En film som – trots att dess skapare talade om att han ville skapa en osminkad, rå och realistisk bild av världen som den är – mer gav mig en känsla av ett försök att skapa en förenklad bild av världen, en okomplicerad saga, med gott och ont, svart och vitt.

2008 publicerade det italienska kulturministeriet en lista på filmer som de ansåg var en del av landets kulturarv, 100 filmer som sedan 1942 ansågs ha ”förändrat Italiens kollektiva minne”. Verk av Rossellini fanns med på listan, givetvis var ”Rom – öppen stad” självklar, den kom på tredje plats. Bland de 20 första filmerna fick Rossellini med tre av sina verk.

Men måste man inte stanna till, och fundera på den där formuleringen från kulturdepartementet? De ville lyfta fram kultur som ”förändrat det kollektiva minnet”.

Låter lite mer som ett ministerium för spridande av korrekta idéer, eller det där företaget som i ”Total recall” ser till att ordna mer behagliga minnen till sina kunder. Själv skulle jag inte vilja vara en del av en kultur som styrs av personer som vill förändra det kollektiva minnet.

Mussolinis son

Rossellini klarade med ”Rom – öppen stad” och sina kommande filmer av att både ändra mångas bild av Italien; och de flestas bild av honom själv.

Få talar numera om Rossellinis arbete inom filmen innan 1945. ”Rom – öppen stad” – var ju inte hans första film. Han började arbeta med den sommaren 1944, när amerikanerna fått fäste i landet, och året efter hade filmen premiär.

Men då hade han en lång rad filmer bakom sig, filmer som han skapat under Benito Mussolinis tid vid makten.

Våren 1943 – alltså ungefär ett år innan arbetet med ”Rom – öppen stad” påbörjas har ”Mannen med ett kors” (L’uomo dalla croce) haft premiär och Rossellini har hyllats av fascistiska potentater och kulturkritiker. ”Ett mästerverk” konstateras det om filmen som skildrar italienska soldater som strider med tyska trupper mot Röda armén i Ukraina. Filmens hjälte är en katolsk, fascistisk fältpräst som blir martyr och offrar sig.

Vem är då hjälte i ”Rom – öppen stad”? En katolsk präst som dör martyrdöden, men den här gången är svartrocken antifascist.

På ett år byter Rossellini politisk hållning. Men han bryr sig inte om att byta dramaturgi och upplägg.

Nu var inte ”Mannen med ett kors” en tillfällighet, den ingick i en trilogi med propagandafilmer skapade av Rossellini där fascismen och den italienska krigsmakten hyllades. Alla filmerna berömdes av dem som hade makten i Italien. Inte så konstigt, den italienska filmindustrin styrdes enväldigt av Rossellinis nära vän – Benito Mussolinis son Vittorio; även verksam som bombpilot i det italienska kriget mot Abessinien. Han kommenterade en gång att det gav honom kontakt med den verkliga skönheten att fälla bomber över abessinska byar och städer: ”… det är som att se blommor slå ut”.

Rosad Rossellini

Med en sådan CV borde Rossellini fått det svårt i ett Italien som skulle göra upp med fascismen.

Men så blev det inte alls.

Efter ”Rom – öppen stad” kommer Rossellini att bli vänsterns älskling, och egentligen allas favoritregissör. Ingrid Bergman skriver brev till honom och bönar och ber om att få en roll i någon av hans filmer, vilket nådigt beviljas – liksom tillträde till Rossellinis bädd. Det blir skandal och skilsmässa, men en dag står Ingrid där övergiven. Roberto har varit i Indien, och ställt till med skandal med en indisk kvinnlig manusförfattare. Rossellinis ombytlighet när det gäller politik, hade sin motsvarighet när det kom till kvinnor; vilket också visar sig i hans filmer. Det jag funnit mest svåruthärdligt med dem är att kvinnor skildras som helt i avsaknad av egen vilja. Desto märkligare att han beundras av många feministiska filmkritiker.

Men varför lägga stor vikt vid fallet Rossellini?

En och annan ryggradslös kulturarbetare kan väl varje land uppvisa – personer som byter politisk åsikt för att få fortsätta göra film, ge ut böcker eller behålla jobbet?

Förvisso sant.

Men problemet är större än en eller annan person i varje land. Problemet i västerlandet är att stora delar av skiktet med människor som livnär sig på att skriva, regissera, skulptera eller komponera är moraliskt korrumperat och benäget att sälja sin skapande förmåga till den som har makten.

Italien är ett belysande exempel på detta, och värt att diskutera just på grund av det där ordet ”fascist”, som nu används så flitigt.

I dag vänder sig en mycket stor del av det italienska kulturetablissemanget mot Giorgia Meloni och hennes parti Italiens bröder – och stämplar dem som fascister. Samma fenomen ser vi i Sverige.

Berlusconis makt

Det märkliga är att många av dem som är ikoner, portalfigurer och föredömen i det italienska kulturetablissemanget i dag är gamla fascister. Och det är deras lärjungar som ropar ”fascist” när Meloni äntrar talarstolen. Och de har de senaste 70 åren ropat ”fascist” varje gång det dykt upp en politisk rörelse de sett som ett hot.

Man talar ofta i dag om Berlusconis makt över media, det talas aldrig om att de stora förlagshusen, och tidningarna är skapade av personer som inte över en natt, men mycket snabbt, gjorde en ”Rossellini”, och kom ut som kommunistiska anti-fascister.

För att vi ska förstå vidden av det här kan vi begrunda en av den italienska fascismens mest framstående figurer; han är märkligt – eller medvetet – bortglömd. Giuseppe Bottai var en av grundarna av det fascistiska partiet, han blev en ledande ideolog och organisatör, och var också soldat. Han lämnade sin maktposition som guvernör i Rom för att strida i Abessinien, och blev viceguvernör över Addis Abeba.

Han förkroppsligade fascismens ideal om en ny renässansmänniska; intellektuell, kompetent ämbetsman och krigare – när kriget var förlorat 1944 bytte han inte sida eller gömde sig på landsbygden och hoppades på det bästa. Han gick in i franska främlingslegionen, och stannande där till 1948.

Men det han gjorde som verkligen kom att forma efterkrigstidens Italien var att han under 1930-talet skapade två fascistiska tidskrifter i vilka hundratals av den tidens intellektuella medverkade med artiklar och essäer – författare, poeter, dramatiker, skulptörer, formgivare, arkitekter, formgivare. De betalades väl och var försäkrade om att få uppdrag och belöningar av regimen.

Renässansman

Bottai förstod att det gällde att dominera kulturlivet för att kontrollera människors tankar och känslor.

Han insåg att hot och våld skulle få konstnärssjälarna att skrumpna, det skulle låsa sig för dem. Visst skulle de skriva och filma på beställning för att inte hamna i fängelse, men inte lika bra som om staten höll dem mätta, belåtna och varma.

Straffades då alla dessa fascistiska kulturarbetare på något sätt efter kriget?

Nej, tvärtom. De flesta av fascisternas mer framstående kulturarbetare fick en ännu starkare ställning i kulturlivet efter fascismens fall – men nu som medlemmar av det kommunistiska partiet PCI.

Det gick inte över en natt, men på några veckor.

Hur det gick till?

PCI:s generalsekreterare Palmiro Togliatti hade samma inställning som fascisten Bottai till kulturarbetare, bättre muta än skrämma.

Eftersom Togliatti var justitieminister i efterkrigstidens samlingsregering  hade han goda möjligheter att muta. Det skrevs lagar och förordningar som gjorda att man kunde stryka ett streck över kulturarbetarnas aktiviteter de föregående åren. Och pengar, makt och berömmelse gavs till dem som anslöt sig till PCI. De intellektuella stod på kö. Partiet behövde lojala personer i kulturlivet och för att besätta de positioner partiet erövrade i staten, till exempel i utbildningsväsendet.

På universiteten uppstod den mest absurda situationen. Under 1930-talet hade judar en stark ställning i det fascistiska partiet, deras andel av av partiets medlemmar var större än deras andel av befolkningen. Men 1938 infördes raslagar i Italien som innebar att judar rensades ut från partiet, och från utbildningsväsendet.

Efter fascismens fall krävde tusentals judiska lärare på universiteten att få tillbaka sina tjänster.

Utrensning på universitet

Men det nekades många av dem med hänvisning till att de varit fascister fram till 1938, och nu skulle ju universiteten avnazifieras. Och de två skolbyråkrater som ansvarade för blockeringen av att judar fick tillbaka sina tjänster var två av de ansvariga fascistiska statstjänstemän som genomfört fördrivningen av judar från universitetet. Men nu var de medlemmar i PCI och skulle vaka över att inga fascister fick tillbaka sina tjänster.

Alltså, om vi ska lära av 1930-talet, och om vi anses behöva studera fascismen för att förstå vad som kan hända i Sverige – är det då inte rimligt att först av allt ställa sig frågan om man ska lyssna på svenska kulturarbetares åsikter i frågan?

För det första för att de tillhör ett skikt som historiskt sett alltid vänder kappan efter vinden. Italien är bara ett exempel.

För det andra därför att många av dem är formade en kultur, där de italienska kappvändarna ingår med de verk de skapade efter det att de vände kappan senaste gången.

När jag studerade den italienska historikern Mirella Serris verk om alla dessa fascistiska kulturarbetare som över en natt blev kommunistiska kulturarbetare förundrades jag över mängden namn, deras positioner i efterkrigstiden. Jag blev deprimerad när jag fann några av mina favorittänkare på listan. Började grubbla över varför jag fann dem så bra, grubblar på det fortfarande.

Och det är det man måste göra. Försöka förstå själv. Vara misstänksam mot sig själv, och de egna tankarna.

Det är en alltför ovanlig inställning i dag. De flesta väljer att tycka som alla andra i omgivningen.

Jag förställer mig att det alltid rinner en tunn – men ändå lite bubblande – stråle av saliv ur hans ena mungipa medan han sitter och läser. Dreglandet kommer sig av en känslostämning som utgör en blandning av lika delar utmattning och upphetsning. Det är sinnestillståndet hos en som är ovan att läsa, men som anar att snart kommer svaren han söker att uppenbaras för honom.

Bladen vänds snabbt medan han skummar böckerna i jakt på något som är ett exempel på ”fascism”. Men det är förstås fullt möjligt att han faktiskt inte läser böcker utan istället bara scrollar sig genom wikipediasidor (det finns en del som tyder på det).

Det är förstås Henrik Arnstad jag tänker på. 

Hans betydelse för att i Sverige deformera människors uppfattning av Europas moderna historia är obehagligt stor. 

Arnstads bild av vår samtid och vår historia är klar, det han kallar ”fascism” var och är det stora hotet, i Europa och i Sverige. Därför förflyttar han sig genom historien i jakt på exempel som underbygger det han anser sig redan veta. 

En riktig historiker studerar historien för att förstå hur händelser verkligen utspelat sig, sedan bygger han teorier … men Arnstad studerar alltså historien för att hitta händelser som bekräftar en teori han redan på sin kammare snickrat ihop på förhand. 

Det där har gjort Arnstad populär bland makthavare som vill försöka få oss att inte oroa oss för de problem som omger oss, utan istället vill att vi ska ägna oss att frukta att bruna bataljoner plötsligt – ur tomma intet – ska uppenbara sig  och ta kontroll över allt; Max hamburgerkedja till Rosenbad.

Löfven gjorde en gång i tiden Arnstad till sin ”expert” på fascismfaran, och Henrik är flitigt anlitad som föreläsare på skolorna.

På Luciadagen föreläste han om svenska nationella identiteter på ett seminarium anordnat av Historiska Museet – jag hade gärna åhört det föredraget, för att få svar på en fråga; varför var just han var en av de utvalda – det övergår mitt förstånd. Han har ju genom åren gett intryck av att det bara är fascister som använder begrepp som ”svensk nationell identitet”.

En rimlig gissning är att Arnstad förklarade att svenskens nationella identitet är att inte ha någon egen identitet utan att allt som kännetecknar svensken i varje givet ögonblick är något som kommer från utlandet.

Det behövs moteld.

Förlaget Cultura Aetatis Gula serie utgörs av återutgivningar som lägger grunden för en vettig och begriplig diskussion om vad svenskhet är. I serien fanns sedan tidigare fransmannen Bellessorts skildring av en resa genom Sverige vid förra sekelskiftet. Människorna som skildras i ”Sverige” förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer. 

Och nu utkommer en dubbelvolym bestående av P.G Lyths Svenskt folklynne och Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet

P.G. Lyth samlade i sitt verk tankar om bland annat Geijers, Tegnérs och Almqvists resonemang kring vad som är det ”svenska”. 

Sundbärg diskuterade den svenska folksjälen och oförmågan att se det storslagna i den egna historien, för att istället vurma för allt utländskt.

Besök Cultura Aetatis e-bokhandel och börja bygga ett eget bibliotek som gör att du kan bidra till att idéer som Arnstads inte får någon spridning.

I början på det kommande året kommer jag att i Cultura Aetatis nyhetsbrev närmare granska Arnstads märkliga teoribyggen. Nyhetsbrevet – som är gratis – beställer du på aetatis.se – formuläret finns längst ner på sidan.

”Du kan inte hysa mer förakt för mig, än vad jag själv gör”, konstaterade den ständigt dystre Robert Burton i sin ”The anatomy of melancholy”.

Möjligen kunde man bygga portaler vid Öresundsbron och på Arlanda prydda med den inskriften  – så att de som kommer till Sverige vet vad som präglar den svenska folksjälen.

….

Burton menade precis det han skrev, trots att han var en av det tidiga 1600-talets lärdomsjättar, och han skulle säkert vidhållit sin uppfattning och levt i dag för att se hur djupt hans labyrintiska verk påverkat hans många läsare. Vem behöver Freud när man kan gå in i Burtons värld?

….

Svenskarna är som Burton, det spelar ingen roll att man på några årtionden gick från att vara ett fattigt jordbruksland i Europas utkant till att bli en industriell stormakt med välmående befolkning.

Osäkerheten finns där. Alla andra är bättre, alla har något att lära den som är svensk.

….

“Vi underskattar vad vi själva har åstadkommit och vad vi har fått i arv av våra fäder eller som en gåva av naturen. Detta står tillsammans med ett löjligt överskattande av det utländska”, skrev Gustav Sundberg redan 1911 i en bilaga till den emigrationsutredning han genomfört på riksdagens uppdrag (den ville veta varför så många valde att lämna Sverige).

Den som läser Sundbeärgs text i dag känner igen sig:

“Svensk kosmopolitism är en sak för sig. Den består i en fullständig okänslighet för varje orätt och förnärmelse som drabbar Sverige, men en sällsynt vaken rättskänsla i allt vad som angår varje annat folk”.

….

Sundbärgs bilaga ges nu ut av Cultura Aetatis i en volym tillsammans med  P.G. Lyths bok ”Svenskt folklynne” (1905). Där utforskar Lyth den svenska folksjälen med hjälp av vad författare genom tiderna haft att säga om den. Boken köper du här.

….

Den som har dåligt självförtroende känner sig lätt skyldig och skamsen – och accepterar med böjt huvud anklagelser om sin uselhet.

I svenskens fall nöjer han sig ibland inte med att fylld av ånger böja sitt huvud, och stirra ner i backen; som vi såg under BLM-protesterna fick en del för sig att de måste gå ner på knä också för att visa sin botfärdighet över att det en gång i tiden fanns svarta slavar i en helt annan del av världen.

….

Frågan om de svartas slaveri har en fortsatt märklig aktualitet i det samtida svenska offentliga samtalet. Man förleds lätt att tro att de svenska sockerbetorna på 1800-talet skördades av svarta män, som tungt rörde sig mellan raderna i betfälten till ljudet av rasslet från de kedjor som höll slavarna fängslade. Samma sak med den svenska potatisen och vetet, rågen och havren, och givetvis fälldes träden i landets djupa skogar av svarta slavar.

Men … eftersom så inte var fallet … kan den svenska skamsenheten över det svarta slaveriet framstå som märklig.

….

Det bristande självförtroende har inte förbättrats av de senaste 50 årens utveckling i Sverige där staten allt mer tagit över det ansvar som tidigare vilade på individen. Numera anses inte medborgaren kunna ta ansvar ens för sina barns uppfostran. Vilket förstås minskar självkänslan än mer.

….

Det finns många skäl till detta alltför ofta bristande självförtroende.

Ett skäl är den svenska överhetens folkförakt – den har för att visa att den är lite finare än andra framställt sig själv som mer kultiverad och godare än folkflertalet, till exempel genom att tidigare i historien anamma allt franskt, tyskt eller italienskt. I dag tar detta sig ett uttryck i ett vurmande för människor och kulturer från den tredje världen, och i en välja att idka välgörenhet gentemot dessa.

Samtidigt lever föraktet för det egna folket kvar.

Denna överhetskultur formar självbilden även hos dem som utsätts för föraktet, och de anammar överhetens bild av till exempel islam för att visa att man inte tillhör den obildade hopen.

….

Givetvis försvagar detta självkänslan än mer hos vanliga människor, för det de hör sig själva strider mot allt det som de hör sin inre röst viska – förskräckt eller vredgat – när de ser sig om i samhället.De tvingas kämpa med – och mot – sina naturliga instinkter. Människor som har starka inre oförenliga motsättningar kan aldrig nå ett tillstånd av självförtroende. Det fanns föräldrar i Sverige som var mer upprörda över George Floyds död än av att deras barn mobbades i skolan. Eller rånades.

….

Hysterin som bröt ut i samband George Floyds död kunde ha förutsetts. Omtanken om svarta och hatet och föraktfullt skuldbeläggandet av alla vita har länge varit något som utmärkt västerländsk överhet, 

….

I skildringar av kampen mot slaveriet intar alltid den brittiske William Wilberforce en central plats. Från början av 1790-talet till sin död 1833 organiserade han kampanjer mot slavhandel och krävde att lagar stiftades förbjöd att människor blev handelsvaror.

Men den radikale William Cobbet angrep ständigt Wilberforce för vad han ansåg vara dennes hyckleri: 

”… han bedriver kampanjer för att svarta slavar utomlands ska få det bättre medan britter lever i förtvivlade omständigheter”.

I fyra årtionden kämpade Wilberforce för de svarta slavarna – men han hade inte mycket till övers för britter som trälade i industrier eller gruvor. Den omsorg han visade svarta människor på andra sidan jorden skilde sig från den avsky han visade för dem som ville förbättra arbetande britters villkor. Wilberforce understödde lagstiftning som förbjöd fackföreningar och kraftig begränsade yttrandefriheten. Han förklarade att den som var britt och fattig var det på grund av att det var Guds vilja. Men när han uttolkade Guds vilja rörande de svartas villkor så var det uppenbarligen en Gud som var nåderik.

Lite grann som Svenska Kyrkan i dag alltså.

Jens Liljestrand, tidigare Expressens biträdande kulturchef har inlett en serie artiklar om hur han söker psykologhjälp.

Jens har till slut insett att han inte är speciellt omtyckt, och att så varit fallet i några årtionden.

Det tyder inte på någon speciellt utvecklad förmåga att avläsa människors reaktioner och beteenden att han inser det först i dag. Jens säger sig numera skriva på en roman – med tanke på de uppenbara begränsningarna i hans förmåga att förstå människor kan jag bara undra vad den ska handla om? Legobitars kärleksliv? En stubbes memoarer?

Det är lättare att känna empati för en parkeringsvakt än för Jens, men det måste medges att den aversion så många av oss känner mot Jens är mer mångfasetterad än den motvilja vi känner mot parkeringsvakten.

Jens har nämligen så många sidor man kan tycka illa om.

För det första självgodheten, som till exempel kom till uttryck i den text där han skröt om hur förmögen han blev genom sin biografi över Vilhelm Moberg:

”Så låt mig bara ödmjukt konstatera: jag blev rik på min Mobergbok, jag köpte en skinnjacka från Prada, jag tog med min fru till Biblioteksgatan i Stockholm och bad henne plocka ut den handväska hon önskade sig, jag skickade in mina royaltybesked till banken som lät mig låna pengar till en villa i en av Sveriges rikaste kommuner.”

För det andra föraktet för dem som bor i småstäder och inte är lika rika som Jens. Minnesvärd är hans text om hur tråkigt och trist det var att besöka mindre kommuner och på bibliotek berätta om sin Mobergbok – det var lite oklart vad som gjorde Jens mest deprimerad, de små städerna eller de personer som kom för att lyssna på honom. Men han skryter gärna med att han drog in närmare en miljon på det där hundratalet föreläsningar.

För det tredje, det som Jens betecknar som ”vita män”, som han bland annat gjort ansvariga för alla skogsbränder i Sverige. 

För det tredje alla som inte vill riva ner alla statyer i Sverige som föreställer kungar, fabrikörer och vetenskapsmän – eftersom Jens anser dem alla vara symboler för förtryck och rasism, oftast riktad mot svarta.

För det fjärde alla som inte likt Jens för ”klimatets” skull avstår från att flyga till andra sidan jorden för att dyka bland korallrev. 

Och nu är Jens alltså bekymrad över att han inte är omtyckt. Problemet är att han inte förstår att det inte beror på hur han luktar, eller på att han har mjäll och dålig andedräkt – eller på hans bordsskick, eller på att han blir jobbig när han dricker lite för mycket.

Jens problem är hans åsikter, och det lär inte hjälpa om han lägger sig på en psykoanalytikers schäslong, och babblande stannar där under fyra år medan näringsintaget fixas meddelat dropp. 

Även om han lämnar schäslongen som en artig person som är ödmjuk intill självutplåning kommer han inte att bli mer ”omtyckt” för det.

För… det som gör att det absoluta folkflertalet avskyr Jens är ju de åsikter han så drygt framför. Försvinner drygheten finns ändå åsikterna kvar – och därmed vårt förakt.

Men det som verkligen avslöjar Jens är att han alls bryr sig om ifall han är omtyckt eller inte.

En riktig skribent grubblar inte över den frågan.

Han skriver det han finner sant. Gillar folk inte det kan de fara åt helvete … han börjar inte lipa och leta efter numret till en psykolog som ska hjälpa honom att bli omtyckt. 

LOB bryr sig inte om vad läsaren tycker, han försöker inte ställa sig in. Men han föraktar uppblåsta personer och överhet.

Det är därför hans Excelsior ständigt får nya läsare.

Och om 20 år kommer vi fortfarande att kunna slå upp Excelsior och gapskratta – även om vi inte riktigt minns vem det är han föraktfullt hånar i den passage vi läser.

Och visst. Vi kanske också läser om en av Jens texter om 20 år.

Och gapskrattar.

Men då av en helt annan anledning.

Excelsior köper du här.

Utmärkt julklapp om du vill bli omtyckt – inte för att du är en mes utan för att du har integritet – och tror att mottagaren också har det.