Vaniljdröm eller baklava? Folksjälen uppenbarar sig alltid vid kafébordet.
Sitter helt själv på kafé Tre Bojor på annandagens morgon. Det har gått en dag sedan jag avslutade den mer än 40 dagar långa fastan inför påsken – så det räcker med den lilla pajbit jag har framför mig för att jag ska få en sockerchock. Den energin kommer att behövas, inser jag när jag hör någon ropa:
“Han är uppstånden.”
Jag tittar upp och ser klentroget hur imamen är på väg mot mig, glatt leende och brett utbredda armar.
Jag: (förskräckt): “Nej, nej, nej. Inga kramar. Och vadå … ‘Han är uppstånden’? Tänker ni inte nöja er med att karva ut en egen bit av Sverige – ska ni lägga beslag på Jesus också?
“Imamen: (sätter sig ned, efter att ha hämtat en kopp kaffe – fortfarande leende, men nu med bekymrad blick) “Men – Jesus har ju alltid varit vår kille också. Det vet du ju.”
Jag: “Men hör på dig själv – ‘Varit vår kille också –’ ‘Vår kille!?’ Du har varit i det här landet för länge. Nu har du börjat prata som statskyrkans präster.”
Imamen: “Men ni har ju ingen statskyrka längre.”
Jag: “Berätta det för staten. Och kyrkan. Och de politiska partierna.”
Imamen: “Försöker du litet valhänt och förvirrat förklara för mig att Sverige är en teokrati?”
Jag lägger ned skeden med en bit blåbärspaj på och stirrar på honom, och inser att jag faktiskt anser detta; Sverige är en teokrati.
Imamen smuttar förnöjt på sitt kaffe och plirar litet under lugg på mig. Fråga mig inte hur han lyckas med det, han är nämligen skallig.
Imamen: “Nå? Är Sverige en teokrati?”
Jag: “Jo, jag tror det, och det beror på att vår överhet kräver av oss att vi ska tro på ‘allas lika värde’.”
Imamen: “Men det är väl en fin tanke. Rent av kristen.”
Jag: “Du läser bibeln som en riksdagsman. I en mening är det ju ointressant om vi ser på oss själva som otillräckliga eller dåliga människor. Vi finner ändå nåd inför Gud. I den meningen gäller möjligen allas lika värde.”
Imamen: “Så vad är problemet?”
Jag: “Fattar du verkligen inte? Det är en sak om Skaparen anser att vi alla har ett värde inför honom. Det gäller alltså min relation till Gud. Men sedan kommer det ett gäng politiker och bestämmer att det är ett bud som ska bestämma min relation till alla andra människor. Och de här politikerna anser sig ha rätt att kräva av mig att jag framlever mina dagar som om jag ansåg att alla har lika värde. Politikerna har i verklig mening ersatt Gud med sig själva.”
Imamen: “Värst vad du går igång. Litet grinig efter fastan kanske? Ska jag hämta mer paj? Er statligt påbjudna värdegrund är väl fin och god?”
Jag: “Tvärtom, den där värdegrunden försvårar mina försök att vara god.”
Imamen: (skrattar lågt och liksom kluckande): “Efter att ha lärt känna dig vill jag nog påstå att det finns en massa andra saker i din karaktär som förhindrar dina försök till godhet.”
Jag: “Min vresighet? Grinigheten är granne med godheten. I alla fall i tider av dumhet. Har du läst DN i dag? Per Svensson förklarar återigen att klimatkrisen är gamla vita mäns fel. Men det är ju inte gamla vita män som tänker bygga 500 stora kolkraftverk i Kina. Det är gamla gula män.
Och Björn Wiman förklarar i en krönika att vi behöver sekulära riter – som att steka svamp.
Andrev Walden lägger ut texten om att vi behöver en sekulär skapelseberättelse. Ett frenetisk tjatande om det sekulära i DN under påsken. Underförstått att kristen tro är ett problem.
Det hela avrundas med att Agneta Pleijel över ett uppslag kräver att Sverige ska öppna gränserna. Då nämns inte religion med minsta lilla ord som ett problem … trots att merparten av dem som skulle komma skulle vara från din kulturkrets.
Jag vill inte vara ofin och fråga … men har ni muslimer köpt DN av Bonniers? Har saudierna slantat upp igen åt någon av era muslimska intresseorganisationer?”
Imamen: (tittar förvånat på mig): “Varför skulle vi köpa DN? Det behövs ju inte.”
Imamen betraktar tidningen som utlöst min tirad. Han lägger långfingret litet försiktigt på DN och drar den till sig.
Imamen: “Den här ja … Nä, den skulle vi nog inte lägga många kronor på, även om man kanske ska se den som sympatiskt inställd till vår sak.”
Jag: “Sådana uttalanden gör mig alltid nervös. ‘Vi’ i kombination med frågan om vad ni ska investera i … och så det där med ‘vår sak’.”
Imamen: “Det är meningen att du ska bli litet nervös.” (Han ler glatt, och på något sätt hungrigt.) “Men ska du inte fråga varför vi aldrig skulle köpa den?”
Jag: “Ja, ja, ja … varför skulle ni aldrig köpa DN av Bonniers? ”
Imamen: “Kvalitetsskäl. Propagandan för vår sak måste bäras av en tidning som ger dig en känsla av kunskap, begåvning och bildning. Läste du Lisa Magnusson på ledarsidan?”
Jag: “Nej. Har du gjort det? Får ni läsa kvinnliga skribenter?”
Imamen: “Hon skriver så här: ‘Mamma är så självklar. Det är nog därför hon ofta knappt nämns i litteraturen. Hon är en skugga, vardaglig, alldaglig, i det bländande ljuset av den frånvarande fadern.'”
Jag: “Du skämtar. Apropå vad skriver hon detta?”
Imamen: “Hon har läst och berömmer en bok av någon som heter Erik Rosén; ‘Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort.'”
Jag: “Jestanes. Hon har läst en bok och skriver om hela litteraturhistorien. Den västerländska litteraturen är ju fylld av skildringar av mödrar. Mammor som intar en helt central roll i berättelserna … vi har …”
Imamen: (gör en avvärjande gest med båda händerna): “Stopp. Stopp! Jag köper en bit paj till åt dig om du inte räknar upp namnen på alla dessa romaner, gör du det kommer jag att missa ramadan – och det är ändå två veckor tills den börjar.
Apropå det. Jag har ett litet förslag till dig. Vad sägs om att konvertera?”
Jag: “Varför i helvete skulle jag konvertera?”
Imamen: “Varför inte? Kan inte vara en stor sak för dig. Du måste ha gjort det åtminstone en gång tidigare.”
Jag: “Va?!”
Imamen: “Ja, från judendom till kristendom. Mig lurar du inte. Den näsan, den näsan … ja, du vet ju mycket väl att jag inte har något mot judar i sig. Ni är bra på att räkna och hålla ordning på saker. Men någon gång måste du berätta om varför du skiftade tro.”
Jag: “Du är inte riktigt frisk. Det här är en juggenäsa. Förvisso av format större, men fortfarande en juggenäsa.
Och jag skulle inte konvertera till er tro ens den dag då varenda 7–Eleven var omgjord till en moské och ni tagit över helt.”
Imamen: (lutar sig framåt över bordet och antar en litet högtidlig min): “Så ja, så ja. Vi börjar om. Du är ju vetgirig. Därför vill jag bjuda in dig i vårt firande av ramadan, så får du en bättre förståelse för oss.”
Därefter lutar han sig bakåt och ler så vänligt överseende att jag börjar undra om jag har vaniljsås på hakan.
Jag: “Det där leendet du har … du vet väl om att det får dig att se väldigt japansk ut?”
Imamen: “Japansk?”
Jag: “Som du nu ler brukar den japanske kommendanten i fångläger le i amerikanska filmer om andra världskriget när han frågar en fånge var resten av besättningen på hans båt är – fast kommendanten mycket väl vet att de blivit hajmat.”
Imamen: “Jag är inte så mycket för amerikanska krigsfilmer, det blir för mycket realityteve för oss från mellanöstern. Fast jag har ju sett Hajen, till och med trean. Men vad har det med min inbjudan att göra? Du vet ju varför vi firar ramadan?”
Jag: “Skämtar du? Hur kan man undvika sådan kunskap numera? Det verkar vara en viktigare del i allmänbildningen i Sverige i dag att veta varför ni fastar i den nionde månaden i det islamiska månåret än att ha kunskap om vad som är grunden för pingsten. Du hoppas väl extra mycket på att jag ska närvara 29 ramadan?”
Imamen: “Därför att?”
Jag: “Det är ju ‘maktens’ dag då ni högtidlighåller att det var då Muhammed kallades att bli profet. Kan tänka mig ditt leende då, du kommer att påminna Tojo kvällen innan Pearl Harbor.”
Imamen: “Det var då fan vad du är fixerad vid mitt leende och amerikanska krigsfilmer. Är du ändå inte intresserad? Ramadan borde passa dig. Det är ungefär som den där ‘warriors diet’ du kör. Man käkar en gång om dagen efter det att solen gått ner. Ingen mat eller dryck innan dess. Eller sex. Och så ska du försöka vara snäll också. Eller hör du till dem som tycker att ramadan är oförenlig med svensk kultur?”
Jag: “Ja, ramadan är oförenlig med svensk kultur eller vad som var svensk kultur, men islam fungerar däremot utmärkt ihop med nutida svensk mentalitet.”
Imamen: “Aha, du menar att vi har svar på frågor som svenskarna ställer?”
Jag: “Nåja, ni fyller ett behov.”
Imamen: “Vilket?”
Jag: “Människor i det här landet har vant sig vid att staten tar hand om allt åt dem. Man ska tänka som alla andra, eller varför tänka överhuvud taget när man kan fokusera på att må bra, koppla av, chilla, mysa. Arbete och skapande ska man undvika.
Och så kommer ni från en kulturkrets som präglas av ritualer, underkastelse, klientilism, och klantänkande. Passar perfekt ihop med ett land där fikastunden och fredagstacon är heliga, där alla gör som de blir tillsagda, där man bygger sin ekonomi på bidrag och avdrag och där det viktiga är vem du känner och vilka nätverk du anpassat dig till.
Men ni hade inte passat in så bra i det gamla Sverige.”
Imamen: “När jag blir kulturminister i det här landet ska jag se till att du får en stuga på Skansen och ska vi se till att det sätts upp en skylt: ‘Gammaldags svensk. Utrotningshotad.’ Vi får bara hoppas att det inte ställs frågor om ditt ursprung.”
Jag: “Låter ju som en karriär. Från Kolmården till Skansen.”