"Skeppsbrott", målning av Ivan Konstantinovich Aivazovsky.
Det påstås att frågan om vilken flyktingpolitik som ska föras i Sverige är ett av de problem som upptar landets befolkning mest.
Det har jag inte riktigt kunnat upptäcka – det som diskuteras är antal möjliga flyktingar, innebörden i olika internationella konventioner, frågan om säkerheten i de olika länder flyktingar kommer ifrån samt kostnader för flyktingarna.
Men – varför diskuterar vi inte vad en flykting är? Jag tvivlar starkt på att det finns en grundläggande enighet i denna avgörande fråga – och utan den har jag svårt att se att något annat kan diskuteras – och jag tror mycket av debatten beror på att de flesta som deltar i den inte har förståelse för vad en flykting i verklig mening är.
Låt oss ta det balkanbonde–enkelt; föreställ dig att du är på en stor båt – och den förbannade skorven börjar sjunka – du hör till dem som hamnar i en livbåt– den är inte full så ni plockar med självklarhet upp andra som räddat sig undan katastrofen och som nu förtvivlat kämpar för sitt liv i vattnet.
Ni kan inte ta upp alla för då sjunker båten – och alla måste ro, ni måste röra er bort från det sjunkande skeppet så ni inte dras med.
Den sista personen ni räddar ur vattnet innan livbåten börjar ligga väl lågt i den hårda sjön vägrar dock inta sin plats vid årorna. Han visar sig vara Jehovas vittne och tar sig vinglande fram mellan alla och predikar den sanna läran – istället för att ro. Han tycker det är viktigare.
Så jag tar tag i hans byxlinning och hivar honom i vattnet och sträcker därefter ut min hand till någon annan som förtvivlat försöker undgå drunkningsdöden.
Den som är flykting är en individ som flyr för sitt liv undan förtryck, krig eller naturkatastrofer.
Den flykting som får en fristad i ett annat land vaknar varje morgon och känner grundläggande och monumental tacksamhet för att han eller hon fortfarande är i livet.
Det är som att vinna högsta vinsten – fast man inte köpte en Trisslott.
En flykting vet att världen är orättvis, annars skulle han inte vara flykting.
En flykting vet ett inget är givet, att i denna tillvaro får man vara tacksam om man får en möjlighet att börja om och genom hårt arbete bygga sig en ny tillvaro – flyktingen kännetecknas därför av sin flit, reda, ordentlighet och han ser som det viktigaste i sitt liv att lära sig det nya språket, skaffa sig ett arbete och det innebär att flyktingen också strävar efter att lära sig de kulturella koderna och anpassa sig efter dem.
Har flyktingen familj med sig är detta beteende för honom om möjligt än mer självklart – han inser att han genom sitt slit och sin möda ska ge dem en möjlighet till ett än bättre liv när de växer upp.
Alternativet är ju den totala misären eller rentav döden – de faktorer som drivit honom att bli flykting.
Frågan jag ställde inledningsvis är alltså ganska enkel att avgöra – vem som är flykting avgörs av flyktingen själv genom dennes beteende.
Att frågan inte ens ställs på det här sättet i Sverige beror på att det finns en nästan allomfattande oförståelse för vad en flykting i verklig mening är då det är synnerligen länge sedan Sverige befann sig i krig och inlandsisen räknas inte riktigt som naturkatastrof – i den svenska erfarenheten och mentaliteten ingen egen verklig kunskap om vad en flykting är; det blir en teoretisk konstruktion.
De enda verkliga bärarna av kunskap om vad det innebär att vara flykting är sådana som jag och andra som är barn till föräldrar som kom som flyktingar till Sverige på 1950- och 1960– och i början på 1970-talet – och våra föräldrar också förstås i den mån de fortfarande är i livet.
Det mest rationella, rimliga och humana är därför att vi som tillhör denna grupp får avgöra tillkommande flyktingars status och jag föreslår därför att hela det nuvarande Migrationsverket läggs ner och att jag blir generaldirektör med uppgift att bygga upp ett nytt verk.
Verksamheten kommer att bli synnerligen kostnadseffektiv – jag kommer bara att anställa juggar, ungrare, polacker, italienare samt kanske en och annan kurd och latinamerikan från min egen generation.
Sedan fördelar vi alla personakter mellan oss – när en av oss studerat en akt kallar vi till oss personen det gäller och genomför ett samtal.
Om han eller hon inte bemödat sig om att lära sig svenska, skaffa sig ett jobb – utan istället sitter hemma eller tillbringar tid på offentligt finansierade invandrarkulturkaféer där man spelar kort, håller på med pärlplattor eller om han eller hon ägnar sin tid åt att kräva att att det nya landets befolkning i allmänhet anpassar sig till de egna kraven på klädsel, kost eller religionsutövande – som böneutrop – då är det ingen flykting vi står inför. Om personen ifråga visar intresse för terrorism, eller upprätthållit sedvänjor som tvångsgifte, kvinnlig omskärelse, hederskultur – om det dessutom är så att de har barn och de inte håller ordning på sina barn och inte inpräntat i dem vikten av extrem flit i studierna och av att försörja sig själv – då är de heller inte verkliga flyktingar.
Då säger vi “tack för visat intresse för att bo i Sverige” – men din buss till utlandet går i morgon.
Det här bör vara ett arbete som bör kunna slutföras ganska snabbt – och sedan kan vi börja om igen.
För det är ju faktiskt så att verkliga flyktingar är en tillgång för Sverige.
Personer som däremot inte förstår att de också måste ro riskerar livbåten och även möjligheten att rädda dem som lider verklig nöd därute i det dödande iskalla vattnet.
Och så kan vi inte ha det.