En framsynt man som hade landets bästa för ögonen. Porträtt utfört av Alexander Roslin 1775. Vi kan snart vänta oss krav på att målningen ska eldas upp, liksom Roslins porträtt av Linné.
Snart kommer vi att få se medlemmar av RFSL brottas med aktivister ur Afrosvenskarnas Riksorganisation. Dessa kraftmätningar kommer att utspela sig vid och runt Gustaf III:s staty på Skeppsbrokajen. Och nej, de kommer inte att göra det för sitt höga nöjes skull.
Afrosvenskarna kommer att vilja riva ned statyn av skäl som deras anförare formulerat så här Kitimbwa Sabuni:
”Jag tror det står något i stil med segerherre och fredens återskapare på den statyn och liknande glittriga resonemang. Den här personen var något annat också, han var personen som tog tillbaka Sverige in i den transatlantiska slavhandeln.”
HBTQ-aktivisterna kommer däremot att försvara statyn därför att Gustaf III i praktiken avskaffade dödsstraffet för sodomi.
I den proposition kungen lade dra inför riksdagen 1778–1779 och som gällde dödsstraffets tillämpning stadgades att alla dödsstraff var underkastade kungens underskrift.
Gustav III skrev aldrig under en dödsdom mot någon som fällts för sodomi
Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff, och med sodomi avsågs inte bara homosexualitet utan alla sexuella praktiker förutom vaginalt samlag mellan man och kvinna.
Rimligen borde Pride-paraden i Stockholm varje år utgår från Skeppsbrokajen och Gustav III:s staty. Han bör skrivas in i hbtq-rörelsens annaler som en beskyddare.
Kanske är det egentligen det som retar Kitimbwa Sabuni mest; att kungen inte ville avrätta bögar? Sabuni är ju inte bara afroevenskarnas anförare, han är också en förkämpe för alla de muslimer som påstås vara förtryckta i Sverige – och Sabunis verksamhet på området och de organisationer han verkar med tyder på att han ser med förståelse på att man i många länder i den muslimska kulturkretsen avrättar folk som mullorna anser har fel sexuell läggning.
Vi kan utgå från att RFSL-aktivisterna kommer att avgå med segern i holmgången runt statyn därför att de kommer att få förstärkning av gamla före detta israeliska fallskärmsjägare och krigsveteraner när informationen når judiska församlingen om att afrosvenskarna vill riva Gustav III:s staty. Denne konung genomdriver 1782 ”judereglementet” som ger judar rätt att flytta till Sverige, bosätta sig i tre städer, idka näringsverksamhet och handel samt bygga synagogor.
De svenska judarna ser rimligen Gustav III som en framsynt och kultiverad konung och även de bör betrakta honom som sin skyddsherre.
Ja, brottningsmatcherna runt statyn blir ett fascinerande skådespel. Segrarna får väl som belöning klättra upp och sätta sig på den restaurerade obelisken på Slottsbacken. Möjligen vill dock Sabuni riva den också eftersom den uppfördes av Gustav III.
Förr hade vi i Sverige en samhällspyramid. Under de bästa perioderna genom historien existerade vad Fabian Månsson beskrev som ett samhälle med ”många avsatser”. Det fanns plats för alla beroende på läggning, fallenhet, förmåga och intelligens. Och det fanns en ömsesidighet och en insikt om att man behövde varandra mellan dem som fanns på de olika avsatserna.
Och man kunde röra sig mellan avsatserna eftersom det fanns en fungerande ståndscirkulation.
Den samhällspyramiden existerar inte längre. Vi har istället en kränkthetspyramid. Överst befinner sig den grupp vars påstådda företrädare i media lyckats utmåla sig som speciellt förföljda och förtryckta. Det har blivit ett yrke att vara kränkt.
Just nu har afrosvenskarna klättrat högst upp.
Vi kommer att få se spännande uppgörelser.
Vi andra som inte är indragna i kampen om vem som är mest förtryckt kan ägna oss åt att begrunda modet, intelligensen, bildningen och dådkraften hos Gustav III.
Han säkrade Sveriges oberoende genom att dels kväsa de delar av adeln som lät sig styras av Ryssland dels genom slaget vid Svensksund där en tredjedel av tsarens flotta förintades och segern ledde till ett fredsfördrag som gav Sverige en viss ro.
Sammanfattningsvis kan man se Gustav III som en upplyst monark med god blick för vad som behövdes för att skapa ett starkt, och livskraftigt samhälle med ömsesidighet mellan klasser och skikt.
Frihamnen på St Barthelemy är i en samlad bedömning av hans liv och verk av så ringa vikt att frågan bara kan tillmätas betydelse av den som har ett förmörkat förstånd.
Och om det inte blir slut på det här tjafsandet snart får vi väl återgå till tillämpliga delar av den förordning av 1741 som Gustav III:s mer toleranta lagar kom att ersätta. Där stadgas det att:
“alle … lindansare, komedianter med flere gycklare, vad namn de hava måge, tartare och zigeuner, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet, jämväl andre sådana utlänningar, som med barometrar, åtskillige sorters glas, te och slige mindre nödige varor inkomma samt redbare penningar med sig bortföra, ofördröjligen skall utvisas ur riket, varhelst de där påträffades.”
* Rubrikens citat är förstås hämtat från Bellmans hyllningsdikt till Gustav den III i samband med statskuppen 1772.
(Jag har en känsla av att vi kommer att tala mer om Gustav III i dagens sändning av Radio Bubbla. Lyssna.)