Vykort från statens vanföreanstalt i Helsingborg (från början av 1900-talet).
Det är fortfarande på det viset i det här landet att varje gång en skatt ska höjas eller införas förklaras det och försvaras det med att vi måste värna om de svaga i samhället.
Med begreppet ”de svaga” avses alla de som har allvarliga psykiska problem eller någon form av handikapp.
Då tystnar de flesta som anser att skattetrycket är vansinnigt och något som invalidiserar både individ och samhälle. Att man backar i kritiken är mänskligt och förståeligt; vem vill framstå som den som vill ställa till exempel schizofrena, blinda, och rullstolsbundna på gatan (helst en bakgata där ingen ser dem) … och låta dem klara sig själva intills det att de dör.
Man är ju en medmänniska, och man suckar därför tyst och låter Magda rycka några tusenlappar till (eller mer).
Den argumentationen funkar även på mig – trots att jag ser den stora, allomfattande staten som en vedervärdig, ond, styggelse. Men om det är något våra ihopslitna kronor ska gå till är det nationens yttre och inre säkerhet … samt omsorgen om dem som inte riktigt kan ta hand om sig själva. (Nu är det inte alls så att jag hävdar att staten i sig är den bästa vårdnadshavaren …men under givna förhållanden så … visst, vi kör på det ett tag till.)
Problemet är förstås att Magda inte talar sanning, och de som kom före henne gjorde det inte … och de som skola komma efter henne och som också vill ta så mycket som möjligt av dina pengar … de kommer också att ljuga.
De med så allvarliga psykiska problem att de inte kan klara sig själva, de med fysiska handikapp som gör att inte de heller riktigt kan klara allt … de ställs allt oftare utan möjlighet till statlig omsorg … just det som dina skattepengar skulle gå till.
Vad används då dina pengar till?
I gårdagens Radio Bubbla diskuterade vi Samhall, det stora statliga företaget som får 6,6 miljarder kronor varje år i statliga anslag för att ordna arbete åt individer för vilka det kan vara svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.
På det viset var det väldigt länge – en del av dina skattekronor gick till denna verksamhet.
Men år 2001 bestämde regeringen sig för att Samhall skulle utvecklas mer i riktning mot att bli ett bemanningsföretag. 2006 slogs det fast att Samhall skulle vara vinstgivande, men vinsten skulle stanna i verksamheten.
Omkring 2011 började Samhall satsa än mer på att ge sig in i konkurrensen när det gällde upphandling av tjänster. De statliga bidragen gjorde att deras anbud kunde hållas låga och de vann många upphandlingar.
Men det gällde att klara det man åtagit sig när man vann upphandlingen och pressen ökade på dem som på grund av sina handikapp hade en plats på Samhall. 2014 började chefer på olika nivåer i organisationen att protestera mot utvecklingen – de ansåg att verksamheten alltför ofta ställde orimliga krav på dem de var satta att hjälpa, krav som skadade dem.
Missnöjet kvästes, och om så behövdes köptes chefer ut.
Och den stora omvandlingen började, där man fasade ut personer med handikapp som gjorde att de till exempel inte kunde klara ett städbeting (Samhall städar bland annat Arlanda flygplats). Personer med Downs syndrom vilka tidigare alltid kunnat få en plats i verksamheten fick gå.
In kom istället ofta personer med utländsk bakgrund som inte kunde svenska, som saknade användbara yrkeserfarenheter men vars kroppar orkade med det som de tidigare anställda inte mäktat.
Samhall vars uppgift skulle vara att på olika sätt hjälpa dem som behövde hjälp till ett för dem anpassat arbete – detta Samhall har nu blivit ett företag vars uppgift det är att på ett vinstgivande sätt hantera immigranter som inte av egen kraft kan få en plats på arbetsmarknaden. En verksamhet som leder till att vanliga företag konkurreras ut och får ekonomiska problem (eftersom de inte har 6,6 miljarder i årligt stöd).
Vi har de senaste årtiondena sett hur de stora mentalsjukhusen stängdes, och en följd av det var att vi fick ett ökat antal hemlösa.
De verkar dock nästan försvunnit från våra offentliga platser. Var finns de nu?
Kanske på samma plats där de som tvingas lämna Samhall kommer att hamna.
Var den finns vet jag inte säkert.
Ett vet jag dock säkert, att snart är det val igen och då kommer Magda att vid varje möjligt (och omöjligt) tillfälle förklara för oss att vi måste betala mer i skatt … för att hjälpa dessa våra minsta bröder.
Tro henne inte.
PS. I rubriken använder jag ordet ”vanföra” vilket säkert stör många. Vårt språk saneras hela tiden för att inte vara nedsättande och kränkande. Ord som vanför, invalid, och till och med handikappad anses förminska dem som betecknas med dessa ord. Användingen av orden anses vara ”funkofobiskt” och en alltmer populär beteckning på handikappade verkar vara ”funkis”.
Men samtidigt som vi sanerar språket låter vi staten misshandla de individer vi ger nya beteckningar. Nyord används för att dölja en omoralisk nyordning. Den ska invagga oss i tron att allt är i sin ordning, att omsorgen om vilka ord som används avspeglas i den omsorg som staten tillhandahåller.
Detsamma gäller benämningar på mentala sjukdomar.
Rubbad och galen beskriver i min värld rätt bra de tillstånd som kan drabba oss alla. Jag är inte säker på att det flitiga användande av bokstavsdiagnoser gör att vi bättre förstår vad som fattas andra – eller oss själva.