Harry Persson uppvisningsboxas i Skellefteå 1928.
I dag ska jag ägna dagen åt att gå runt på Stockholms gator och spana efter barn. Och så fort jag ser en liten skock sådana – vare sig det rör sig om en dagisklass eller förvildade men ändå flegmatiska tonåringar som står och funderar på hur de ska få tag på helgsprit – så ska jag rusa mot dem vrålande, skrikande och viftande med armarna.
Min målsättning är att det ska skingras för vinden och springa åt alla möjliga håll – de småfeta, lata liven.
För efter att ha inlett dagen med att läsa Expressens kultursida inser jag att jag har ett personligt ansvar för det fysiska förfallet hos barn och ungdomar – det är mitt fel att de är tjocka och lata – och det beror på att jag är libertarian (förvisso med marxistiska och kulturkonservativa böjelser) – men likafullt libertarian – så de där vandrande små isterbollarna som benämns det uppväxande släktet är mitt fel.
Men om jag lyckas skrämma dem att börja springa kanske jag sonat mitt brott någorlunda. Några kalorier bränner de väl då.
Jodå, jag visste redan att allt ont som sker i dagens Sverige egentligen är libertarianismens fel, men att alla dessa valkar också är orsakade av oss – vem kunde väl ana det?
I artikeln får samtidens mästertänkare förklara sambandet så här:
“Göran Greider ser orsaken i hur borgerligheten rört sig från socialliberalism mot libertarianism och en “doktrinär antistatlig agenda”.
– Det är en rädsla och motvilja mot varje litet ingrepp i det man betraktar som den heliga, personliga integriteten, säger han.”
Så om inte staten har ett fast grepp om ditt och dina barns liv blir de smällfeta.
Och att staten har tappat det fasta greppet beror på min och andras “doktrinära antistatliga propaganda.”
Men – är det inte föräldrars ansvar att få sina barn att bli hela och starka människor som både läser och tränar? Är det inte en del i det som blir din uppgift när du blir förälder – att få dina barn att inse vikten av att lära, arbeta och träna? Att bli en komplett människa?
Vad har staten med det hela att göra?
Greider verkar anse att människor i gemen är dumma i huvudet och måste ha en fast hand som leder dem – och den fasta handen ska givetvis ta sig formen av statens starka nypor.
På bubb.las interna diskussionsforum – denna samlingsplats för människor som är “doktrinärt antistatliga” är några av de vanligaste diskussionstrådarna de där vi diskuterar olika träningsformer – eller vad man bör äta – eller varför det är nyttigt med kallbad – och hur man fostrar sina barn – vem behöver staten?
De skulle vara intressant att ta del av motsvarande interna diskussioner i de kretsar där Greider rör sig (rör sig i mer symbolisk mening alltså) – jag gissar att de handlar om var de billigaste pizzabufférna finns och vilka syltor som erbjuder mest apk och i Greiders fall blir det inlägg där han frågar var man kan köpa storpack med ananasfanta. Och så finns det i Greidergängets diskussionsforum förstås trådar där alla jämrar sig om hur jobbigt det är att ha barn och att arbetstiden måste sänkas (men barnens tid i dagis och ska förlängas på alla sätt – mätt i både timmar och år.)
Problemet vi har med folkhälsan i det här landet är inte betingat av att staten förlorat greppet om individerna – för det har den inte. Problemet är att individerna förlorat greppet om sig själva.
Vi får i artikeln lära oss att:
“Göran Greider – känner igen den farliga uppdelningen mellan idrottare och läshuvuden från arbetarklassen. Men han ser samtidigt något bildningsfientligt i den mer extrema hälsotrenden i medelklassen.
– Träningsvurmen utlöser en en tävlingsinstinkt, som jag tror att fortplantas även till barnen i de där familjerna. Och om det är någonting som jag tror är i helt i konflikt med att vara öppen, nyfiken, dialogisk och bildad, så är det just den attityden, säger han, och tillägger att han “tror mer på lagsporter”.
– Delar av den medelklass som nu är helt vansinnig på att träna, tror jag överför ett sätt att vara på till sina barn som direkt motverkar läsning och andra saker.”
Vad Greider inte låtsas om – eller antagligen inte har någon kunskap om – var att det inte i den svenska arbetarrrörelsen fanns någon motsättning mellan kollektivet och den individuella tävlingsinstinkten. Men det var när arbetarrörelsen var vida mer frihetlig – och innan den förstatligts och blivit en slags myndighet för allmänt omhändertagande och propagerande av tankar som: “Du är inte värd någonting, du kan ingenting, vi måste ta hand om dig annars går du under.”
I arbetarrörelsen var tävlingsmomentet självklart – om inte annat i den meningen att man hela tiden påtalade för såväl barn som vuxna att: Du kan mer, du kan bättre!
Tävla helt enkelt.
Mot sig själv – och mot andra. Och ibland tar sig ditt tävlande uttryck i att du ingår i ett lag.
Harry Persson, stensättare och proffsboxare. Greider försöker måla upp en motsättning mellan lagidrotter och individuella idrotter och få oss att tro att de förra på något sätt skulle vara mer radikala och folkliga. Men det är okunnigt, korkat och har inget med historien att göra.
Om man ser på de idrottsföreningar som var mer tydligt kopplade till arbetarrrörelsens olika grenar var det ju oftast kraftsport man ägnade sig åt; brottning, boxning, tyngdlyftning.
Och individuella uthålligssporter som löpning och skidåkning var också självklara inslag i idrottsutövandet. Visst var lagsporter som fotboll, handboll och bandy ordentligt rotade bland arbetande människor i industristäder och bruksorter – men det fanns ju ingen motsättning. Människor ägnade sig åt den idrott som passade deras kynne och läggning bäst och där de kunde få utlopp för just det som präglade deras kroppar och mentalitet. Men till och med denna form av individualitet vill Greider utplåna hos det arbetande folket genom formeln; lagidrotter bra, individuella dåliga (kanske rentav libertarianska).