(Det här är det fjärde avsnittet i den omarbetade serie som tidigare publicerats i Morgonposten. Den bygger på att jag våren 2022 plockade fram mina resedagböcker från 1990-talets Ukraina, och från början av 2000-talet och ställde dem mot nyhetsflödet. Har vi lärt något av historien? Här finns första, andra, och tredje avsnitten.)
Om jag i nyhetsflödet ser att Rysslands utrikesminister Sergej Viktorovitj Lavrov hållit presskonferens kollar jag alltid snabbt om det finns några filmklipp från tillfället. De senaste 18 åren har jag fascinerats av hans framtoning vid sådana tillfällen – fångats av hans obehagliga, iskalla attityd. Vad vet han som inte jag vet? Han ser ut på de församlade journalisterna, och man ser hur han tänker:
”Nu små myror ska vi ha roligt. Jag ska peta runt i eran stack.”
Och så drar ett knappt märkbart ironiskt leende över hans läppar. Under hela presskonferensen och intervjun ser man ett roat glitter i hans ögon; som om han förnöjt tänkte:
”Får man verkligen ha så här roligt på jobbet?”
Journalisterna fattar ingenting.
Nyligen framträdde Lavrov i en intervju i italiensk tv. Han ställdes inför frågan om hur Putin kunde tala om Ukraina som ett nazistiskt fäste när presidenten var jude, och Lavrov svarade att historiskt sett var det inte alls konstigt. Hitler hade ju judiskt blod, och det visste väl alla att det fanns inga som kunde hata judar som andra judar.
Det allmänna omdömet på ledarsidor och i kolumner i västvärlden var att nu hade den ryska propagandaapparaten kollapsat – nu sprider de inte bara lömska, listiga lögner, nu levererar de rena fantasifoster.
Men, man bör inte stänga av sin hjärna därför att man motsätter sig Rysslands invasion av Ukraina. De som ser Ryssland som en fiende till Ukrainas frihet kanske skulle försöka förstå hur motståndaren verkligen tänker. Istället består nyhetsflödet ofta av artiklar om hur mentalt eller fysiskt sjuk Putin är. Paranoid, schizofren, bipolär! Cancersjuk eller drabbad av Parkinson, eller både och. Och så alla rubriker som innehåller ordet ”hemliga” i kombination med ”son”, ”dotter”, ”älskarinna”, ”slott”, ”miljarder”, ”yacht”, ”vapen”, eller ”plan”.
Lavrov har ju rätt när han tänker att han står inför myror.
Innan studieperioden i Odessa har jag läst in mig på alla de berömda personer som fötts eller verkat i staden. Mina värdar blir ibland lite förundrade, typ:
”Va, känner du till Tjukovskij?”
Men att jag läst den förtrollande barnboksförfattaren beror på att jag fascinerats av Tjukovskijs ungdomsvän Zeev Zjabotinskij. När jag frågar om det finns några platser i Odessa som minner om Zjabotinskijs verksamhet i staden, blir svaren antingen ett dröjande: ”Men vem är det?”, eller ett korthugget ”Nej!”.
Zjabotinskij växer upp i en någorlunda välbärgad judisk familj i Odessa i slutet av 1800-talet, studerar utomlands, och under sin tid i Italien satsar han helt på journalistik; och det är som skribent han återvänder till sitt Odessa. Där har judarna åter fått uppleva en pogrom. Zjabotinskij engagerar sig i judiska organisationer, men blir nästan omgående en kontroversiell person eftersom han förordar att judarna ska kunna försvara sig själva, och deklarerar:
”Det är bättre att ha ett gevär och inte behöva det, än att behöva ett gevär och inte ha det.
Han uppmanar också judiska ungdomar att lära sig skjuta, och skjuta bra. Han organiserar självförsvarsgrupper i Odessa och på andra håll i Ryssland, och i de baltiska staterna.
Det strider mot den bärande tanken bland de judiska ledarna i tsarens rike. De strävar efter att bli accepterade och skyddade av dem som har makten. Men Zjabotinskij hävdar att bara den som kan försvara sig själv kan få respekt, men inte bara det – han propagerar hårt för tanken på att judarna måste kämpa sig till ett eget hemland.
Visst finns det andra som i sionismens namn också framför denna idé, men Zjabotinskij är inte bara den som hårdast betonar tanken på vapen och erövring av ett eget land, och det ska ske i det Palestina som då kontrolleras av Storbritannien.
Medan andra sionister ser det som ett sätt att undkomma förföljelser i Europa och ställa sig under den engelska kronans beskydd i Palestina, talar Zjabotinskij om vikten av att skapa en ny sorts människa. I hans texter hittar jag avsnitt om hur det gäller att forma en annan sorts judar än de förskrämda varelser han anser sig möta.
Zjabotinskij beskriver hur det gäller att forma och fostra en helt ny sort jude, ett folk av hebréer som är raka motsatsen till vad Zjabotinskij uppenbarligen menar präglar Europas judar: ”fulhet”, ”sjuklighet”, ”svaghet” – den nya tidens jude, hebréen ska utmärkas av ”manlig skönhet”, ”god hållning”, ”massiva axlar”, och ”kraftfulla rörelser”. Hebréen ska vara ”stolt”. Han ska vara ”oberoende”.
Om mina värdar i Odessa av någon anledning inte vill tala om Zjabotinskij – är han däremot mer hyllad i dagens Israel i form av högtidsdagar, medaljer och institut. Och ett antal premiärministrar och militära ledare under de första årtiondena av statens historia hade formats i den ungdomsrörelse Zjabotinskij skapade, den hade tiotusentals medlemmar i Europa. Men den Zjabotinskij som presenteras i Israel – och i de vanligaste uppslagsverken – är en censurerad figur. Där möter vi en person som framställs som liberal och demokrat, inte den Zjabotinskij som skrev romanen Samson 1926 där den starke ledaren hyllades, mannen som upprymt känner hur ”blodet fyller hans hjärta” när han krossar sina fiender.
Mussolinis Italien
Att Zjabotinskijs gren av den sionistiska rörelsen kommer att närma sig Mussolinis Italien är därför inte underligt, och Zjabotinskijs motståndare i den sionistiska rörelsen kommer också att kalla honom för ett ”fascistiskt avskum”.
Givetvis kan Lavrov den sionistiska rörelsens historia i Ryssland och Europa, och det är bland annat Zjabotinskij och hans motståndare han syftar på när han säger att ”ingen kan hata judar som andra judar”, liksom han också förstås anspelar på att Stalin satte in kommunistiska, judiska NKVD-agenter i städer som Lviv, och de deltog utan skrupler i avrättandet eller deporterandet av stadens framstående judar – eftersom dessa var kapitalister.
Så hur obehaglig man än finner Lavrov kan man inte komma förbi att han har rätt när han beskriver historien.
Precis som Zjabotinskij hade rätt när han förklarade att judarna bara kunde lita på sig själva, inte på någon annan – och att de måste kunna försvara sig själva. Under hela 1930-talet reste Zjabotinskij runt på kontinenten och varnade sitt folk: ”Ni lever på randen av en vulkan, den kan få utbrott när som helst, och då kommer miljoner av er att förgöras”.
Han fick rätt där också. Och det motstånd som trots allt gjordes av judiska partisaner under det följande kriget leddes oftast av män från Zjabotinskijs rörelse.
Under 1930-talet utvecklar också Zjabotinskijs rörelse nära band med Benito Mussolinis Italien och med fascismen. I Civitavecchia utanför Rom organiseras en judisk sjökrigsakademi under ledning av en framstående italiensk fascist. Där formas kärnan till det som ska bli den israeliska flottan. Kadetterna deltar i italienska fascistiska parader och högtidsdagar.
Wolfgang von Weisl som skötte rörelsens finanser förklarade i en intervju att han personligen var fascist och att han gladdes åt Italiens seger i Abessinien, och såg det som en stor seger för den vita rasen över den svarta.Respekten var ömsesidig, Mussolini förklarade i ett samtal med Nahum Goldmann, grundare av Judiska världskongressen, att:
”Ska sionismen segra behöver ni en judisk stat, en judisk flagga, och ett judiskt språk. Den person som förstår det är er fascist, Zjabotinskij.”
I slutet av 1930-talet bryts kontakterna mellan det fascistiska Italien och Zjabotinskijs rörelse – banden mellan Hitler och Mussolini gör att rörelsen skiftar allierade – men inte ideologi. Det Israel som växer fram kommer också att ha starka korporativa drag, där företag, fackföreningar, och krigsmakt samverkar för nationens bästa, och alla sätter nationens intressen främst.
I nyhetsflödet från Ukraina har moraliserandet accelererat, si och så gör man inte. Men i den verkliga världen gör de som har makten, eller vill ha makten, precis vad de anser behöver göras.
Boris Johnsson, EU:s kommissionärer och Joe Biden använder alla de ord som anses lämpliga för att beskriva det som sker.
Lavrov struntar i att använda de ord som värdegrunden föreskriver, eftersom han vet att den värdegrunden inte existerar på riktigt. Han beskriver de långa linjerna i historien, och han vet att den som ser dessa linjer och utgår från att makt är rätt vinner.
Öppen fråga
Den som liksom jag vill vill se ett fritt Ukraina kanske därför ska börja se på världen som Lavrov gör – först då förstår man vad som behöver göras. Om Zelenskyj förstått detta är fortfarande en öppen fråga.
En av dagarna i Odessa tillbringar vi på stadens zoo. Trötta, magra, skabbiga djur, och en elefant som ser ut att överväga självmord. Jag får förstår honom.
På kvällen middag i de konstnärskvarter som börjat putsas upp. Alla påtalar som vanligt vilka författare som en gång i tiden dinerat på restaurangen. Rödbetssoppan delikat. Med kött i. Som det ska vara.
Och alla tävlar om att förklara hur västerländskt Odessa alltid varit och är.
Jag är i dag inte särskilt övertygad om att den idéen innebär att Odessa överlever fiendens stormanlopp.
I går slog sex ryska missiler ner i staden.
Visst älskar västerländska journalister att det åter serveras cappuccino på Kievs kaféer och att man spelar cello i tunnelbanan.
Jag tror inte det hjälper så långt i ett krig, även om det gör utlandskorrespondenternas vistelse trevligare.