Kommentarerna efter valet i Ungern är fascinerande.
Det är tämligen svårt att i Sverige hävda att vissa nationer, kulturer och etniciteter har kulturella mönster som gör att de inte är – vad ska vi säga – kompatibla med ett judiskt–kristet kulturarv.
Man hamnar i de mest märkliga diskussioner om man i dag hävdar att det inte är givet att alla människor från den islamska kulturkretsen kan integreras i till exempel Sverige.
Då får jag veta att man inte kan uttrycka sig på det sättet. Man kan inte ägna sig åt att definiera ett folks kultur, mentalitet, seder – det i sig betraktas som rasistiskt.
Men – i dag efter valet i Ungern – vet jag inte hur många sorgsna kommentarer jag läst där jag får veta att stödet till Orban beror på att ungrare faktiskt tycker som Orban och att de som folk därför bevisligen har en viss fallenhet för fascism, rasism och främlingshat.
Ungrarnas mentalitet sägs därmed också då vara ett hot mot “Europa”.
Alltså – jag kan inte säga att den mentalitet som kommit att prägla till exempel Somalia eller Sudan är farlig för Europa – men det går alldeles utmärkt att hävda att ungrares mentalitet inte är kompatibel med “Europa” och farlig för det “europeiska projektet”.
En försynt fråga; är det följande tumregler som gäller:
Utomeuropeiska kulturer från tredje världen – alltid acceptabla.
Europeiska kulturer som tar avstånd från kulturer i tredje världen – aldrig acceptabla.
Antagligen är det den andra regeln som gäller – själv skulle jag föredra en lugn och förnuftig diskussion i ämnet – Fernand Braudel hävdade till exempel att ungrarna som folk kännetecknades av en paranoid mentalitet; men han såg inget konstigt med det – folk som bor i öppna slättlandskap omgivna av expansiva grannar brukar kännetecknas av just detta (tänk skåningar).
Braudel verkade också se ungrarnas paranoida läggning som tämligen rationell; en lugn och logisk och rationell beskrivning av ett folks själ – de grundläggande delarna i en nationell kultur betingas av miljö, natur och geopolitiskt läge.
Om man till detta lägger ungrarnas känsla (fullt berättigad) av att vara svikna av omvärlden från och med 1918 (de blir då av med territorier som är ungerska) – bort till andra världskrigets slut då Roosevelt och Churchill tar en pepparvodka med Stalin och ger honom Ungern (och några länder till) – bort till västvärldens reaktion inför det storslagna och tappra upproret 1956. Västvärlden gjorde då ett ett gemensamt och stort handhjärta – men inte så mycket mer.
Vore jag ungrare skulle jag också vara paranoid, misstänksam och definitivt utgå från att projekt som EU var till för att lura byxorna av mig.