Mitt instegsjobb som städare på regeringskansliet gav mig i går ännu en möjlighet att avlyssna ett samtal mellan några ministrar.
….
(Det knackar på Morgan Johanssons dörr i regeringskansliet).
Morgan: Kom in!
(In träder Annika Strandhäll, med ett vädjande uttryck i ansiktet.)
Annika: Morgan, snälla Morgan. Kan du hjälpa mig?
Morgan: (Ställer sig upp, ler brett och bugar sig chevalerskt framåt men slår då huvudet hårt i skrivbordet). Men aj för satan!
(Annika rusar fram och polerar den lätt blödande blessyren på hans panna med några dokument från Morgans skrivbord).
Morgan: Nej, nej, släpp. Det där är hemliga SÄPO-rapporter som ska återlämnas. Kan väl inte skicka tillbaka dem med blod på.
Annika: Ajdå. Förlåt. Men du kan väl säga att du blev så upprörd över det du fick läsa att du fick näsblod.
Morgan: Ingen bra idé. Vad ska de då tro när jag lämnar tillbaka hemliga PM med kaffefläckar på? Men strunt samma. Vad kan jag hjälpa dig med.
Annika: Kan du få en ambassadör att protestera mot att SD flög en drönare över mitt hem?
Morgan: Eeh. Beror på… nu förstår jag inte riktigt.
Annika: Ja, men jag tänkte på Poolens ambassadör skulle kunna lämna in en protest. Han ska väl försvara alla poolers rättigheter?
Morgan: För helvete kvinna, kan du inte ens skilja på Polen och poolen?
Annika: Men poolskötaren vi har på somrarna är från Polen, så jag tänkte att det fanns något samband. De från Polen tar hand om poolen. Liksom. Det är väl någon EU-grej eller hur? Han var jättebra. Jag kunde betala honom direkt i handen. Inga krångliga papper och fakturor. Och grannarna gillade honom. I alla fall grannfruarna. De brukade prata om han från Polen med pålen som fixade poolen. Förstod inte riktigt vad de menade.
(Morgan pinar ilsnabbt väg och stänger dörren till sitt tjänsterum).
Morgan: Så. Nu kan ingen höra. Herreminskapare. Säg inte att du betalat någon svart?
Annika: Nejnejnej. Han var vit som du och jag.
Morgan: (Suckar djupt) Men vi måste prata om något annat. Magda ville att jag skulle prata med dig om att du måste komma till skott med slutförvaringen av kärnavfallet. Du måste visa handlingskraft. Visa att det händer något.
Annika: Men du, jag har faktiskt läst på. Och jag har en idé. Tredje steget i processen är att man förvarar det varma, radioaktiva bränslet i bassänger som skärmar av strålningen och kyler ner bränslet. Jag erbjuder mig att upplåta min pool. Det är handlingskraft!
Morgan: Bra tänkt! Handlingskraft och personlig offervilja! Du ställer upp gratis.
Annika: (Spärrar upp ögonen lite mer än vanligt, Morgan flyttar då sig lite bakåt – som vanligt – av rädsla för att ögongloberna ska ploppa ut och likt två löskokta ägg landa på hans hjässa). Lite betalt hade jag väl tänkt mig. Det finns väl bidrag?
Morgan: Jajaja, snacka med Micke på finans. Men du har ju ändå inte löst slutförvarsfrågan. Bränslet ska upp ur bassängen efter 40 år. Kapslas in i koppar och gjutjärn.
Annika: Koppar har jag hur mycket som helst. Många är lite udda förstås. Jag brukar alltid ta med en kopp från varje konferens, möte och hotell. Du fattar, som ett minne. Har ett helt rum fullt med koppar i huset.
Och det där med gjutjärn … jag har några stora grytor från Le Creuset. Det måste väl funka?
Morgan: (Suckar) Och själva slutförvaret? Hade du tänkt gräva ner allt på tomten?
Annika: (Lyser upp) Finns det bidrag för det också? Men jag tänkte lägga det i komposten. Där lägger jag äppelskruttarna. Kärnavfall som kärnavfall.
(Plötsligt hörs någon sparka på dörren. En uppenbart ansträngd röst säger: Kan någon öppna?.
Morgan skrider fram till dörren, drar upp den. In kommer Anders Ygeman med vad som ser ut att vara en vit plåtlåda i famnen. Han stjälper ner den i en besöksfåtölj).
Anders: Vad händer här då?
Morgan: Annika vill slutförvara kärnbränslet på sin tomt.
Anders: Kan du ju inte göra! Fattar du väl! Då kan folk börja tycka att vi som är ministrar ska erbjuda personliga lösningar.
Morgan: Precis! Då måste jag låsa in typ Vårbynätverket hemma hos mig. Skulle se ut det.
Förresten. Varför bär du omkring på en mikro?
Anders: Förebyggande åtgärd. Tog den i lunchrummet och tänkte slänga den. Corona ni vet.
Annika och Morgan: (Unisont) Va?
Anders: Ja, jag hörde det på FHM:s presskonferens. Vi måste vara vaksamma, corona finns överallt, och hon som pratade talade om Delta å´ mikron. Då tänkte jag: ut med virusbomben! Tänkt om man värmt sin lunchlåda i den. Fattar ni?
Morgan: (Tittar förundrat på Anders, skakar på huvudet med en förtvivlad min, mumlar trött) Annika kan kanske lägga den i sin pool?
Annika: (Glatt) Finns det bidrag?
Morgan: Nej, hörni. Det är sammanträde snart. Magda gillar inte när vi är sena.
Annika: Vad ska vi prata om i dag?
Anders: I dag ska vi inte prata. Vi ska lyssna. Magda har bjudit in läkare som ska gå igenom de olika kroppsdelarna, och vad de heter. Så att vi ska lära oss att skilja på dem. Som rygg och rumpa till exempel.
Annika: (Fnittrar) Och Eneroth ska sitta längst fram förstås.
Morgan: Fast spelar roll vad kroppsdelarna heter. Med borgarnas budget har vi ändå röven bak hur vi än vänder oss.
(De troppar ut ur rummet med hängande huvuden).