De senaste åren har vi fått förklarat för oss att världen aldrig varit bättre än nu – vi befinner oss kanske inte i Edens lustgård – men vi har åtminstone kommit så långt att vi får tumla runt i buskagen strax utanför – och de utgör enligt dem som levererar förklaringarna en nog så härlig miljö för människosläktet.
Vi får veta att det finns allt färre fattiga, allt färre dör i krig, offren för svältdöd, epidemier och död i barnbördssäng är färre – man väntar sig bara att få höra att färre kvinnor bränns på bål för häxeri i dag än 1688 (det senare skulle i och för sig kanske vara trösterikt för den växande grupp som i dag leder new age-kurser eller spår i kort eller tolkar stjärnkonstellationer).
Eftersom jag är en praktiskt lagd människa har jag lite svårt att förstå till vem dessa optimism–profeter riktar sitt evangelium. Det känns mest som en statistisk övning som syftar till att bedöva västerlandets människor och få dem att tycka att allt nog är ganska bra och som en följd av detta inte bry sig så mycket om det som sker i världen.
På ytan kan ju dessa optimism–profetiska texter – som Johan Norbergs i The Spectator –andas omsorg om de fattiga och förtrampade massorna i världen. Han vill ge dem hugsvalelse genom att berätta för dem att de fått det bättre – egentligen –
Men om vi tar det budskapet och vandrar ut bland dessa svultna, förtrampade människor som kanske fördrivits från sin jord och sina ägor i Indien, lever i slum och skjul i Rio eller förlorat arbetet i Shanghai och inte kan återvända till landsbygden – och säger: Hör upp! Ni har fått det bättre – jämfört med hur ni hade det under den stora svälten i bengalen 1943 eller under Maos stora språng … så är jag inte så säker på att åhörarna trots det uppmuntrande budskapet skulle fyllas av en känsla av frid och förtröstan.
Och att färre drabbas av krig i dag är klen tröst för dem som bor i Syrien, Irak, Sudan, Libyen och ett obegripligt stort antal länder till – och det vore lite fascinerande att höra det framstegsoptimistiska budskapet till svarta människor i Sydafrika – typ: utvecklingen i ert land har gått framåt – apartheid är borta! – men oj, säger ni att fler svarta är arbetslösa i dag än då? Säger ni att fler svarta är fattigare i dag än då? Att dödligheten ökat? Jamen lappri, betänk att alla svarta som räknas som fattiga på er kontinent i dag har i snitt en US-dollar mer att leva på om dagen (eller något åt det hållet.)
Så min första lätt förundrade fråga är: Vad har vi för praktisk nytta av att omfamna tanken på att vi lever i en guldålder om vi bor i västerlandet – och är en arbetslös bilarbetare från Detroit eller ensamstående arbetslös tvåbarnsmamma i Degerfors?
Den andra förundrade frågan: Vad har jag för nytta av den tanken om jag är fördriven kristen från Syrien och befinner mig på ett flyktingläger på en liten grekisk ö?
Jo, jag förstår att det kan tyckas småttigt att dra fram enskilda människoöden, och att även om dessa enskilda människoöden i verkligheten kan multipliceras med några hundra miljoner så ser det ju inte kanske inte lika anslående ut som tabellverk som visar att livslängden ökat sedan Hannibal tågade över alperna och att färre dör av epidemier än under perioden 1918 – 1922.
Men återigen – vem har någon praktisk nytta av evangelium enligt Hans Rosling och andra?
Och vad skiljer deras sätt att argumentera från Josef Stalins? Om någon anklagat honom för att ha mördat tio miljoner bönder genom svält och avrättningar så kunde han ju ha ryckt sig litet i mustaschen, tankfullt rynkat pannan och sedan svarat: “Men det förstå du väl att det du beskriver är en nödvändig primitiv kapitalackumulation, där förvisso några miljoner bönder dött men det har gett oss möjlighet att bygga industrier bortom Ural och upprätta laboratorier – vi har rört oss framåt. Vår industriella kapacitet har aldrig varit större, analfabetismen är utrotad, vi har framstående matematiker och vetenskapsmän – snart har vi en atombomb, snart har sänt upp en man i rymden – och vi har en av världens starkaste krigsmakter. Du måste se hela bilden.”
Vad som ytterligare gör all denna optimism så obegriplig är att det går ju att hitta mängder av punkter i historien då olika civilisationer stått på sin höjd – och prästerskap och överhet har deklarerat detta för menighet och populas – och så har allt gått åt helvete. Därför att det som framstod som höjden av civilisation hade så många inbyggda motsättningar som inte korrekt kunde hanteras därför att alltför många var förbländade av tanken på att allt var bra och att de levde i den bästa av världar.
Just alla dessa historiska exempel som är möjliga att rada upp – och som jag nog anser väger tyngre än sifferakrobatik i dag som ska leda i bevis att vi lever i den bästa av världar – gör att jag tror att den mest rationella hållningen är pessimism.
Så de närmaste dagarna tänkte jag försöka plädera för att pessimism är en förnuftig livshållning – just därför att teknik, vetenskap och produktivkrafter utvecklas.