Jag har åter avlyssnat ett samtal i de maktens moduler där vår framtid planeras.

(Scen: Märta Stenevis tjänsterum. Hon sitter med ryggen mot skrivbordet och stirrar ut genom fönstret. Dörren slås upp och in rusar Per Bolund)

Märta: (Vänder sig hastigt om. Spärrar upp ögonen) Men fy fan, vad du stinker Per. Och varför är du så sotig i ansiktet? Har du varit på maskerad igen och kört med black-face? Du vet hur förbannad Alice blev senast?

Per: Nej, nej, nej, inte alls. Inget party. Lyssna nu! Det här kommer du att gilla.

Märte: (Suckar) Jaha …

Per: Jag har vaktat en kolmila hela natten.

Märta: En kolmila?

Per:  Ja, du vet man skottar upp en sjujävla hög med jord, torv, gräs och sand och så destillerar man virke därinne och till slut får man träkol. Det får pyra tills det är klart.

Märta: Nej, nej, nej. Destillera! Jag visste det hade något med sprit att göra när jag såg dig komma in.

Per: Sprit?

Märta: Ja, man gör ju aktivt kol av träkol, så man kan rena sitt hembrända.

Per: Va, kan man rena det? Ska kanske prova det någon gång. Men på sätt och vis är du något på spåren för nu fick jag en idé. Vi ska kalla det här projektet för ”Hembränt 2.0”.

Märta: Vilket projekt?

Per: Men alla bråkar om elbristen.Vi satsar på att det ska byggas en massa kolmilor. Över hela landet. Överallt! Vi ska ta fram ritningar och instruktioner så att man till och med kan bygga en pytte-pytte-liten kolmila på balkongen. Då behöver man inte ha infravärme där.

Märta: Har du infravärme på balkongen? 

Per: (Rodnar.) Jooo, jag har ju en del känsliga plantor i lådorna…

Märta: Jag börjar förstå varifrån du får dina idéer. Först en klunk ofiltrerat och sedan ut på balkongen.

Per: (Rodnar igen.) Men ser du inte fördelarna? Ingen el behövs för uppvärmning i det här landet. Alla värmer med sitt eget träkol i sin egen lilla kamin.

Märta: Kanske har du ändå kommit på något. Alla fordon kan ju köras på gengas. 

Per: Ja, och det här funkar utmärkt ihop med det vi snackat med Stefan om … att vi kanske måste coronastänga landet en gång till. Riktigt ordentligt den här gången. Då måste alla ändå sitta hemma, och då kan de lika gärna vaka vid sin mila.

Märta: På det här sättet kan vi spara på el vid all uppvärmning, och omställningen till elfordon som skulle slukat el blir inte av eftersom vi ska köra på gengas.

Vi har nog ordnat det här med elbrist nu.

Per: Och tänk på intäkterna!

Märta: Intäkterna?

Per: Ja, vi ska givetvis beskatta träkolsproduktion i hemmet. Magda kommer att bli jätteglad.

Märta: Men hur ska man kunna beräkna det?

Per: Vi kör med en schablon beräknad på antal kvadratmeter man bor på och hur stor bil man har.

Märta: Men hur ska vi lansera den här idéen?

Per: Jag har faktiskt tänkt på det. Vi behöver en kampanjlåt som dessutom visar att vi står för det svenska, det är inne numera.

Märta: Och då hade du tänkt dig? Något med ABBA?

Per: Skärpning! Dan Andersson förstås. 

Märta: Någon speciell dikt av honom?

Per: (Sträcker på sig. Ser lite solenn ut.) Helgdagskväll i timmerkojan ur Kolvaktarens visor.

(En lyckligt leende avlöser Märta Stenevis alltid bistra min. Hon ställer sig upp, går runt bordet, ställer sig framför Per Bolund, ser honom djupt i ögonen, fattar hans händer och tillsammans börjar de sjunga.)

Märta & Per: Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,

vik, bekymmer ur snöhöljda bo!

Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,

här är helg, djupt i skogarnas ro!

(Dörren slås upp, Alice Bah Kuhnke träder in. Flämtar.)

Märta: Va? Är inte du i Bryssel?

Alice: (Andfådd.) Var tvungen att komma hem och styra upp saker och ting.

Märta: Så du flåsar. Har du sprungit ändå från Bryssel? I den klänningen?

Alice: Nej, för fan. Men som vanligt är problem med den där killen som sköter av bevakningen i porten. Han vill alltid att jag ska signera ett gammalt numer av Café där jag är med. Den här gången fick jag springa uppför trapporna för att komma undan.

Per: Ah, du menar det där numret där du är lite avklädd och blossar på en cigarr och … signerar du det gamla numret? Kan du vänta här … jag har ett ex på mitt rum. (Rör sig mott dörren.)

Märta: Per! Du går ingenstans! (Per stannar med en olycklig min). Förklara Alice, vad ska du styra upp?

Alice: Magda, den bitchen.

Märta & Per: Öh?

Alice: Vi kan inte låta henne leda sossarna. Hon är helt oemottaglig för mjuka värden och miljö och anti-rasism. Hon kommer att ge oss ministerposter där vi inte kan utöva makt.

Märta: Alice, Alice. Du har nog aldrig riktigt förstått vår strategi. Som sossarnas regeringslag ser ut vill vi inte ha någon verklig makt. Allt vi vill genomföra med tvångsåtgärder ordnar de med allmän inkompetens. Landet avindustrialiseras i snabbt takt. Ygeman ordnar så att vi får elbrist på alldeles egen hand till exempel.

Vi vill bara sitta nära makten så att vi kan ta över när allt rasat …

Per: (Bryter in.) … för då kan vi få gehör för våra småskaliga lösningar.

Alice: (Ser förvirrad ut.) Eh…

Per: Som kolmilor!

Märta: Ja, alla ska framställa träkol i sina hem så behöver vi inte el för uppvärmning.

Alice: Men alla de som bor i miljonprogrammen då. Var ska de få trä ifrån?

(Märta & Per tittar dystert på varandra.)

Alice: (Triumferande.) Tänkte ni inte på va! Men jag har lösningen!

Märta & Per:(Mycket dröjande.) Jaha …?

Alice: Slaveriet! Ni vet allt det där med att alla vita svenskar måste kompensera oss svarta för att de hade lite slavhandel någon gång, jag minns aldrig riktigt när, och så det där med Linné, han som uppfann rasismen.

Per: (Harklar sig.) Nu kanske man inte riktigt kan säga att Linné uppfann rasismen.

Märta: (Lågt morrande.) Käften Per! Tänk på partilinjen. Linné uppfann rasismen. Låt höra Alice, vad hade du tänkt dig?

Alice: Alla svennar bor ju i villor med mycket träd omkring, och så har de alla ett torp mitt i granskogen. De får kompensera oss för slavhandeln och Linné genom att ansvara för att varje vecka såga ner några av alla de där träden de har omkring sig och forsla till oss i orten.

Per: Oss i orten? Har du flyttat?

Alice: (Lägger handen på hjärtat, anlägger en högtidlig min.) Härinne bär jag alltid orten med mig.

Per: Det här kan bli något väldigt fint Alice. Tillsammans frigör vi oss. Svenskar, svarta och utlänningar. Vi möts när vi svennar släpar timmer till dem orten och travar den vid tunnelbaneuppgångarna! Och mötet befriar oss från vårt beroende av el och den svenska skulden för slaveriet.

(Alice lägger nu även den andra handen över bröstet, vänder blicken mot taket.)

Per: Och jag har en idé till. Vi inleder den här stora omställningen med att som en samlande symbolhandling göra en kolmila av Linnémuséet i Uppsala!

(Märta & Alice tittar på varandra och sedan på Per och deras blickar är fyllda med ömhet.)

Märta & Alice: Se där, du kan om du vill!

Märta: Nu går vi in till Stefan och lägger fram det här och förklarar att vi har en idé som kommer att göra att alla minns hans sista tid som statsminister.

Per: Och jag har en idé till slogan för kampanjen.

Märta& Alice: Låt höra! I dag har du flow Per!

Per: Som kolare blir vi alla coolare!

(De fattar varandras händer och med hoppsasteg lämnar de rummet).

*Rubriken syftar förstås på de sista raderna i Dan Anderssons ”Kolvaktaren”.

Hans ord lugnade många av dem som lyssnade på honom. Men hur var det med hans handlingar?

Plötsligt en dag år 2015 uppenbarade sig Anders Ygeman framför alla TV-kanalers kameror, och han syntes i alla tidningar. På något sätt gav han intryck av att han det som alltid stått där. Han verkade van vid rollen som den centrala personen på presskonferenser där faror och hot avhandlades.

Men mycket få verkade den första tiden riktigt veta vem han var, eller vad en inrikesminister egentligen förväntades göra. Men 2015 skulle bli det år då stora delar av Sveriges befolkning slöt Anders Ygeman i sin famn. Eller var de snarare som små oroliga barn som fattade en vuxens hand för att bli lugnade?

Förvisso var det ett oroligt år då många upplevde sin trygghet och säkerhet som hotad. Det inleddes med attentatet mot det franska satir-magasinet Charlie Hebdo. I Paris trängde sig islamister in på redaktionen – tolv mördas, elva skadas den 7 januari.

En vän till de två två bröder bröderna Kouachi som genomfört massakern på Charlie Hebdo mördade dagen efter en poliskvinna och skadade svårt ytterligare en person i Parisförorten Montrouge. Den 9 januari tog samme terrorist fyra personer som gisslan i en judisk butik i östra Paris. Han mördade alla i gisslan.

Människor i Europa var oroliga. Om islamister kunde avrätta större delen av en tidningsredaktion i Paris –  vem gick då säker?

Den 30 januari 2015 hävdar Expressens Britta Svensson i sin kolumn att medlemmarna av Sveriges regering mestadels är osynliga och okända, och de som syns verkar osäkra och förvirrade. Men det finns ett undantag konstaterar hon:

”Inrikesminister Anders Ygeman når genom bruset, gång på gång.

Det är helt otippat. Vem är han egentligen? Jag som trodde att han var en av de där besynnerliga Stockholms-sossarna som bara är intresserade av makt och intriger. Nu gör han utspel hela tiden, med pondus. Han har på fötterna. Han vågar ta i. Vare sig det handlar om IT-säkerhet, Syrienkrigare eller en ny nationell strategi.

Jo, även han vill ha en sådan. En ny nationell strategi mot terrorism. Han säger att den nuvarande är förlegad. "Den strategi vi har haft tar inte hänsyn till den verklighet vi lever i nu”.

Den som följt Anders Ygeman genom åren vet dock att det inte var första gången han krävde en ”nationell strategi”.

Han tar plats i riksdagen redan 1996, och åren 2006 till 2010 är han ordförande i miljö- och jordbruksutskottet. Det är i den egenskapen han 2008 formulerar socialdemokraternas krav på en nationell strategi.

Mot mördarsniglar.

De flesta som har en trädgård kan i dag – 13 år senare – konstatera att det inte blev mycket av den nationella strategin.

Mördarsniglarna har blivit istället ökat i antal. Och de har ökat mycket.

Kanske borde därför människor blivit oroliga när Anders Ygeman presenterade en nationell strategi mot terrorism. Den följde på terrordåden i Paris i 13 och 14 november 2015 i Paris då 130 människor mördades och mer än 350 skadades.

Åtgärderna i förslaget till nationell strategi mot terrorism var:

  • kriminalisering av terrorkrigsresor
  • Stopp för missbruk av svenska pass
  • Åtgärder mot illegala vapen
  • Höjda straff för innehav av handgranater och explosivvaror

Efter presentationen skrev Britta Svensson 19 november ännu en kolumn som hyllade Anders Ygeman:

”Ända sen han tillträdde har Anders Ygeman på ett självklart och tydligt sätt tagit hand om sina ansvarsområden. Han sticker ut på ett märkligt sätt bland sina många anonyma kolleger. Jag vet faktiskt inte vad vi i den nu uppkomna situationen skulle ta oss till utan honom.”

Hur har det då gått med den nationella strategin?

Det gick väl ungefär som med mördarsniglarna.

Terrorkrigsresorna har minskat, men det beror på att det inte längre finns ett kalifat att resa till. Inte ens en handfull av de mer än 300 som anslutit sig till terroristerna och återvänt hem har häktats, utretts och straffats för terrorbrott.

Missbruk av pass, och ID-handlingar har ökat. Varje år anmäls mer än 60 000 pass som borttappade.

De illegala vapnen har ökat liksom skjutningarna, detsamma gäller sprängningarna. Dessa brott utförs ju inte som religiöst motiverade terrordåd, men man måste komma ihåg sambandet mellan kriminalitet och terrorism. kriminella. Mer än hälften av dem som rest utomlands för att ansluta sig till terrorgrupper har dömts för brott som stöld, misshandel, narkotikabrott, vapenbrott, mordbrand, brott mot knivlagen, olovlig körning, olaga hot, urkundsförfalskning, rånförsök, häleri, övergrepp i rättssak, och människorov.

Även om vi i efterhand kan konstatera att ingen av de Ygemanska nationella strategier vi talat om hittills fungerat så var han ändå definitivt den av media utkorade och efterlängtade frälsaren. Expressens Britta Svensson var inte ensam.

6 december 2015 konstaterar Aftonbladets Peter Kadhammar att Anders Ygeman:

”… denna oroliga höst klivit fram som ett slags landsfader. Ygeman utstrålar lugn och verkar veta vad han pratar om. Han verkar också veta vart han vill.”

Svenska Dagbladets Ivar Arpi berömde också Ygeman.

Och några månader inpå det nya året presenterade Dagens Nyheter 8 april ett stort idolporträtt av inrikesminister Ygeman. Dessförinnan hade tidningens krönikor Viktor Barth-Kron lanserat begreppet ”Ygemania”.

Det är inte bara Anders Ygemans uttalanden om terrorism som gör att han ofta syns i media under 2015 och det följande året. 2015 är också det år då flyktingströmmarna till Sverige slog rekord och 160 000 personer begärde asyl.

1 december 2015 gav Anders Ygeman det besked många hoppats på – EU skulle ge Sverige samma hjälp med flyktingmottagandet som Italien och Grekland fått. Delar av de mer än 160 000 flyktingar som kommit till Sverige skulle fördelas ut på andra EU-länder. Det kom Morgan Johansson och Anders Ygeman överens om efter förhandlingar med EU:s flyktingkommissionär Dimitris Avramopoulos.

”Jag är väldigt nöjd. Vi har jättebra diskussioner med kommissionären i dag. Det är ett genombrott.”, förklarade Ygeman efter den rekordsnabba förhandlingen på två timmar.

27 januari 2016 förklarar Anders Ygeman av de flyktingar som kommit till Sverige 2015 kan närmare hälften komma att utvisas. Uppemot 80 000 personer alltså. För att detta ska klaras kommer det att bli nödvändigt att chartra flygplan.

De två stora frågorna 2015 var terrorism och flyktingar, i båda fallen blev det Anders Ygeman som fick företräda regeringen, och i båda fallen fungerade det och människors oro stillade sig. Regeringens miljöpartister var förvirrade och grät i båda fallen, Stefan Löfven grät inte men var förvirrad. Ygeman däremot var förvisso berörd och bekymrad, men han hade förslag på konkreta åtgärder och en framtoning som var lite tråkig, oglamorös men effektiv. I positiv mening en partiapparatens man, en person som hade ett maskineri till sitt förfogande och och visste hur det skulle användas.”

Dock hände inte så mycket i flyktingfrågorna.

Än har inga av de flyktingar som Sverige tagits emot omfördelats till andra länder. Och inga 80 000 kom att utvisas av dem som kom 2015.

Åren 2015 och 2016 visar att Ygeman hanterar media mästerligt, men inget av de praktiska resultaten tyder på att han kan hantera partiets eller statens maskineri på ett sådant sätt att det han lovat ska ske också händer. Ser man tillbaka på vad som skett när det gäller terrorbekämpning och hantering av flyktingar är det uppenbart att Ygeman inte är en person som får saker att hända. Men han är bra på att lugna människor (som när det gäller tillgången på el).

Den påtagliga oförmåga att få saker att hända är också vad som tvingar honom att avgår som inrikesminister 2017.  Det sker som en följd av att Transportstyrelsens misslyckats med sin upphandling av externa leverantörer av  IT-system och datatjänster – vilket inneburit att en lång period har hemlig information från styrelsens körkortsregister kunnat hanteras av personal som inte var säkerhetskontrollerad och därför var informationen också  tillgänglig för främmande makter.

Inrikesminister Ygeman och försvarsminister Hultqvist är informerade om detta redan i början på 2016, men statsminister Löfven får inte besked om dessa säkerhetsrisker förrän ett år senare. Anders Ygemans förklaring till att han inte informerat Löfven är att han inte kunnat hitta någon för ändamålet säker och lämplig lokal. Det kan verka märkligt – om inte annat eftersom de båda ingår i det säkerhetspolitiska råd som ska sammanträda en gång i månaden. Anders Ygeman avgår 27 juli på grund av sin bristande hantering i denna fråga.

Han återkommer två år senare i regeringen – nu som digitaliserings- och energiminister. Många i oppositionen protesterar, men ingen är egentligen förvånad. Alla inser att Anders Ygeman tagit en för laget, att han tar på sig skulden för att inte ha informerat statsministern gör att ingen kan anklaga Löfven för att inte ha agerat tidigare.

Ygemans utnämning är ett tack för utförda tjänster.

Men är det också ett tecken på något mer? Säger oss Ygemans återkomst i regeringen något om hur den moderna socialdemokratin fungerar, och säger den oss också något om hur väljarna fungerar? Och vad har egentligen format Anders Ygemans personlighet.

Vi försöker svara på de frågorna i nästa avsnitt: "Härdad i helvetets förgård"

Vi börjar med Anders Ygemans barndom och rör oss sedan framåt – och vi talar med några av hans fiender i det egna partiet.

Ja, vad gör man när man nackat hönan som värpte guldägg?

Att Robert Mugabe kunde styra Zimbabwe så länge som han gjorde beror inte på hans brutalitet. De massakrer i Matabeleland med vilka han inledda sitt styre hörde faktiskt till undantagen.

Och man kan heller inte riktigt säga att han ”styrde” landet. Han satt på tronen, lovade alla allt de ville ha alltmedan kaos och den för tillfället starkes rätt rådde. En ”rätt” som ledde till mördade vita jordbrukare, exproprierade företag och ett land där till slut inget längre producerades.

Men Mugabe satt kvar i kraft av sin förmåga att flyta ovanpå, genom sin insikt om att om man låter alla kämpa om det som finns nära dem och som de kan komma över genom hot eller brutalitet – ja… då kommer ingen att ha tid, ork eller förmåga att ge sig på den som har den yttersta makten … alltså Robert Mugabe, den gamla, stora krokodilen. Anarkotyrannen.

Men även i Sverige breder denna form av vanstyre ut sig. Kanske är Anders Ygeman den person som oftast och effektivast tillämpar management-by-Mugabe.

Hos Ygeman finns den slöa, dästa valhäntheten – oviljan att bry sig … typ: ”Ja, men jag kunde inte hitta ett rum där vi kunde träffas så jag hade ingen möjlighet under de här månaderna att informera statsministern om att alla svenska körkortsdata fanns tillgängliga för främmande makt.”

Där finns oförmågan att förstå produktionens villkor – som att industriella anläggningar behöver elkraft … en oförmåga som leder till ointresse för att tvinga de underleverantörer som ska bygga överföringskapaciteten från norra till södra Sverige att leverera det de ska leverera på utsatt tid och i fungerande skick. Och när allt är på väg att rasa tar man pengar avsedda för annat för att lösa akuta problem och slippa rent rumänska elransoneringar.

Och nu ska minister Ygeman hantera den svenska postgångens problem. Det förslag som ligger kommer att innebära att i vissa kommuner kan man få vänta upp till en vecka på att få sin post.

Andelen post som skall delas ut inom två arbetsdagar minskar från 95 till 85 procent.

Tre procent av posten ska inte behövas dela ut ens inom fyra dagar … med lördagar och söndagar innebär det att en del får just vänta sex till sju dagar på sitt brev från försäkringsbolag, domstolar, sjukvården samt olika myndigheter där printad och postad information fortfarande ofta är det vanliga sättet att kommunicera.

Så är du gammal (och har svårt med digital kommunikation) och bor i glesbygd kan du sätta titeln eremit på visitkortet i Ygemans Sverige.

Den digitala kommunikationen brukar ofta anföras som lösningen på en del av de här problemen – men eftersom Ygeman också är digitaliseringsminister har flera myndigheter påpekat att bredbandsutbyggnaden inte går enligt plan. Förstås.

När Ygeman kritiserats för vad de nya villkoren för postgång innebär har han också sagt att ”marknaden” säkert kan komma med lösningar om behoven finns av att man får posten i tid om man bor i Åsele. 

Visst är det fascinerande att se att varje gång misskötseln av våra gemensamma tillgångar och verksamheter leder till kollaps av en tjänst … ja, då svarar sossarna (eller borgarna) att: ”Nema problema, ni har väl hört talas om marknaden! Den fixar det!”

Men med de skattevillkor och de regler som finns i dag för företagare och entreprenörer är det ju långtifrån givet att någon ger sig in på en marknad där de ser att det finns behov. 

Politiker och byråkrater missköter staten och den service den ska ge medborgarna, ett av sättet att få medel till detta är att pumpa skattekronor ur individer och företag … och det sker till den grad att till slut orkar inte vare sig individer eller företag agera på den ofria marknaden.

Och då … då kommer sådana som Ygeman och säger: ”Det där kan marknaden lösa”.

Det blir som i Zimbabwe där de vita fördrevs från de verksamheter de byggt upp, ibland mördades de också. Och när allt till slut kraschar – och kraschar ordentligt – då säger de som styr Zimbabwe att det kanske är läge att se till att de vita får tillbaka kontroll över jordbruk och företag. Men då är det lite för sent i många fall … de vita är döda eller har lämnat landet.

Dagsversen som illustrerar bilden kommer från Klot-Johans diktsamling ”I dag jag drömde”. Du som lyssnar på Radio Bubbla har sedan 2015 kunnat höra hans dagsverser i våra sändningar. Nu finns de äntligen i samlad och tryckt form … och du köper boken här

.

"Cigarröken står tät. I ett av hörnen groggbuffé för dem som så önskar. Västarnas knappar uppknäppta."

Vaknar sent denna söndag. Inleder dagen med att läsa Mikael Damberg. Kan verka vara ett märkligt sätt att vakna upp, men jag brukar varva det med en iskall dusch för att komma igång.

I dag förklarar Mikael Damberg att: ”Vi har inget att dölja”. Han gör det apropå kraven om en ny Estonia-utredning.

Och jag kommer på mig själv med att fundera på om inrikesministern faktiskt kanske talar sanning. Han och hans kollegor har ingen mörkläggning att dölja när det gäller Estonia … eller något annat heller för den delen.

Och kanske är det som är det som är det stora problemet i Sverige i dag?

Det är populärt att lansera konspirationsteorier om vad svenska makthavare egentligen gör för att kontrollera oss och samhället. Många ägnar sig åt att försöka sprida ljus, skingra de styrandes mörkläggningar.

Och visst ägnade sig makthavare förr i Sverige åt konspirationer … fram till kanske början på 1970-talet.

Det är inte svårt att föreställa sig hur Per–Albin Hansson under sena kvällar och 1940-talet sitter och spela priffe eller bridge med Ernst Wigforss, Bagge från Högern, Bramstorp och Westman från Bondeförbundet och så Andersson i Rasjön från Folkpartiet. Cigarröken står tät. I ett av hörnen groggbuffé för dem som så önskar. Västarnas knappar uppknäppta. Man gör upp om utrikespolitiken, liksom man tidigare stabiliserat landet under 1930-talets depression.

Våra politiker, oavsett partibeteckning, liksom statens ämbetsmän, tyckte dåförtiden att de förstod bättre än vi andra hur rikets affärer skulle skötas. Många frågor avhandlades, bestämdes och verkställdes därför i all tysthet. 

I de bakre rummen.

Det som på så sätt avgjordes ansågs vara frågor för komplexa att ta ställning till för gemene man, ändå var det frågor som var avgörande för det gemensamma bästa.

Och det var för det gemensamma bästa dessa män handlade. De hade ju utsetts i allmänna val av sina egna, (dessa väljare må sedan ha varit arbetare, bönder eller företagare) för att tillvarata den egna gruppens intressen när nationens bästa avhandlades.

Om detta kan vi idag tycka tycka vad vi vill – men till dessa politikers och ämbetsmäns fördel hörde – fortfarande oavsett partibeteckning – att de ansåg att den enskilde medborgaren själv visste vad som var bäst för honom när det gällde det egna livet; var de skulle bo, vad de skulle äta, hur de skulle försörja sig, hur de skulle fostra sina barn. Och förstod individen inte det antog de däruppe att vi skulle lära oss av våra egna misstag. Det var det andra männen i det bakre rummet tog hand om.

Alltså. Mycket hände i lönndom. Det vi i dag kallar konspirationer och mörkläggningar.

Men på så sätt byggdes faktisk ett fungerande folkhem upp och efter andra världskriget ett land som också hade kunnat försvara sina gränser – och som bevisligen kunde garantera den inre tryggheten.

Men så är det inte längre.

Föregående generationers dådkraftiga politiker har ersatts med sådana som Löfven, Damberg, Busch, Kristersson och Lööf, ämbetsmännen är borta och vi har tjänstemän som Dan Eliasson.

Den tumme med vilken makthavare ska trycka på rätt knappar verkar de sakna, kanske för att de sitter och suger på den, medan de förvirrat försöker förstå vad som sker. Det är typ Anders Ygeman: ”Men jag kunde inte informera statsministern för jag hittade inget ledigt sammanträdesrum”.

Forna tiders politiker fick ibland ägna sig åt att dölja vad som skett.

Dagens politiker måste försöka dölja att ingenting har skett. Att de inget gjort eller gör.

Inga verkliga beslut fattas, därmed finns det inget att verkställa. De där bakre, stängda rummen där de verkliga besluten förr fattades står tomma i dag. Makthavarna hittar inte dit.

Men vem är det då som styr?

Det är en apparat. Ett maskineri. Den enorma svenska staten som ständigt växer genom att två tredjedelar av det du arbetar ihop exproprieras i form av skatter och avgifter.

Staten är som ett korallrev, uppbyggt av polyper och nässeldjur, små själlösa organismer som var och en har som sitt enda mål att leva och växa.

Den där staten har växt till sig extra snabbt i det moderna samhälle som kom efter andra världskriget. Det är en stat som befrämjar och bejakar människors hjälplöshet – för det är så staten kan försvara att den växer. Den måste ta hand om oss på alla livets områden.

De makthavare och politiker vi ser i dag är uppväxta i denna stat, de är formade av tanken på att individen är svag och hjälplös. Och vad vi ofta glömmer bort är att dessa politiker som människor själva nästan alltid är svaga och hjälplösa varelser.

Ett utmärkt exempel på en svag och hjälplös människa är Daniel Suhonen. Han berättar i dag i Aftonbladet om bardisksamtal med vänner som inte har råd att skilja sig. Lägenheterna är ju så dyra i Stockholm.

Alltså måste staten gripa in! Suhonen är arg! Man kan inte skilja sig i Stockholms innerstad!

Men samtidigt har Sverige har de senaste tjugo åren tagit emot flera hundratusen personer av utländsk härkomst. Detta skapar i sig en monumental bostadsbrist. Det är ju inte så att de bor i skokartonger på motorvägarnas refuger.

Det har skapat de grundläggande problemen när det gäller tillgång på bostäder.

Det är inte som ”marknaden”, som Suhonen påstår, som skapat problemen; vilket han hävdar när han skriver:

”Rätten att skilja sig, att lämna en våldsam man eller ett äktenskap som gått i stå var en grundbult kvinnorörelsen tillkämpade sig och som sedan tagits för självklar. Håller dessa rättigheter på att korrumperas nu, dras tillbaka av marknaden?”

Det är staten som skapat detta tillstånd. Den stat som i första hand vill ha hjälplösa klienter, den stat som slänger ut invandrare med arbete, men behåller de andra. Den som som river gränserna – och därmed inte skyddar marknaden. Det är Suhonens stats fel, denna stat styrd av människor lika tafatta och hjälplösa som han själv och hans vänner.

Och då är vi tillbaka till det där med mörkläggningar.

Som jag sa inledningsvis existerar mörkläggningar trots allt fortfarande – för att dölja att inget gjorts.

Ett sätt att mörklägga är att peka ut någon annan som skyldig. Vi lever i ett tillstånd borgerliga eller rödgröna regeringar skapat. Det är ett tillstånd som är följden av politiska beslut. Inte av ”marknaden” i sig.

Ingen fri marknad kan bygga bort följderna av statens politik.

Ingen marknad i Sverige kan vara fri om det – paradoxalt nog – inte finns krafter som skyddar Sverige från ”världsmarknadens” och EU:s påverkan.

Och då kan vi inte nöja oss med de politiker och partier vi har i dag. Mikael Damberg eller Löfven skulle inte bli mer dådkraftiga om de så varje morgon lindades in i testosteronplåster. Vad som skulle få Lööf och Busch att agera kraftfullt och begripligt till nytta för nationen finns inte i min föreställningsvärld. Trollformler, vodoo, hatha-yoga?

(Andra delen i denna nostalgitripp till de bakre rummen där forna tiders politiker möttes kommer i morgon. Då ska vi tala om Sverige under andra världskriget.)